Av Nils Sjöberth

”Vår Herres eget skördefält”, här vid sockenkyrkan, blev den sista samlingspunkten för de gamla trotjänarna vid Stavsäter. Här vilar de i samma mull, hög som låg, godsägare, torpare och statare. Vördnaden för den sista färden till kyrkogården var stor bland gårdens folk.

Gamla traditioner behölls på gården fram till 40-talet. Om dödsfallet inträffade i hemmet, så ställde gårdens kvinnor upp för att förbereda den dödes sista avfärd. Kistan hämtades med häst och vagn från stan. Vid de hus som låg utefter färdvägen, var vägen kantad med granris.

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna”, det här är en versrad som gör sig märkbar om man gör en vandring över Vist kyrkogård. Tillsammans med Gunnar Kleist gjorde jag en rundvandring på kyrkogården, för att fotografera de gravvårdar som fortfarande pryder minnet över en gången generation från Stavsäter.

Gunnar var den perfekta följeslagaren, eftersom han ägnat merparten av sin livsgärning med kyrkogårdsarbete i socknen. Gunnar har dessutom genom föräldrarna anknytning till Stavsäter. Gunnar kunde berätta att här vilar Stallpelle, Kallepelle, David, Kaliff och många andra, vars tysta imperium inte pryds av någon gravsten i dag.

För andra vittnar fortfarande en sten över den plats där de skall återgå till den jord, som genom arbete blev deras livsgärning. Även dessa stenar kommer att efter någon eller några generationer, tidevarv, att vara borta.