1790-1840

SISTA DECENNIET AV 1700-talet och början av det följande verkade på Sturefors en personlighet, som nu är glömd men som gjorde en stor insats till godsets förkovran. Det var löjtnanten Lars Ulrik Sandberg. Adelsätten Sandberg härstammar från Västergötland, blev adlad 1714. Äldsta kända huvudman för ätten är en häradshövding Anders Larsson, född 1593, död 1643. Siste man på svärdsidan var bemälte Lars Ulrik. Han föddes 1755 i Klockrike socken, blev volontär vid Östgöta ryttare som 14-årig 1769, passerar underbefälsgraderna och är premiärkornett 1785. I ryska kriget 1788-1790 utmärker han sig så att efter landstigningen på Uuraansaari utanför Viborg konung Gustav III skänker honom sin värja för visad tapperhet och rådighet. Han deltar i slaget vid Svensksund och erhåller den förtjänstmedalj, som präglades till hågkomst av segern.

År 1791 begär han och får löjtnants avsked. Nu ägnar han sig åt lanthushållning och tillträder posten som inspektor på Bielkeska godsen Sturefors och Tureholm. Här utförde han ett mångsidigt förbättringsarbete med odling och byggen och fick sterbhusets efter Nils Adam Bielke fulla erkännande. Från hans tid är ”gårdens magasin” förvaltarbostad (inspektionsbostad som inrymmer gårdens kontor).

Sannolikt nybyggde han även ladugården, och genom odlingar åstadkoms den enhet i arealen som förut saknats.

Han var ogift. Ett par systrar Sandberg förestod hemmet. 1814 blir han riddare av Vasaorden och 1815 dör han den 16/11. Den 10/ 12 samma år begraves han i Vist kyrka och den Sandbergska vapenskölden krossas. Till officiant vid denna handling utsågs kanslirådet G. A. Silverstolpe.

Efter inspektor Sandberg tillträder inspektor Bergman och efter honom inspektor Lindberg. Hur godset gestaltade sig under denna tid (1830) visar följande tablå:

Huvudgården Sturefors bildad av de ihopslagna gårdarna Forsa, Byrstorp, Bostorp, Sjövalla och Tegnebyns 5 gårdar gör 4 1/2 mantal. Dessutom är Viggebyholm med Kasingtorp i Grebo socken och Tinnerö i S:t Lars socken under eget bruk.

Från huvudgården bärgas i medeltal 400 lass hö (ängshö), 600 tunnor spannmål. Jorden brukas med 16 par dragoxar, kreatursbesättningen utgöres av 8 hästar, 30 mjölkkor, 90 stalloxar, 70 får samt svin.

Vid Sturefors finns kvarn med 3 par stenar och stålkvarn, 2 stycken enkelbladiga ramsågar av primitiv konstruktion, ett tegelbruk, som slår omkring 30.000 tegel pr år, en smedja med 2 vattenhammare och 2 ässjor. Smidet utgöres av tillverkning dels av jordbruksredskap dels av spik och yxor. Överskottet såldes ute i marknaden.

Det finns en mindre kalkugn för gårdsbehov. Råstenen hämtas i Vreta kloster. Enligt lag hålles sjudarlada för utvinning av salpeter. Ett bränneri med 2 pannor, en på 61½ kanna och en på 26 kannor höll brännvinet vid makt. Råämnen var potatis som nu allt mer började odlas för brännvinet samt något råg och korn, medan folket själva envist höll sig vid rovorna och surkålen i det dagliga hushållet. Brännvinet såldes dels i tunnor till Norrköping, dels hölls det som torghandel i Linköping, där en kvinnlig kusk från sin hästkärra utminuterade till törstiga kunder den begärliga varan i kannstop, kvarters- och jumfrumått vissa dagar i veckan. Sturefors’ brännvin såväl som dess yxor och spik hade god omsättning i allmänna marknaden.

Godset utanför huvudgården utgjordes dels av frälsegårdarna Slattefors i Landeryds socken, dels av Fröö gård i Östra Harg. De övriga gårdarna varierar i olika storlekar och hemmantal, de flesta varierar dock emellan 1 till ¼ mtl. Det är 25 dagsverksbönder, 63 skattebönder och dessutom 65 torpare.

Det finns 43 backstugor och kammare, som gör tjänst som den tidens ålderdomshem. De voro väl befolkade av gamla utslitna småbönder och torpare.

Gårdarna ligger i inte mindre än 17 kyrksocknar, vilka äro Vist, Vårdnäs, Tjärstad, Kettilstad, Skeda, Rappestad, S:t Lars, Landeryd, Östra Harg, Lillkyrka, Svinstad (nuvarande Bankekind), Grebo, Östra Skrukeby, Ringarum, Västra Husby, Drothem, Mogata.

Förutom gårdar var Sturefors ägare till 3 av de 12 kvarnar som funnos i kvarnbyn Tannefors utanför Linköping, samt brädsågar i Ringarum och i Tjärstad, således åtskilligt för greve Nils Bielke att sätta sig in i efter officerstidens fred och ofred.

Men gårdsbruket lägges nu om så att Sturefors med de dagsverksskyldiga bönderna och torparna utarrenderas till privat person, vilket var mindre lyckligt för gårdens del. En Gyllenram som innehade gården under en lång tid gjorde sig av folket känd som en ny Jösse Eriksson, som utan barmhärtighet kramade ut de underlydandes utskylder och mera till. Någon ordnad bokföring å deras konto fördes inte, utan det var bara att arbeta på order, om det sen var aldrig så orättvist fanns det ingen att klaga för.

Det började också mörkna för godsets åboar. Fattigdomen och dryckenskapen började alltmer ta överhanden. Inget byggdes på gårdarna, utan bebyggelsen började se lutande och fallfärdig ut, och flera småbönder sattes i konkurs och fingo försöka skaffa sig nya, torftiga hem när de förlorat allt.

1840-talet

Den omyndige 16-årige greve Ture Bielke är nu den 4:de innehavaren av fideikommisset, vars jordbruk fortfarande är utarrenderat. Slottet står långa tider obebott och far därav allt annat än väl.

Svedjebränning

En unik sak från denna tid på fyrtiotalet är att då brändes det sista svedjelandet på godset. Svedjebränning är långt förut i lag förbjudet men ville envist hänga kvar i skogstrakter, där det var långt till åklagaren. Under greve Nils tid förbjöds all våldsam röjning i skog och hagmarker, som inte var nödvändig för djurbetets förbättring, och svedja för råg fick icke förekomma. Men för småbönderna och torpare, vars boställen lågo i skogarna var det frestande att överskrida förbudet, när som ett svedjeland gav mycket mer i utbyte än den odlade åkern. De små åkertegarna voro i regel magra och med grunt matjordstäcke, åkerbruksredskapen voro för lätta och primitiva, träplogen var ej lämpad för djupkörning. Någon annan gödsling av jorden än med kreatursgödseln förekom ej, och den var också bristfällig, ty någon gödselvård förekom ej, utan den fick lakas ur av sol och vind. Skördarna blev också därefter.

För ett svedjeland valde man helst en skogsbacke med lutning, så att inte ytvatten kunde samla sig. Om den var stenig betydde mindre. All skog och buskar höggs av och fördelades över platsen så att ingen fläck fick bli bar. Huggningen verkställdes tidigt på våren, och så fick det huggna ligga och torka i försommarsolen. Något före midsommar samlades hela familjen och kanske någon granne som ville vara med en lugn kväll och tände på det torra bråtet. Det skulle tändas i alla fyra väderstrecken, ty om det var vindstilla drog elden ihop sig mot centrum av stycket. Alla som var med var försedda med yviga gran- och enruskor och höll vakt vid utkanterna, så att elden inte gav sig iväg längre än han skulle. I allmänhet brann det torra virket snart upp, och ut över bygden spred sig svedjeröken med lukt av torv och trä, skvallrande om vad som hades för händer. När elden brunnit slut och marken svalnat såg stycket tröstlöst ut, avbränt och sotigt med svarta kolstycken och vitbrända stenar om varandra. Men då kommer torparen med sin dyrbara råg i sin skäppa. Försiktigt och vant kastar han ut sin tuvråg bland sten och aska. Tunt skall den sås (sju korn på ett kalvskinn), det är att ett stycke som täckes av ett kalvskinn är lagom att så sju rågkorn på (tror knappt att våra dagars såningsmän gillar den skalan). Efter sådden krattas ytan till för hand med träkratta eller med en smäcker granruska, som man tagit upp med rötterna. Den greniga roten får då tjäna som kratta, och det går bra att komma in emellan stenarna med den. Rågen får ej myllas djupt. Djupet skall vara tre gånger kornets längd. Sedan sopas stenarna som är i ytan, rena från aska och de korn som fallet på dem, och sist sättes upp ett provisoriskt stängsel omkring stycket som ligger där svart och öde. Men vid midsommartid kan det komma någon stilla regnskur, och svedjan får först rödgrön och övergår snart i råggrön färg.

Under eftersommaren växer rågbrodden ihop sig till små gröna tuvor, därav namnet tuvråg. Han kallades också för sveråg och messömmersråg. Den var mycket vinterhärdig, och när nästa vår kom växte den med rekordfart, och i många fall stod den redan i juli med tunga, mogna ax, som tagit sin kraft ur asksörjan. Att skörda den med lie gick ej, utan det måste ske med skäror. När första kärven var huggen och bunden tog torparmor den och gick hem på logen, där hon slog kärven mot logbalken. På så sätt tröskades ur en del rågkorn, vilka hon samlade och kastade med kastskovel, så de blevo något så när rena från agnar. Sedan krossade hon dem på handkvarnen, ty på kvällen skulle familjen äta gröt, som var kommen av den första kärven. Den kallades skördegröten. Namnet lever kvar än i våra skördefester och gillen, fast nu kommer de efter all skörd. Den gamla förutnämnda seden var antagligen en kvarleva från någon bortglömd offerritual från forntidsdagar.

På 1840-talet kunde en f.d. bonde i Åndebäck i Vist socken ej motstå, utan trots förbudet så högg han i yttersta gränsen av betesskogen upp till ett svedjeland, som han brände, sådde och skördade. Han slapp några efterräkningar. Godsherren var borta, och skogsvaktaren tröstades med brännvin. Det var det sista svedjelandet i socknen, sägs det. Nu växer där en tempelsal av raka tallar med gröna kronor och bruna stammar.

De gamle kunde berätta att efter en halvspanns utsäde kunde man få 8 till 10 tunnor råg på ett bra svedjeland. Det gick 4 halvspann på tunnan, medan åkerjorden ej gav hälften så mycket.

Torparliv

Vid en återblick på denna tid så stod i kulturellt avseende allmogen på samma ståndpunkt som i århundraden förut. Jorden sköttes efter samma former och med samma redskapstyper som i farfars farfars tid. Man lade ned mer vikt och betydelse vid seder och vidskepliga tecken än arbetets utförande. Så skulle vissa sädesslag sås när det blåste särskild vind, ett annat när vinden kom från annat håll. Om sen jorden var tjänlig för sådd så väntade man ändå tills rätta vinden kom, även om ett dyrbart tillfälle förspilldes.

Även månskiftena tillräknades stor betydelse, och även vissa dagar. Således t ex fick inget foder köras in S:t Olovsdagen. Den som det gjorde fick ingen nytta av den, ty djuren som åt därav blevo fulla av ohyra!

Sädesslagen voro råg, som var den förnämsta, ty med rågskörden steg eller sjönk bygdens livskraft, därefter kom kornet och havren och ärter. Av vete såddes ringa, ty vetebrödet användes mycket litet i hemmen. Potatisen odlades allmänt, men ansågs än att den bäst fyllde sin plats som råvara till brännvin.

De äldre bönderna och torparna sådde med förkärlek än ett land med små runda rovor till hushållsbruk. Även bondbönor och vitkål var något som el fick saknas vid något hem. Ännu hölls den ohygieniska surkålen som stående maträtt i bygden. Den stöttes ihop i en kraftig tunna och bestod av vitkål som blandades med rovor, suräpplen eller sura rönnbär. Tunnan hade alltid sin plats i gårdens förstuga, där innehållet fick stå och surna, spridande en förskräcklig stank över gården. När den blev så sur att en klar lake bildades på ytan var den färdig, och då var det bara för husmor att hämta upp en skopa, slå i en panna och värma upp det, och måltiden var färdig, med hårt bröd och något sovel i form av ost, salt torkat kött eller fläsk som tilltugg.

Även ett svagt brännvin, s k lank, användes till bordsdryck, eljest sköljdes maten ned med sur skummad mjölk. En sådan mjölk användes icke gärna till hushållsbruk förrän efter flera dygn.

Så länge surkålstunnan räckte och det fanns några kakor bröd på takspettet och något kvar att karva av på fläskläggen och inte lankkaggen var bliven tom så tyckte torparen att jorden var rätt god att leva på. Men tog det slut och man måste hålla sig till den nymodiga potatisen eller ”jolpärana” då blev det enformigt.

Boningshusen var den typ som varit gängse sen långt tillbaka, ett stort rum, ”stuva”, och ett litet, ”köket”, samt en trång förstuga, ”farstua”. Ovanpå fanns en vind, öppen till takåsen, som användes till förvaring av kläder och diverse av hemmets föremål som ej var i dagligt bruk, såsom handredskap och dylikt.

I en del stugor var dock ett rum inrett på vinden utan eldstad och det kallades för ”nattstuva”. Om sommaren användes det som familjens sovrum, om vintern som förvaringsrum, särskilt för ostförrådet.

En del stugor voro dock uppförda i två våningar, och var då den övre lika med den nedre med ett större och ett mindre rum, men då kallades det lilla rummet för ”kammarn”.
Uthusen voro trånga och mörka.

På boningshusen voro fönster men små. Ännu användes blyinfattade fönster. På ladugårdarna var uthuggna små gluggar, men på vintern stoppades dessa igen och djuren fick vistas i mörkret. Endast när de skulle dagligen vattnas, vilket skedde en gång per dygn, öppnades dörrarna och djuren släpptes lösa för att taga sig fram till vattningsstället, som låg något stycke bort vid gårdens eller byns källa, där vattnet östes upp till dem i en ho gjord av en bastant stock, som holkats ur till lämplig form. När djuren kom ut ur mörkret den korta stunden i dagsljuset, så for de oftast mycket illa av snöblindhet. Även den omåttliga vattenförtäringen de måste göra efter att ha varit utan ett dygn gjorde att korna fick stora bukar och skulle i vår tid verka avskräckande.

Avkastningen i mjölkprodukter blev också mycket dålig helst ordnade man så, att korna ej mjölkade på vintern utan i vårtiden, då skogsbetet väntade. Dragareoxarna och särskilt hästarna var man mera rädd om. De skulle ha det bästa fodret och utfodras ofta. Den bonde som inte gav sina hästar första fodergiven kl. 3 på morgonen hölls mest för en djurplågare. Även skulle hästen vara klädd i täcke när han stod i stallet.
Man hade litet med nötdjur men höll mycket får och även svin.

Vart hem var en liten värld för sig själv, där man måste frambringa vad man behövde till livets uppehälle. Man måste ha föda men även kläder. Åkern måste lämna lin och fåret ull, men hur man än bar sig åt så måste man även ha litet penningar. Någon säd såldes inte, det måste då vara i yttersta nödfall och var då tecken på förfall. Nej, fick man någon tunna spannmål över till kommande år, det skapade trygghet och förtroende. Men fåret och svinet var småbondens säkraste inkomstkällor. Kött och fläsk som inte gick åt i hushållet avyttrades. Även ullen gick bra att sälja.

Dessa djur voro också lättförsörjda, fick taga sin föda ute i skogsmarkerna. Svinen släpptes på hösten i backar där ekar växte, där de begärligt frossade i ollonen. Det besvärliga var att de måste vallas, för ännu strök vargarna fram i de djupa skogarna och kunde ställa till med stora skador, som de gamle kunde berätta om.

Kött och ull måste fraktas till Norrköping, som var stapelplats för jordbruksprodukter av alla slag. Även måste man köpa hem åtskilligt. I synnerhet salt var en viktig vara. Då brukade en bonde taga hem en tunna salt och vid hemkomsten delades den upp mellan grannarna i de mängder, som var och en behövde, kappe, fat eller fjärding.

En annan inkomstkälla var här i trakten tjärbränning. Nästan vid var mindre gård i skogstrakten fanns en ”tjärdal” (plats för tjärtillverkning). I skogen fanns gott om furustubbar, som bröts upp, konstfärdigt staplades och brändes, lämnande en präktig tjära. Denna tog sedan bonden eller torparen en dag och reste ut med, helst till bönderna på slättbygden, där den var mycket lättsåld. Även i Linköping funnos tjäruppköpare, men det var trevligare att sälja direkt till bönderna. När tjärbonden kom hem var han ej blott tjärig utan även bra lurvig som följd av alla köpskålar han bekommit under resan.

Torparen som hade det magraste jordbruket måste skaffa sig någon binäring som hjälp, och kunde man finna dels skinnkokaren, han beredde fårskinn till pälsskinn, repslagaren han tvann av svinhår starka rep åt allmänheten och framför allt var det träslöjdare i redskap, träskor, trätråg, tallrikar, skedar, slevar, möbler, och snickare, timmermän och takläggare.

Alla uthustak voro täckta med tjocka halmtak, stugorna med tegel, men än var det torp och backstugor, som bar grönskande torvtak. Husen voro grå, rödfärg var svåråtkomlig, och så måste man vid tillredningen taga en del av det välsignade rågmjölet, det var ju som att trampa på brödet.

Andlig odling

Hemmens inredning var enkel och lutade mera till förfall än förbättring. Bord och stolar voro omålade, och var det färg så var det mest i brunt eller annan mörk färgton. 1700-talets skåp och kistor med färgglada fantasifulla slingor, sirater, blommor, årtal och namninitialer finnes ej i den nya tillverkningen, utan nu blir det enkelt, rent av fult. Det är som människorna gripits av någon slags liknöjdhet eller en andlig fattigdom. Kanske en följd av det rikligt flödande och själsligt nedbrytande brännvinet. På den andliga odlingens område var mycket övrigt att önska. Det sades visserligen att alla var läskunniga, och visserligen måste alla genomgå mer eller mindre undervisning i läsandets konst i de primitiva skolorna, men om man kunde stava och lägga samman bokstäverna till ord, så hade man ej mycket litteratur att öva sin surt förvärvade kunskap med än den förskräckliga katekesen, nya testamentet och psalmboken. Katekesen var ungdomens andliga gissel. Prästerskapet fordrade att var och en skulle vara väl insatt i de 5 avdelningar den bestod utav och nästan som villkor, att den skulle kunna rabblas upp utantill, vilket då var bevis på god kristendomskunskap.

Varje år hölls husförhör i socknens byar och gårdar, som voro indelade i kyrkliga rotar, och där prövades särskilt ungdomens kunskap. För de flesta var dessa dagar en fasa. Det lästes och stavades tiden förut på Katekesens frågor, svar och bibelord, och mången dräng läste mer tysta förbannelser än bibelord, när det inte ville lyckas att få orden att fastna i minnet. Och hade man mödosamt lärt sig dem, så var det ändå till det mesta alldeles förgjort, när man stod inför den myndige själaherden, ty då hade man tappat bort alltihop.

Prästerna försmådde ej heller att hålla sina offer på den andliga sträckbänken, allt för att hålla dem nere i andlig ödmjukhet. Prästerskapet makt var stor. De dömde ut straff för visad liknöjdhet, även om den berodde av ren okunnighet. Nattvarden som var och en komfirmerad måste begå minst en gång på året, kunde man bli utestängd ifrån, vilket var mycket förnedrande. Vid vissa fall kunde syndaren sättas i stocken, ett slags tortyrredskap (i Vist kyrka finnes den förvarad än i dag, daterad från 1844!). Den placerades utanför kyrkodörren, så de inträdande kunde få beskåda den straffade, och det var god sed att man skulle med hån och skällsord visa honom sitt förakt. Den råa seden togs dock vid denna tid bort, men en annan kyrklig tortyr, nämligen att dömas att en eller flera söndagar stå på kyrkgången för påbördad synd praktiserades dock än lång tid. Detta straff tillämpades mest på kvinnor, sedan de förledda av någon man syndat mot 6:te budet.

Katekesböckerna, som trycktes i massa för allmogens bruk, voro mycket dåligt tryckta vad bokstavstyper och stilar gällde. Om man så betänker den primitiva undervisningen i läsning, den långa arbetstiden och den ytterst dåliga belysningen under den mörka årstiden, ty det var den tiden som gav rum för dessa andliga hemmastudier vid en fladdrande spiselbrasa eller svagt lysande talgljus, så får man beundra den tidens kvinnor och män, som ändå ärligt försökte att uppfylla all rättfärdighet i vad det gällde kunskap i Katekes, testamente och psalmbok.

Kanske att även kyrkans stränghet häri hade en orsak. Allmogens inställning till kyrkan var mer fruktan än kärlek och vördnad. ju mindre man hade att skaffa med prästen ju bättre. En bra präst skulle. predika mycket om Helvetet. Då var han en bra predikant, som fick respekt med sig, och det stämde litet mer överens med dagliga livet på jorden. Harpospel och palmer förstod man sig icke mycket på. Vem hade sett någon palm eller hört någon harpa, medan däremot Helvetets furste kunde man få en avbild av i närmaste överhet, ja i prästfar själv, när han satte den sidan till.

Därefter var det god sed och gärning, att man ej glömde bort prästgården när man slaktade hemma på gården, eller när de få korna stod i sommarens högmjölkning, att man tänkte på att prästen behövde ost. Det kunde man ha gott utav vid tillfälle.

Att en litterär hunger var gällande ibland allmogen finner man dock i de små öresskrifter, som spreds bland folket av gårdfarihandlare. Det var små tunna häften innehållande enkla sagor om riddare, rövare och fantasiäventyr. Även om man tittar i den tidens psalmböcker hittar man ett stycke, där bladen är mer tummade än övrigt i boken. Det är stycket om ”Jerusalems Gruvliga och jämmerliga förstöring” som kommit med i boken till vad nytta det hava kan. Det är åtminstone inget fel att berättelsen är fylld av dramatiska stridsscener.

Inom kyrkan var en oerhörd och benhård klasskillnad både i livet och döden. De förnämlige hade de förnämsta platserna framme vid koret, fattighjonen nedersta bänken. Om de inte hörde eller såg betydde inget. Efter döden gällde samma lag. De förnäme hade sina gravar i kyrkan, fattighjon, odöpta barn och självspillingar fick inte begravas ute på kyrkogården ibland övrig allmoge, utan för dem fanns en plats i vanliga fall i norra hörnet av kyrkogården. De sistnämnda fick ej föras genom kyrkogårdsporten utan hivades över kyrkogårdsmuren vid gravplatsen. Det skulle då ske baklänges. För dem fick inga klockor ringa, och för fattighjonen klämtades i lilla klockan.

Fest

Trots allt det dystra i allmogens liv med synd, vantro, vidskepelse, fattigdom och förtryck fanns dock en naturlig sprudlande livsglädje, som inte kunde släckas. Den tog sig uttryck vid deras små samkväm. Enkla festmåltider, som inte var så överdådiga i mat och dryck som nutida forskare påstår, men glädjen var inget fel på förrän det blev för mycket av brännvinspokulerande. Ungdomens lekstugor, midsommarstänger och dans, slåttergillen, brytgillen och vad de hade alla för namn visar att mitt i det dagliga arbetet förstod man att giva det vid tillfälle en festens prägel.

Vargjakt

Inte minst när budet om skallgång på varg kom rustade man sig mer till glad dag än strävsam jakt. Den pojke som då ansågs vara färdig att vara med, han var så gott som karlaskriven, även om åren voro få. Då väpnade sig folket med primitiva vapen. Påken var kanske det bästa vapnet näst bössan, som blott få ägde. En vass j järnspets på en stör eller i många fall hökroken voro spjuten, vilka voro i stor skillnad mot de liknande vapen, som norrlänningen använde sig av i sina jakter. Resultaten blev dock i allmänhet, att några vargar fick man ej men uppskrämda harar och en och annan räv, som ej hann ur drevkedjan, fick sona med sina liv även vargens brott, om det nu var så lyckligt att ej flintlåsbössan klickade. Men det goda hade skallet med sig att vilddjuren blevo oroade och det var alltid något. Flera vargskyttar funnos dock i socknen. En av dem vid namn Sultan boende i gården Sand brukade skjuta varg på åtel. Man köpte då en uttjänt häst. Hästkött hade allmogen motvilja för, och en hästkropp grävdes vanligen ner sedan man tagit skinnet av den.

Vid slakt värderades en häst således efter det värde, som huden ägde, och så stor var vantron att rätta slaktaren på orten icke slaktade häst, utan det överlämnades åt en personlighet, som stod ytterst lågt på samhällsskalan och gick under namnet ”Bosen”. Bosen var i allmänhet en man som av fattigdom tvingats till detta förnedrande yrke. Var han då förut av rättvisan straffad med spö eller fängelse på vatten och bröd var han således lämplig. Hans ställning var ungefär som skarprättarens. Någon nöd gick det dock ej i allmänhet på Bosen. Han hade fullt upp med arbete och fick ersättning för allt, om det än var ringa. Men ingen ville eller fick offentligt umgås med honom, utan han fick känna sig som den ensamme utstötte men mycket anlitade personen.

Till hans yrke förutom hästslakt hörde att gälla (kastrera) grisar, stutkalvar och bagglamm och fölungar, att taga vara på självdöda djurs hudar, vara behjälplig att taga reda på självmördares kroppar, under länsmannens kommando skära ner den hängde eller draga upp den drunknade. Men tyngre än allt i den tidens ögon förnedrande arbete var känslan av medmänniskors förakt, som i längden brukade förvandla Bosen till en hård och rå människa.

Jägaren Sultan levde på 1840-talet. Sedan han för några skilling köpt ett hästkadaver av Bosen på förvintern, vilket sedan lades ut på lämplig plats, var det att vänta, ty vargen är en vitt farande vagabond, som är den ena tiden här och den andra där. Men när det ryktades om vargspår och i kalla vinterkvällar man hörde vargylet ute i moarna. då spände Sultan sin flintbössa och lade sig på post. Det sägs att åtskilliga gråben och rävar tog han bort, men så hade han också sin vinterkyrkorock fodrad med vargskinn, och den höll värmen. Han fick dock akta sig på kyrkbacken att han inte knäppte upp den, ty då började de vid ringmuren bundna hästarna slita i grimskaften, så stor var deras vargskräck.

Klädedräkt

Allmogens klädedräkt denna tid var enkel och stark och hämtad från egna tegar och djur, utom en del diverse saker som köpts, helst för kvinnornas del, och då gällde det i synnerhet silkesschaletter för de mer burgna och kattunen för de fattiga. Eljest var klädesberett vadmal högtidsdräkt och grövre stampat vadmal till bruk i helg och söcken. För vinterbruk var de fodrade med beredda fårskinn. Även användes pälsar av bara fårskinn. Ullsidan var vänd inåt, pälsen var skodd med gult kalvskinn och försedd med stora mässingsknappar. Det var ett prydligt plagg så länge den höll sig ren, men blev snart smutsig och var då långt ifrån aptitlig. Byxorna skoddes gärna med kalvskinn både i sitsen och på knäna. Under rocken bar man väst, vävd ylletröja, lärftskjorta och halsduk. Man hade långa strumpor och underbyxor helst av halvylle. Skodonen var svenska stövlar med näverbottnar eller träbottnar. Till helgdagsbruk var det s k tyska stövlar, även kallade rakstövlar. Skaften voro sydda med rak söm på sidorna. Även låga skor var i bruk, och först och sist träskor helt av trä. Om sommaren bar man hemfärgade, hemvävda linnekläder. Huvudbonad var mössa av skinn eller tyg, grov filthatt eller halmhatt.

För damerna var klädmaterialet liknande. Det bars skinn och vadmalströja till vadmalskjolen. Här funnos dock rester kvar i kvinnornas sommardräkt av någon slags nationaldräkt, och det var att deras lintyg syddes med långa ärmar försedda med handlinning. Utanpå bars livstycken i någon vacker färg och kantat med kulört färgade band. Utanpå kjolen bars alltid ett vackert mönstrat förkläde. På huvudet bar man huvudduk, vid kyrkbesök och liknande även en axelschal. Skoplaggen var kängor till helgdags och träskor till vardagsbruk.

Till männens klädsel får man inte glömma det präktiga, ned på vaden räckande och med bröststycke försedda förskinnet, som var dem oskiljaktigt i det dagliga arbetet.