Greven Fredrik von Saltza, som ägde Bjärka-Säby egendom mellan åren 1841-1859, då han avled, anlade ett tegelbruk utmed Stångån vid Säby bro. Bruket drevs först med eget folk, men arrenderades senare ut. Vid en sammankomst med Vist hembygdsförening redogjorde Svea Andersson för sina hågkomster efter 1918. Det året tillträdde hennes far som tegelmästare och blev också den siste som drev bruket.

Ingredienser
Ingredienserna till teglet var lera, mjölsand och vatten. Lera av lämplig kvalitet bröts i närheten av gården Cedersberg. Mjölsand fanns i mindre mängd på olika ställen i trakten. Vatten fanns ju i sådana mängder att det fram till 1921 även drev ett skovelhjul. Det ersattes då med elkraft.

Bearbetning
En stor trälåda 2-3 meter lång och försedd med omrörare fylldes med lera, mjölsand och vatten i noga beräknade proportioner. Efter blandningen som måste utföras noggrant öppnades en lucka i botten och tegelmassan släpptes ut i stora klumpar, till mannen som skötte pressen. Pressen drevs också av skovelhjulet eller senare av elmotor.

Pressning
Olika typer av munstycken tryckte ut leran på en rullbana, försedd med trådavskärare för avpassning av längder. Den största artikeln var rör för täckdikning som då förekom i stor omfattning dels på de två stora godsen, men även på mindre ställen. T.ex. matades fyra stycken 3-tumsrör ut samtidigt, skars av med skärtråden och fördes vidare till torkning. Vid grövre tillverkning blev antalet mindre eftersom banan alltid hade samma bredd.

Torkning
Vid banan plockades de färdiga produkterna på kärror eller elevatorer beroende på om de skulle torkas i källaren eller på torkvinden. Torktiden var beroende av yttertemperatur m m och tog några dagar. Efter torkningen packades lergodset in i brännugnen, vilken eldades dygnet runt. I den gamla ugnen var vedåtgången mycket stor men sjönk efter ombyggnad. Luffare var inte välkomna och var sällsynta vid det här bruket.

Omsättningen
Som tidigare nämnts var stora arbeten med täckdikning i gång, dels som ersättning för gamla stendiken dels genom dikning av de stora markområden som kommit till genom sänkning av sjösystemet vid anläggning av Kinda Kanal. På senare tid tillverkades även murtegel med inblandning av sågspån. Vid bränningen blev spånet förstört och resultatet blev ett poröst tegel, lättare och med bättre isoleringsförmåga,

Tillverkningen upphörde i början av 1940-talet av många orsaker. Bland annat var den lämpliga leran slut inom området, tegelmästaren var gammal och lönsamheten dålig för alla gamla tegelbruk.

Bruket låg på norra sidan av Stångån just vid Säbybro, där nu vägen till hembygdsföreningens ”Fornhemmet” går in. Byggnaden stod kvar länge och användes som lagerlokal tills en ny tillverkning, Barracudaverken, förlades dit. Huset är nu helt borta.

Vid sammankomsten efterlyste föreningens ordförande, Ingmar Karlsson, produkter från det gamla tegelbruket, och manade till uppmärksamhet vid torpvandringar o. dyl.

Upptecknat i nov. 2000.
Helge Fransson.