Berättat av Nisse Sjöberth

För tusen år sedan förlitade sig våra förfäder på den mångfallt av gudar, asagudar, som man genom offer och dyrkan försökte hålla sig väl med för sin framgång under jordevandringen. De mest kända var Tor, Odin Ull, Vi och så det glamorösa paret Frej och Freja vars valspråk bl. a. var ”ängen är den bästa sängen”.

Där fanns ännu fler gudagestalter, som var och en hade att inom sitt gebit styra för människornas väl och ve. Man bad inte till dessa gudar, utan man offrade och dyrkade samtidigt som man utlovade att utföra stordåd till gudarnas ära..

På tusentalet började den kristna läran få grogrund bland för fädren. Det här var något helt nytt. Man behövde inte längre hålla reda på alla gudagestalter. I den nya läran fanns bara en gud som man bad till. Därmed slutade alla ritualer som hållits till asagudarnas ära. Möjligt är, nästan till gränsen för sant, att Frejs och Frejas valspråk än i dag hyllas ute i ängsmarkerna.

Men den nya läran var inte helt problemfri för den gemene, mannen av folket. Visserligen förkunnade man om de himmelska fröjderna, där änglar spelade populärmusik på harpa och flöjt. Men för att komma dit så var det ett oundvikligt krav, att man var den jordiska överheten underdånig. En bön som bevisar detta är den soldatbön som förestavades soldaterna:

” Förläna mig trohet och kärlek till min ÖVERHET och bevara mig för synd, skam och last.”

Nu behövde överheten ett vapen för att hålla den gemena på plats. Det vapnet eller hotet kom från den nyinstiftade djävulen med sin skärseld. Djävulen var en listig fan, som inte bara tog hand om uppstudsiga individer. Han kunde också köpslå med människorna för lycka på jordevandringen, om han fick nöjet av att grilla deras själar i helvetet efter döden. Ett osympatiskt resmål får man anta.

Låt oss nu följa torpare Franssons öde efter avtal med ”den skamlige”. Det fanns i början av 1800 talet en torpare vid Stavsborg, ett torp tillhörande Stavsäter, han hette Fransson. Den här mannen var en ivrig jägare. Emellertid så ville inte den där riktiga jaktlyckan följa med på hans turer till skogen, så köttgrytorna stod för det mesta tomma. Fransson kontaktade då en ”svartkonstkäring” för att få bot för detta. Käringen rekommenderade Fransson att ett kontrakt med djävulen vore den bästa åtgärden för att förbättra jaktlyckan. Om Fransson sju torsdagar i följd, på natten, gick ner till kyrkan och där gick ett varv runt kyrkan, motsols, så skulle han få den rätta kontakten.

Enligt legenden så behövde han inte gå den långa vägen fram till kyrkan mer än sex gånger. Den sjunde natten lär han ha mött ”hornper” vid Spökstenen eller möjligen vid Filbacken. Fransson lät sin själ för tappas vid det här mötet, i stället blev han en framgångsrik jägare.

Åren gick, så även för Fransson. Sina sista dagar levde han på undantag i ”hönshuset” framme vid Stavsäter. Huset finns kvar ännu i dag.

Jaktlyckan stod honom bi, för i det ögonblick som Fransson drog sin sista suck, så small det ett skott och en nyskjuten anka damp ner på gårdsplanen framför stugan.

Så en liten varning. Om Du skulle nattvandra vid något tillfälle och möter en okänd person vid Spökstenen eller Filbacken så teckna inte någon affärsförbindelse med vederbörande, särskilt inte om han har svans……

Anm.
Filbacken, tidigare kallad Firbacken, är den långa backen från vägkorset vid Sturefors upp mot Stavsäter. Förr i världen var den besvärlig för häst- och oxdragna fordon.

Spökstenen finns vid Döslätten, en bit bortom avtagsvägen mot Ebbetorp, där offren för pesten 1710 begravdes.