av Nils Sjöberth

Att vara barn och sedan ungdom på Stavsäter var, om man i efterhand i minnet rekonstruerar den här perioden, en ganska fängslande tid. Ingen var bortskämd med köpta statusprylar som fallet är i dag. Ett par skridskor som gått i arv från äldre syskon, en sparkstötting, och när vi kommer in mot slutet av 1930-talet möjligen en cykel, var i princip de enda köpta prylar som ingick i rekvisitan för fritidsverksamhet. Allt annat som kunde roa tillverkades av ungdomarna själva. Här kan inräknas lådbilar, där hjulen utgjordes av avsågade trissor från en rund trädstam. Isjakter med skridskor som medar och en gödningssäck som segel. Bandyklubbor från en enbuske, som fick en förvånansvärd likhet med en riktig ”bandykrök”, och dessutom hållbarare. T.o.m. skidorna kom till vid den egna snickarboden. Karl Larsson, torparen vid Damin, brukade köpa en eller två buntar enormt långa, udda skidor från kronans överskottslager. För bara någon krona kunde man sedan köpa två skidor av Larsson för att sedan själv anpassa dessa till längd och form som man själv ville.

Sjön var nog den plats som tilldrog sig ungdomarnas största intresse. På sommaren i form av bad, på vintern med allaktiviteter på isen. Simkunnigheten bland ungdomarna vid Stavsäter var stor. Med en uppblåst cykelslang förvärvades simkunskaperna av alla redan vid 5-6-årsåldern. Något drunkningstillbud förekom aldrig fast många dumdristiga simföretag förekom utan följebåt. Någon kategoriklyvning mellan pojkar och flickor förekom aldrig, utan alla roade sig lika kungligt under den till synes allt för korta sommaren.

När höstmörkret tätnade så upphörde inte samvaron bland ungdomarna, då samlades man på ”stallplan” för gemensamma lekar. Höstmörkret kunde även inbjuda till små hyss, som t.ex. att spela hartsfiol. Instrumentet var en enkel anordning, bestående av en sytråd där en säkerhetsnål var fastbunden i ena ändan. Säkerhetsnålen stacks in mellan glasrutan och kittet på fönstret där musiken skulle framställas. Tråden rullades ut, varefter hartsbiten gneds mot sytråden. Effekten av ett sådant musikframträdande uteblev aldrig, nålen frambringade nämligen ett fruktansvärt oväsen i lägenheten. Följden blev nästan alltid att en något i överkant förbittrad mansperson kom utrusande för att beslagta instrumentet och tukta musikanterna. Ett kort ryck i tråden gjorde att nålen lossnade vid fönstret, en snabb reträtt av pojkarna in i det täta höstmörkret bärgade inte bara grabbarna utan även hartsfiolen.

Åldersskillnaden kunde vid några tillfällen skapa problem. Jag låter nästkommande sidor belysa, hur en sådan situation kunde få sin upplösning.

På 1920 talet föddes två pojkar på Stavsäter. Vi kan kalla dem för Gösta och Nisse. Redan i begynnelsen av 30-talet hade tillväxten för de båda ynglingarna tilltagit så pass, så den lilla omvärld som begränsades av gården blev ett ganska känt begrepp för dem. Många intressanta uppgifter låg inom räckhåll för att lära av livet. Om Emil i Lönneberga inhämtat sina kunskaper från Stavsäters Gösta och Nisse har aldrig blivit vidimerat, men ett visst likartat mönster i kontakten med omvärlden kan skönjas. Låt oss ta en händelse över hur livet kunde gestalta sig för två experimentellt lagda ynglingar.

Stavsäters idrottsarena utgjordes av en improviserad fotbollsplan framför smedjan. Här samlades gårdens betydligt äldre ungdomar nästan varje kväll, för att utkämpa ett mindre lokalderby. Man delade upp sig i två lag, var tillgången på manskap dålig, ja då fick Gösta och Nisse vara med. Var tillströmningen god bland de äldre fick inte de båda smågrabbarna vara med. Det här var första gången som Gösta och Nisse fick klart för sig hur dåligt demokratin fungerade. Här borde således individuella insatser göras för att få en ändring på fotbollsspelandet till stånd. Gösta och Nisse hade tur eftersom det här utspelade sig på våren då Kvarnbäcken hade en uppsjö av grodrom. För den vidare händelseutvecklingen hämtade de två grabbarna fyra hinkar från överskottslagret på närmaste soptipp. Med hinkarna fyllda med grodrom, ställdes färden mot fotbollsplanen. Här tilldelades varje målområde ca. 10-12 liter grodrom, så det bildade en perfekt slipprig matta framför fotbollsmålen. Eftersom det fortfarande återstod några liter grodrom så överläts överskottet i ”Smens” baljor för slipstenarna.

Nästa fas i händelseutvecklingen kom att utspelas fram på kvällskröken när fotbollsspelarna anlände. Gösta och Nisse hade nog räknad med att en viss vrede kunde uppstå på fotbollsarenan när man upptäckt vad som hänt. Därför hade de båda grabbarna intagit en väl kamouflerad position i beteshagen vid sidan om fotbollsplanen. Effekten uteblev icke, så mycket okristliga tillmälen som uttalades över de båda grabbarna, skulle säkert fylla en urusel roman på 500 sidor. Den närmaste veckan undvek Gösta och Nisse fotbollsplanen. För att inte komma i kollisionskurs i fortsättningen så fick de båda smågrabbarna vara med på bollplan. En tillfällig vapenvila med ”Smen” slöts också, även om den naggades i kanten ibland, av andra upptåg.

Händelsen hade berikat Gösta och Nisse med två nya erfarenheter, nämligen ”demokrati” som gick att styra med några liter grodrom, det andra begreppet ”sabotage” gav visserligen en viss glädje när händelsen inträffade. Sabotagets baksida var att den som blev drabbad använde ett språk som inte förekom hos varken lärare eller präst. Så bäst var det efter en sådant litet tillbud att hålla sig på avstånd tills känslorna tagit en något svalare och nordligare kurs.

Åren gick för både Gösta och Nisse, så båda hann med att genom liknande små händelser skaffa sig rikhaltiga erfarenheter inför det förestående arbetslivet. Emil i Lönneberga överträffade nog ändå de här båda grabbarna, för han blev riksdagsman. Gösta och Nisse blev trogna sockenbor i Vist, där de 1989 går och väntar på pensionering. Kanske de som pensionärer med några timmars samvaro på ljugarbänken ännu en gång kan dra på smilbandet över händelser från pojkårens hyss.

När mognaden hade fortskridit bland ungdomarna, och skolan och konfirmationen var avklarad, sinade intresset för de gamla lekarna. Då blev det i stället dansbanorna som lockade. Man samlades för att gemensamt cykla till de drygt en mil bort belägna dansbanorna vid Bestorp och Brokind. Genom dansens förföriska rytmer skapades nya kontakter, så när återfärden startade så skedde detta i par pojke och flicka. Genom 1940 talets frigjordhet bland ungdomarna så slutade hemfärden inte så sällan på en av Stavsäters vackra blomsterprydda ängar. Där ibland amorösa vingslag bevittnades av den gryende dagens första solstrålar. Det här var en milstolpe, barnaåren och de första ungdomsåren var förbi. Man hade tagit det första steget, om än litet, in i de vuxnas värld.