Ström i Brommetorp berättar

Ja körde kött te Åtvidaberg å Linköping varenda vicke. Inte vart ja hindred mer än en gång. Dä va en törgda för mer än femti år sen. Dä vart snöovär så ja feck sätte in lasset ve Sjöberga. På måndan geck dä te åke igen. Bå Hotellet å annre skulle ha hatt å mej. Ve Säby slaktede ja så mycke di skulle sälje. Ända te 15 svin på en förmedda, men då feck en börje i otta. Ett halltjög va dä ofte.

När en skulle slakte en oxe. Då slo en honom i skallen mä e yx så han stöp ikull. Sen tappe en blon ån. Dä va olike som djuret va stort te. En 5 å 6 kanner så där. Di sålde inmätet å då följde blon mä på köpet. Sen vände en honom på rygg å to å huvet å föttera å hängde öppen å to skinnet ån. Sen to en ut inmätet sköljde un mä vatten å sen va han färdi. Talgen, den hör te köttet å njura mä. En del heter våmtalj å en del njurtalj. Den användes te smör.

En stycker djuret i fjärndele när en ska sälje. Dä ä lättere å hantere. Starkeste buljongen blir dä på hals-å bogköttet. Dä ä väl en 70 år sen ja så di förste tuberklera. Dä ä inte falit å äte sånt kött. Nä inte e smul. Men dä går inte å äte di sjuke dela. Di ä söm sann å dä sväljer ingen ner. När djuret ä dött då ä tuberklera döe di mä. Ja ha äte sånt kött månge gånger utan te ha tatt nån skade. Inte smitter dä ene djuret dä annre häller.

Ja köpte en kalv ve Säby en gång. Å den ble ko å kalvde en tjurkalv, men di vart så fulle å tuberkler så di do. Kona grävde ja ner å kalven feck Engström te hunna. Ingen vet var dä kommer ifrå. Di söm haret dä syns på kröppen. Di äter redit men blir magre ändå. När Bergstrand skulle bli ve skolan ve Säby ställde han ifrå 10 kor å e kvige. Di skulle slaktes ner för di hade mjältbrann. Ja vart kalled te slakte alle 11 å så grävde di e stor grop. Ja feck inte vete varför di skulle slaktes. Men ja feck vetet ätteråt. Dä ä en mycke fali sjukdom å smittsam. Ja bruker ta en bit kött å stöppe i mun när ja slakter. Dä friske köttet har en söt smak å dä sjuke smaker söm vatten.

Dä finns inga så dumme som vetrinärer. Ä dä fel ve huvet så håller di te ve rompa. Bergstrann sa att bonnens oxe va fullt frisk. Aron sa att oxen hade tuberkler. Han slakte oxen å skar hål pån å stack in näven å to ut hele näven full mä tuberkler å lät Bergstrann si.

Dä ä bra te va lite läkere själv. Ja ha hatt ögenonske två gånger. Dä va en gångbar sjukdom så månge hadde dä. Han, doktorn, brännde å smorde å dä to tider inna dä vart bra. Di sa åt mä te gå te doktorn mä mina öga. Men ja hade inte ti för ja hade dagsverke te göre. I Örsätter hade di e källe. Därifrå to ja hem vatten å tvätte mina öga var möra i e vicke, å sen va ja i årning igen. Di annre feck gå i månatal inna di vart bra.

När dä va nåra sjuke ve Gosset feck mi mor gå dit. Så inte Doktor Åman behövde komme var gång. Ho va bå slakter å doktor å jordbrukere. Ho feck läre sej i Ulrika Prästgål i ungdomen. Den prästen han va doktorslärd.Han använde doktorsyrket breve sett rätte.

Di i Göttorp vart sjuke allihop, på våra en gång, å va ligganes. Doktorn kom åkanes. Han sa inte te hos di sjuke utan han ok öpp te mi Mor först. Di sto mett emot varar på gölvet å pratade. Å doktorn frågte öm ho hade vatt där. ” Ja kan inte anne ornere än te drecke friskt vatten om mörna,” sa ho. Då sa doktorn; ” Dä finns nog inget bättre men dä ä för simpelt för en doktor te ordinere”.

Di kokte pära i e gryte, å sås i stekpanna. Sen ställde di gryta på bolet å stekpanna ijämte. Sen skale di pärana mä fingra å döppte döm isåsen, allihop mä hännera. E gumme slekte hännera på barna när di hade ätet. Ho to näva å stoppte döm i mun. Ho ville inte att nåt skulle förfares.Dä va hos Hjälms. Hos oss hade var å en sin kniv å ske å tallrik men di va å trä förståss.

Dä ska ligge e kyrkklocke i Ärlången ve Grebo. Di ringde å ho kom löss å skuttede i sjön. Ja har hört tales öm när di skulle ta öpp na. Te å börje mä hade ho inte gått längre ut än di så na. Di satte om ett rep å dro å slet å kom nästan öpp te lannsväjen mä na. Då vart dä nått fel, ja minns inte va. Ho kom löss å rulle tebaks i sjön men längre ut. Men di skulle försöke igen. Då to di ett par tvillingoxe å satte för, men ho slet sä igen å rulle långt ut i sjön. Å då ga di öpp. Frå den tin ha di allri hatt den lucka yppen som vetter åt sjön. I min barndom va ho allti stängd.

Dä va en nattgast som ble ståenes ve ett grinnhöl. Dä ä mi mormor som ha berättet öm dä. Ho va födder på 1700-talet. Ho tjänte pige på Herrgåln. Di skulle köre gössel å feck löv te åke igenöm grinnhölet där gasten sto. Sola ho hade gått öpp för fort så han hann inte unna dit han skulle. Å då vart han ståenes där han va. Herrgålsdränga va inte så blyge å sä å när di ok igenom grinna slo di te gasten mä piska å då grinte han så ille sa di. Di körde hele dan på dä viset. På kvällen befallde rättarn att alle skulle va hemme före solnergången, allihop. Men så va dä e pige söm hade glömt e tröje på gälet å ho geck etter na, men ho kom allri tebaks. Ho vart där. Di hitte na dö ute på gälet.

Di hade ett par ölannshäste i Exellensens ti. En gång hadde han vatt te stan. Kusken hette Läckström. När di kom hem så skente hästa. Då vart Exellensen rasande på di där små hästa å befallte kusken å sätte för store vangen å vänne öm te stan igen. Han skulle nog köre ihjäl döm va meningen. Han körde te stan å när ha kom hem igen, så skente di igen. Då feck di löv te leve så länge di ville. Hästa va klippt törre när di kom hem frå stassresa, men di hästa som sto i stallet va genomblöte å svett så di feck törke döm i ett. Kusken kunne ta kraftera frå dom å ge te ölänninga. Dä va hemskt men dä ä sant.

Sen flötte Läckström te Sturfors, te gamle greven. Di va te stan en da å kusken söp sej fuller. Greven vart arger å skulle åke hem själv. Han satte för å börje åke men hästa geck inte mer  än fot för fot. Ve Tinnerbäcken kom kusken ifatt greven. ” Va ä inte Greven kommen längre” sa kusken. ” Sätt dej öpp din rackare å lage så vi kommer hem” sa greven. Han, kusken, han kunne köre ut grevens namn mä spann på plan ve Sturfors. Dä va ingen annan söm kunne. Min far talte öm att dä bodde en gubbe i Hingstorp. Han kunne ta ett sånt där tyrbloss mä säj öpp på skullen å sätte dä i höbingen för te lyse sä mä. Å dä feck dä sitte mä han hävde ner höt. Om han geck ifråt elle glömdet, så slåcknede självt när ellen kom ner te höt.

När ja va onger va ja blyger å velle inte tränge mä på. Ja va på ett husförhörskalas i Markustorp en gång. En ha ju hört att smågrisa inte ska tränge sä på di store svina. Först ska prästen ha å sen storbönnera å nämndemänna å sen di som va te. Om di toge sej, di där store, å sen ginge dän, men dä gör di inte utan di står där ve bolet å prater. Ja kom allri inté å feck inget å kalaset. När ja gick hem sa ja te Gusta i Eketorp: ” Ja kommer frå ett kalas å ä så hungri så ja kan dö”. Si så där blyger va ja.

Upptecknat av Tullia Lundblad.
Datorutskrift i jan 2002 Helge Fransson.