Utdrag som rör Tegneby ur Bjärka-Säby och dess ägare:

Del 1:

Sid. 85.

I närheten af Stångån såsom landsdelens pulsåder och såsom en naturlig utgångspunkt för odlingens landvinningar, lågo också de gårdar, som först omtalas i bevarade handlingar. Måhända är Bjärka, såsom senare skall visas, den första skriftligen dokumenterade gården i Wist socken. Då det emellertid är osäkert, om det är detta Bjärka, som afses i ett bref af 1275, måste Risnäs och Tegneby betraktas som de första med full säkerhet identifierade gårdarna i socknen. I det nyssnämnda brefvet af 1286 gör Olof i Risnäs sitt testamente, som beseglas af Clemens i Tegneby.

Sid. 128.

Sålunda nämnes i brefvet: i Risnäs ”half tredje attung jord en sjättedel mindre”; i Skenstorp (Skälstorp) sju attingar; i Ringwidhathorp (Ringetorp) nio f`järdedels attungar i öfre torpet och åtta attungar i nedre torpet; i Hwirwa (Gräshorfva) half sjunde attung samt två tegar i ”Hwirwa teghom”; i Tegneby skog en sjättedels attung och dessutom torpen Hästemon och Hjulabeck (Jubeck).

Sid. 134.

Vissa under Sturefors numera afhysta gårdar omtalas långt tidigare än Forsa. Så är förhållandet med det öster om Wist kyrka belägna Tegneby, som förekommer i ett bref redan 1286, då Clemens i Tegneby beseglar Olof i Risnäs testamente. Gården, som sedermera nämnes vid flera tillfällen, tyckes ha sträckt sig söder om ån, då ”Tegnaby skog sunnan ana” förekommer i Staffan Avidssons här ofvan citerade bref.

Sid. 264.

Når Bjärkaholm var färdigbyggdt – å den holme i Stångån, som än i dag kallas Bosholmen – och egendomen sålunda var apterad till sätesgård, inriktade sig Bo Jonsson också på att planmässigt utvidga densamma. Under år 1370 följde sålunda ej mindre än fem större eller mindre uppgörelser. I januari tillbytte han sig af Staffan Avidsson dennes komplex, som sträckte sig öfver Risnäs, Skälatorp, Ringetorp, Skogsgårdarna, Gräshorfva och Tegneby med vattenrätt både i Stångån och Hofvetorpsbäcken. Det var säkert ett värdefullt förvärf med betydande sträckor, om hvilka förut i annat sammanhang är taladt ( sid. 128). I utbyte lämnades en del af de gårdar på Öland och i Kalmar län, som Bo Jonsson året förut förvärfvat från Nils Ketilsson.

Sid. 267.

Om man emellertid sammanställer alla dessa uppgifter från olika håll, får man en tämligen öfverskådlig bild af den domän, Bo Jonsson småningom samlade i socknen. Utom öfver de redan angifna gårdarna har den sträckt sig norrut öfver Tegneby och Sjövalla – hvilket nämnes första gången i 1402 års bref – och med all säkerhet också öfver det därintill liggande Forsa, hvars vattenkraft han i hvarje fall disponerat. Vidare sydost om ån öfver Ingetorp, Byrstorp och Dala ända ned till Jubeck. Västerut har Karsnäs utgjort gränsen, och söderut har Gasarp och Dalshult legat inom domänen, då nämligen det Dal, som omtalas i 1402 års bref, troligen åsyftar Dalshult. Äfven öfver Markustorp eller Markussäter som det kallas i 1402 års bref – har området sträckt sig vid hans död, trots det att delar af gården i ett tidigare bref omtalas såsom bortbytta af Bo Jonsson.

Sid. 271.

Alla de gårdar, som omslöto ån ända upp till kyrkan, voro också helt eller delvis i hans ägo. Invid kyrkan var han åtminstone en tid i besittning af Husby fiskevatten. Österut behärskade han Stångåns stränder genom Tegneby, Risnäs och Byrstorp. Vid Forsa ägde han kvarnar, och inne vid Erlången hade han kuststräckor både vid Sjövalla och Dala.

Sid. 275.

Attungtalet, som i förvärfsbrefven användes äfven för smålotter, omväxlande med afradsbeteckningarna, kommer år 1402 endast till synes vid de större byarna eller gårdarna – Säby (4), Hofvetorp (5), Risnäs (4), Tegneby (4), Styfvinge (1 1/5), Skog (2 3/4) och ”Gammalkirkio” (4 1/4). För de öfriga däremot angifves alltigenom ränteafkastningen eller hvad gården ”skyllar” i korn, smör eller penningar.

Sid. 325.

Senare ingick komplexet kring Bjärka i den samling gårdar, som voro pantförskrifna till Tomas von Vitzen enligt hvad ofvan omtalats. Då egendomarna är 1402 återlöstes af arfvingarna i Wist socken jämte Säby och Bjärkatorp äfven följande gårdar eller lägenheter: Byrstorp, Dala, Dalshult (Dal), Gasarp, Göttorp, Hofvetorp, Hållingstorp, Högmo, Ingatorp, Jordstorp, Karsnäs, Klint, Markustorp, Ringetorp, Ringsnäs, Risnäs, Sjövalla, Skog, Skälstorp, Styfvinge och Tegneby. Äfven ”Gammalkirkio” och tre kvarnar i Gillingisfors upptagas såsom hemmahörande i Wist.

Sid. 329.

Det genom alla dessa afsöndringar betydligt kringskurna komplexet förminskades ytterligare genom arfskiftet 1455, då de stora gårdarna Risnäs och Tegneby gingo till Ida Bylow. Därmed bortföll också den sista möjligheten för Säbys ägare att behärska den nedre delen af Stångåns lopp, och den ram, som Bo Jonsson upptimrat för att omsluta alla stränderna af det betydelsefulla vattendraget, var ohjälpligt slagen i spillror.

Sid. 332.

I den handling, hvarigenom komplexet 1402 återställdes till Bo Jonssons arfvingar är – såsom tidigare nämnts – afkastningen icke angifven för hufvudgårdarna Säby, Styfvinge, Skog, Risnäs, Tegneby och Hofvetorp, som betecknades endast med attungtal. I brefven l455 och 1509 är däremot afrad beräknad äfven för dessa gårdar, och attungtalet har här, liksom flerestädes i Östergötland, alldeles kommit ur bruk vid beteckning af gårdarnas värde och storlek.

Sid. 352.

Item af Husaby fiskewatnom twa attungxdela, item j Thiegnaby skoghum een Siaextanda deels atung aunnan ana oc j twem thorpom, swasom j Hestamo oc j Hiwlabekx mala.

Sid. 362.

j Thiaeghnaby iiii attunga jordh och Thiaeghnabo qwaern, item Raengxnaes iii thyn korn oc iii öre paeninga Siovalla som skyllar vi thyn korn oc ena mark paeninga ………

Del 2

Sid. 63.

Tegneby, som i likhet med Risnäs bibehöll sin frälsenatur, hade efter Ida Bylows tid också uppdelats på flera händer. År 1571 ägdes ett hemman af den nyssnämnde Isak Nilsson, en annan del tycktes familjen Slatte ha innehaft att döma af 1574 års räkning – och slutligen Erik Vernasson förfogat öfver en tredje gård, hvilken sedermera öfvergått till ägaren af Forsa säteri. Sistnämnda egendom, det nuvarande Sturefors, var vid sidan om Säby socknens enda frälsesäteri. Om dess öden efter Bo Jonssons tid, då det afskilts från dennes komplex, har man ingen närmare kännedom. Ett bref, som 1433 talar om hustru Margit i Kabbefors, ger ingen ledning för bedömandet. I slutet af 1400-talet skall Forsa ha innehafts af Lydike Olofsson, lagmansdomhafvande i Östergötland. Sedermera skall gården genom arf ha gått till Lydike Olofssons måg Erik Slatte, som säges ha ägt Forsa i förra delen af 1500-talet. Dennes son Bengt Slatte innehade ännu 1582 det nyssnämnda hemmanet i Tegneby, och 1631 omtalas fortfarande några af socknens lägenheter såsom tillhörande Erik Slattes arfvingar. Forsa däremot hade redan långt dessförinnan kommit i andra händer. Då gården ej alls upptages i 1514 års räkenskaper för årliga räntan, var den tydligen betraktad som sätesgård. År 1532 skref sig Lasse Tidemansson af Hjortösläkten till Forsa, då han omtalar, att han till Erik Slatte pantsatt bl.a. Björksäter i Wist. Samme Lasse Tidemansson hade senare bytesuppgörelser med Måns Johansson angående gårdar i samma socken. Lasse skall ha varit befryndad med släkten Slatte, då nämligen hans hustru Ingeborg i släktböckerna uppgifves såsom dotter till Bengt Jönsson Slatte. Otänkbart är därför icke, att någon arfsrätt medverkat vid hans förvärf af gården. Då han var Häradshöfding i orten, är det förmodligen han som åsyftas i ett vittnesmål hundra år efteråt, att Forsa endast var bebodt af en lagläsare den tid, då det redan var herresäte vid Säby. Vid hans död – ännu 1558 omtalas han i Gustaf I:s registratur – gick egendomen till hans son Christer Larsson, som skref sig till Forsa, då han 1560 undertecknade adelns godkännande af Gustaf Vasas testamente. Emellertid bestriddes Hjortösläktens rätt af Svante Sture, under åberopande af att en bland dennes förfäder skulle ha sålt Forsa med några underliggande gårdar på sådana villkor, att godset skulle få återlösas af Sturesläkten. Tvistefrågan handlades redan 1551 af Gustaf Vasa, som stämde Lasse Tidemansson och Svante att ”till Mikaelitid” svara inför honom, ”ang. Forsa gård”. Genom dombref af rådet och Måns Johansson såsom Östergötlands lagman fick Svante Sture rätt att återlösa gården. Erik XIV:s nämnd stadfäste denna dom år 1562 och bestämde tillika de grunder, efter hvilka återlösningen skulle ske. Emellertid tycktes grefve Svante icke själf ha användt sig af sin rätt, ty ännu 1569 – således två år efter Svantes död – skref sig Christer Larsson till Forsa, och först 1571 omtalas Svantes änka, Märta Leijonhufvud, såsom ägare till gårdar i Wist socken. Öfverlåtelsen tyckes alltså ha skett omkring 1570. Forsa kom sålunda i grefvinnan Märtas händer ungefär samtidigt med att hon erhöll Vesterviks stad och Stegeholms slott till ärftligt grefskap för Sturesläkten. Med sitt nitiska intresse och sin praktiska: verksamhetslust hon kallades ej utan skäl ”kung Märta” – sträfvade hon att göra en värdig domän också af den jämförelsevis obetydliga sätesgården vid Erlångens strand. Redan tidigt förvärfvade hon de närliggande hemmanen Bostorp och Björksäter jämte en gård i Tegneby, och måhända kom också Christer Larssons andel i Risnäs i hennes händer. Onekligen inledde hon med sina betydande resurser Forsas glansperiod, trots det att det först blef hennes efterkommande förunnadt att med komplexet införlifva de återstående delarna af Tegneby och Risnäs, jämte Byrstorp och Sjövalla m.fl. gårdar i Wist socken. År 1571 tillhörde Bostorp grefvinnan, men Björksäter Christer Larsson och Tegneby Erik Vernasson. År 1574 voro alla dessa tre gårdar skrifna på grefvinnan. Risnäs upptages ännu i 1582 års jordebok under Christer Larssons namn, men uteslutet är ej, att anteckningen kvarstår från äldre tid, så att grefvinnan förvärfvat Risnäsgården samtidigt med Forsa. Efter grefvinnans död 1583 tillföll Forsa hennes dotter Margareta, som var gift med riksrådet Ture Bielke, en af de olyckliga herremän, som offrades i Linköpings blodbad. Denne hade också förläningar i trakten, då han tidvis åtnjöt årliga räntan af Wist, Svinstad och Skeda socknar. I gängse handböcker uppgifves, att Forsa varit ett gammalt Bielkegods. Något som helst bevis för detta påstående har dock ej påträffats. I hvarje fall var det ej genom arf från sin egen släkt, som Ture Bielke kom i besittning af gården.