Greve Nils Adam Bielke innehade Sturefors från Kristina Törnflychts död 1752. Godset tillföll sedan sonen kornetten greve Gustav Ture Bielke, död 1833, sonsonen kammarherren greve Nils Bielke, död 1845, och dennes son ryttmästaren greve Ture Bielke, död 1899. Sedan sistnämnda år innehades fideikommisset av sonsonen, greve Thure Gabriel Bielke, vars fader löjtnanten greve Nils Bielke avled år 1894. Greve Thure Gabriel avled hösten 1940 och godset har nu tillfallit hans son greve Nils Bielke.

Fideikommisset omfattar utom huvudgården ett stort antal gods och gårdar belägna i Hanekinds, Bankekinds, Åkerbo, Kinda och Hammarkinds härader i Östergötlands län, tillsammans 49 3/8 mantal med ett värde av omkring 4.000.000 kr.

Slottet består av en rektangulär trevåningsbyggnad av sten med plåttäckt säteritak och en lanternin med urverk samt tvenne i rät vinkel mot denna sammanbyggda envåningsflyglar, ävenledes i sten, innefattande en mot öster och Erlången vettande borggård, avstängd med ett smidesgaller och i terrasser sänkande sig mot vattnet. Väster om slottet utbreder sig en park, närmast byggnaden i gammal fransk stil med spegeldamm och klippta häckar, längre bort anordnad i vad man en gång kallade engelsk stil med slingrande gångar, broövervälvda kanaler och otvungen vegetation. På en kulle i slottets mittaxel höjer sig ur den frodiga grönskan ett vitlysande joniskt rundtempel, uppfört 1776 till minne av grevinnan Kristina Piper f. Törnflycht. I templets inre ses en minnestavla med grevinnans medaljongsporträtt och därunder ett altare. Inskriften lyder: Cristinae Beatis Ob. Reditum. Bielkianae. Familie Avitum. Praedium. Sturefors Instauratum. Autum. Decoratum Hoc. Delubrum. Sacrum. Esse. Voluit. Nic. Bielke. MDCCLXXI.

En annan vård i parken, en minnessten av granit, hugfäster minnet av greve Nils Adam Bielke och hans nit för Sturefors förskönande. Den är rest av hans andra grevinna, Fredrika Düben. Slottets huvudentre är från gårdssidan. Genom en smal förstuga och en välvd trappa stiger man upp till första våningen och inträder i dess yppersta rum, den praktfulla två våningar höga salen, vars längdaxel löper genom fasadernas mittpunkter. Mot park och gård öppna sig på vardera kortsidan trenne fönster medan de båda långsidorna flankeras av flygeldörrar. Mitt å dessa sidor befinna sig eldstäderna, på norra väggen en spis målad i grön marmor, på södra en kakelugn i grönt och vitt med Bielkevapnet på framsidan och en drake i förgylld skulptur som bekröning. Takets höga spegelvalv smyckas av rika ornament i s.k. Berainstil (efter Johan Bérain, en fransk arkitekt vid Ludvig XIV:s hov), förgyllda mot vit botten och med inflätade emblem syftande på Karl Piper och hans grevinna.

Bland annat märker man sköldhållaren från det Piperska vapnet, hägern med klotet, omgiven av den på statsmannavärvet syftande devisen: Nulla cum pondere quies- Med bördan ingen ro. Salens väggar dekoreras av en väl bevarad och synnerligen vacker arkitektonisk målning imiterande gråröd marmor och förgylld brons. De figurala framställningarna i fyllningarna på långsidorna åskådliggöra de fyra elementen, jord, vatten, luft och eld. På ramverk och pilastrar äro anbragta ljusarmar med genihuvud i rokoko och spegellampetter med ramar av bly.

Golvet är lagt med plattor av grå kalksten under det att de övriga rummen ha rutade golv av trä. Den nuvarande stilfulla väggdekorationen torde trots sin till rummets mått förträffligt lämpade, värdigt lugna hållning icke förskriva sig från den Piperska tiden. I ett inventarium från år 1749 uppgives nämligen att stora salens väggar voro klädda med tapeter målade på väv med figurscener. År 1764 däremot buro de den utsmyckning de nu äga. Sådana målade tapeter, vilka för övrigt funnos i flera rum på nedre botten, kunna ännu idag ses i det s.k. muséet i undre våningen. Huru slottet var inrett på Kristina Törnflychts tid framgår även rätt väl av de gamla inventarierna.

Förmaken på båda sidor om stora salen åt parksidan smyckades av vävda tapeter med ämnen ur Ovidii metarmorfoser o.d. De i norra förmaket blevo senare bortskänkta till greve Nils Adams syster Kristina Sofia, gift 1756 med riksrådet greve Karl Rudensköld. De i södra förmaket lära ännu finnas kvar, men å godset Myrö i Närke. F.ö. finnes gyllenläderstapeter i flera rum. En ännu väl bevarad interiör från denna period är den s.k. röda sängkammaren i norra flygeln. Väggarna äro här dragna med rött kläde broderat med vita glaspärlor i ett för 1700-talets början kännetecknande mönster. Alkoven med dess praktfullt utstyrda säng finnes ännu kvar. Takets ovala målade plafond är flyttad till nedre salen i mittlängan.

Det Sturefors, som Kristina Törnflycht vid sin död 1752 lämnade sin dotterson såsom fideikommiss får vi föreställa oss såsom ett gammaldags karolinskt hem, där den moderna fransyska smaken endast företräddes av några enstaka av Taraval ( i nuvarande gröna förmaket och svarta skåpsrummet, de senare signerade 1740 ) Med den unge hovmannen hos Lovisa Ulrika, greve Nils Adam Bielke, kom en ny tid till väldet. Inventarier av 1764 och år 1770 låta oss se ett totalt förvandlat slott. Rokokon härskar med suveränt majestät.

De urmodiga gobelängerna skänkas bort till släktingar, gyllenlädret till inspektor och hushållerska. Stora salen erhåller nu sina väggmålningar, sin öppna spis och sin kakelugn. Mellan åren 1764-70 inredas i övre våningen kinesiska kabinettet, gevärsrummet, garderoben och biblioteket, å nedre botten de båda förmaken.

Det kinesiska kabinettet är näst salen Sturefors vackraste och mest karakteristiska rum. Beläget i huvudvåningens sydvästra hörn är det en lugn och stilla tillflyktsort, fri från den genomgångstrafik, som eljest är en oundviklig följd av slottsvåningarnas plananordning. Rummets väggar täckas av tapeter, oljemålade på duk och infattade i snidat och förgyllt ramverk. Mot den vita bottnen avteckna sig läckra figurscener i blått med förhöjning av guld, små kinesiska kärlekspar, och runtom ringlar sig ett sirligt rankverk, ävenledes i blått och guld mot rosa. Panel, fönster- och dörrpartier äro målade i porslinsblå ton. I hörnen äro anbragta förgyllda konsoller för uppbärande av orientaliskt porslin, vita statyetter och blåvita vaser. En blå och vit kakelugn av smäcker rund fason fullbordade den fasta inredningen. Möbleringen utgöres av en svartlackerad byrå med förgylld dekoration i kinesisk stil, som funnits på Sturefors före kabinettets inredande, en soffa snidad med kinesiska motiv, blåmålad och förgylld, sex fåtöljer i tidig gustaviansk stil, ävenledes blå med förgyllning, ett förgyllt bord med galler kring kanten och vit marmorskiva, kinesiska i stilen och avsedd att bära en liten exposition av ostasiatisk keramik.

På väggarna applicquer eller ”påläggssömmar” av målat järn i form av bladrankor med blommor av sachsiskt porslin och ljuspipor av förgylld mässing. Från början fanns även en krona av samma slag men den kom bort för omkring 50 år sedan. Möblerna voro ursprungligen klädda med ljusblått siden med brokiga blommor. Gardinerna voro enligt 1770 års inventarium av blå- och vitrutig camelot, ett slags tjockt och blankt ylletyg. Det kinesiska kabinettet röjer alltigenom samma smak, som präglar Kina slott vid Drottningholm, och torde liksom detta ha hovintendenten Jean Erik Rehn till upphovsman. Helt visst låg det nära till hands för greve Nils Adam att hemma på sin egendom söka skapa ett motstycke till dessa idylliska kungagemak, där Lovisa Ulrica och hennes hov andades ut mellan de politiska intrigerna.

Toilettrummet närmast intill det kinesiska kabinettet har ett par roande dörröverstycken i grått, det ena visar Venus toilette, det andra det under rokokon moderna toiletteväsendet med frisering och anbringande av muscher på alla möjliga och omöjliga platser, en grotesk satir i Hogarths genre.

Detta rum har en modern målad tapet med väl imiterat rokokomönster. Intill detta ligger den av greven Nils Adam inredda garderoben med väggfasta skåp för kläder och ävenledes i ett skåp sängplats för kammarjungfrun. Denna var dock gynnsammare lottad än hushållerskan, som måste nöja sig med att ligga i ett skåp i en av de stenlagda förstugorna på nedre botten. Från garderoben kommer man igenom det s.k. térummet, nu serveringsrum, med ruinbilder över dörrarna, till gårdsförmaket, som erhållit sina i trä skurna dörröverstycken under sen gustaviansk tid.

I andra änden av våningen, bortom de rum, som nu heta gröna förmaket och svarta-skåp- rummet, ligga tvenne rum särskilt uttryckande greve Nils Adams smak och böjelse, liksom kinesiska kabinettet och angränsande rum avsågo grevinnans fägnad och bekvämlighet. Gevärsrummet och biblioteket representerade var för sig och i lycklig endräkt lantlivets bästa förströelser. Bielkarna hade av gammalt varit jaktintresserade herrar, och detta deras intresse hade hugfäst sig i en mängd dyrbara och präktiga skjutvapen, alla förvärvade ej av samlariver utan för att brukas, de flesta försedda med de ursprungliga ägarnas sköldemärken och initialer.

Dessa präktiga gevär och pistoler erhöllo en trygg och hedersam förvaringsort i väggfasta skåp med trädörrar, målade vita som hela rummets träinredning och smyckade med jakttrofeer i grön färg. Jakten fick dock ej ensam bestämma det vackra rummets prägel.

Skåpen mitt emot fönsterväggen voro avsedda för böcker och på den kolonnformade kakelugnen mellan dess skåp syntes en byst i terrakotta av Jacquot föreställande upplysningsskriftställaren Charles de Bonnet, greve Nils Adams favoritförfattare och personlige vän. Kolonnkakelugnen är nu ersatt med en kakelugn från 1800-talet och Bonnerts byst är flyttad in i det bortom gevärsrummet belägna biblioteket. Detta långsmala rum, som upptar hela byggnadens bredd, är inrett i gustaviansk stil med bokhyllor, bord och en förgylld spegel över spisen. På låga skåp stå små kopior av kända verk, som äro signerade av Pigalle och Falconet. En marmorkopia av Venus Medici är en gåva från Gustav III till greve Nils Adam Bielke, som var med i konungens följe vid den italienska resan.

Sedan vi sålunda gått igenom de rum, som i övre våningen vittna om den förste fideikommissariens försköningslust, stiga vi ned till bottenvåningen för att betrakta de båda vid samma tid, mellan 1764 och 1770, dekorerade förmaken på båda sidor om den under 1800-talet i bjärta färger målade nedre salen.

Dessa rum ha golv av sexkantiga, röda tegelplattor, säkert inlagda vid husets byggande, och tapeter målade på väv med rokokorankor, i södra förmaket blå, i norra blå och röda mot vit botten. I denna våning befinna sig utom museet, (ett rum med samlingar av olika art bl.a. fragment av det äldre slottet ) en del stora och gammaldags inredda förrådsrum, syltköket, garnkammaren, porslinsköket m.m.

Mittbyggnadens översta våning innehåller gästrum, även de rymmande en mångfald av gamla möbler, men utan någon anmärkningsvärd fast inredning. Den södra flygeln upptar utom det väldiga köket en del rum för tjänstefolket. I norra flygeln finnas jämte röda sängkammaren några andra för närvarande obebodda rum.

Denna historiskt och konstnärligt fängslande byggnad utgör ramen kring en den rikaste samling av möbler, keramik, silver, vapen, porträtt och andra konstverk. Ordet samling betecknar dock i detta fall ej resultatet av en avsiktlig samlarverksamhet, ett hopköpande av dyrbarheter. Varje föremål på Sturefors har kommit dit på historisk väg, genom köp eller gåva på den tid, då det tillverkades, genom arv och testamente. Liksom inredningarna, så äro även alla dessa hundraden av föremål att betrakta som bidrag till ättekrönikan, ehuru lösöret ger en fylligare, mera mångsidig och kronologiskt längre exposé.

Möblerna företräda alla stilar från början av 1600-talet och till och med 1800-talets början. Det ”svarta skåpet” ett stort kabinettsskåp av ebenholtz utgör det förnämsta praktstycket inom slottet. På en vackert snidad fot vilar det rektangulära, rakt avslutade skåpet, tillslutet med dörrar och inrymmande lådor. Alla ytor äro rikt skulpterade med krigiska och bachanaliska scener. Inuti i en nisch med dekoration av intarsia tronar en färgrik bild av Salomo på sin tron, efter skåpet vilket skåpet även kallas ”Salomos härlighet”. Arbetet som är av en utsökt fulländning, förskriver sig utan tvivel från Frankrike, då Bourbons, Navarras och Gauphins vapen samt det krönta L:et förekomma på dörrarna.

Från senare delen av 1600-talet finnas snidade och förgyllda bord, ståtliga ekstolar med klädsel av gyllenläder, sängar med broderade täcken och omhängen. Förra hälften av 1700-talet har efterlämnat en del stolar av engelsk typ, vackra skåp i ”Queen-Anne”-stil, venetianska speglar, ett kinesiskt bord med pärlemorinlagd bricka och fot med svängda, svartlackerade ben.

Rokokon företrädes helt naturligt, då ju slottet till väsentlig del blev nyinrett under denna period, synnerligen rikt och väl, både dyrbara och enkla föremål. Av förvaringsmöbler må nämnas byrå och två nipperskrin signerade Linning, byrå av Reimers, sekretär av Nordin, ej signerad men alldeles lik en dylik i Nordiska Museet. Sittmöblerna från samma epok, de förnämliga och de enkla äro talrika. Ett stort garnityr, soffa, stolar och fåtöljer med sparsam men läcker skulptur i bok bär signaturen Père Gourdin.

Ett rokokogarnityr, nu i gårdsförmaket, förtjänar att uppmärksammas för sin broderade originalklädsel.

Till den gustavianska skiftningen äro möblerna i kinesiska kabinettet närmast att hänföra. Från samma skede ha vi även att anteckna en signerad sekretär av Georg Haupt samt ett antal anspråkslösa möbler, bland vilka en säng och ett garnityr stolar kan nämnas.

Förutom möbler i egentlig mening finnas naturligtvis en del större och mindre bohagsting, som ingå i rummens utstyrsel, ljuskronor, pendyler, lampetter, eldskärmar m.m. Såsom dekoration användes även en stor del av den myckna keramiken, som tillhör fideikommisset.

I gårdsförmaket och svarta-skåps-rummet prunka stora, färgrika Delftvaser, ett ståtligt garnityr, vilket befunnit sig i Bielkarnas ägo ända sedan 1600-talet. Även av blå och vit Delftfajans finnes en myckenhet. Vidare förekomma fajanser och porsliner av många olika tillverkningar, dels uppställda i rummen, dels i skåp och dels i det s.k. porslinsköket. Av ostindiskt porslin må nämnas figuriner, vaser och bordsporslin, av sachsiskt figuriner och krämkoppar, av Sèvre koppar och tallrikar.

De svenska 1700-tals-fabrikerna Rörstrand och Gustavsberg representeras fylligt och vackert. Särskild uppmärksamhet väcker en stor Rörstrandservis med blått på vitt och Bielke-Piperska alliansvapnet, syftande på Thure Gabriel Bielke och dennes första grevinna Charlotta Christina Piper. Dessa förmäldes 1715 och grevinnan avled 1727, vadan servicen måste vara tillverkad före sistnämnda år. Denna för Rörstrandsarbeten tidiga datering står även i den bästa överensstämmelse med den å föremålen använda dekorationen samt formen på kannor, karotter m.m. Någon signatur finns ej på en enda pjäs.

En mindre del av keramiken har kommit till Sturefors genom arv efter den kände samlaren och donatorn greve Axel Bielke.

Bland silvret framträda i synnerhet tre pjäser, till vilka knyter sig ett personhistoriskt intresse och varav två dessutom besitta ett högt värde genom sin konstnärliga gestaltning och sin särskilt i vårt land stora sällsynthet. Från 1500-talets förra hälft förskriver sig en nautiluskanna med latinsk inskrift på foten: ”Alla Edra huvudhår äro räknade”. Den saknar märken, men är säkerligen ett tyskt arbete. Till slutet av 1500-talet hör en strutspokal med bokstäverna G:R: och drottning Gunilla Bielkes vapen. En stor slät bägare har enligt inskrift av år 1760 använts av Carl Piper i den ryska fångenskapen 1716, varvid ingen annan dryck än vatten stod till att finna. I detta sammanhang kunna nämnas en del föremål av serpentin tillhörande fältmarskalken greve Nils Bielkes fältservis.

I gevärsrummet finnas också en hel del skatter, det äldsta numret är ett jaktgevär och sedan komma ett par pistoler inlagda med elfenben och märkta 1618 S.H. Sedan följer en lång och intressant serie jaktgevär med utländska och svenska tillverkarnamn. Av blanka vapen finnas två vackra och ättehistoriskt märkliga värjor, båda nu upphängda i gröna förmaket. Ture Pederson Bielkes värja är ett praktfullt prov på 1500-talets vapensmide.

Det förgyllda fästet prydes av Bielkevapnet samt initialerna T.B. Enligt uppgift skall Ture Pedersson varit den förste som antagit Bielke-namnet efter sköldemärket.

En kraftig kavallerivärja med ett förgyllt fäste har tillhört fältmarskalken greve Nils Bielke och överlämnades till honom av Karl XI på själva valplatsen. Konungen skall som bekant ha yttrat, att den dagen hängde hans krona på Bielkens värjspets.

Om Nils Bielke och hans lysande bana tala även två vapenprydda schabrak eller täcken använda vid hans ambassadintåg i Paris 1679. Tillsammans med vapen o.d. bör kanske nämnas en leksak, som tjänat en av släktens krigiska stormän vid hans första ridderliga övningar, karolinen greve Thure Gabriel Bielkes voltige-häst inrättad för att dragas och därunder galoppera .

Allt vad vi förut sett har varit ägnat att ge oss en konkret och fängslande bild av den märkliga frälseätts hävder, vars öden varit knutna till Sturefors ända sedan 1500-talet. En ännu starkare känsla för ätten och dess historia ge oss de talrika porträtten på Sturefors. Varje generation av Bielkarna träder oss här tillmötes i pålitliga merendels konstnärligt värdefulla bilder och tillika även de olika ätteledens personliga förbindelser, kungar, vapenbröder och fränder.

Av de politiskt betydande männen på 1500-talet möta vi Hogenskild Bielke, halshuggen 1605. Ett damporträtt från samma tid tillägnas namnet Karin Bielke, vilket kan avse både Karin Axelsdotter, död 1589 och Karin Nilsdotter, död 1596.

Trettiåriga krigets tid tillhöra bilderna av Svante Nilsson och Sten Nilsson Bielke, den senare känd av historien såsom riksskattmästare och förmyndare för Karl XI. Fältmarskalken greve Gustav Horn tillhörde släkten såsom förmäld i sitt andra gifte med Sigrid Bielke. Hans bröstbild utförd av David Beck är tagen mera framifrån på Sturefors än på porträttet i Gripsholm.

Den karolinska tiden inledes med två mindre tavlor på koppar, varpå i oljemålning återgives bröstbilderna av Karl X Gustav och Hedvig Eleonora. Den förres porträtt är signerat T.Gelton fec. 1653, den senares, vilket är avsett som motstycke till detta bär beteckningen D. Sadewasser fec. 1670.

Vidare återse vi Sten Bielke på äldre dagar i ett ypperligt knästycke av Ehrenstrahl med blek karnation, svart dräkt och röd bakgrund.

En ny storhet framträder med Nils Bielke, hjälten från Lund. I ungdomlig krigisk kraft står han inför oss i ett ståtligt knästycke signerat David Klöcker Ehrenstrahl fec. A:o 1678. En annan bild från 1647 visar honom i helfigur som en käck kavaljer om 4 år och ännu ett porträtt, svagt målat, låta oss se honom på gamla dagar. Tre oljemålningar i breddformat av Martin Mijtens återge de sex av Bielkes barn, som blevo i livet och nådde mogen ålder, små plantor i Ludvig XIV-tidens pompösa bjäfs.

Av döttrarna återfinna vi sedermera Sigrid, gift med sachsiske generalen Fleming 1706, i ett ovalporträtt av David Richter från 1696, synnerligen fint i färgen med den bleka hyn, den blekgula och blå dräkten. Äldste sonen Karl Gustav, kavallerigeneral och hög ämbetsman, och hans grevinna Brita Sofia Horn blicka emot oss i ett par vackra bröstbilder, sannolikt av fransk hand och utförda under en ambassad i Paris 1719-21. Nils Bielkes yngre son Thure Gabriel, död 1763, möter oss i polsk officersdräkt, ett osignerat knästycke samt som riksråd och serafimerriddare i pastell av Lundberg. Hans svärföräldrar, Karl Piper och Cristina Törnflycht förekommer i osignerade oljeporträtt.

Vidare finnas ett 15 tal porträtt av följande släktled, men vi få nöja oss med att nämna, att bland dessa förekomma ett par som äro målade i Rom samt att pastellmålaren Lundberg har signerat ett flertal.

I en omgivning så mättad med minnen från ett stort förgånget, så genomträngd av det framfarnas personligheter och den anda dessa spritt omkring sig, stämmes man ovillkorligen till en djup och varm vördnad. Att denna känsla av gammalt varit bofast på Sturefors därom vittna utom annat parkens minnesvårdar över Christina Törnflycht och Nils Adam Bielke.

Avskrivet av Helge Fransson december 2001