Stavsäter ekonomibyggnader
karta
Hästen och oxen var från begynnelsen den enda energikälla som stod till buds för att utvinna kraft till de sparsamt förekommande maskiner som stod tillbuds vid Stavsäter när seklet var ungt. Emellertid hade ångmaskinen gjort sitt intåg i landet. På 1910-20 talet anskaffades en ångmaskin till gården. Maskinen fick sin plats har i ”maskinhuset”. Kraftöverföringen till den ca. 100 meter bort belägna logen skedde med wire. Ångmaskinen drog tröskningsmaskinerna på logen. Som maskinist fungerade förre indelte soldaten Kaliff.
För uppfordring av vatten till stallet uppförde man, alldeles öster om gården en vandring. Vatten togs från en mindre damm i sänkan ner mot sjön. Tillflödet av vatten kom från en kraftig källåder. På grund av de sluttande terrängförhållandena från gården mot dammen, så kom allt dagvatten från stall- och övrig bebyggelse att rinna ner i dammen. Vattnet blev otjänligt. En ny vandring uppfördes i stället nere vid sjön, där vattenintaget utgjordes av sjövatten. Här grundresterna av vandringen samt dammen som fortfarande finns kvar.
På alla större gårdar fanns en så kallad ”vällingklocka”. En klocka vars klang förkunnade för arbetarna när arbetsdagen började, liksom man kallades hem vid måltidsrasterna, därav vällingklocka. Klockan kunde dessutom föra ut ett dystrare budskap över nejden. om t.ex. eld utbrutit, då behövde snabba insatser vidtagas. Här förkunnade ”vällingklockan” sitt olycksbådande, dystra budskap om snabb återsamling. Stavsäters ”vällingklocka” hade från början sin plats i en fristående klockstapel vid arbetarbostaden norr om stallet. Men flyttades sedermera till södra gaveln på magasinet. Sedan att ringa ut till arbete behölls på Stavsäter ända fram till slutet av 1950 talet.
Nere vid stranden av St. Rängen låg gårdens brännvinsbränneri och med all sannolikhet även öl- bryggeri. Byggnaden finns med på 1703 års karta och kallas då för ”Brygghuset”, huset där man bryggde sitt öl och brännvin. I dag kallas huset för ”Sjömagasinet”, efter en senare funktion som magasin. Enligt gammal hävd så var husbehovsbränning tillåtet i Sverige fram till 1776. Under en kortare tid 1776-1787 uppfördes i stället helt olönsamma kronobrännerier. Genom de stora förlusterna som staten gjorde på kronobrännerierna, plus det stora missnöje som uppstod bland allmogen och som riktade sig direkt mot kungen, Gustav III, så lades merparten av kronobrännerierna ner. I stället tilläts att man mot arrende till kronan åter fick bränna brännvin i privat regi. På 1880 talet ansökte dåvarande arrendatorn på Stavsäter i skrivelse till kommunalstämman, om tillstånd att få bränna brännvin vid Stavsäter. Ansökan avslogs, varefter anläggningen togs ur drift. Byggnaden är från början uppförd så att i bottenplanets norra del fanns själva destillationsanläggningen. Murverket är här utformat med en central eldstad, på båda sidor finns lämningar efter två värme källor för destillation. Södra delen av byggnaden var bränneriets lagerlokal. Fönstren är här försedda med bastanta järngaller, liksom dörren är försedd med järnbom. övervåningen är utformad som sädesmagasin. Avsättning för produkterna fick man, dels för att fylla gårdens behov, men en del gick naturligtvis till gården värdshus som var beläget vid infarten till Stavsäter. När bränneriet lades ner byttes ett av destillationskärlen ut mot en bykgryta, varefter brännerilokalen kom att fungera som byk- och tvättstuga för gårdsfolket.
Andra våningen i ”Sjömagasinet” har varit bränneriets spannmålsupplag, för framställning av sädesbrännvin. Under 1920 och en bit in på 40 talet uppläts magasinet för traktens ungdom till danslokal. Dansen föregicks alltid av att man kvällen före samlades med skurhink och borste för att feja och löva lokalen. En lokal som efter städning, med sitt vackra bjälklag utefter sidorna och i tak, väl fyllde kraven för dåtidens nöjeslokal. När skymningen föll ordnades belysningen med en eller två fotogenlampor, vilket bidrog till att ytterligare höja det romantiska skimmer som vilade över det gamla magasinet. Som seden var fram till 20 och 30 talet så kunde meningsskiljaktigheter uppstå bland traktens herrar när det gällde att uppnå den bästa gunsten hos bygdens feminenter. Nävarna var ofta det språk som klarade ut tvisten. Om resultatet för den segrande blev det bästa får vara osagt. Nog förefaller det sannolikt att en illa tilltygad ”bondräng” inte kunde vara så attraktiv för den tilltänkta. Dagen efter en sådan uppgörelse var sämjan den bästa bland kontrahenterna. Som musiker under dansen fungerade traktens egna spelmän, på två eller femradigt dragspel. Apanaget för musikframträdandet ordnades, så att någon gick omkring med hatten och samlade in lite småslantar. Summan som samlades in var i de flesta fall så liten så den var icke mätbar på dagens skatteskalor.
Vid Oscar Ekmans tillträde ställdes riskvilligt kapital till förfogande för en allmän upprustning av gårdens byggnader. Som första åtgärd byggdes en helt ny ladugård. Byggnaden uppfördes i tegel och cement, med en körbar överbyggnad i trä, för inbärgning av gårdens stråfoder. Ladugården byggdes i slutet av 1880-talet.
Stallet är uppfört i liggande timmer och har 1700-talsprägel. Byggnaden var försedd med 18 hästspiltor samt fölkättar. Selkammare och foderutrymmen hörde också till.
Denna byggnad uppfördes från början som ox-ladugård. När oxarna försvann i början av seklet, fick huset hysa gårdens fårhjord. Fredrik Johansson, ”Fårfrigge”, var gårdens fåraherde. På våren efter lamningen uppgick besättning till flera hundra får. Det var ullproduktion som var det viktiga i fårhållningen.
Stavsäter har aldrig blivit helt utan hästar. När dragarna avlöstes av traktorer, kom ridhästarna in i bilden. Då fruktträdgården miste sin kommersiella funktion, blev trädgården en utmärkt plats för får och hästbete. En skonsam form av betning, vilket har bidragit till att området fortfarande har fått behålla sin kulturella karaktär och inte blivit igenslyat som annars lätt blir fallet. Den gula byggnaden i bakgrunden är en nyuppförd maskinhall. Här låg Stavsäters gamla ladugård.
