(001)
Forts: ”Sturefors” (1-3)

Något om åldringsvård (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Om förhållandet emellan yngre och äldre bland allmogen kan man säga att trots trångboddhet och fattigdom var förhållandet godt. De yngre ville inte se att de gamla for alltför illa utan försökte hjälpa dem efter sin förmåga. Det bestod då mest i att se till att de gamla hade vedbränsle hemkört, sina små potatisland upplöjda samt att sticka till dem diverse matvaror när det var råd och lägenhet.
Det var ju fall då det blev raka motsatsen men sådan vrånghet fördömdes i gemen av allmänheten. Dessa förhållanden kan belysas av följande:
Torparen på det lilla skogstorpet Kottsäter under Sturefors hade dött bort och änkan som ej hade några anhöriga som kunde hjälpa

(002)
henne och ingen kammare var ledig såg hon ingen annan utväg än att få bliva förflyttad till Peenemünde.
Det unga nya torparfolket såg gumman Majbritts ängslan och då säger den unga moran: ”ni behöver ej flytta , ni får bo kvar i köket. Anners (Anders) å ja reder oss nog mä stuva (det stora rummet). Så blev det till gummans glädje att hon fick bo kvar och disponera köket med sina knappa 6 kvm golvyta. Högre jordisk lycka kunde hon ej önska sig. Hon bodde där tills hon slöt sina dagar. Här är att märka att den nye torparen visade välviljan mot den gamla och lät henne bo kvar utan att tänka på någon ersättning.
Dock blev ej de yngre vid sådana tillfällen alldeles lottlösa ty de gamla ville gärna göra rätt för sig så i allmänhet blev det så att den ene var den andres ömsesidiga hjälp.

(003)
En bild som visar motsatsen är denna. I torpet i Bäck under Viggebyholm bodde en gammal gumma i kökskammaren. Den torpare som nu gumman delat stugan med har flyttat och nu kommer en ny. Johan heter han, begåvad med ett bryskt sinnelag. I hans äktenskap hade hans hustru skänkt honom två tvillingpojkarsom var faderns stolthet. Johan kunde ej tåla att den gamla gumman skulle nu som under hans företrädare bebo köket, utan gumman ovetande ordnade han med att hon skulle förpassas till Grebo fattigstuga. Och så körde han fram till trappan med sin höskrinda och enbetsoxe. Gick burdust in till den gamla, tog hennes få enkla tillhörigheter och lassade på åket. Sist tog han gumman och förde ut henne trots att hon spjärnade emot och försökte hålla sig fast i dörrposten och placerade den gråtande och förskrämda varelsen bland sakerna

(004)

och körde upp henne till fattigstugan. Det våldsamma förfaringssättet, sorg och ombyte gjorde att en kort tid därefter var gumman död. Johan ooch hans hustru rustade upp efter gumman och fick bättre utrymme. En tid därefter bryter det ut en svår halssjukdom i trakten, vi kallar den difteri, och de första offren för densamma blev Johans tvillingpojkar. Traktens folk höll före att det var en Gudsdom för Johans hårdhet.

Grevinnan Pauline (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Grevinnan Paulines intressen räckte till för mångahanda. Ett av dem var att tillvarata och studera vad som fordom varit haver. Hon var flitig samlare av hushållsföremål. På traktens auktioner var grevinnan oftast närvarande och månget vackert tennstop, pampigt tennfat eller vackert slipad stopaflaska förde hon med sig hem. En och annan sirlig vacker möbel hittade

(005)
hon, som ännu idag pryder sin plats i slottet. I arkeologi var hon väl insatt. I sällskap med sin äldste son Nils utförde hon mätningar och uppteckningar över stensättningar, gravrösen och högar och en mycket vacker samling av fornföremål från sten-, brons- och järnåldern var ordnad inom slottet. Särskilt skulle stenåldern varit rikt representerad genom ett mångtaligt urval av olika yxtyper. Men även den levande naturen hade i grevinnan sin beundrare. Med tillhjälp av av en skicklig, på godset bosatt, konservator skapade ett biologiskt museum av på orten förekommande fåglar. En samling som tilldrog sig berättigat intresse. Men trots alla uppgifter och arbeten hon satte sig in i var dock hennes barns uppfostran det som låg henne närmast. Grevinnan gav

(006)
mycket av sin tid för deras fostran och hon var ej den sämsta pedagogen. Men skickliga lärare anställdes för skol- och allmänbildning. Den siste av dessa lärare var Geselius sedermera mycket berömd och avhållen rektor vid lantmannaskolan Hamra. För språkutbildning införskrevs guvernanter från Frankrike, England och även Tyskland.
Till sin andliga hållning var grevinnan djupt religös hållande sig till vad som i vår tid ironiskt kallas för barnatro. Och det var denna tro som bar henne när sorgernas stormar bröt fram. Ett exempel på grevinnans ödmjuka tro belyses till en del av följande. En av godsets torpare hade en son som i 18-årsåldern är svårt sjuk i bentuberkulås. Det sprider sig så småningom till bröstet och ynglingen är dödsdömd. Den enkla

(007)
pojken var av ovanligt hög andlig resning och bar sitt öde med kristligt tålamod. Grevinnan var ofta gäst hos den sjuke, skaffade honom läkarvård och intalade honom med förtröstan. Men hon har sagt att det slöt med att det var den sjuke som gav henne tröst och genom Gudsordet påvisade Guds ledning och vilja med människorna. Grevinnan och den fattige pojken voro de bästa vänner den lilla tid han hade kvar. En dag när grevinnan kom låg han i själatåget. Han kunde inte tala men han räckte sin skröppliga hand till grevinnan och hon höll den tills det var slut. Hon läste inga böner, inget bibelord, men hon säger till honom: ”När du nu kommer hem skall du bära fram en hälsning från mig till mina kära som gått förut”.
Detta att grevinnan sände en hälsning till andra sidan graven med deras son

(008)

grep föräldrarna mer än något annat. De kunde aldrig glömma det att hon likställde sig som en av dem.

Nya tider (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Greve Nils Bielke högaktade sin grevinna och lade inget hinder i vägen för hennes intressen. Tvärtom blev han genom grevinnans verksamhet väl informerad om folkets förhållanden på godset. Greven själv umgicks ej mycket i allmänhet med sina underlydande utom med de mest orginella typerna och då med dem där det flödade av kärv bondvisdom eller burlesk allmogehumor. Greven var till sin person raka motsatsen till sin Grevinna. Han ville gärna se livet från den optimistiska sidan. I glada likasinnade vänners lag kände han trivsel. Då höjdes skålarna vid glada dryckesvisors toner och många gånger har från stora salens fönster ljudit i baryton eller mörka

(009)
baser sentimentala dikter om månsilver över vaggande sjö och glittrande böljegång. Herrarnas sinnen var då upprymda utav världens mahognybruna toddyar och goda punsch. Men greven glömde för den skull ej sitt gods skötsel. Viktiga förbättringar utfördes, de stora skogarna räknades och stora områden mättes upp och kartlades och yttergränserna justerades. För övrigt var den stillastående tiden slut. Det rörde sig med nytt på alla områden. Själva statsstyret var ändrat. Den gamla riksdagen med ständer av fyra stånd var nu satt till två kamrar och riksdagsgubbarna fick nu heta ledamöter i stället för ständer. Myntet hade ändrats till krona och öre från riksdaler och shilling. Vikten var nu kilogram och hektogram i stället för pund, skålpund och ort.

(010)
Måtten var i rymd liter i stället för kannmått och längdmåtten vara nu metern och kilometern i stället för tum, aln och famnmått. Milan och samfärdselns nya medel började förkorta avstånden och det påstods att man snart skulle kunna tala till varandra genom trådar på mycket långa avstånd. Göta kanal hade sedan länge varit i bruk och snälla oxar draga i sakta mak de tungt lastade skutorna emellan slussarna utom de båtar som vidunderligt nog tar sig fram med eld och ånga. En liknande kanal hade nu muddrats, gräfts och sprängts i Stångåns floddal och genom de stora Kindasjöarna. Det är Kinda kanal som går förbi Sturefors i sjön Erlången. Den gamla sågen är borta och i stället finns en sluss som tar fartygen ett steg högre i Stångån.

(011)
Men det viktigaste i landet var järnvägsbygget som överallt var i gång. Från Sturefors hade man nu bara 15 km till järnvägsstationen i Linköping och sedan var vägens fortsättning till norr eller söder i långa avstånd snart verkställd. Även närmaste poststation fanns i Linköping och posten fraktades därifrån med häst vissa veckodagar. Inom det kulturella området var det något nytt som var i vardande. Man vill ha bättre skola för barnen och bättre lärare. Tidningar som förut bara lästes av de s.k. bildade började spridas bland allmogen om än blygsamt i början. Man brukade då slå sig ihop med andra hushåll. Det kunde vara ända upp till fyra eller fem om en prenumertion och då blev det ju inte så färska nyheter för den som fick tidningen sist. Men lästes väl gjorde den. En liten histoia från Kinda kanals invigning visar att det dock fanns

(012)
de som levde i lantlig ro. Sturefors hönspiga, Hönskari, hade väl hört talas om kanalarbetet men vad det egentligen var till för ändamål brydde hon inte sin hjärna med. Så en dag står hon bland sina kära pullor, hönshuset låg vid sjön, då hon får höra ett stort buller men även musik och ute på sjön kommer något liknande ett hus utstyrt med alla färger. Från stänger och rep fladdrar dukar och det rök och bolmade om odjuret och mot slottet såg det ut att gå. Hönskari fattade genast att Domens dag var inne och så fort som hennes värkbundna ben tillät skyndar hon fram till slottet och in i köket där hon utropar. Nu kommer Jesus! Det var ångbåten Gustaf af Uggla som kom med invigningsherrarna ombord.

(013)
Jordbruket reformerades betydligt under 1800-talets senare hälft. De gamla invanda metoderna från farfarsfars tid började övergivas för nyare idéer. Så blev det en stor förändring i och med att det urgamla sättet att bybor och gårdar som lågo intill varandra odlade jorden gemensamt åker som åker vilket gjorde att gårdens ägor voro spridda över hela byn. Med slåtterängarna förfor man så att man utförde slåttern gemensamt och delade sedan upp höet så godt sig göra lät så att alla skulle få lika mycket. Meningen med detta förfaringssätt var att ingen av byborna skulle bli minderlottad eller hava förmån av bättre jord än den andre. Nu emellertid så ändras det så att var gård får sin jord för sig i en helhet så att han är oberoende av grannen. Det har visat sig att detta var bättre än det

(014)
gamla gemensamhetsarbetet. Till jordbrukets fromma började även bättre redskap tillverkas. Så försvann de gamla träplogarna och nya av järn komma i stället. Bättre harvtyper och spadar av olika slag kommer i arbetet.
En märklig odlingsfeber griper bönder både stora och små. Först lägges de naturliga slåtterängarna under plogen. Sedan fortsätter man med mossarna eller som vi kallar dem kärren. Den vattensjuka jorden urdikas och det sega starrtuvetäcket avhugges i breda torvor som får torka och sedan lägges i högar och bränns. Den skarpa torvrökens doft var i många somrar ett inslag i sommar luften. I den jungfruliga myllan såddes och skördades präktiga skördar av olika sädesslag där man förut kunnat med möda skrapa ihop några lass näringsfattigt starrhö.

(015)
I logen hängde den gamla slagtröskan bortglömd på sin spik och i dess ställe hade man uppfunnit en maskin som trökade säden både fort och bättre. Den var med sina många stora och små hjul mycket likt ett urverk till ett golvur fastän i mycket förstorad upplaga. Den kallades också för tröskverk. Den otröskade sädeshalmen fördes genom en smal trumma över en hastigt roteande tunna (cylinder) som slog ut sädeskornen. Kraften till att driva verket fick man genom att större hjul, som var uppbygdt på ett sinnrikt sätt utanför logen och med en lång axel var förbunden med verket inne på logen, bringades i rotation genom dragdjur, hästar eller oxar, som förspända vid hjulet drevos i en rätt så snäv cirkel och fick så hjulet att gå runt. Det var den en lång följd av år vid alla

(016)
gårdar obligatoriska ”körvandringen”. Fyra eller fem personers arbetsstyrka kunde med ett sådant tröskverk på en timme tröska mera säd än samma arbetsstyrka med slagor kunna på en heldag. Men det kom snart ännu bättre tröskmaskiner. Det var de stora tröskverk som voro för transport byggda på hjul och voro så fulländade att, förutom att de avverkade massor av säd per dag, så både de tröskade ur säden, ristade halmen, sållade bort agnarna och lät säden ren och fin hamna i säckar. Det var rena underverket. Drivkraften var här den nymodiga ångmaskinen. Vi var nu i ångans tidevarv. Dessa stora verk hade dock sin verksamhet fölagd till de större gårdarna på grund av sin tunga otymplighet och att de var

(017)
svåra att transportera. Så långt in på nittonhundratalet behöll körvandringsverken sin plats på de mindre gårdarna. Nu är de alldeles försvunna. Ångmaskinen blev en väldig kraftfaktor att räkna med inte minst när det gäller skogen. Stora kraftverk kunde ställas upp var det bäst passade för virkets transport och de starka ångmaskinerna draga lekande lätt ramar och cirkelsågar genom timret. Vid Sturefors sparades det dock på skogen. Greve Bielke ville inte att yxorna skulle börja sitt härjningståg här som det då allaredan börjat på många ställen. Vid Sturefors bygges stor ny och präktig loge och här installeras ett av de nya tröskverken. Men drivkraften till det tages från vattenfallet eller strömmen som det kallas i dagligt tal. Vad vore

(018)
Sturefors utan strömmen sade de gamle. Den drog kvarnen, sågen, vatten eller stora hammaren och blåsbälgen i smedjan och vid tegelbruket snurrade två hjul och nu sist drar den tröskverket också. Ja det var kraft att räkna med och alldeles gratis kom den bara man tog reda på den. Genom stora skördar så började ett visst välstånd växa fram bland allmogen. Man kunde hava och försörja flera husdjur och även sälja något spannmål och därmed kommer årskilligt nytt in i levnadsförhållandena. I hemmen går ännu spinnvagn och vävstolar. Man väver till kläder för hemmabruk men till högtidsdräkten har man köpetyg. Därigenom att man föder upp flera djur får man genom hemslakten tillgång till mer omväxling i dieten. Och vetet

(019)
börjar konkurera med rågen. Man brygger ej sitt hemöl längre hemma utan det köps vid bryggerierna i staden men används mycket lite. I stället har allmogen fått smak för kaffe och som nu i många hem ersätter både mjölk och dricka, ja övergår till rena missbruket. Brännvin får man köpa men det är billigt och är det obligatoriska festmomentet vid alla tillställningar i glädje och sorg. Det gamla bruket att röka tobak i snugga lägger man bort och i stället stoppar man tobaken i form av snus antingen i näsan, då snusar man, eller i munnen, då kallas det tugga. Båda sätten är rätt så naturliga men prisades högt. Att dra upp snuset i näsan skulle giva klarare ögon och förhindra ögonstarr samt bota mot näsblödning, de som led av det samma. Och att tugga

(020)
snus var ändå bättre. För det första så var det ett tecken på att man var en karl och så gav det friska tänder, bättre matsmältning. Det var också ett osvikligt medel mot halssjukdomar och den som hade snus i munnen fick lättare en kyss av en flicka än en som smakar sötmjölk. Så nog var det propaganda för den ädla snuskonsten. En egenskap hade lasten, liksom alla njutningsmedel med gift i, det piggade upp, tog bort trött- eller hungerkänsla för en stund, men osnyggt var det. De mera borgerliga höll sig till rökningen och då var det i cigarren de tog sin njutning. På 1850-talet var fiolen och klarinetten de musikinstrument som spelades bland allmogen men närmare sekelskiftet kommer dragspelet allt mera i bruk och de gamla

(021)
bygdespelmännen dör ut. På gårdarnas hus börjar halmtaken försvinna och man täcker nu här i skogsbygden med takspån och hus med eldstäder med tegel. Man börjar också få tillgång till rödfärg som tar bort mycket av det trista grå som vilat så länge över byar och gårdar.

Amerikafebern, Ferdinand Gustavsson berättar (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Vi äro nu vid 1890-talet. Den rörelse som de föregående decennierna varit vittne till med samfärdsmedel, levnads- och jordförbättringar, så ligger det nu en oro över ungdomen. Det är den s. k amerikafebern till landet i väster det talas och dröms om. Där är allt mycket bättre än här och många äro de som sparat ihop till amerikabiljett och rest. Ja, ett tag var det inget hem än de hade någon eller flera därute och de kvarvarande anförvanterna talade om de som voro i ”Nyork”,

(022)
Ilinois, Minnessota som om de hade varit i närmaste grannsocken. Att de som reste ut mer än engång, fick känna på vad sviken förväntan betyder är mer än nog talat om. Men hur det gick till vid en sådan amerikafärd för en emigrant kan den nu 80-årige f.d. arrendebonden i Vreta by Ferdinand Gustavsson berätta:
Ja det var 1890 i början av maj månad som jag reste iväg. Jag skulle då den 15:de fylla 20 år så den födelsedagen skulle inträffa under resan. Jag får inte säga att det var någon nöd som kom mig fara utan det var väl vad man kallar amerikafebern. Här på min lilla bygård var vi utom far och mor 4 syskon, 3 pojkar och en flicka. Vi hade släktingar förut där ute så min äldsta bror gav sig iväg när han var 14 år och

(023)
vi skrev brev till varandra så vi visste rätt bra hur det stod till med oss på var sin sida av atlanten. För min del var det vid denna tid ej så svårt att få utkomst här hemma ty en del arbeten vid sågverk, skogshyggen hade kommit igång. Men hur det var, här hemma på gårn redde de sig utan mej och amerikatanken ville inte släppa, så jag ställde om att jag fick resebiljett mej tillsänd och så var det att rusta sig i ordning och resan skulle som sagt bli av i maj. Min resekoffert snickrade jag till själv i vår täljbod. Jag hade en stor fallenhet för att arbeta i slöjd. Det blev en stark och bra koffert med lås och beslag och ordentligt målad. Min bästa kostym och diverse över- och underkläder packade vi ned i den. Så hade jag en kappsäck i grant randigt tyg. De kallar dem nu

(024)
för hemlängtan. I den hade jag ett par ombyten av underkläder för resan,en bastant matsäck och mitt snuspaket. Min resdräkt var av ett starkt, rejält tyg. En snygg hatt och en varm ytterkavaj med foder och nya resårstövlar. Mina pengar, papper och biljett låg i en innerficka på den dubbelknäppta västen. Klocka, fällkniv, fickspegel och snusdosa fullbordade utrustningen. Ja, jag hade föstås även rakdon, vit handduk med mej och så ett hoprullat knyte som innehöll ett bolstervar, ett täcke och en yllevepa (lakan). En emigrant skulle nämligen då för tiden ha en del sängkläder med sig på resan. Kvällen före avresan gick ja och tog adjö hos våra grannar. Men några som de kallar romantiska cener utspelades inte. I allmänhet lät det så här:

(025)
Jaså dä ä din tur nu, ja då dröjer dä i stuan innan vi får se däj igen. Du ska väl hälse te den och den när du kommer över ( att det sedan i verkligheten skilde hundratals mil emellan dem som jag fick hälsningar till tänkte ingen på). Vi måste fara från Vreta vid 11-tiden på kvällen ty tåget jag skulle med på för att komma till Göteborg passerade Linköping vid 2-tiden på natten. Min far skjutsade mej med våran häst. Vi hade burit mina saker och jag tog min 5 år yngre bror och min lilla syster i hand och sa adjö med er. De hade inte lagt sig utan satt uppe för att se brors avfärd. Och så tog jag mor i hand. Tack ska ni ha mor. Jag ska skriva så fort jag kommer fram. Jag kände att mors hand darre när jag höll i den. Hälse te Karl och måtte dä gå bra för er därute, om

(026)
ja allri får se er mer. Så satt far och jag upp i vagnen. När jag såg mej tillbaka stod mor och syskonen på farstubron. Mor styrde med sin förklädessnibbe med något hon fått i ögonen, månne hon grät? Så lämnade jag i den något kyliga vårnatten den sovande byn. Vi var mitt uppe i vårbruket så både dragare och människor vore trötta. Det luktade nyharvad jord när vi åkte förbi de nyredda åkrarna. När skulle jag färdas förbi här nästa gång? Vi åkte ända ned till station i Linköping, band hästen vid en spång medan far hjälpte mej bära mina saker ut på perrongen och så skulle far vända åter hem. Men innan så plockar han fram ur säteslådan tre stopsflaskor konjak som han ger mej och säjer att dem skall jag förvara och ha när jag kommer

(027)
på sjön som medel mot sjösjuka. Far tror jag aldrig varit på sjön i större båt, utan blott hört vad andra sagt och jag skulle aldrig glömma denna kanske missriktade men dock om en fars kärlek och omtanke vittnande handling. Så blev det farvälshandslag emellan far och mej. Han vänder hem och jag går in att invänta tåget. På perrongen står min koffert nu påklistrad vita lappar med svarta bokstäver. Fr Linköping till Göteborg stod där och min amerikaresa var börjad. Så kom tåget in. Konduktören syna min biljett, öppna en dörr och släppte in mig i en kupé. På den tiden var det dörr på sidan till var kupé på tåget och konduktören såg till att dörrarna var låsta. Vi var inte många resande. Det var några som med tillhjälp av sina rockar gjort det lite bekvämt för sig på de hårda träbänkarna och lågo och försökte sova.

(028)
Mej tog de ingen notis om och eftersom det var plats så försökte jag sedan jag suttit en stund att göra som de. Men någon vila blev det inte och det var rätt så kyligt. Nå, natten gick och när det blev dager blev det mera rörelse. Mina reskamrater var också amerikafarare och vi började bekanta oss. Vi var också tvungna att anlita vår matsäck. Det blev under dagen allt livligare. Resande steg på vid stationerna och resande steg av. På en station stod några ungdomar ungefär i min ålder utrustade med resefekter. De var utstyrda med blommor på rocken och kappan ty det var flickor med. Jag fick veta att här var det brukligt att utresande till Amerika kläddes med blommor. Det blev sedan även brukligt här hemma i våra trakter också men jag reste utan

(029)
blommor. När vi kom till Göteborg var resagenten framme och tog reda på oss. Det var ett skrivande och upprop av namn. Tullen skulle se igenom våra saker vi hade med oss så att vi inte smuggla med oss förbjudet gods ur landet. Men så småningom var allt klart och vi skulle gå ombord på den båt som skulle föra oss över Nordsjön till Hull i England. Vi stod på kajen, för mej var det något nytt och det var det nog för flertalet att se sjölivet här i en storhamn. Vår egen båt såg dock inte så märkvärdig ut och det var inte heller något annat än en stor lastångare som tagits till hjälp att frakta emigranter över Nordsjön. Jag har alldekes glömt namnet på skorven och det kan göra detsamma. Jag såg hur de lastade våra koffertar ombord. Det slogs en tross om flera

(030)
stycken på engång och så vinchades de ombord. Vid ett tillfälle slant trossen när bördan var högt i luften och alla kofffertarna slog med en skräll i kajens stenläggning. Följden blev att en del lock slogs upp, en del gick sönder och innehållet spriddes runt omkring. Båtens besättning samlade ihop hela haveriet och bar det ombord för att sedan under resan försöka leta ut de ägare som drabbats av olyckan. Som väl var så var inte min koffert med i den svepen men det var synd om dem det gällde. Så kom vi ombord och stävade ut från Göteborg utan att väcka någon vidare sensation. Inga symboliska band förenade båten med land och som skulle brista vid avfärden. Någon höjde ett svagt Hurra! Men det kom inget gensvar. Några viftade med näsdukar eller

(031)
mössor. Men för oss innifrån landet var ju Göteborg en främmande stad så vi gjorde inte stort väsen av oss. För övrigt var emigrationsskeppningen så stor vid denna tid så den kunde liknas vid vanlig fraktfart. Nordsjön var vid sitt bästa lynne trots alla stormhistorier vi hade hört om hemma och väl var det. Vår båt såg rätt skamfilad ut, gjorde dålig fart. Trångt och obekvämt var det och vi kunde knappt tvätta oss fast vi var på havet. Vad maten angår så tärde jag på det mor hade lagt in i ”hemlängtan”. Men inte förutan så kände vi oss som riktigt sjöfolk när vi efter tre dar såg land och hamnade i Hull. Här var det åter en storhamn som mötte oss med skogar av master och fartyg av växlande storlek och utseende, buller och gnissel fyllde rymden och nu trängde sig känslan av

(032)
främlingskap på oss. Vi förstod ej människornas språk men vi fick ej dröja länge här i Hull. Det blev nya upprop och snart var vi infösta på ett engelskt järnvägståg som skulle föra oss tvärs över England till Liverpool. I Hull hade flera båtar från annat håll kommit samtidigt med oss och lämnat utav passagerare som hade samma mål som vi. Så det var en stor skara som var i följe. De engelska järnvägsvagnarna och bänkarna var icke mjukare än de svenska utan skakade ännu värre. Så vi var rätt så möra i kroppen när vi efter ett dygn anlände till Liverpool. På emigranttågen var det inte så bra ordnat. I allmänhet äro de överbefolkade och en sådan sak som toiletter voro få. Kom så därtill att efter sjöresan många voro sjuka eller

(033)
illamående så kunde det bliva rätt så pinsamma situationer bland de resande. Men när man kommer ut så där så försöker man hjälpa varandra så långt man kan. Liverpool ja, här mötte vi stora havet men också en stor språkförbistring. Här stod vi, en människoskara, med olika språk, olika dräkter. En del talade ivrigt, gjorde ivriga gester med händerna och kunde knappast stå stilla medan en del slöa, nästan likgiltiga satt på sina packningar som i många fall blott voro knyten. Tolkar och båtagenter skrek på olika språk och det gällde att lystra så man hörde rätt när det var svenska. Vi voro här svenskar, finnar, norrmän, ryssar, polacker och tyskar och Gud vet allt ifrån. Och framför oss vid hamnkajen låg en stor hejare

(034)
till båt. Ett svart högt och långt skrov med höga master med långa rår på vilka väldiga segel voro revade.Två stora skorsstenar som det pyrde och rök ur.
City av Berlin, namnet lyste skarpt mot den svarta fartygssidan. Det var båten som skulle föra oss på en fjortondagarstur över Atlanten. Kraftiga engelska polismän som stodo posterade följde likgiltigt med blicken vår embarkering. Vi gingo efter upprop uppför landgången i grupper och försvann in i fartygets inre där vi togs om hand av båtens stewarder som gällt och skarpt med röst och handrörelser visade oss våra platser. Det hela hade mera tycke av en slavtransport än en fri passagerarskara på väg mot frihetens land. Vi tredjeklassare

(035)
fingo en väldig sal till vår tillvaro i förskeppet under däck. Den var mycket sparsamt upplyst, golvet var bestrött tjockt med sågspån. Utefter väggarna gick breda bänkar som om nätterna fick tjänstgöra som gemensamma sovplatser. För kvinnorna var sovavdelningen närmre midskepps. Om dagarna fick båda könen vara tillsammans. Även på övre däck hade vi stor rörelsefrihet när vädret så tillät. Vi fick oss tilldelade skålar av plåt i vilka maten serverades. Den var inte att klaga på men var olik den som vi var vana vid hemifrån. För tvätt och toilet var rätt bra fastän mycket enkelt ordnat. Läkare fanns ombord för de sjuka. Ja när det blev färdigt med allt och alla voro ombord så bogserades den stora Berlin ut på redden där de egna maskinerna började arbeta och vi var på väg.

(036)
Vädret var fortfarande bra och i detta vårt stora brokiga sällskap gick tiden undan. Under utfärden från Liverpool mötte vi många olika fartyg som var på ingående eller också gick vi om de tungt nedlastade båtar som var på utgång liksom vi. Ståtligast var de stora segelskeppen när de kom klädda i sina spända segel på de skyhöga masterna. De flesta hade tre master (de kanske inte var så höga som vi tyckte) och när solen lyste på seglen såg det ut som de voro snövita emot det blå havet. I verkligheten på nära håll äro de rätt grå. På Berlin vecklades också de stora råseglen ut och med både segel och ånga gjorde vi god fart och de vågor som gingo bekom inte det

(037)
tunga fartyget något utan de klövs och kastade sitt skum upp mot däckena utan att det förmärktes ens en darrning i skrovet.
Ibland vår stora skara hade vi flera musikanter på dragspel och då kunde vi ta en sväng på någon lämplig plats. Även försökte vi oss på dragkamp med rep och dylika oskyldiga tidsfördriv. Bland polackerna var det flera präster och de samlade sina anhängare till böner och gudstjänster under många för oss underliga formler, knäböjande och handrörelser.
Den 15:de maj fyllde jag 20 år och på något sätt skulle väl dagen firas. Vi voro ett lag av ungkarlar som hade kojlag tillsammans. Vi voro från olika håll men hade samma mål. Det var ett par värmlänningar, en norrman och några

(038)
finnar. Vi var unga allesammans och tog inte livet från den mörka sidan. Vi skulle slå oss fram. Det var det naturligaste i världen. Nu tänkte jag att eftersom jag hade fars stora buteljer med konjaken kvar så skulle jag spendera av dem till dagens åminnelse Jag tog fram två av dem och bjöd och att det blev mycket uppskattat behöver man ej nämna. Men till vårt sällskap sällade sig en mindre angenäm person. Ombord fanns en kvinnlig passagerare, ett riktigt fnask. Hon påstod sig vara gotländska. Hur det sedan var med det vet jag inte. Hon kom genom sitt uppförande på båten aldrig iland i Amerika utan fick transport hem igen. Nu kom ibland oss den här kvinnan och ville ha sprit. När man är ute så här får man inte visa sig snål så hon fick en tår hon med. Två buteljer blev

(039)
tömda men sen tyckte jag att det var nog. Men jag var dum nog att visa att jag hade en tredje butelj kvar. Men jag sade att den skulle vi ha när vi kom mot land och då skulle vi dricka en avskedsskål. Det tyckte laget var ett bra förslag och vi tummade på saken. Och så var födelsedagsfesten slut. Den fick dock ett sorglustigt efterspel. Morgonen efter fann man den där kvinnan liggande dödfull på det manliga logementet. Jag fick oro i tanken, var kunde hon ha fått spriten ifrån och tänkte på den butelj hon sett dagen förut och som jag så dåraktigt visat. Jag undersökte kappsäcken men låset som var ett bastant hänglås var orört. Men så märkte jag att den var våt. Jag tillkallade kamratlaget och när vi öppnat kappsäcken upptäckte vi att det var inte en droppe

(040)
kvar av det vi skulle ha till avskedsskål. Det usla fnasket hade smitit in till oss i mörkret, letat sig fram till min plats där jag hade mina saker och lyckats få tag i kappsäcken. Så hade hon genom tyget lyckats få tag i den och med hjälp av korkskruven på sin fällkniv lyckats dra ur korken. Sedan hade hon genom tyget sugit i sig så mycket hon kunde. En hel del stannade dock ibland kappsäckens övriga innehåll. Åtminstone blev mitt snuspaket väl fuktigt. Men så mycket fick hon med av innehållet att hon blev redlös. Att hon inte tog sig tillbaka till sin avdelning utan som sagt blev liggande. Mina kamrater tog förlusten djupare än jag och finnarna tog i ilskan och ställde släckaren

(041)
på huvudet emot väggen till allmän beskådning och skjutsa sen iväg henne dit hon skulle vara. Hon uppvaktade oss ej mera under resan. Vi hörde sedan att istället sökte hon bättre sällskap i fartygets besättningsmän. Ja så kan det gå när man är ute och är oerfaren. Vår sjöresa som varit så bra med präktigt väder skulle dock visa oss en annan sida innan vi kom i hamn. Det börja grumla till i himmelens kanter och vattnet fick en mörk och grå färg och de stora seglen revades in och stormen var över oss. Vågorna blev stora och Berlin började rulla rätt så hårt. Då blev det ett herrans leverne bland passagerarna. Den som inte varit med på ett skepp i sjögång fyldt av sjösjuka människor kan ej göra sig en föreställning om hur ett sådant mänskligt helvete tar sig ut. Här var vi hänvisade att vara bland

(042)
varandra. En del var mäst livlösa och allt vad av matrester och tarminnehåll gick ur kroppen. Spyor och uttömningsnersmorda kläder och en stank som i sig självt gjorde oss sjuka. Ja det var en tillvaro. Och oberörda av eländet gick eller vaggade allt efter båtens rärelser besättningsmännen och öste ny sågspån över där sörjan var som värst och befälet påstod att det var ingen storm att tala om. Vi var endast i ytterkanten av området men det var sjöhävningen som åstadkomden värsta villervallan. Nå ja allting har en ände och det blev det här också. Vädret blev normalt igen och det var förunderligt så fort vi repade oss efter den vedermödan och så ställdes det till med tvätt och storrengöring och städning av fartyget och snart var det ett

(043)
minne vi hade av vår resa.Vi hade nu varit rätt länge på sjön. Ovädret hade fördröjt oss lite och man märkte en viss spänning och undran hos medpassagerarna. Vi skulle snart se land sades det och snart så gick ropet om att det syntes och där trängdes vi på överdäcken och såg de molnaktiga konturerna av Amerika framför oss växa fram. Vi hade också de senaste dagarna sett hur det blivit livligare på havet. Ångbåtsrökar och segelytor mötte blicken åt alla håll vilket bevisade att man närmade sig en storhamn. Ut emot oss kom en obetydlig ångbåt målad i skarpa färger och med en särskild flagg och vårt befäl och besättning har så brått att göra fallrepstrappan i ordning. Våra maskiner stoppar och den lilla båten lägger till och åtskilliga unifomerade män stiger om bord. Det är

(044)
den amerikanska lotsen och tullens män som nu för talan på Berlin. Ur landmassan framför ser vi något som reser sig högt likande ett smal kyrktorn. Vi får veta att det statyn över frihetens gudinna som är på samma gång ett sjömärke och fyrbåk för insläppet till Newyorks hamn. Så stannar City of Berlins maskin. En jättetross sticks ut till en liten men stark bogserbåt och vi lägger sakta till vid den klumpiga men storvulna kajen av trävirke och vi äro i Amerika. Och så börjar embarkeringen. Vi säger farväl till varandra med löftet att vi nog skall träffas. Vi ser hur våra reskoffertar i massor langas ut ur fartyget. Men än har vi ingen frihet. Nu skall vi gå igenom provet på den

(045)
fruktade införsporten till Amerika, Ellis Island. Tolkar och resagenter har fortfarande hand om oss. Här genomgår vi en enkel läkarbesiktning. Vi får redogöra för varför vi rest hit, vad vi vet om landet, hur gamla vi är, vårt yrke, om vi har släktingar här och främst om vi äger de erfoderliga penningar som varje immigrant enligt statens föreskrift skall ha på fickan om han skall befodras vidare. Så bär det iväg till järnvägståget och nu har Amerikalinjen gjort sitt. Nu är det amerikanska järnvägen som tagit vid och hand om immigranten. Man skakar fram i dagtal genom obekant land, förstår ej vad folk säger utom när konduktören på dålig svenska säger till om att man får mat. Man reser genom städer, förbi sjöar, genom åkerbruksbygder och skogsparker. Vid en slutstation får

(046)
man gå av och sätta sig på ett nytt tåg och enahanda upprepande. Det blir nytt tågombyte och slutligen vid en liten station säger konduktören att nu är vi framme. Tåget går och jag står på en enkel plankperrong och en bit bort står min koffert. Jag kände mig riktigt glad när jag upptäckte den. Ifrån stationshuset kommer en amerikan klädd i vidbrättad hatt, uppknäppt skjorta (det var sommar här nu), plösbyxor (ridbyxor) och högskaftade snörkängor. Han stod och skrattade när han fick se mig och så ropar han godag på dej Färdis! Välkommen hit. Det var min bror Karl som kommit till stationen för att möta mig. Sedan vi hållit om varandra talar han om att de visste att jag måste komma med något av de närmaste tågen
(047)

och så hade han tittat in på stationen och upptäckt att jag var med. Ja så tog vi mina saker emellan oss och gick ut från perrongen. Utanför stationshuset som såg mycket nytt ut stod en häst, förspänd en smäcker tvåhjulig kärra, bunden. Vad säger du om min häst sade Karl, det är mitt både kärra och krake. Här i Amerika går vi inte vart vi ska som hemma i Sweden utan vi håller oss med egen häst och åk. Det är en allmän praxis här och när du blir hemtam så ställer du dig där med. Ja det där visste jag förut genom breven från brorsan men nu fick jag se det i verkligheten. Här vid stationen pågick nybyggnadsverksamhet. Flera hus var färdiga, andra i vardande och röjnings- och planeringsarbeten voro i full gång. Uppbrutna stubbar och buskager såg jag men ingen sten

(048)
och jorden hade en brunaktig färg. Det finns ej någon sten här sade min bror och det är svårt med jorden om det kommer stormväder. När vi har den nykörd är den så fin så den blåser då upp i svarta moln och då kan vi inte arbeta i den. Men bara vi får upp grödan så den täcker ytan då är den bunden. Vi satte oss upp i kärran och lunkade iväg. Vägen var ovanligt bred, tre skjutsar skulle utan besvär kunna färdas tillbreds. Men den var inte grusad utan bara tillkörd mark. Och inga landsvägsdiken funnos. Den föreföll vara mjuk för tyngre åkdon. Vi hunno upp en arbetsklädd man som var på väg från stationen bärande en väska och en bunt tidningar. Vill pastorn åka med så sitt upp säger Karl och mannen hoppar upp och placerar

(049)
sig på min koffert. Karl talar om att jag är hans bror som kommit över från Sweden. Ja då får jag hälsa mister Gutavsson välkommen hit ibland oss säger mannen. Det var första gången jag tilltalades med amerikanska mr. Vi kommo till en anspråkslös byggnad och här hoppade pastorn utav. Det var våran präst sade Karl sedan. Och det där är hans prästgård. Men den kan ju bli bättre med tiden. Där uppe, han visade på en svag höjning där det växte åtskilliga lövträd och ett större nybygge pågick, håller han på och bygger en kyrka. Det skall bli skola i samma hus och därinvid ska vi ha vår nya begravningsplats. Vi har för lång väg till den vi använde oss av förut. Vägen fortsätter, stora fält med allehanda grödor, mest vete,som nu stod mycket frodig bredde ut sig åt

(050)
alla håll och kringliggande gårdar avtecknade sig ute på den stora vidden. Så närmade vi os en av dem, ja nu är vi snart hemma säger Karl och svänger upp på en mindre väg. Vi passerar en stor fålla. I den låg en kringtrampad halmstack och det myllrade av svin där. Hur många sådana har ni frågar jag. Ja nu är det bara hundra men till hösten är det minst dubbelt. Vi kommer fram till ladugårdshusen. De voro grå. Taken voro täckta med grovt spån och de sågo rätt vårdslöst byggda ut. men det vimlade utav fjäderfä ikring dem. Dem räknar vi inte säger Karl på min fråga hur många det är. Men hästar har vi tolv nu men behöver flera om vi skall hinna körslorna. Hur många kor har ni då på en sådan gård? Ja vi har fyra nu. Det räcker

(051)
godt till hushållet. Men växer det upp till en stad vid stationen får vi sätta upp med flera ty då blir det avsättning för mjölken också. Som det nu är är det vete, fläsk och ägg som vi för till marknaden som betalar sig bäst.
Vi kom fram till boningshuset. Det var ett tvåvåningshus men inte särskilt högt men målat i blått och vitt. Fönstren voro stora och en präktig veranda på framsidan. Gårdsplanen var gräsbevuxen och det var i stället för sandgångar smala plankbräder? att gå på ut till de övriga husen och till vägen. . På verandan stod min morbror kortväxt och trygg prydd med hakskägg. För övrigt klädd som Karl förutom att han bar en rejält svensk väst utanpå skjortan och på den dinglade en alldeles likadan klockkedja av mässing som den Far därhemma alltid bar på sig.

(052)
Han hälsa mig förstås välkommen men sade att nu är det ingen konst att komma över med så bra båtar och järnvägar.Det var lite svårare förr. Jag teg, jag hade inte funnit det så behagligt. Karl kom sedan han lämnat hästen och vi tog mina saker upp på hans rum. Det fanns ett präktigt tvättrum. Jag klädde av mig och tvättade mig grundligt från topp till tå och bytte om beklädnad ty dem jag användt behövde mycket väl komma i tvätten. Det händer ofta sade Karl att när de kommer hitut så är kläderna fulla av löss. Det får de på båten av dem som kommer österifrån hälst ryssarna. När jag gjort toalett så gick vi in i familens dagrum. Det var stort och rymligt, påminde mycket om bondstugan hemma i Sverige. Där var morbrors familj samlad, en äldre men livlig gråhårig gumma som

(053)
var min mormor. Nu har två av Matildes pöjke tagit sej hit. Då dröjer det väl inte så länge innan pöjke o flecka som är kvar ä så förståndige så di gör lika dant å inte går därhemme å trälar ut sej åt herrgåla och knappt får klär på kroppen.
Min morbrors hustru hade jag inte sett förr men hon tog emot mej som barn i familjen och vi samlades kring bordet till en präktig måltid och sedan tog vi en pratstund som räckte länge . Jag fick redogöra för allt som tilldragit sig hemma i byn och sedan blev det förfrågningar om allt som därhemma var, om vad som växte på den och den lyckan eller åkern, om krösaslätten och smultronbackar, om grannar som levde och kända som dött bort eller flyttat. Och orden och tonfallet och intresset för den lilla fattiga grå byn Vreta som klängde sig fast på de lika grå bergen

(054)
långt borta i Vist socken i Östergötland Sverige som det gällt den mäst eftertraktansvärda ort på jorden så som den avhandlades här långt inne i U:S:A staten Ilionis trots mormors först påstådda försäkran att vi alla skall komma hitut.
Det hade blivit kväll. Här blir ingen skymning, dag övergår hastigt till natt. Jag skulle ligga Karls rum i en präktig järnsäng med hård madrass, vita lakan, örngott och mycket filtar. Vi släckte ljuset. Karl somnade tvärt men jag kunde inte somna. Jag låg och hörde på hans jämna andetag medan tankarna irrade. Jag var ju ändå en främling långt borta från den plats jag växt upp i. Kunde inte landets språk eller seder. Mina släktingar måste hålla sig till svenska språket för min skull. Jag tänkte på min hitresa, på järnvägen, Atlanten, England, Nordsjön och genom Sverige, på byn och

(055)
dem där hemma. Nu var det natt här men därhemma gingo de nu i sitt arbete ty där måste det nu vara dag. Jag kunde se dem. Far var nog nu som bäst i gång med att plöja trädan. Jag såg mor stå på förstubron och hoja hem till middag. Då gol plötsligt en tupp ute vid uthusen och vid den hemlandstonen somnade jag.
Hur gick det sedan?
Hur det gick, ja när man kommer ut så där så blir det helt annorlunda än man tänkt sig. Men man tar snart seden dit man kommer. När man var dag hör saker och ting nämnas på landets språk, så härmar man efter, och snart nog kan man den amerikanska engelskan. Sedan vad det gäller de stora utkomstmöjligheterna äro de rätt så ovissa och det fodras både krafter och god hälsa. I gruvor och skogen går att tjäna

(056)
stora pengar men det är arbeten som kan bryta ned kroppen fullständigt. Det farligaste är om man grips av guldfebern och ger sig iväg till ödemarkerna att söka den varan. Få äro de som återvänder därifrån. Säkraste utkomsten för svenskar är nog jordbruket Och kan han slå sig fram så han får en egen farm då sitter han trygg. Efter åtskilliga år kunde jag fått det med. Farmaren jag arbetade hos var rätt gammal. Han hade en enda dotter och hon var en både stilig och duktig jänta. Jag blev av farmaren erbjuden farmen och kunde få flickan på köpet. Men jag avstod. Jag saknade kärleken. Och fast dollar är bra, mycket bra att ha rikligt av, så gifta sig med den ska man inte. Ty det är hårdvaluta.

City av Berlin var inte ensam att föra emigranter öve havet. De stora båtlinjerna

(057)

konkurrerade med varandra. De byggde allt större skepp med allt större knophastighet och stora bekvämligheter ombord. Nu blev det hytter även fär emigranterna, bad och uppassning som gjorde resorna rätt så angenäma och Europa, inte minst Sverige, lämnade troget sin tribut. Från Stureforsgodset var det många av de resligaste ungdomarna som lämnade sina hem och foro iväg. Åtskilliga vände åter men många stannade därute.

Nya redskap inom jordbruket (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Här hemma står dock ej tiden stilla inom jordbruket. Nu på nittiotalet kommer de revolutionerande redskap vilkas betydelse man nu ej tänker på. Det var slåttermaskinen, åkerräfsan och radsåningsmaskinerna. Med dessa hjälpmedel kom jordbruksarbetet ett långt steg framåt. För erhållande av bättre skördar började man

(058)

tillföra jorden artificiella gödningsmedel vilket visade sig hava önskad värkan. På Sturefors gård var åtskilligt ändradt, spiksmedjans hammare har tystnat. Bränneriet är borta, så och sjudareladan. Tegelbruket är nedlagt och på ugnens plats är ett präktigt mejeri i tegel byggt och i de stora skogarna gallras en del av beståndet ut till fösäljning. En del mindre ångsågsbolag uppträder som köpare men mycket får det inte bliva ty greven är rädd om skogen.

Nya tider på Sturefors slott (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

På Sturefors slott har tiden rullat fram. Lärarpersonalen är försvunnen ty barnen äro nu så stora att studierna fortsätter i högre skolor. Så är äldsta sonen Nils eftter studentexamen inskriven på krigssskolan på Karlberg och de övriga fortsätter i följd sina studier. Ture skall också gå militärvägen medan Sten

(059)
visar håg åt mera fredliga yrken. Döttrarna är vid denna tid, även inom de adliga familjerna, efter studier bundna vid hemlivet såvida inte ekonomiska svårigheter tvinga dem att söka självständigt arbete. Den grevliga familjen på Sturefors, som på olika sätt fösökte och lyckades höja sitt gods ekonomiska ställning, åtnjöt bland sina umgängesvänner och Östergötlands honaratiories högaktning, och de umgingos med sina likställda vid årligen återkommande familjefester till omväxling mot den gråa vardagen. Under greve Ture Bielkes och grevinnan Paulines första årtionden på Sturefors funnos det godt om adliga grannar att umgås med. Där voro grevefamiljerna Sparre på Bjärka Säby, Falkenberg på Brokind, De la Gardie på Sörby, baronerna Adelsvärd i Åtvid, Mecklenburg på Ljung och många flera. Då komma

(060)
de i präktiga stora vagnar och ståtliga hästar, livréklädda kuskar och betjänter. Det var en ståtlig syn för ögat när ett sådant ekipage kom i vackert trav och svängde in på stora borggården. Men många gånger var dessa resor för sina resenärer rätt besvärliga om avståndet var långt, ex Ljung – Sturefors, och vädret blev dåligt. På dessa familjebjudningar eller middagar iakttogs en mycket noga etikett där var och en skulle placeras efter rang och värdighet vid bordet. Först efter stora middagen kunde gästerna sprida sig, herrarna vid rök- och spelbord bärande bruna höga toddyglas, damerna i kabinettens och salongernas soffor kring konfektyr och vin. Så slappades stelheten och de blev vanliga människor som talade med människans tungor om politik, hästar, jord skog, jakt och affärer. Och damerna rörde sig

(061)
inom sitt område. Här gällde att få reda på så mycket som möjligt av vad som i kretsarna sig tilldraget. För ungdomarna var det sörjdt att de kunde få en plats för sig själva. Vid Sturefors var det då den s. k. nedre salen som blev deras tillhåll där de kunde, vid pianots toner trakterad av någon guvernant eller någon musikalisk bland gästerna, få tråda en vals eller polka eller en av de gamla vackra ännu ej helt utdöda menuetterna. Tog de sdan ett steg över tröskeln voro de ute på den av lager- och orangeträd omgärdade och med sittsoffor möblerade parksidans smala gårdsplan. Därbortom tog den franska ros- och blomsterträdgården vid flankerad av ståtliga alléer. Där gick det lätt att förirra sig in i skymningen i någon av de fyra stora lövsalarna,

(062)
de s. k. fyra kabinetten. De finns kvar än i dag, skuggiga platser för dröm och romantik. 

Gunilla Bielke, 18 år , drabbas av tuberkulos (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Med åren glesnade den stora umgängesskaran. Döden skingrade en del. Ekonomiska svårigheter att hålla ihop de stora godsen i den nyare tiden tog en del. De stora festerna blir allt färre. På Sturefors kommer man allt närmre den tid då den grevliga får gå in i sorgens och prövningens tid. Det börjar med att Gunilla adertonårig, hela familjens avhållna medlem börjar bliva sjuk. Hon var av naturen en mycket god människa. Långt utom slottet hade hon bland godsets folk och tjänare sina vänner på grund utav sitt blida väsen. För att få en bild av henne kan hon jämföras med

(063)
plantagedottern miss Eva i ”Onkel Toms stuga”. I dagligt tal kallades hon för Mia. När hon nu blir sjuk fastställer läkarna att hon lider av en bröstsjuka (lungtuberkulos) och tillråder att hon måste ha luftombyte om hon skall räddas. Grevinnan Pauline reser då med sin dotter till Davos i Schweiz. I början ser det ut som sjukdomen skall övervinnas men under mellandagarna jul och nyår 1888 tillstöter en plötslig försämring och den andre januari 1889 dör Gunilla i sin fagraste ålder.

Utdrag ur ett brev från grevinnan Pauline till Gunillas f.d. sköterska under barnaåren:

”——- Mia är ej mer —–

——- så reste vi då på doktorns bestämda ordinationer till Schweiz

(064)
till en ort som kallas Davos. Här var så frisk och härlig luft och natur och Mia trivdes så godt och det såg ut nu mot sistlidne jul som att vi kunde hoppas att sjukdomen var övervunnen. Under julhelgen som vi firade för oss själva var väderleken så vacker. Solen strålade så varmt så vi fingo våra solparasoller och vi buro halmhattar på huvudet när vi vistades ute på de stora verandorna. På julaftonens kväll kunde Mia och jag glädja oss åt Julhälsningar frå de våara hemma på Sturefors. Även julgåvor hade kommit i god tid som vi nu öppnade. Och våra tankar voro hos de våra som nu hemma firade jul utan oss. Jag läste julbön och det evigt friska Julevangelium

(065)
och vi sjöngo våra kära julpsalmer. Mia har alltid varit kär i psalmen ”Se natten flyr för dagens fröjd” som hon nu sjöng själv med i. Juldagarna förflöt i stillhet och lugn men i mellandagarna fjärdedagjul fick Mia ett svårt återfall i sjukdomen. Det blev ytterligare försämring och nyårsdagen såg jag att allt hopp var ute och det var att vänta slutet vilken stund som helst. Den andre januari kl. fyra e.m. vaknar hon upp ur sin dvala och säger ”mamma läs för mig om vandringen genom den mörka dalen, och om synden som, om än röd som blod, blir vit som snö”
Jag läste för henne verserna ur Esaias 41, 53, 54 kap om Herrens starka hjälp och 23:e psaltarpsalmen ”Herren är min herde”. När jag läst versen ”om jag och vandrar i dödsrikets dal” säger hon: mamma sjung vår julpsalm ”Se natten flyr för dagens fröjd”.

(066)
Men då sjönk hon samman och Mias ande hade gått hem till det fadershem och till sin frälsare som hon här nere älskat och längtat till ——

Den förkrossade men själstarka modern tager sin döda dotter med sig hem. Hon begravs i Vist kyrka och vilar i Stureforsa graven,. Den stora gravhällen som täcker nedgångstrappan till kryptan ligger mitt på stora gången nedanför Stureforsläktaren. Den unga flickans död väckte sorg och stor förstämning i familjen och bland alla som lärt känna henne. Äldste brodern Nils låter i parken resa en vård till systern minne. Det är en vacker granhäcksomgärdad hög bautasten bärande en bronsplatta på vilken Gunillas bild är återgiven i hög relief.

(067)
Bilden återger hennes drag i profil och är ett fotografi från hennes nyligen timade konfirmation. Hon bär på bilden kort rak pannlugg och sitt rika hår slätt tillbakakammat i en lång fläta. Den enkla dräkten och det själfulla ansiktet får den som besöker parken att stanna inför vården. Den enda inskriften som stenen har är namnet ”Gunilla”. En del besökare som är lite insatta i svenska historien gissar att vården är något äreminne över Bielkesläktens drottning Gunilla vilket dock är fel. Det är en vård rest av kärlek till minne av en syster som, fastän blott 17 år, kunde lämna minnet efter sig av en god människa.
Tiden stannar dock icke och livet och dess öden går vidare. År 1891

(068)

Bielkefamiljen (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

den 22:dre oktober ingår Nils Bielke äktenskap med med Edit Maria Clementine Carlesson. Hon var född den 4 juli 1869 på Nyckelviken vid Stockholm och var dotter till justitierådet Edvard Henrik Carlesson och hans maka Maria Louise Amore Arvedsson. Bröllopet ägde rum i Stockholm och de nygifta bosätter sig på Slattefors i Landeryd socken i Östergötland. Slattefors är en större utgård tillhörande Sturefors. Den allvarlige sakkunnige greve Nils tager härifrån aktiv del i sitt en gång blivande fideikomiss till båtnad för gamle greven Ture som åldern börjar göra sig kännbar hos. Den 17:de januari 1893 föddes en dotter. Hon fick namnet Gunilla och den 5:e mars 1894 föddes en son som fick Bielkenamnet Ture Gabriel. Så såg det ut som om lyckan skulle vara

(069)
Bielkefamiljen bevågen men åter kommer sorgen. Den 25:e juli 1894 dör greve Nils Bielke på Slattefors från hustrun och de två små barnen. Han var då inte fyllda 32 år. Att den bortgångne greven var en framsynt människa visar sig däri att flera av honom föreslagna projekt äro nu efter 60 år utförda.
Den gamle greve Ture greps hårt av sonens död. Men den unga änkan grevinnan Edit fick i sin sorg, för sig och sina barn, ett fast stöd av sina svärföräldrar. Särskilt i grevinnan Pauline fick hon en trofast vänskap som räckte till döden skilde dem åt. Lång tid dröjde det icke sedan gravhällen lagts tillrätta över greve Nils förrän den åter lyftes upp. Nu är det för den yngste i syskonskaran greve Bengt som dör bort

(070)
den 23:dje september 1895. Han var ej fyllda 16 år vid sin bortgång. Han var född den 24:e december 1878. Greve Ture Bielkes krafter börjar genom tillstötande krämpor att försvagas och den 28:e oktober 1899 får han gå ur tiden. Med honom gick en av 1800-talets adelskavaljerer bort. De voro den tidens nobla glada män. Den tunga gravhällen är åter upplyftad. I den trånga mörka gravkryptan har grevinnan Pauline, som räcker till för allt, låtit städa upp. Tidens tand hade farit illa fram med en del av de avlidnas viloläger. Särskilt voro flera barnkistor illa åtgångna och illa placerade. Grevinnan tog gårdens murare och snickare till hjälp och rustade upp i rummet. Hon var hela tiden medan reparationen pågick närvarande och

(071)
gick själv först ned i gaven med ljus för att pröva luften. De sönderfallna kvarlevorna plockade hon själv tillsammans och lade i nya kistor. De andra förstärktes och tillsammans med de oskadade ställdes de i ordning. Hon skrev katalog och namnlista över de döda som kryptan rymde (var finns den?). Hon tjänstgjorde både som förman och hantlangare till murmästaren och hon lämnade ej griften förrän hon fick den i ett värdigt skick. Men rummet är mycket trångt, det blev blott två platser kvar, en för maken greve Ture och en trång plats för hennes egen del när den tiden kommer. Efter greve Tures död sluter sig de båda änkegrevinnorna mera tillsammans för de båda barnens uppfostran och godsets skötsel. Det nya seklet har gått in. På Sturefors förs ett mycket tyst och enkelt familjeliv. Tjänarstaten är gamla

(072)
trotjänare. Familjen är skingrad. Sonen greve Ture är kavalleriofficer vid ett av gardesregementena. Greve Sten studerar och praktiserar landtbruk medan dottern, fröken Anna, är hemma till moderns sällskap och hjälp. Inga samkväm i stora mått förekommer men enstaka vänner och släktingar kommer ofta på besök men utan buller och ståt. Fröken Anna Bielke har till hobby jakt och skogsliv. Hon vistas mycket ute i de stora skogsvidderna som hon känner utan och innan, ja var stig. Hon har utbildat sig till skicklig skytt och behöver ej ödsla med många skott på det villebråd hon möter. Hon har övat sig i att värdera timmervärdet i växande skog så hon blir många gånger rådfrågad av de skogsmän som har hand

(073)
om skötseln av godsets skogar. Grevinnan Pauline skulle även få en sorg till men utav annat slag. Sonen greve Ture vill göra gällande att eftersom han vid faderns död var den i livet varande äldste sonen så var han den rätte arvingen till godset före den femårige brorsonen. Familjehistorien kunde ej lösas utan genom process och greve Ture förlorade ty fideikomissbrevet säger att äldste sonen på svärdslinien är den som är rätte arvingen och domen utföll till den unge Ture Gabriels förmån. Tvisten upprörde grevinnan Pauline mycket hårdt men det är att märka att hon hela tiden stod på sonsonens sida. År 1906 den 22:dre augusti dör en av de ädlaste borgfruar som haft sin tillvaro på Sturefors grevinnan Pauline Bielke. Återigen är Stureforsa gravhäll lyftad. Den stora natt och dag

(074)

klockan har ringt från det man skymtat liktåget vid Eskils ek.

Emma (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

En packad allmogeskara fyller templet. Grevinnan Paulines orgel spelar. (år 1890 skänkte grevinnan den orgel som ännu är i bruk 1950). Kyrkoherde Broman håller griftetalet (se Stifthälsning från 1906) och förrättar jordfästningen och så föres stoftet av hertigdottern grevinnan Pauline ned i Stureforsa graven. Kryptan är full, dörren stänges och hällen lyfts på plats. Den skall ej mera öppnas för någon död. Av dem av godsets allmoge som då var närvarande hade de flesta mer eller mindre mindre minnen av sammanträffande med den avlidna under hennes livstid. Det var många tårade ansikten den dagen i Vist kyrka. Som en bland de många satt då en medelålders småbondehustru från en av godsets arrendegårdar. Rörd och gripen låter hon sitt liv

(075)
passera revy för sin inre syn. För henne var grevinnan Pauline en räddande hand när hon en gång var i stor nöd och så här är hennes hitoria:

En gång som en ung flicka stod hon som den fattigaste bland de fattiga. Hemmet var ett enkelt arbetarhem och Emma, så hette flickan, var kommen i konfirmationsåldern. Dagarna före konfirmationen skulle hon gå bort med några par träskor. Fadern var träskomakare. På hemvägen får hon åka med en kvarnbonde. I närheten av hemmet var en grind över vägen och Emma skall hoppa av och öppna den. Då bär det sig så illa att hon slinter och i fallet bryter hon ena benet. Kvarnbonden för henne till hemmet. Då för tiden hade man ingen telefon, ingen ambulans så man försökte i det längsta att undvika läkare och för övrigt var det svårt och tog lång tid innan

(076)
man kunde få någon kontakt med en sådan. I det här fallet tager Emmas far och skyndar bort långt på Stavsättergodset där en sjukvårdsknekt är boende. Han är socknens betrodde läkare vad det gäller sår och benbrott. Han följer med hem, undersöker den av smärtor uppgivna flickan, kan konstatera att lårbenet är brutet tvärt utav en handsbredd ovanför knäet på högra benet. I vedboden späntar han till spjälor och med bindor av ett linnelakan som offras spjälkar han ihop benet. Han bäddar själv sjukbädd åt flickan och lovar att komma och se till henne. För modern förklarar han att om inte flickan får stark hetta (feber) så skall hon nog bli bra och nu

(077)
begynte en lång och plågsam tid för Emma. Konfirmationen som hon glatt sig åt att få vara med i gick om intet. Det var också bestämt att hon sedan skulle få plats som lillpiga i en barnrik bondfamilj och kunna så hjälpa till och tjäna sitt bröd själv men allt gick om intet. De voro tre systrar. Den äldsta hade gift sig mycket ung och flyttat från hemmet och den yngsta var bara en liten sjuårstös. Emma slapp undan febern kanske tack vare den outtröttliga knekten som flitigt gick den rätt långa vägen mellan Stavsätter och Cedersberg vid Bjärka Säby där Emmas föräldrahem var. En rätt lång tid såg dock ej knekten vidare glad ut när han undersökte förbandet. Men så en dag när han kom och stod och nöp i bandaget ger han med ett

(078)
belåtet skratt sin glädje tillkänna. Han ropade till sig flickans mor. Nu är jag glad sade han för nu blir flickan frisk och tro mej att du kommer att kunna dansa både vals och polka när du kan gå igen. Vad som gjorde glädjen var att han i bandaget funnit en lus och det ansågs som ett osvikligt tecken på att den sjuke skulle bli frisk igen. Nu tog han bort det gamla bandaget. Lårbrottet hade läkts ihop så mycket så att han kunde varsamt bada det sjuka benet och lägga om nytt bandage. Så fort gick det dock ej för Emma att bli återställd. Det gick hela sommaren och när hon så äntligen skulle börja att gå igen så var det brutna benet något kortare än det

(079)
andra så hon gick låghalt. Under sin sjuktid hade hon dock, med tanke på sin framtida konfirmation och även av läslust, lärt sig katekesen utantill och de flesta psalmerna i psalmboken. Även nya testamentet hann hon studera. Hon hade aldrig gått i någon skola men fadern var för sin tid mycket boksynt och kunde både läsa och skriva. Innan årets slut darbbades familjen av ett svårt slag. Familjefadern dör hastigt bort och nu blir det en ny prövotid. Den lilla familjens olyckor inträffade omedelbart efter det svåra nödåret 1868 som med sin dyrtid hårdt försämrade familjens ekonomi. En annan svår sak var att godset bytt ägare för vilken underlydande ännu voro främlingar och en ny ordning skulle införas i

(080)
godsets förvaltning. Så får Emmas mor snart besked om att hon måste flytta ifrån sin lägenhet ty gården behöver den. Änkan ber att hon mot att hon gör dagsverken vid gården kunde få bo kvar för sina barn, den minderårige och den ännu ej återställda Emma. Hon får nåd tills Emma anses kunna reda sig så att hon kan taga någon lättare plats och den yngre flickan skall utackorderas och gumman själv skall transporteras till godsets fattigstuga Källsäter. Och nu med dessa framtidsutsikter fick Emma bereda sig till sin andra konfirmation. Hon slapp dock nu bevista undervisningen men fram på vårsidan, de sista dagarna före konfirmationen fick hon komma ned till kyrkbyn och liksom tentera för kyrkoherden. Till alla andra bekymmer

(081)
kom nu var Emma skulle få någon passabel konfirmationsklädning. Det var omöjligt för modern att åstadkomma någon. En svart huvudduk och en psalmbok hade hon fått utav fadern till förra året. Likaså ett par präktiga fast grova kängor som hade ett år sorgfälligt bevarats. Men klädning var ej annat råd än att låna. En av grannhustrurna som inte var så storväxt ville stå till tjänst med sin svarta kjol och tröja. Så kom den stora dagen och då befanns det att det var svårt att få den lånta klädningen att passa på den unga flickkroppen. Men med nål och tråckeltråd så gick det nödtorftigt att få den att sitta uppe. De nya kängorna var inget fel på men de voro så hårda, något som Emma smärtsamt

(082)
fick erfara. Emma hade av naturen blivi utrustad med ett rikt och vackert hår men det ville gärna hålla sig buckligt vilket stred mot tidens sed och Emma vattenkammade sitt hår så att det låg slätt och fint bakstruket över hjässan. Och så med huvudduken tätt åtknuten under hakan gav sig mor och dotter iväg till kyrkan. Att de skulle försöka få någon skjuts kunde ju inte komma ifråga för fattigt folk. I början gick det bra men när de kom ett stycke på väg upp på Hovetorpskogen så gör de hårda kängorna att Emma får förskräckliga smärtor i benet som varit brutet. Hon försöker dock men när de kom fram till stugan kallad Påland kan hon ej längre och det ser ut som om det ej skall bliva någon konfirmation denna gång också. I Påland gingo de in klagande

(083)
sin nöd. Hustrun där föreslår då att Emma skall byta om skor. Hon får låna ett par som är mycket mjukare men även för stora men nöden har ingen lag och det bästa var att smärtorna
försvann när hon fått byta om skodonen. Och nu med ett par rätt mycket använda och stora kängor så fortsätter de sin kyrkfärd men nu hade en del tid blivit förspilld så de förstår att de nu är i senaste laget ute. När de kommer så långt så de ser kyrkan så ser de dock inget folk på vägen. Någon klocka har de ju inte och nu kommer ängslan över att de skall komma för sent. Komna till Nordanbacken börjar klockringningen och väl framkomna till vapenhusdörren hörs orgelspelet och psalmsången. Kyrkstöten som står vid dörren frågar förvånad varför

(084)
de kommer så sent och Emmas mor förklarar förtvivlad orsaken och att nu blir väl inte flickan konfirmerad i år också fastän de gjort vad de kunnat. Ni ska väl i alla fall gå in säger ”stöten” och öppnar dörren. På den tiden var konfirmationsdagen hållen som allmän högtidsdag för sockenallmogen och kyrkan är full av åhörare och här nere vid dörren står nu Emma och hennes mor svettig, förgrämd. Klänningen satt rymlig och sjaskig, huvudduken satt lös och det släkammade håret vill åter visa sig burrigt och där framme i kyrkan står redan kamraterna kring altarringen och presten för altaret. Nu var kyrkoherde Lindstedt en lugn och erfaren prestman. Från sin plats ser han de senkomnas vånda. Han har två döttrar i kyrkan och dessa

(085)
ger han en vink. De går ner till dörren och tager hand om Emma, rättar till hennes klädsel och mellan dem kommer hon haltande och sent ändå fram till sin plats vid altarrundan. Men en ängslans väg hade det varit. Kyrkoherde Lindstedt hade den lilla vanan eller ovanan att vid kristendomsförhör, om det gällde barn eller vuxna, så kunde han fördjupa sig i frågor och svar med en och densamma och glömma att det var flera som skulle förhöras. Så blev det även nu. Om det var för att upmärksamheten nu var fästad på den senkomna flickan eller om det skedde utan eftertanke, så började kyrkoherden kristendomsförhöret vilket gick efter katekesen som var delad i fem avdelningar eller huvudstycken. Guds lag, de tio budorden, trons tre artiklar, herrens bön, dopets

(086)
sakrament och nattvardens sakrament. Han började med att ställa första frågan till Emma. Nu glömde hon alla smärtor och motigheter, nu gällde det konfirmationen och här var hon på rätt plats. Hennes röst var ren och klar och tydligt kom svaren på lärarens frågor. Det fortsattes stycke efter stycke genom katekesen. Han frågade hon svarade och bestyrkte svaret med bibelord som voro citerade. När slutligen kyrkoherden kom att tänka på att det var flera som skulle förhöras så hade Emma blivit utfrågad och gått igenom katekesen utan att stå svarslös. En prestation av den fattiga flickan som väckte åhörarnas gillande. Bland åhörarna satt på sin läktare grevinnan

(087)
Pauline Bielke som intresserat följt den för henne okända Emmas intermezzo konfirmation. Sedan högtiden var över voro alla vänliga mot Emma. Både hon och modern fick åka skjuts hem med andra sockenbor och även skedde så när den heliga nattvarden begicks. Men sedan när vardagarna kommo blev familjen påmind om flyttningen och så hölls där auktion på det lilla hemmet. Realitionssumman stannade vid nittio kronor. Så fick barnen femton kronor var så inte var guld bördan tung att bära. Så kom modern på fattigstugan. Yngsta systern kom till en släkting och Emma fick åter komma ned till kyrkan. Hon hade fåtte en pigplats hos en skräddarfamilj som bodde alldeles intill ringmuren.

(088)
Den var dock mindre lämplig för henne ty familjen var rätt stor med gesäller och lärpojkar som hade sin plats i hushållet. Familjen var barnlös och frun var en duktig men mycket fodrande matmor. Och eftersom hon inga barn hade själv som givit henne inblick i barnens liv så var hon rätt hård och karg till sinnet. Emma fick snart veta att hon var en stackare som inget dugde till i madammens ögon. Inte kom hon nog fort fram och inte kunde hon uträtta så mycket som hon skulle. Ja till sist trodde hon själv att hon inte dugde till något. Därtill kom att känslorna efter fadern och efter det brutalt spolierade fattiga hemmet, skilsmässan från mor och lillasyster och så det brutna benet som gjorde sig

(089)
kraftigt påmint i synnerhet när hon skulle bära något tungt utlöste en förtvivlans längtan till det förlorade. Hon tog sig för att om kvällarna när äntligen arbetet var slut för dagen smyga sig upp kyrkogården till faderns grav där hon sökte sig tröst. En kväll gick skräddarmästaren över kyrkogården. Familjen hade en genväg däröver. Då hörde han någon gråta och när han gick däråt så fann han att det var Emma vid faderns grav. Mäster var en god människa som rördes av flickans sorg och när han utfrågat henne om varför hon sörjde och hon klagade sin nöd, så sade han att det skulle nog bli bättre, det skulle han vara man för och nu skulle de gå hem och allt skulle bli till rätta. Men när de kom hem

(090)
och mäster började förhålla sin fruga att det måste bli ett bättre förhållande mot flickan då titta hon bara lite stadigt på mäster och han blev tyst och smög sig in till sitt. Hur det slutligen skulle ha gått kan ingen säga men så hände något som ändrade det hela. En dag svänger Sturefors enbetsdroska in på gården och Grevinnan Pauline Bielke gör ett besök i skräddarfamiljen. Grevinnans ärende är att hon vill veta om tjänsteflickan skall vara kvar där. Om så ej är fallet vill hon städja henne till tjänst på slottet. Madamen svarar att nu, när hon lärt upp flickan i det mesta av arbete, hade hon tänkt att hava henne kvar, men var det så att grevinnan ville så inte skulle hon stå i vägen. Men vad

(091)
grevinnan skulle ha henne till kunde hon inte förstå ty ofärdig var hon och en klen stackare och från ett fattigt hem kommen. För övrigt så hade hon sin mor på fattigstugan. Ja det där hörde ej grevinnan på utan hon vände sig till Emma med frågan, vill du komma till mig? Jag har av kyrkoherden hört om dig och ditt hem och så var jag och åhörde din konfirmation och det räcker som betyg för dig hos mig. Emmastackaren knäppte ihop sina händer.
”Tack snälla grevinna” var det enda hon kunde säga. Och så blev det att Emma fick flytta till Sturefors slott och och där, under Grevinnans tillsyn och omvårdnad, kände sig snart Emma som en flicka bland flickor. Ja genom lämplig behandling så mildrades låghältan så den besvärade

(092)

mycket ringa. Ja det gick som sjukvårdsknekten spådde att hon kunde dansa både vals och polka. Ja när hon var 70 år så kunde hon undervisa en flicka, som bar sig lite klumpigt åt, hur lätt hon skulle taga på steget i valsen. Emma blev en tjänarinna i många år under Grevinnan Bielke och så småningom blev hon gift och småbondemora på godset. Men aldrig kunde hon glömma eller förgäta att Grevinnan var den som räddade henne ur den fötvivlans nöd som hon varit uti. Och nu på Grevinnans begravning är det som hon i kyrkbänken binder tacksamhetens minneskrans. Att den fuktades av tårar gjorde den ännu friskare.

Åter till Bielkefamiljen (Denna rubrik finns ej i Edvins text)

Så var Grevefamiljen Ture Bielke borta och splittrad. Av barnen är blott tre kvar. Ture, rustmästare,

(093)
bosatt i Stockholm, Sten går lantbruksskolans väg, har åtskilliga gårdar och stannar slutligen på J????holm, Södermanland. Anna, fröken, bygger sig en enslig villa på Norrbyns ägor i Grebo socken. Flera gårdar har hon köpt i byn och villan ligger på en liten skogsäng på tre sidor hägnad av furuskog. På fjärde sidan sjön Erlången. En typisk plats för en människa som älskar naturen.
På Sturefors residerar nu änkegrevinnan Edit Bielke. Hon tar verksamt del i godsets skötsel. Stor var hennes förståelse för de underlydandes tillvaro och stora förbättringar på jordbruket och bebyggelsen utfördes. Det var under den relativt lugna tid som rådde före stormåret 1914. Hur många mil tegelrör som under grevinna Edits tid grävdes ned på Sturefors gods skulle göra

(094)
ett flersiffrigt tal och de ladugårdar och ekonomihus som restes vid arrendegårdarna voro många. Grevinnans måtto var bättre hus, bättre djur, bättre dikning, bättre skörd och sedan bättre bostäder. Hon hade också de underlydandes fulla förtroende och även respekt. När den ståtliga manhaftiga grevinnan inte drog sig för utan med sin grova agronomkäpp mätte djupet på dikena eller djupet på plogfårorna eller enkelt lantligt men sakligt diskuterade med bönder och torpare om husbygge, arrende och dylikt och först och främst satte sig in i deras ekonomiska förhållanden gjorde henne både älskad och avhållen. Och när hon gick bort den 15:de januari 1923 yttrade en gråhårig odalman av godsets

(095)
folk att ”hon varit en stugornas vän”. Grevinnan Edit Bielke fick sin grav utanför kyrkan. En vacker marmorvård är rest till hennes minne. Hon är den första av Bielkesläkten som fick sin grav ute på kyrkogården. Gravkryptan inne i kyrkan är stängd. Där vilar bland andra av släktens avlidne huvudmännen grevarna Nils Adam Bielke, Gustav Bielke, Nils Bielke och Ture Bielke. Dessa har i ordningsföljd från far till son varit fideikomissägare till Sturefors. Ture Gabriel Bielke, född på Slattefors i Landeryd socken den 5:e mars 1894, tillträder på grund utav sin faders år1894 timade död Sturefors fideikomiss efter sin farfader Ture Bielke vid dennes från fälle 1899. Han är den 5:e fideikomissägaren av Sturefors och den grevliga ätten Bielkes 8:de

(096)
huvudman. Under hans minderårighet handhavde modern grevinnan Edit Bielke godsets styrelse. Ture Gabriel tager studentexamen 1912 och bliver samma år volontär vid livgardet till häst. Officersexamen 1914 och får samma år underlöjtnants grad. Han tager avsked år 1916, bliver 1918 utnämnd till löjtnant i reserven. Tjänstgjorde 1922 i 3 månader i det italienska kavalleriregementet Piemont Real. År 1921 utnämnes han till nämndeman i Hanekinds härad i Östergötland och får slutligen titeln kunglig hovstallmästare. Under sin tid erhöll han många förtroendeposter i hemmakommunen och i länet särskilt i skogsfrågor och med stor plikt- och ansvarskänsla skötte han sina många updrag. Den 16:de oktober 1916 ingick han äktenskap med grevinnan Birgitta Marianne Sparre av Sövdeborg. Hon är född den 5:e september 1895 på Kronovall,

(097)
dotter till kammarherre greve Karl Gustav Sparre av Sövdeborg och grevinnan Alexandrine Anna Maria Hamilton.
I äktenskapet äro födda barnen:
1 Nils född den 29:de juli 1914 i Stockholm
2 Gunilla Maria Birgitta född den 8:de juli 1919 på Sturefors
3 Karl Gustav Gabriel född den 2:dre juni 1923 på Sturefors
4 Catharina Maria Alexandra född den 12:e november 1930
5 Marianne Ebba Therese född den 10:de november 1934

Greve Ture Gabriel var en ädel personlighet som på ett lyckligt sätt kompletterade den borne adelsmannen med den praktiske godsägaren. Sina underlydandes fulla tillit och aktning ägde han helt och hållet men även långt ut i vidaste kretsar var hans namn

(098)
känt och värderat. Sitt gods vårdade han sig mycket om och särskilt skogsvården var hans stora intresse. Trots svåra depressionstider som följde det första stora världskriget så stannade ej förbättringsarbetena på gård och skog. Kartläggning, skogräkning, vägarbeten avlöste varandra. Ett annat stort arbetsföretag var restaurering utav slottet i början av 1930-talet. Den var genomgripande men pietetsfull och och förvandlade det 200-åriga slottet till en modern bostad utan att förgripa sig på den vördnadsvärda byggnaden.
Greve Ture Gabriel var en skicklig och intresserad jägare och det förekom storslagna jaktdagar på Sturefors med även kungliga gäster. Så kan man än idag av den betjäning som var med få utpekat att där hade kung Gustav sin plats och där stod

(099)
prins Gustav Adolf. Jakten gällde i synnerhet fasaner vilken odling greven var intresserad av men även annat villebråd kom med såsom rådjur, hare och en och annan räv strök med. Men de stolta älgarna höll sig vid storbullret uppe i storskogarna..
Festerna på Sturefors voro mycket uppburna och det värdskap som grev Bielke och hans charmerande grevinna utövade var oöverträffat. Men inget under solen är beständigt. När greve Ture Gabriel är i sina bästa mannaår och när allt ser som bäst ut då mörknar det ute i världen och det drar ihop sig till storm. Det andra världskriget bryter ut. Frampå året 1940 känner sig greven ej längre vid hälsa. Det går fort med försämringen och den 6:e oktober 1940 dör greve Ture Gabriel något över 46 år gammal.

(100)
Begravningen som ägde rum i Vist kyrka 12:te oktober blev en sorgehögtid av säregen karaktär . En gripen skara av Sturefors underlydande jämte representanter från många sammanslutningar och företag som ville bringa sin husbonde eller medlem eller styresman sin sista vördnadsbetygelse. Greven hade under senare tid övergått till katolska kyrkan och jordfästningen förrättades efter densammas ritual. Och så fick man i den enkla landskyrkan återigen efter 400 år uppleva den gamla kyrkans mässa. Ärevördiga dignitärer j Biskopsmitra och färgrika dräkter stodo samlade kring båren i koret. Efter den högtidliga akten fördes kistan ut till kyrkans nya begravningsplats där greven inte långt förut under året utsett sin grifteplats. En enkel men karakteristisk vård hägnar griften.

(101)
Greve Ture Gabriels verksamhet på Sturefors sammanfaller med tiden mellan första och andra världskrigen. De blodstormar som krossat så många liv och värden. 1:ste augusti 1914 var det med en gastkramning om hjärtat man hörde storm eller mobiliseringsringningen från kyrktornen och man plötsligt liksom vakna upp inför den krassa verkligheten. Det är storkrig, måste vi med? Man följde i dagspressen hur tyska armén stormade in genom Belgien krossande allt motstånd och strömmade in mot Frankrikes hjärta.
England går Frankrike till hjälp, öster ut kämpar tyskar och österrikare mot det självhävdade Ryssland. I början av kriget stormar arméerna på invant manér mot varandra. Rödbyxade fransmän, rödrockade Engelsmän, Tyska Ulaner, Franska Kyrassiärer, Engelska dragoner, Ryska Kosacker, Österike/Ungerns

(102)
perfekta kavallerister stormade mot varandra i sina prålande uniformer och nedsablas utav de numera moderna repetergevärens snabbeld. Och snart bytte kriget karaktär. De lysande uniformerna utbyttes mot en färg som närmade sig jorden. Den i sekler borttagna hjälmen kom till heders igen, handgranaten blev ett av soldatens handvapen och så övergav man uppställningen ovan jord och grävde ned sig i jorden i stället och kriget förvandlades till ett långsamt nervtärande skyttegravskrig. Flygmaskinen kom i allmänt bruk för spaning och bombardemang och slutligen uppenbarade sig stridsvagnarna under namn av tanks. De drogos ej som under antiken av hästar utan nu var det de starka bilmotorerna

(103)

som hjälpte människorna att förgöra varandra. I början av kriget sades det att det är snart över men man spådde fel. Först 11:te november 1918 blåstes signalen ”Eld upphör”. Då var 10 millioner människoliv släckta, troner störtade, städer i grus och ändlös nöd, frukten av 4 års krig.
Efter freden förvandlades Europas kartas landsgränser fullständigt. Om det blev till det bättre är knappast troligt ty efter 20 års frist så kommer den nya stormen, 2:dra världskrigets grymmare, hårdare utplånande och längre tidsskede än det 1:sta.

Greve Nils Bielke

är efter faderns död laglig ägare och godsherre till Sturefors fideikommis. Han är född den 22:dra juli 1917. Vid faderns död är han 23 år. Den efterlämnade familjen skingras inte utan bor kvar på Sturefors där änkegrevinnan
(104)
Britta (Birgitta) Bielke född Sparre representerar värdinneskapet. De 4 övriga barnen slutar i tur och ordning sina studier. Så kommer sonen Karl Gustav i U.D. tjänst och varit beordrad delta i Engelska och sist i Polska beskickningen.
Dottern Gunilla Maria Birgitta född 8 juli 1919 ingår den 10:de oktober 1942 äktenskap med den Tyske Furst Friedrich Carl Georg Marie Fugger Babenhausen. Han är född den 20:de november 1914. Han är f.d. Kapten i Tyska armén och innehar slott och godsen Babenhausen och Wellenburg i Bayern Tyskland. Brölloppet stod på Sturefors och blev ett celebert högtidsminne med förnämliga gäster och kungligheter. Det var brinnande krig ute i världen men på Sturefors var det blott brudgummens uniform som påminde om örlighet (likställ bröllopet på Sturefors den 8 augusti 1611).

(105)
Om det furstliga bröllopet Sturefors talar ett brev från en av åskådarna bäst, om hur det uppfattades av den yttre publiken.

Sturefors den 11/10 1942

Min bästa ——

Furstebröllop
Det är bröllopsnatt. Nyss kommen från hyllningarna för Fursteparet Fugger-Babenhausen skriver jag dessa rader och hoppas att den ärade läsaren därav skall kunna få en liten föreställning om hur det var på denna galafest på Sturefors i nådens år 1942.
När man kom från Sturefors järnvägsstation på bröllopsdagen angav redan de fladdrande fanorna vid Peenemyndeporten att här var det

(106)
fest …. Och när det blev mörkt tändes vid stora vita porten transparangen med Tron Hoppet och Kärlekens symboler i rött ljus. Vid magasinintaget var flaggstången med dukar i topp och nere vid borggården lyste initialerna G.F.C. (Gunilla. Fugger. Carl) i guldgult sken från en jättetransparang. Slottsfasaden belystes med strålkastare och på terassen mot sjön brunno marschaller.
När jag kom pågick bröllopsmiddagen som bäst. Genom fönstren skymtade serveringspersonalen som skyndade med brickor och flaskor. Det såg ej ut att vara brist på något. Hurraropen hördes och man skymtade gästerna då de reste sig och skålade för brudparet. Klockan 18 hade vigts i nedre salen som iordningställts

(107)
till kapell. Vigselförrättare var slottets katolske huspräst kyrkoherde O. Levin.
Det började samlas allt mera människor och klockan drog sig sakta sakta allt närmare 21:45 då brudparet lovat visa sig.
Sturefors flickscoutkår med fröknarna Rustner och Novik i spetsen tågade in på borggården bärande tända facklor och bildade häck och sedan fick folket, först och främst de underlydande vid Sturefors, gå in på borggårrden. Så breddes en röd matta ut från slottstrappan ut till borgporten. Och så kom brudparet företrädda av brudens unga systrar Cathrina och Marianne Bielke samt en mycket ung herre som folket påstod bar namnet Beckfriis. Bruden, ”en dröm” i siden och tyll

(108)
med myrtenkrona och bukett av Liljekonvalj. Brudgummen, manlig och käck, i fältgrå uniform. Mössan pryddes av tyska örnen. Folket hurrade och sjöng ”Ja må de leva” och så talade furstinnan Fugger Babenhausen och tackade för all den tillgivenhet som hon fått röna under sin ungdomstid på Sturefors och önskade att hon en gång varje år skulle få återkomma hit och se alla gamla välkända ansikten igen.
Brudparet gick så in, men visade sig igen i salsfönstret på andra våningen där grevinnan Bielke kysste sin svärson på kinden. Men nu började folket ropa Prinsparet, Prinsparet och om en liten stund kom Prins Gustav Adolf och Prinsessan Sibylla

(109)
ut på trappan och mottogs med applåder och hurrarop. Så kom Landshövding Hamilton och Friherrinnan Gunilla Beckfriis född Bielke ut och uppe från ett fönster vinkade brudgummens moder Furstinnan Fugger-Bebenhausen åt folket.
I slottets fönster skymtade gäster av Sveriges blåaste blod. Det var lyx och ståt, dyrbara toaletter, bara axlar, glimrande smycken. Grevinnan Bielke bar en ljusblå sidenklänning och stort diadem samt pärlecollier. Prinsessan Sibylla hade även ljusblå klänning, diadem och halsband med stora röda pärlor.
Fru Ekman, Bjärka Säby, var även klädd i blått och med stor päls Cape. Friherrinnan Adelsvärd stålgrott siden. En ung

(110)
adelsfröken i vit klänning med paljetter som gnistrade och strålade vid varje rörelse. Äldre damer med diadem och slöjor och rosor vid barmen. Det var fest. Cigaretter glimmade mellan damernas smala ringprydda fingrar. Skratten ekade och ordnarna lyste på herrarnas färgrika uniformer, det var prakt och ståt.
Brudparet ut! Ropade folket ännu en gång, och unga Catharina Bielke ropade ned till folket från andra våningen: ”Hallå där nere, rulla ut mattan en gång till”. Flitiga händer fick den utrullad på ett ögonblick och under folkets jubel som nu kommit i feststämning, kom brudparet ut för andra gången i facklornas ljus och gingo vänligt hälsande

(111)
mellan den tätt packade folkmassan. Till sist tackade slottsherren Greve Nils Bielke för all den hyllning som kommet hans syster till del på hennes bröllopsdag och inbjöd alla att åse ett fyrverkeri som nu skulle avbrännas i parken.
Så blev det ett ståtligt fyrverkeri med solar och stjärnor, raketer och gnistregn och med slottets kanoner sköts salut så marken tror jag darrade. Så var den offentliga delen av brölloppet slut men för gästerna återstod brölloppsbalen.
Och nu sitter jag och skriver ned mina intryck så du skall få del av dem innan de hinner att blekna och många journalister hamrar intensivt sina reportage så att svenska folket i morgon kan få del av

(112)
brölloppet på Strefors den 10 oktober 1942. När folket började och skingras och gå var och en till sitt hördes en röst. Tänk sådan fest vi sett och ändå är hela världen i sånt krig.
Men vi som varit med om kvällen, vi kan i framtiden berätta för våra barn en sannsaga. Om att det var en gång en fursteson från främmande land som kom hit och fann en fager mö och när de hållit bröllop på hennes fäders borg följde hon sin furste hem till hans land.
Så uppfattade en ung åskådare bröllopshögtidligheten på Sturefors. De nygifta avreste omedelbart till Tyskland och på Sturefors går livet åter i vardagens id.
Krigets gissel går med oförtröttad kraft över jorden men Sverige

(113)
förskonas från att dragas in i häxkitteln. Först 1945 tystnar kanoner och gevär, bomber och minor. Men då står människorna skräckslagna för sina egna gärningar och stora människomassor äro hemfallna till den bittraste nöd.
En storslagen hjälpverksamhet sättes igång genom Röda korset och andra humana sammanslutningar att hjälpa så långt det räcker att hjälpa. Här är grevinnan Britta Bielke en av krafterna men det är inte bara i den offentliga hjälpverksamheten hon är med. Det är många som hon bistår utan att ropa ut det på gatorna och på Sturefors få flera som blivit offer för kriget en fristad där de som

(114)
konvalecenter kan hämta krafter och hälsa för trasiga nerver eller skadskjutna kroppar.

Greve Karl Gustav försvinner snart ur hemmet för erhållen beskickningstjänst och familjen har krympt ihop till några få medlemmar. Vardagen omväxlar med besök av personliga vänner till familjen och någon jaktdag på höstarna.
En vinterkväll i början av år 1944 mäler radion om den ohyggliga flygkatastrofen där svenske prinsen Gustav Adolf förolyckades. Blott ett par ett par månader förut hade han varit gäst på Sturefors en jaktdag glad kamratlig.
Den sympatiske godsherren

(115)
greve Nils Bielke har under de 10 år han varit fideikomissinnehavare, fört ungkarlens lugna liv. Han är den 6:te fideikomissherren och 9de huvudman för Grevliga ätten Bielke. Men söndagen den 16:de April 1950

Kungörs Lysning till äktenskap

Mellan greve Nils Bielke och Madeleine Juhlin-Dannfelt. Vigsel äger rum den 19:de maj 1950 i Marie Bebådelsekyrkan
Den blivande bruden är född den 12:te April 1926 och är dotter till militärattachen generalmajor Kurt Juhlin Dannfelt och hans maka Margareta född Almqvist..
När den nya Grevinnan gör

(116)
sitt inträde på Sturefors intar hon sin plats in den långa nobla rad av dess borgfruar som den sextonde. De förutvarande kända äro:

1600-talet:
1 Margareta Sture
2 Märta Bielke
3 Margareta Bielke
4 Brita de la Gardie
5 Maria Sofia de la Garide
6 Sigrid Oxenstjärna
7 Beata Lejonhuvud

1700-talet:
8 Cristina Thörnflykt
9 Ulrika Eleonora Dyben (Ovisst om hon varit på Sturefors.)
10 Fredrika Eleonora von Dyben
11 Charlotta Catharina Hård af Segersköld?

1800-talet:
12 Ebba Florentina Sture
13 Pauline Ernestine Fouche D. Otrante
14 Edith Maria Clementin Carlesson

1900-talet:
15 Birgitta Marianne Sparre

(117)
Så skall en ny släktgeneration länkas till den långa Bielkeska ankedjan som genom Grevar, Friherrar och Riddersmän sträcker sig bort i gråaste medeltid då striden om magten mellan Oden, Thor, Frej och vite Krist ännu stod het.
Och än idag har ej Ödets Norna sänkt sin griffel för att sätta punkt för Sturefors historia.
Sirligt står Slottet vid insjöstrand omgärdad av Lindar som grönska och susa gömmer en Saga ett pärleband i skiftande färger båd mörka och ljusa. Täljer om snar nåde tappre män. Om Borgfruar, båd väne och karske, om idogt arbet i fred och än om krigsbataljer så barske.
Det står som en vård ifrån fordom tid

(118)
över sekler som gått, över släktled som svunnit. Må dessa vita murar få stånda i frid i långom tid innan dess timglas försvunnit.
Av den föregående generationen dör major Greve Ture Bielke 1926. Han var född 1869 på Sturefors.
Greve Sten Bielke, hovjägmästare född 1875 på Sturefors dör 1945 i Stockholm men hans aska är gravsatt i Vist kyrkogård.
Men ett slotts och gods är ej bara dess ägares historia, det rymmer också en stor skara utav tjänstemän och ledare från de äldre ridfogdarna till senare förvaltare, inspektorer, skogvaktare och andra tjänstemän

(119)
men vem kan skiva dessas historia. Deras liv har varit fyldt av problem, plikt och ansvar för godsets skötsel. I gulnade gårdsdokument finner man deras namn men ifrån den nu 1950 varande inspektor Jungenfeldt och hänöver en Karlsson, Frick, Blomberg Far och Son. Förvaltare Gyllenram, Munck, Tollin, Bergman, Sandberg och så tonar och bleknar namnen bort och ändå är det deras insatser som varit det som lotsat godsets ekonomiska tillvaro fram genom tiderna.
Och så kommer man till den stora skaran av godsets allmoge som under mycket enkla och torftiga levnadsförhållande satt släktled efter släktled efter sig, varit barn

(120)
växt upp till arbete och slit för att slutligen dö bort, lämna rum för andra och glömmas. I tunga kyrkböcker hittar man deras namn, men sällan är det någon som gör sig besvär att se efter dem. Men dessa nu bortglömda som inte sällan fick blanda upp sitt bröd för att kunna få daglig spis. De har sig ovetande lämnat en vård efter sig i de större och mindre åkerfält de brutit och odlat och vilkas landfäste, diken, de som skyttegravar fört fram allt längre tills berg och morän gjorde det omöjligt. Och detta deras monument tvingas det levande släktet för sitt livsuppehälles skull vårda och bearbeta.

(121)
och får som lön för sin möda skörda de gyllene skördar som lik en årlig minneskrans vajar över de av de bortgågne och glömdas uppbrutna tegar till deras minne.

Anna Pauline Bielke född den 18/8 1864 dör på Norrbyholms gods 6/5 1955.

(122)

Något ur släkten Bielkes äldsta ansaga

I en gammal krönika säges att Herreätten som i sina sköldar som märke förde två balkar (bjälkar) tvärs över skölden voro besläktade med kung Sverker. Bemäld Kung blev julafton 1156 dräpen utav sin stallknekt vid Ålebäcks bro i Hästholmen Östergötland.
Släkten är sannolikt från Småland, från Västbo härad där de gårdar ligga som tidigast varit i släktens ägo.
1) Den förste som man känner till namnet av släkten heter Kettil och något vidare om honom är icke anmäldt. Men han har två söner samt att han levde i mitten av 12-hundratalet. Sönerna

(123)
voro Nils och Ture.
2) Nils nämns 1295 som riddare Ture. Han var lagman i Värend och riksråd 1288. Det var i kung Birgers tid. Ture Kettilsson är borta 1324 men efterlämnar flera söner av vilka Nils Dannes är äldst samt Sten och Bengt. Ture Kettilsson var gift med Sigrid av släkten Sparre.
3) Nils Turesson är riddare 1336, var ägare av ett flertal jordegendomar i skilda delar av riket. Han var gift med Ingeborg Larsdotter. Hon var dotter till Lars Botulvsson (2 stjärna). Fru Ingeborg följde emot sin mans vilja med heliga Birgitta på dennes resa till Rom 1349 men fru Ingeborg dör på resan när de kommit till Milano.
Familjen Nils Turesson äger

(124)
4) en son, Erik Nilsson, Riddare 1379, död 1402. Han är begraven i Vadstena. Han var gift med Sigrid Uddormsdotter. Hon gifte om sig 1410 med Riddaren Bo Djure. Erik Nilsson äger blott en dotter och hon blir gift med väpnaren Bengt Pipa av Sparresläkt. Svärdslinjen övergår 5) nu till farbrodern Sten Turesson. Han var Riddare 1343 och var med Kung Magnus på dennes krigståg mot Ryssland. Han var död 1350. Han var gift 1345 med Ingeborg Sparre.
6) Sonen Sten Stensson Riksråd och Riddare 1369. Han försträckte Kung Albert ett större penninglån som dock blev återgäldat. Sten var Lagman i Västmanland och Häradshövding i Bankekind

(125)
härad i Östergötland. Som Riksråd bekräftade han stadgan om erläggande av vårfrupenningen till Vadstena kloster. Han valde sig gravplats i klosterkyrkan och skänkte till klostret stora gåvor i form av flera jordegendomar i Småland, Östergötland och Södermanland. Han sökte sig själv in som lekbroder i bemälda kloster. Han var gift med Katarina Larsdotter av släkten Örnsparre. Hon var dotterdotter till Heliga Birgitta. De hade två söner som dock dog unga samt döttrar av vilka en blev klostrets Abedissa. (Sten Stensson dör 1431)
Om Sten Stensson är den vackra sagan om hans rosor. Det säges att när den bålde Riddaren blev munk blev han en

(126)
mycket from och ödmjuk klosterbroder. Han sysslade med örtagårdsarbete i klosterträdgården Han blev mycket skicklig i yrket och tog sig gärna hand om frön och plantor som fodrade särskild omvårdnad. Så när det kom hem någon broder från någon längre vallfart och hemförde några sällsynta öreter så lämnades de i Sten av Bielkes vård och han ägnade dem då hela sin omvårdnad. Så kom en broder hem en dag från en lång sydeuropeisk vallfart och han medförde ett par små rosenstånd som skulle, om de kunde växa här uppe, bära skönt doftande blommor. Broder Sten tog hand om dem och

(127)
planterade dem på den bästa platsen i i trädgården. Och de slog rot och utvecklade sig och Sten gladde sig åt den dag då han skulle få se dem bära rosor. Men vintern närmade sig och då tog broder Sten och flätade ihop tjocka mattor av halm och byggde en liten hydda över sina plantor. När det började bliva kallt värmde han upp hyddan med varma stenar.
Vid denna tid hade Vadstena nunnekloster fått en mycket celeber gäst, Drottningen av Danmark, Sverige och Norge. Drottning Filippa hade funnit en fristad här i klostret. Hon var Drottning till Kung Erik känd från Engelbrektstid. Kungen hade på grund av

(128)
förtal och svartsjuka misshandlat sin Drottning så hon flydde till klostret. Hon var mycket älskad av allmogen vilkens sak hon ofta försökte behjälpa. Kung Erik var däremot grundligt hatad. Hit till den lilla byn och klostret räckte ej Kungens makt fastän han var herre över tre Kungariken utan här var Drottning Filippa, Prinsessa av England, i tryggt förvar. Men hon hade redan fått dödssoten i kroppen och låg sjuk. Klosterbroder Sten tänkte med vemod på sin Drottning som han höll mycket av. Och han pysslade med sina rosenplantor och närde en önskan att när de första rosorna bröt ut

(129)
så skulle han förära dem till Drottningen. Han hade kommit så långt att det hade bildats knoppar, men så sprider sig ett bud i klostret att Drottningens tillstånd förvärrats och att hon ligger i själatåget. Och då förstår broder Sten att Helga Guds Moder och Helga Birgitta sett synd i hans närda tanke och omsorger om ett världsligt ting som att förära Drottningen blommor. Broder Sten gör bot och bön men är ändå mycket sorgsen dels över Drottningens snara död och dels över sin påstådda synd. Han går emellertid sin vana trogen till det lilla halmhuset och när han viker upp en av mattflikarna så möter honom den ljuvaste doft

(130)
och i det skumma ljuset ser han två blekgula rosor som slagit ut. Då fylldes broder Stens hjärta av glädje. Guds moder hade ej sett någon synd i hans tilltänkta gåva till Drottningen. Nu bryter han rosorna, skyler dem i sin kåpa och skyndar till tittgluggen genom vilken munkar och nunnor fingo meddela sig med varandra. Han begär att skyndsamt få tala med Abedissan och han beder att hon skall frambära till Drottningen rosorna , ty det är Helgonens vilja. Den vördade broder Stens ord var Kungsord i klostret och Abedissan tog rosorna och skyndade till Drottningens

(131)
klostercell. Där låg Drottningen i dödsdvala. Hon hade fått sista smörjelsen, dödsbönen lästes och en äldre klostersyster hade satt dödsljuset i Drottningens hand. Abedissan sätter broder Stens rosor i den andra handen. Dödsrummet fylls av vällukt. Då vaknar Drottningen ur sin dvala, fäster sin skymmande blick på rosorna. Kanske de väckte till liv i dödsminuterna minnen från en lyckligare barn- och ungdomstid ty Drottningen dör sägs det med ett leende. Hennes hand höll så fast om rosorna så de kunde ej tagas bort utan de följde Drottningen i graven och hela tiden hon stod ovan

(132)
jord voro de lika friska och doftande med hela sin fullhet.
Så lyder sagan om broder Stens rosor.
(Drottning Filippa dör i Vadstena 6/1 1430 och är begraven i Klosterkyrkan)

7) Över till Bengt Turesson son av Ture Kettilsson. Bengt är Väpnare och Riksråd. Nämnes 1341-1358. Gift med Ingeborg Magnusson Lejon, han dör 1392 och var systerbarn till Heliga Birgitta.
Väpnare Bengts broder Nils var Riddare 1342, Drots och Lagman. Han var en av Kung Albrekts förtrogne, var gift flera gånger bland annat med Margareta Sparre. Han dör 1364 och lämnar inga barn efter sig. Bengt Turesson lämnar flera

(133)
söner efter sig: Ture Bengtsson som var Riddare och Riksråd och hade många befattningar, bland annat som Lagman i Uppland. Han var uppsättare och bevakare av drotsen Bo Jonssons Grips testamente och var betrodd rådgivare i drottning Margaretas regering och var den som blev sänd som Ambasad och sändebud till England med Kung Erik av Pommerns frieri till Prinsessan Filippa och som året därpå fick föra Prinsessan över till Danmark. Han var gift med Margareta Arvidsson Sparre. Han dör 1414 och begraves i Vadstena klosterkyrka 1415.

9) Sonen Sten Turesson, Riksråd, är nämnd som varande

(134)
mycket rik. Han gifte sig 1414 Margareta Karlsdotter Sparre. Hon var då änka efter Knut Tordsson Bonde. I detta gifte var hon moder till Karl Jnutsson Bonde sedermera Konung över Sverige. Sten Turesson blev fosterfader och förmyndare för Karl Knutsson. Själv har han två söner, Knut, som dör 1451 och Ture som dör 1439 och de lämna ej några söner efter sig. Sten Turesson dör 1431 och är begraven i Vadstena.

10) Nu går svädslinien över till Bengt Turessons son Sten Bengtsson, Riddare och Marsk

(135)
1376. Det var på kung Albrekts tid. Han var hövidsman på Nyköping, Lagman i Västmanland och även på Öland. Han dör 1408 och är begraven i Vadstena. Han höll på Kung Albrekts parti men övergick sedan till unionspartiet och blev en av Drottning Margaretas trognaste anhängare och hedrades med att utnämnas till Drottningens Hövidsman. Han var gift med Katarina Holmgersdotter 1371 på Tofta, Adelsö. Bland barnen nämner vi sönerna Erik och Ture.

11) Erik Stensson är Riddare 1402 och han dör nere i Flensburg 1410 men är begraven i Vadstena. Han var gift med Helena Gren. De har flera barn men de dör unga.

12) Ture Stensson herre till Kråkerum och Rävelsta, Riddare 1402, Riksråd 1413

(136)
Lagman på Öland efter faderns död 1408. Hövitsman på Pikeborg 1414. Han var gift med Birgitta Abrahamsdotter. Hon var enda barnet till danske Riddaren Abraham Brodersson Tjurhuvud känd som en av medeltidens stormän och för sitt tragiska slut. Genom detta gifte blev Ture Stensson en av sin tids största jorddrotter. Deras barn var Erik som är Riddare men är död 1450. Sten och Bengt dör unga. Dottern Birgitta (Britta) bliver gift med Konung Karl Knutsson Bonde i hans första gifte. Hon dog 1436.
Ture född 1425 och samma år dör Ture Stensson och begraves i Vadstena.
Här har upptecknats endast de av ättens medlemmar som fört släktens huvudgren fram genom tiderna under äldre medeltiden. Därförutom har det funnits ett otal medlemmar

(137)
på sidoled som gift in sig i andra släkter och dött ut. Med förkärlek har Bielkeätten omfattat Birgittaklostret i Vadstena kanske även beroende av sin släktskap med heliga Birgitta. De har understött klostret med rika gåvor och sist mangrant sökt sin gravplats därstädes så klosterkyrkan är den äldre Bielkeättens medlemmars mausoleum. I det politiska livet tog Bielkarna nästan utan undantag långt in i nyare tid vid stridigheter stånd vid den enligt lag erkände Konungen. Därför kom de att många gånger stå i strid mot eget land och folk. I Engelbrekt sågo de en upprorsmakare och Karl Knutsson, fastän han var befryndad med släkten, hade i dem farliga motståndare och i slaget vid Brunkeberg är Bielkarna på danska sidan. Så småningom ändras förhållandena. Men även i nya tidskedet höll Bielkeätten under vasatidens strider,

(138)
särskilt mellan konung Sigesmund och hertig Karl, på den lagligt krönte Sigismund.

Ture Turesson född 1425 är den som skall föra ätten vidare. Han blev Riddare vid Karl Knutssons kröning, Riksråd och Hövitsman på Axevalla slott. Hen skriver sig herre till Kråkerum Rävelsta. Ture Turesson har lämnat efter sig många mörka minnen. Han var som den tid han levde i, hård, grym, tapper i strid. Men såsom förädare mot sin Konung som givit honom riddarvärdigheten får han en mörk fläck på sin vapensköld. Men slutligen lugnar sig den vilda besten och bliver på ålderns dar en aktad man som gör att hans överilningar av hans samtid glömdes men i historien står de kvar.

(139)
Han var gift med Karin Königsdotter av dansk börd. Hon levde till 1503 medan Ture Turesson dör 1489 64 år gammal. Makarna är begravda i Kronobäcks Johanniterkloster beläget i närheten av Kråkerum. I äktenskapet föddes barnen Sten, Erik, Peder, Nils, Olov, Margareta, Britta Barbara och Anna. Sonen Olov dör ogift. Nils blir slagen till riddare på den Heliga Graven i Jerusalem år 1489. Han dör ogift 1493. De övriga tre sönerna blir riddare och riksråd.
Som hövidsman på Axevall som han försvarade för Karl Knutssons räkning underhöll Ture Turesson en hemlig förädisk brevväxling med danskarna. När Karl Knutsson fick vetskap om detsamma dröjde det inte länge förrän hans flinka ryttare gjorde blixtvisit på slottet och tager Turesson till fånga men

(140)
han lyckades rymma från sina fasttagare och kom genom skogen ned till sina danska vänner där han blev mottagen med öppna armar. Här i Sverige dömdes han att mista ära, livet och sitt gods. Det var år 1453 men 1454 när Kung Kristian den 1:ste tager svenska tronen i besiktning är Ture Turesson också med. Av danske kungen får han Kalmar Slott och Län i förläning och utnämnes till marsk och hövidsman på Stockholms slott. Den strid i unionsfrågan som blossade upp 1434 i och med Engelbrekts uppror fortsätter under hela Karl Knutssons tid. Det är ett allas krig mot alla och Svenskherrarna tar parti för och emot Danske kungen och de Svensksinnade. Tiderna var så bistra att i långa tider var fjärde allmogeman stod i vapen. Ture Turesson fick rikt med tillfällen

(141)
att känna på vad de svenska vapnen dugde till. Slottet var hårt belägrat dels av Karl Knutsson och dels av ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstjärna och Linköpingsbiskopen Kettil Vasa. Men han var orädd, oförfärad och tapper och höll inte bara slottet utan gjorde många djärva utfall och åstadkom oreda och stor manspillan i de svenskes led. Vid denna tid hade en stark trupp upplänska bönder dragit ned till Stockhom för att bistå biskop Jöns som var hårt trängd. Ett tusental trängde in på Helgeandsholmen men Ture Turesson kringrände dem och ställde till med massaker. Så många bönder som fick rum tog sin tillflykt till den lilla kyrkan men Turesson respekterade ej det heliga rummat utan alla nedhögs. För denna råa bedrift fick han öknamnet Bondeslaktaren och det

(142)
namnet följer honom i vår svenska historia. Så småningom måste han på order av sin Kung Kristian den 1:ste uppge slottet till dåvarande Riksföreståndaren som då var Biskop Kettil. Men den sluge Turesson lämnar det i stället i Ärkebiskop Jöns händer vilket storligen förtröt Kettil. Turesson drar sig oantastad ned till Kalmar men 1471 är han med Danske Kungen i lägret på Brunkeby. Båda två äro säkra på seger över Sten Sture och hans bönder. Men denna gång kom det dräpande nederlaget. Ture Turesson kom undan med livet och tillbaka till Kalmar slott igen. Men nu dröjde det inte länge förrän Sten Sture är där med sin här och Ture Turesson lämnar slottet och staden i hans händer. Slug diplomat som han var tingar han dock först till sig

(143)
frihet från alla domar som de svenske dömt honom till och att hans beslagtagna arvegods åter skall tillställas honom. Allt bifölls och Ture Turesson bosätter sig på Kråkerum. Men i stillhet får han inte vara. Trots sin tvetydiga vandel så blir han Riksråd och får uppdrag att som sändebud föra regeringens talan tills, som förut är nämnt, döden sätter punkt för hans äventyrliga liv 1489.
Sonen Sten Turesson, herre till Rävelsta, riksråd, häradshövding, slagen till riddare vid Konung Hans kröning 1497 bliver hövidsman på Kastellholms fäste på Åland under riksföreståndare Svante Stures tid. I dennes stridigheter med Danmark stormas Kastellholm av den danske sjöhjälten Sören Norrby 1506 och Sten Turesson blev fången

(144)
och förd till Danmark men återfick friheten 1508. Han dör omkring 1520, var gift med Anna Bengtsdotter Sparre som dog1561.

Stens broder Erik Turesson, herre till Benhammar i Vada socken, Herrsätter i Värna socken Östergötland, var väpnare och fogde på Stockholms slott 1487, Hövidsman på Stegeborg fäste 1494, blir riddare vid kung Hans kröning 1497, erhåller i förläning 1499 Viborgs slott och län. På grund av kung Hans orättvisa i stridigheterna med Svenskarna avsäger Erik Turesson sin tro och loven och sluter sig till Sten Stures parti. Av denne blir han satt till hövding över hela Finland och Åland 1504. Han var en rättrådig upphöjd karaktär och åtnjöt det största förtroende och anseende av sin samtid. Han åstadkom fred med Ryssland och han

(145)
gjorde mitt under orolig tid det första försöket att förbinda den stora Saimensjön genom en kanal med havet. Han var gift med Gunilla Bese. Deras barn voro dottern Anna. Hon blev gift 1514 med Herren till Bjärka Säby, ståthållaren på Kalmar slott Johan Månsson Natt o Dag. Hon är berömd för att hon efter makens död 1520 tog hon befälet över Slottet och försvarade det tappert mot Danskarna. Hon dör vid tiden 1525.
Karin Eriksdotter var 1512 gift med hövidsman Jorm Eriksson på Viborg. Han blev ett av Kristian Tyranns offer. Karin gifte sedan om sig med den bekante Fältöversten Arvid Västgöte.
Barbro Eriksdotter gift med Måns Johansson Natt o Dag. Han är begraven i Linköpings domkyrka.
Britta Eriksdotter dör som barn.
Sönerna voro Nils, Ture, Johan, Axel, Bengt och Erik. Nils Eriksson blir hövidsman på Kalmar Slott 1524. Han är kung Göstas

(146)
fodermarsk 1524 och får Hanekinds och Bankekinds härader i förläning.
Erik Turesson dör 1511 och hur värderad han var visas av att änkan Gunilla Bese för makens förtjänsts skull fick behålla och sitta i orubbat bo i två år i Viborgs slott ooch län. Gunilla dör 1553.
Sonen Ture Eriksson herre till Benhamra och Rävelsta, Hövidsman på Läckö slott 1524 blir riddare 1528 vid Kung Gustavs kröning. Han deltog sedan i Västgötaherrarnas uppror och dömdes då att mista livet men benådades på moderns, Gunilla Beses förböner, och mot en lösen av 2000 gyllen. Han dör omkring 1533 och var gift med Britta Lillie. I deras äktenskap voro fyra döttrar och släktträdet går vidare genom Axel Eriksson herre till Rävelsta Herrsäter Han var född

(147)
1500. Han var häradshövding i Åkerbo härad men hade i förläning Vreta Kloster, Vånga samt Boberg, Hanekinds och Bankekinds härader. Han var en av Kungens Befälhavare i Dackefejden 1540-1543 och det var han som å Kungens vägnar uppgjorde stillestånd med Dacke 1542. 1547 är han hövidsman för de nyvärvade soldaterna i Småland. Han dör 1559. Han var gift två gånger. Första gången med Anna Lejonhuvud, syster till Drottning Margareta och till Märta gift med Svante Sture (se Sturefors). Anna dog 1540 och är begraven i Vreta Kloster. Andra gången gifte han sig med Elsa Pane 1548. Han hade 5 döttrar och en son.
Johan Axelsson herre till Rävelsta, Liljestad och Herrsäter. Han blev riddare och fick Askeby klosters indragna domäner i förläning. Han blev riksråd 1569,

(148)
Ståthållare på Vadstena slott och hela Östergötland 1574. Han var gift med en dotter till sin styvmoder Margareta Posse. Hon var född 1548. Johan dör på Liljestad 1576 och Margareta på Herrsäter 1575. De äro begravna i Skönberga kyrka. Deras barn voro Gunder, Axel, Gunilla, Elsa Britta, Erik Nils och Ebba. De tre sistnämnda dör i barnaåren. Gunilla blir gift med Konung Johan den 3:dje (se Sturefors).
Axel Johansson herre till Liljestad, Herrsäter och Rävelsta är ståthållare på Stockholms slott, lagman i Östergötland. Han dör 1597 och är begraven i Ekebyborna kyrka. Han var gift med sin släktfrände Ebba Bielke, dotter till Friherre Hogenskild Nilsson Bielke och hans maka Anna Sture. Han var friherre till Läckö Slott och herre till Ulvåsa.

(149)
Släktens huvudgren går nu till Ture Turesson. Han skrev sig Herre till Kråkerum och Blidingsholm. Väpnare 1475. Hövidsman på Kalmar slott till1477 då han måste uppgiva slottet till Konung Hans. Han blev Riddare samma år och Hövidsman på Stäckeholm 1606-1517. Han var bemyndigad att besegla Stockholms kapitulation 1520 till Konung Kristian den andre och samma år fick han dela lott med många svenska stormän och falla för bödelsvärdet i Stockholms blodbad. Han var gift med Karin Nilsdotter Sparre. Deras barn voro Anna, Agneta, Margareta, Barbro, Ingegärd. De blevo ingifta i olika ätter. Sönerna voro Nils och Peder.
Nils Pedersson kunde genom arv och förläningar skriva sig till Herre av Åkerö, Södermanland, och Stora Dala i Västergötland. Han var född 1502. Blev Hovjunkare 1544, Kammarråd och Häradshövding. Vid en båtfärd på Bråviken

(150)
20:de maj 1550 kantrade båten och Nils drunknade. Han hittades 9 dygn därefter och är begraven i Bettna kyrka. Han var den förste som tog sköldens märke som släktnamn och kallade sig Bielke. Han ingick äktenskap den 2/7 1537 i Söderköping med Anna Hogenskild till Hedensö i Näskulla. Hon hade förut varit gift med Hövidsmannen på Bohus Jakob Krumme. Han dog 1530. Anna var född 1513 på Nynäs gård i Finland och dör 1590 på Åkerö och är begraven i Bettna kyrka. Hon var dotter till Kennet Hogenskild till Åkerö. I sin vapensköld förde han som märke en röd balk i vitt fält. Barnen till Nils voro Hogenskild, Claes, Ture, Karin. Den sistnämnda var född 1539 och blev gift med Erik Gyllenstjärna. Hon dog 1586.
Hogenskild Nilsson Bielke, Friherre till Läckö, herre till Åkerö, Stora Dala, Nynäs och Ulfåsa, föddes

(151)
1538 på Stora Dala. Studerade vid Åbo, Wittenberg och Odense skolor. Var Hovsven hos Härtig Magnus 1556. Kammarråd hos Härtig Karl, kommendant på Varberg 566, Fältöverste i Småland, Öster- och Västergötland och många andra krävande uppdrag. Blev Friherre vid Konung Johan den tredjes kröning och riksråd. Efter Kung Johans död blir han som riksråd inblandad i striderna mellan Konung Sigismund och Härtig Karl och bliver efter slaget vid Stångebro 25/9 1598 tillika med de övriga riksråden, trots Härtigens försäkran om frihet, satt i fängelse, först i Vadstena och sedan i Gripsholm. Efter en tvetydig rättegång där Härtig Karl visar all sin hårdhet blir Hogenskild avrättad på Stockholms torg 1605. Utplågad av sjukdom (giktvärk?) och kanske tortyr tog den nedbrutne mannen på sig allt som han var anklagad för. Han kunde inte gå

(152)
ut till avrättningsplatsen utan knektarna buro honom till en stol och i den ställningen halshöggs han. Han blev först begraven Riddarholmskyrkan men flyttades sedan till Ekebyborna kyrka där ett ståtligt monument är rest över honom och hans maka. Han ingick äktenskap 1569 med Grevinnan Anna Sture dotter till Greve Svante Sture och Märta Lejonhuvud. Hon var syster till Drottning Margareta. Deras stamgods var Hörningsholm. Grevinnan Anna var född 29/1 1541 på Stegeborg och hon dör i Stockholm 9/3 1590. Deras barn var Ebba, född 1570, Nils född 1572 och död 1575, Kerstin död ung, Peder död 1587, Svante, Sten samt en dotter, namnet okänt. Ebba blev gift med Axel Bielke och hon dör 1618, är tillika med sin make begraven i Ekebyborna Kyrka (Östergötland). Bröderna Svante och Sten rymde

(153)
undan Härtig Karl till Polen där de är spårlöst försvunna. Mot Ebba rasade Härtigen, satte henne i fängelse att dela faderns lott och konfiskerade all hennes egendom men så småningom måste Härtigen frigiva henne. Hon var dock en människa som väl visste vad våld och väld kan åstadkomma.
Claes Bielke, Hogenskilds broder född 1544 genomgick i ungdomen flera skolor. Han hade ett skarpt huvud men med ett lungt sinnelag som tänkte först och handlade sedan. Han hade många uppdrag i rikets tjänst, i synnerhet inom sjöväsendet och flottan. Som riksråd kom han i onåd hos Konung Karl (den nionde) och blev landsförvist. Han flydde till Polen och bosatte sig sedan i Danmark. Det var till honom Kung Karl sände sitt drastiska avsked att han Bielke fick draga iväg antingen till påven i Rom eller hamna i

(154)
helvetet. Men om han kom inom Sveriges gräns skulle han (Kungen) se till att han skulle bliva ett huvud kortare.
Claes Bielke blir hemkallad 1615 och återfick största delen av sin egendom. Han dog 1623 och är begraven i Västeråker. Han var gift två gånger, i första giftet med Elin Flemming. Hon dog 1588. Andra giftet blev med Elsa Bielke, syster till Drottning Gunilla. Hon var född 1569 och dör 1622. Båda fruarna är begravna i Västeråker. Elsa var dotter till Johan Bielke. Barnen voro Erik som efter ett äventyrligt liv dör 1638. Med honom slöt denna friherregren av Bielke.
Margareta gift första gången med Axel Rynning, andra gången med Gabriel Gustavsson Oxenstjärna herre till Sturefors i hans andra gifte. Hon dog 1629 på Sturefors. Helena gift med Magnus Brahe. Hon var född 1592, dog genom drunkning 1651. Gunilla född 1594

(155)
död 1657 gift med Nils Gyllenstjärna. Karin född 1599 dör 1695. Hon uppnådde den höga åldern av 96 år. Hon var gift tre gånger. Första maken var Knut Ulfsparre, andra var Carl Lillie och den tredje var Harald Stake och han var död 1677. Britta var gift med Svante Stenbock. Sonen Erik var gift med Karin Flemming. Av barnen voro Erik, Britta, Margareta i första giftet och Helena, Gunilla, Karin i andra. Clas Bielke var Friherre till Vik i Uppland där han bland annat hade Konung Sigismund som gäst när denne var på resa till sin kröning i Uppsala.
Ture Nilsson Bielke broder till Hogenskild och Clas, Riksråd, var en ädel personlighet med ett ståtligt fördelaktigt utseende. Han var mycket lärd och erfaren genom tillägnade skolstudier och resor. Han var väl förfaren i Statsärenden och fick resa som svenskt sändebud till många

(156)
länder i Europa. Han var född 1548 och skrev sig Herre till Sturefors. Han var gift med Margareta Sture, Grevinna till Västervik och Stäckeholm, dotter till Svante Sture och Märta Lejonhuvud Hörningsholm. Så Ture Bielke var svåger både med sin broder Hogenskild och farbroder Peder. Han byggde Sturefors första slott, ett ståtligt stenhus i tre våningar. Det revs 1704 för att lämna plats för det nuvarande. Ture Bielke blev som bröderna av Härtig Karl efter slaget vid Stångebro fängslad och fick med flera andra riksråd dela fångenskap på Nyköpings hus till år 1600 då de fördes till Linköping där riksdagen var samlad. Efter en diktatorisk rättegång dömdes de till döden och avrättades med svärd. Sannolikt på stadens stortorg ty ett ögonvittne skriver att liken efter avrättningen inburos i Slottsfogden Peder Matsons hus. Detta hus är kvar ännu

(157)
denna dag och ligger vid Stora torget ( i våra dagar inrymmer det bland annat en välkänd herrekipieringsaffär (Gunnar Jansson)). De avrättades huvuden lades icke som brukligt var emellan likets fötter utan på grund av att de voro landets förnämligaste adel syddes! huvudena fast på sina platser igen. För Ture Bielkes del åtog sig en hustru till en av hans Landsfogdar det sorgliga uppdraget. Hon erhöll därför som lön en gård och den skall finnas i hennes släkts ägo ännu. De avrättade voro fem till antalet. Gustav Banér, Sten Banér, herre till Brokind, Ture Bielke, Erik Sparre och Bengt Falk. De jordsattes skymfligt i domkyrkan men efter elva år 1611 befallde Konung Gustav den andre Adolf att de efterlevande skulle taga upp kropparna och giva dem en värdig begravning och föras till respektive gravrum inom riket. Så

(158)
stoftena fördes till olika orter, än till någon enkel Landskyrka där den döde hade sin hemvist, dels till rikets större katedraler. Gustav Banér till Uppsala domkyrka, Ture Bielke har sin ståtliga gravplats i Linköpings domkyrka. Ture Bielkes barn var Nils, Johan, Ture (Johan och Ture dör unga) och dottern Märta. Nils Bielke var född ? . Efter faderns död gick han i frivillig landsflykt för att undgå Härtigen, som man kunde vänta vad som helst utav, och uppehöll sig i utlandet till år 1612 då han återvände på konung Gustav Adolfs befallning. Märta Bielke blev gift med Gabriel Gustavsson Oxenstjärna den 8:de Augusti 1611 på Sturefors slott. Hon var född ?. Fick i äktenskapet två söner, Gustav och Ture, som blev namnkunniga män. Hon dör 1620 och är begraven i Tyresö Kyrka. Grevinnan Margareta Sture dör 3/12 1617 och är begraven i Mörkö Kyrka.

(159)
Nils Bielke Turesson skrev sig herre till Åkerö. Han blev gift med Catarina Oxenstjärna. Nils dör 1626, Catarina 1624. Deras barn voro Ture och dottern Sigrid. Om henne berättas att hon låtit bygga Ervalla kyrka. Hennes initialer och vapen är inhuggna över kyrkdörren. Den kostade henne 80000 daler kopparmynt.
Ture Bielke född 1618, död 1647. Han gifte sig 1644 med Friherrinnan Maria Sparre. Med den familjen dör Bielkesläkten till Åkerö ut. Både Nils Bielke och Ture Bielke äro begravna i Linköping. Nu räknas huvudgrenen från Peder Turessons son Ture. Han var farbroder till Hogenskild, Klas och Ture Nilssöner Bielke. Han var född 1507 och dog 1577. Han skrev sig herre till Kråkerum, Tureholm, Viks hus och Salsta. Ture Pedersson var gift två gånger, första

(160)
giftet var med Karin Gern 1540. Hon dog 1558 på Stockholms slott. Andra giftet var med Sigrid Sture till Hörningsholm, dotter till Märta Lejon huvud och Svante Sture. Hon var född 1538 och dör 1613. Ture Pedersson dog på Tureholm. Barnen komma i andra giftet. Katarina gift med friherre Krister Horn. Erik död 1599, gift med Anna Lejonhuvud, Svante, Friherre till Kråkerum, riksråd,död 1609, gift med Elisabet Lejonhuvud.
Nils friherre till Salsta, riksråd, gift med Ingeborg Oxenstjärna. Ture var på sin tid riksråd, samt Slottsfogde på Stockholms slott 1540. Han blev riddare vid konung Erik den fjortondes kröning 1561. Han var anförtrodd en massa viktiga uppdrag i rikets tjänst. (På Sturefors slott förvaras en praktfull värja (rappir) som tillhört Ture Pedersen Bielke.

(161)
Sonen Erik född 1564 var kammarjunker hos Sigismund och sedan Kammarherre. Han var ovanligt lång till växten och blev därför kallad Erik långe. Därtill var han mycket mager med sjukt utseende så ryktet spreds att han ådragiet sig en mindre hedrande sjukdom under utrikes resa. Det svor han sig dock fri för inför släkt och dem det angick. Han kom att spela den försmådde friarens roll i den tilldragelse som går under namn av onsdagsbröllopet på Stegeborg. Härmed förhöll sig att Erik Bielke fattat tycke för en fröken Sigurd Brahe, hovjungfru hos Sigismunds syster prinsessan Anna boende på Stegeborg. Både Brahe och Bielkeätterna var överens om förbindelsen understödda av

(162)
drottning Gunilla, Eriks fränka. Bruden Sigrid Brahe var däremot icke nöjd. Hon var dödligt förskräckt för Erik Bielkes frånstötande utseende och så hade hon en annan kär, Johan Gyllenstjärna. Sigrid sörjde så hon blev liggande sjuk men då grep prinsessan Anna in. Det var år 1695. Sigismund var rest till Polen. Till Stegeborg hade kommit ett sändebud från Polen, Lindorm Bonde, och honom anförtrodde prinsessan sin plan. Bud sändes efter Johan Gyllenstjärna och den 12 mars slogs festsalens dörrar upp för för en högtidsklädd församling bestående av av de på slottet tjänstgörande adelsmännen med sina familer. Vid ett altare stod prästen (säkert från Skällviks kyrka) i full ornat. Så kom Lindorm Bonde ledande fram Johan Gyllenstjärna

(163)
och från andra hållet kom prinsessan Anna ledande Sigrid Brahe brudklädd (månne hon bar Skällviks vackra brudkrona som då var ny) och inför alltaret vigdes de båda Sigrid och Johan till man och hustru varefter en präktig festmåltid vidtog. Ingen av de vigdas släktingar var närvarande men ryktet spred sig så att redan under festen kom en broder till bruden och uttalade sitt ogillande av handlingen. Men gjort var gjort. Bröllopsdagen var en onsdag som då ej var brukligt och därav fick det namnet onsdagsbröllopet. Det blev ett väldigt bråk i släkterna Bielke och Brahe. De förfördelade Bielkarna fodrade att prästen skulle mista livet och vigseln anses ogiltig och Gyllenstjärnorna satt illa till. Hertig Karl bannade med oförblomerade ord

(164)
sin brorsdotter prinsessan Anna men hon var en natur som icke tog illa vid sig utan i stället försökte få släkterna att taga reson. Hon fick här hjälp av själva Långe Eriks mor Sigrid Sture men allt förgäves. Så kom Bielke- och Brahesläkterna i strid och trätor med varandra och Långe Erik utmanade Gustav Brahe på tvekamp vilket dock hertig Karl avstyrde. På hösten 1695 blev det riksdag i Söderköping och där kom saken före och parterna dömdes att med sin brud hålla sig stilla på sin gård ett år så att han inte kom inför någon Bielkes åsyn och så fick han böta till Uppsala akademi 800 daler och till den försmådde Erik

(165)
2000 daler som de gåvor värderades till som han skänkt sin tilltänkta brud. År 1698 gifte sig långe Erik med Anna Lejonhuvud men 1699 dör han på Gripsholms slott och är begraven i Uppsala domkyrak. (Äktenskapet blev barnlöst)
Svante Turesson Bielke född 1567 inleder den Friherreliga ätten Bielke. Han var Friherre till Kråkerum och Salsta.. För de som tidigare varit friherrar gällde upphöjelsen blott personligt. Nu följer det släktmedlemmarna. Svante stod på Härtig Karls sida och deltog i striderna mot Sigismund både vid Stegeborg och Stångebro. 1598 blev han ståthållare på Kronoborg och Lagman i Småland 1599. Han var sändebud och kommisarie vid många utrikes statsförhandlingar. Han dör 1609 och är begraven i Uppsala domkyrka. Hans födelsehem var Stureslottet Hörningsholm. Han var gift 1598

(166)
med Grevinnan Elisabet Lejonhuvud född 1561. Hon dör 1612. Deras barn voro Sten, Friherre till Kråkerum, född 1598. Han företog vidsträckta resor utrikes och besökte de flesta Europeiska stater, bland annat Turkiet, som på denna tid var rätt riskfyldt, men även Syrien, Palestina och Egypten genomreste han och skaffade sig stora kunskaper om riken och folk. Hemkommen blev han Kammarherre 1625 hos Gustav den andre Adolf. Han fick flera viktiga förtroendeuppdrag i rikets tjänst men sjuklighet tillstötte och han dör ogift 1638 och är begraven i Uppsala domkyrka. Han räknades som en av Sveriges skickligaste Diplomater på sin tid.
Christina född 1603 död 1645. Hon var kammarjungfru hos Drottning Maria Eleonora och blev gift med

(167)
Carl Banér. Christina hade en tvillingsyster Anna född 1603 död 1643. Hon var gift med den tappre generalen greve Nils Brahe som i slaget vid Lytzen 6/11 1632 dör hjältedöden i spetsen för den berömda Gula brigaden. Den föll där den stod utan att vika till sista man.
Nils Turesson Bielke, broder till Svante Bielke, född 1569. Herre till Kråkerum, Salsta och Tureholm, student i Rostock och Siena. Gick i Härtig Karls tjänst och tillhörde hans hemliga råd 1594 och var honom följaktig i striderna 1598 och 1600. Han var med i riksdagen i Linköping 1600 och satt med som domare i den domstol som dömde de olyckliga riksråden bland vilka flera var hans fränder. Han erhöll många stora förläningar

(168)
i Brömsebro 1645. President i Svea Hovrätt 1645, Riksråd 1650. Legat till Ryssland 1655 men blev där kvarhållen i tre år. Hemkommen fick han flera svårlösta viktiga uppdrag. Han dör 1661 och begravdes i Riddarholmskyrkan men blev senare flyttad till Bettna kyrka. Vid Konung Karl den tiondes begravning bar han Konungakronan i processionen i stället för riksdrotsen Per Brahe som blivit sjuk.
Han var gift 1650 med Maria Elisabeth Sparre i hennes andra gifte. Hon var förut gift med Ture Bielke till Åkerö sonson till den i Linköping1600 avrättade riksrådet Ture Nilsson Bielke. Deras barn voro 3, Ture född 1652, Ryttmästare vid Livgardet till häst (där hans kusin Nils Bielke är överste). I slaget vid Landskrona den 14:de juli 1677 där det berömda regementet

(169)
går i elden med vanlig tapperhet stupar den unge ryttmästaren Bielke. År 1675 hade han ingått äktenskap med Hedvig Eleonora Levenhaupt. Hon var född 1657 och efter ett knappt tvårigt äktenskap änka vid 20 års ålder. Hon dör 1699. Ture Bielkes lik begravdes i Bettna kyrka. Margareta född 1653 död 1706 och begraven i Bettna kyrka var gift med fältmarskalken Bengt Horn.
Maria dör ogift 1686.
Friherre Sten Nilsson Bielke född 1624 var student i Uppsala och Leyden 1644. Kapten i flottan, amirallöjtnant 1653. Var sändebud till Kejsaren 1655, riksråd och amiral 1657, riksskattemästare 1672 och många andra förtroenden. Han dör 16984 i Stockholm och är begraven i Riddarholmskyrkan. Han vilar i en mycket dyrbar kopparkista. Han var gift två gånger. Första gången med

(170)
Britta Rosladin. Hon var född 1626, bröllopet stod 1655. Frun dör 1675. Orsaken var skräckchock vid att en tjuv höll på att bryta sig in i hemmet. Hon är begravd i Riddarholmskyrkan. Sitt andra äktenskap ingår Sten Bielke med Märta Sparre. Hon var änka efter Greve Leonard Lillie. Han dog 1667. Märta är född 1648. Äktenskapet med Bielke sker 1676 och hon dör 1703 och är begraven i Strängnäs Domkyrka jämte sin första man och en son i Sparregraven. Barnen i första äktenskapet voro nio. Magdalena född 1655 blev gift med Carl Falkenberg och är död 1676. Ture föddes 1656. Nils dör som barn. Christina är död 1711 i Arboga i pesten. Hon var gift med Carl Gabriel Bååt. Ingeborg är död i barnsäng 1682. Hon var gift med greve Knut Posse. Carl Fredrick född 1661. Löjtnant 1682. Dör i Ungern 1684. Katarina

(171)
född 1662 dör i barnsäng 1689 och är begraven i Jakobs kyrka.. Hon var gift med Sven Ribbing. Sten född 1664 dör 1666 som spädbarn.
Ture Stensson Bielke född 1656. Kornett vid Livregementet till häst 1674. Löjtnant 1675. Kaptenlöjtnant 1676 och avsked. Gjorde utrikes resor och gick i Fransk krigstjänst där han utmärkte sig. Blev vid hemkomsten Överste för Västgöta Dragonregementet 1709 och Överste för Bohus läns Dragonskvadron 1712. Landshövding i Stockholms län 1714 och dör 1717. Han är begraven i Riddarholmskyrkan. Han var gift med Ursula Kristina Törne född 1682, död 1765 och begravd i Makens grav. Deras barn voro sex. Sten Karl född 1709. Britta Kristina född 1710 död 1758 i Estland. Hon var gift med Överstelöjtnant Johan Manderstjärna. Eva och Nils äro tvillingar föddes

(172)
1712 och dör?, Nils 1712 och Eva 1714. Ture född 1713 dör 1733 efter hemkomsten från en utlandsreesa och Margareta född 1716 dör också 1733 på Broby i Fuidbo? socken där familjen hade sitt hem. 

Friherre Sten Karl Bielke född 1709 herre till Löfsta och Stenby i Adelsö socken blev kammarherre 1736 och asessor i Åbo Hovrätt smma år . Han är en av vetenskapsakademins Stiftare 1739 och dess Preses 1743, Vicepresident i Hovrätten 1747 och många andra uppdrag. Han tager avsked 1753 och dör samma år på Stenby. Han var gift två gånger. Första gången med sin kusin Hedvig Maria Brunner. Hon var född 1721 och dör 1742 i barnsäng. Andra äktenskapet blev med Eleonora von Mentser1744. Hon var född 1725 och dör 1786.

(173)

Barnen voro i första giftet Ture född 1742. I andra giftet blev det döttrarna Cristina, född 1746, död 1820. Hon blev gift med Greve Göran Posse. Catatrina född 1747 dör 1753. Eleonora född 1751 dör 1756 och Brita född 1753 dör 1754 alla på Stenby. Friherrinnan Eleonora fick nogsamt under tre år, då hon mister make och tre barn, känna sorgens tyngd och bekymmer.

Friherre Ture Johan Bielke herre till Ekehov i Björnlunda socken föddes 1742 i Stockholm. Han blev gift 1768 med Hedvig von Fuhrman. Hon var född 1751 och dör 1804 på Ekehov . Deras barn var dottern Cristine Charlotte född 1769. Hon blev gift 1787 med kapten Adolv? Reinholdt von Baumgartenpå Rynningsnäs i Mörlunda socken Småland.

(174)
Friherre Ture Johan Bielke innehade flera förtroendeuppdrag och 1792 bliver han vald till Ordförande i Riksgäldskontoret men kom ej att tillträda denna viktiga post. Bielke hade anslutit sig till det oppositionsparti som var emot Gustav den tredjes regeringspolitik. Han var medveten om den sammansvärjning som fattat det fötvivlade beslutet att taga bort konungen på maskeraden i Operahuset. Den 16:de mars 1792 satte de sin plan i verket i det att kapten Ankarström med pstol dödligt sårar Kungen. Planen var dock totalt misslyckad. Den påpasslige polischefen Liliensparre infångade med stor snabbhet de flesta attentatsmännen och någon revolution blev aldrig utav

(175)
men Liliensparre spar ej sina krafter utan jagar, infångar och häktar alla som har skenet emot sig. Det sparas inga medel att få de anhållne att bekänna. Även tortyr tillgreps. De 22:a mars står rättvisans tjänare vid Friherre Bielkes port. Deras budskap är att Bielke skall inställa sig till förhör. Bielke hade fullt väl klart för sig att spelet var förlorat. Någon flykt var ej att tänka på. Och följde han med att ställa sig inför domstolen så visste han på förhand hur saken skulle gestalta sig. Smedjegårdens fånghålor, rannsakan, Rosenkammaren (tortyrrummet), Dommen och Chavotten. Då var det bättre att gå rättvisan i förväg. Och i en avskedskål ur giftbägaren

(176)
förpassar sig friherre Bielke ur denna vanskliga värld och Liljensparres hejdukar finna blott hans döda kropp. Men även den skulle dömmas som riksförädare och självspilling blev hans kropp av bödelsdrängen utkörd och jordad på galgbacken. Och med detta tidsfärgade Drama slutar ätten Bielke på Friherresidan.

Grevliga ättens äldre ansaga (denna rubrik finns ej i Edvins text)

Grevliga ätten Bielke tager sin början med att Konung Karl den elfte gör sin avhållne och tappre Överste Friherre Nils Bielke till Greve år 1687. Nils Bielke är den storvulna gestalt som höjer sig över sin långa anrika ätt genom sin tapperhet,

(177)
sagolika framgång och sin lika sagolika motgång och olycka och slutligen till sist, fast för sent, erkänt rättvisa, så stannar man för hans nobla gestalt. Friherre Nils Bielke föddes i Stockholm den 7:de februari 1644. Föräldrarna voro Friherre och Riksrådet Ture Bielke och Anna Banér. Syskonen voro Ebba, Ingeborg och Ture. Ebba och Ture dör i barnaåren. Ingeborg bliver gift med Gustav Stenbock men dör i barnsäng 1671. År 1648 dör Friherre Ture Bielke och 1652 dör Anna Banér och vid 8 års ålder är Nils Bielke föräldralös. Släkten går i föräldrars ställe och den livlige gossen blir ej bortklemad. Vid 10 års ålder finner vi honom som student i Uppsala. År 1661 är han Kavaljer vid Clas

(178)
Totts ambasad till Paris kommer hem 1664 och befodras till Kaptenlöjtnant vid Artilleriet, Kapten vid Södermanlands regemente och Ryttmästare vid Plantings regemente och samma år blir den unge officeren Kammarherre hos den ännu omyndige Konung Karl den Elfte. År 1666 vänder han åter till Frankrike. Här går han i Fransk krigstjänst, allt för studier. Han blir Kapten i General Turennes regemente 1667 men blir hemkallad 1668 och blir utnämnd till Överhovstallmästare och Överkammarherre hos Änkedrottningen. Överstelöjtnant i Livregementet till häst och chef för samma regemente 16:de december 1673. Vid 33 års ålder är han utnämnd

(179)
till Generalmajor vilket allt visar att han var en ovanligt dugande kraft. I det svåra kriget mot Danmark 1675-1679 bidrog han väsentligt genom sin tapperhet och framåtanda hos sina ryttare att Sverige kunde sluta en ärofull fred. I slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona har han och Livregementets namn en odödlig klang. Efter krigets slut 1689 går han i utländsk tjänst. Brandenburg som är en vasall åt Kejsaren i kriget mot Turkarna 1684. Han hade då tagit avsked från sitt kära regemente. Här på främmande mark utmärker han sig ytterligare och blir utnämnd till Kejserlig Kavalleri General och Romersk riksgreve. Han blir av Konung Karl hemkallad 1687 och blir då som förut nämnts upphöjd

(180)
till Grevligt stånd samt Guvernör över Estland och Reval samt över Pommern. Han blir Kungligt råd samt General över allt Sveriges Kavalleri och Infanteri och blir Svensk Fältmarskalk 1690. Han hade också varit Sveriges Ambasadör och svenskt sändebud i Frankrike. Han var nu på ärans höjd. Kungligheters och Kejsares vän, rik på gods och förläningar, bland annat 350 hemman i Finland. Storgodsen i Sverige voro flera såsom Örboholm, Tureholm, ?attholma, Salsta samt Frugården (belägen i Västergötland). Han var gift den 28/9 1669 med Grevinnan Eva Horn. Hon var född 14/2 1653. Hennes föräldrar voro Fältmarskalken Gustav Horn och Anna Bielke av Björneborg ?. I deras äktenskap föddes

(181)
barnen, sonen Gustav född 20/4 1672, han dog samma dag, sonen Ture född 18/2 1674, död samma dag. Båda bröderna äro begravna i Sahlstagraven i Tensta kyrka. Dottern Eva föddes 12/12 1677, dör 20/9 1715. Hon var gift med Greve Abraham Brahe. Sonen Adam, född 12/11 1679, dör samma dag och är begraven i Tensta. Dottern Sigrid född 1681 dog 1765. Hon blev 1706 gift med Johan Göran Flemming. Sonen Carl Gustav föddes 12/7 1683. Sonen Ture Gabriel föddes 1684. Dottern Cristina Anna föddes 1687 och dog 1742. Hon var gift med Fältmarskalken Carl Gustav Mörner. Dottern Ulrika Ebba född 1688 och dog 1716. Hon var gift med Preussiske Generalen Fredrik Vilhelm von Span? Dottern Sofia Charlotta föddes 1693 och dog 1696. Hon är begraven i en silverkista i Tensta kyrka. Barnens antal voro således 10 varav dock 4 dogo

(182)
späda. Greve Bielke hade, trots sin framgångar och upphöjelse även starka och bittra fiender. I Sverige pågick den stora reduktionen och Greve Bielke var som högadelns främste man dess starke motståndare. Men hans fiender hade magten i sin hand och med list och ränker fingo de Greven utropad som rikets förädare och 1698 blir han fråntagen alla sina ämbeten, titlar, ära och får gå i fängelse. En långsam rättegång följer och 1707 faller domen. Greve Bielke skall mista Livet och Äran. Hans jordagods indrages till Kronan, hans dyrbara silversamling skänkes till hans bittraste fiende Greve Karl Piper och hans penningar lades till det under byggnad varande nya kungliga slottets

(183)
byggnadskassa. Dödsdomen blev dock borttagen men utfattig och ärelös fick Greve Nils Bielke draga sig tillbaka till gården Salsta som han för sin hustrus skull fått behålla. Här framlevde han nu sina sista 10 år i overksamhet från allt som rörde rikets tjänst. År1715 får han dock av den hemkomne Konung Karl den Tolfte full upprättelse och förklaras vara orätt dömd. Men greve Bielkes tid är slut. Den 26/11 1716 blir hans dödsdag och hans hustru överlevde honom till 1740. Makarna äro begravna i Bielkeska gravkoret i Lena kyrka.
Greve Nils Bielkes fall och dom emottogs med olika känslor i landet men att ställa sig i opposition mot regeringens åtgärder belades med straff men flera böneskrifter om lindrande

(184)
av domen insändes, men utan resultat. Grevens fall återverkade självfallet även på familjemedlemmarna, särskilt på sönerna. Dessa voro ute i olika skolor och det hade varit och räknats som en stor förmån att få räknas bland Bielkarnas umgängeskrets men nu lämnades de ensamma, ja man undvek deras sällskap. Bielkes söner voro dock de som tog saken som män och det stora kriget gav snart människorna annat att tänka på och båda Bielkesönerna drager ut i fejden för sitt land.
Greve Karl Gustav Bielke född 12/7 1683. Student i Angers, Oxford, Leyden åren 1698-1702. Han blir Kapten vid Livgardet 1708, Generalmajor 1719, Landshövding över

(185)
Västernorrlands Län 1727 och President i Statskontoret 1739. Under krigsåren hade han flera viktiga uppdrag i synnerhet i de tvistiga affärerna om Polska kronan och dess predanter. Vid ryska kustinvasionen i krigets sista år fick han uppdraget att till stor del beställa om rikets kustförsvar. Det utföll mindre lyckligt men landets resurser voro uttömda. Han var gift med Brita Sofia Horn. Hon var född 1679. Barnen i deras äktenskap var sonen Nils född 12/2 1706, dottern Eva född 1706 död 1778. Hon var gift med en svåger till brodern Nils, Johan Gabriel Sack. Britta Katarina född 1709 död samma år. Sigrid född 1710 död 1726 på Salsta. Dessa tre äro begravna i Tensta kyrka. Ture född 1711 dör 1718

(186)
och Katarina född 1713 dör 1718. Grevinnan Brita Horn dör 1728. Så död och sorg var kända gäster i greve Karl Gustavs hem. Dock beredde sonen honom den största grämelsen. Greve Karl Gustav Bielke kunde skriva sig Herre till Salsta, Örboholm, Krusenborg med flera gods därav flera i Livland vilka dock gingo förlorade genom kriet. Efter fredslutet framställde han krav på dessa gods hos Ryska regeringen men utan resultat. År 1754 den 11/2 dör Greve Karl Gustav Bielke i Stockholm och är begravd i Riddarholmskyrkan men Grevinnan är begravd i Tensta kyrka. Så är det sonen Nils Bielke som är ättens huvudman. Om hans öde skall talas i forts: