BO JONSSONS BORG VID BJÄRKA-SÄBY
EN UTREDNING ANGÅENDE RUINERNA PÅ BOSHOLME AF SVEN BRANDEL Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag Uppsala 1929 Almqvist & Wiksells boktryckeri A.B.
FÖRORD
Redan på 1880-talet vaknade intresset för en undersökning af ruinerna å Bosholme. Grefve Nils Bielke och direktör Ivar Insulander företogo då en mindre utgräfning af lämningarna på Bosholme, hvilken gaf till resultat, att å holmens högsta punkt grunden till en större rektangulär byggnad delvis frilades.
På föranstaltande och bekostnad af Bjärka-Säby nuvarande ägare, Oscar Ekman, utgräfdes åren 1914 och 1915 hela området för borglämningarna å holmen under ledning af antikvarien, doktor Otto Janse.
På grund af sitt mångåriga upprätthållande af riksantikvarieämbetet och sitt därpå följande uppdrag att slutföra doktor Emil Eckhoffs stora verk om Visby ringmur har dr. Janse tyvärr icke haft tillfälle att helt slutföra utgräfningarna å Bosholme samt att författa berättelse om dessa. Efter samråd med dr. Janse har därför godsägare Ekman uppdragit åt undertecknad att komplettera gräfningarna samt författa föreliggande utredning rörande ruinerna på Bosholme. För själfva gräfningsberättelsen ha dr. Janses muntliga meddelanden legat till grund.
Stockholm i nov. 1928.
Sven Brandel.
1
BORGRUINENS LÄGE
Det nuvarande Bjärka-Säby är som namnet angifver en sammanslagning af gårdarna Bjärka och Säby. Af dessa ligger Säby (fornsvenskans Se=sjö) invid sjön Rengen, under det att Bjärka (= Björkå, det forna namnet å en viss del af Stångån) gård å en i Landtmäteristyrelsens arkiv förvarad karta från år 1704 öfver Säby sätesgård (se fig. 3) är markerad nära Stångåns östra strand, en knapp kilometer nordost om Säby gård. H. Rosman har i sitt arbete ”Bjärka-Säby och dess ägare” visat, att det förefaller troligt, att den förste kände ägaren af Bjärka gård, Johan Petersson, innehaft ett boningshus å denna plats. Den på 1704 års karta med orden ”Biärcka gårdzstelle på denne plan” markerade platsen är en jämn, från stenar befriad äng invid den väg, som här går fram nästan parallellt med Stångån, och omkr. två hundra meter från denna. I midten af ängen återfinnes ännu en stensatt, djup och vid brunn (fig. 5) men inga som helst rester af stengrunder för byggnader. ’ Detta synes angifva, att manbyggnaderna för denna Bjärka gård endast varit trähus. Dessa ha efter de båda gårdarnas sammanslagning så småningom spelat ut sin roll och fått förfalla och försvinna. Anteckningen å 1704 års karta gifver också vid handen, att vid denna tid endast minnet om gårdens läge fanns kvar.
Första gången man med full visshet kan säga, att Bjärka i Wist socken nämnes i bevarade handlingar, är år 1367, då Bo Jonsson Grip , tillbyter sig denna gård af den ofvan nämnde Johan Petersson . Från och med år 1370 utfärdar emellertid Bo Jonsson bref daterade Bjärkaholm. Af innehållet i dessa bref framgår, att med Bjärkaholm ej kan afses annat än en befäst anläggning å Bjärka gård i Wist socken, Östergötland. Då några rester af en stenbyggnad icke finnas å den nyssnämnda platsen för den gamla Bjärkagården, men väl å en holme i Stångån omkr. en km. norr om nämnda ”gårdzstelle”, tyder allt på, att vi å denna holme, hvilken ännu kallas Bosholme, ha platsen för Bo Jonssons borg Bjärkaholm. Namnet bekräftar äfven, att anläggningen legat på en holme.
I sitt arbete om Bjärka-Säby och dess ägare anför H. Rosman följande:
”Att det var Stångån, som lockade Bo Jonsson att slå sig ner vid Bjärka, är tämligen ovedersägligt, men det var nog ej endast de användbara vattenfallen, som lämpade sig för hans planer, utan också den ypperliga plats, som erbjöd sig för ett befästadt hus midt emellan de strida forsarna. Vid denna tid hade han ännu icke börjat den jakt efter förläningar, som under de sista tio åren af hans lif sporrade hans intresse, och ingen af de starka fästningar, som kunde tjäna som stödjepunkter vid krigföringen, var ännu i hans händer. Stäkeholm. var nyligen uppbyggdt af hertig Albrekt. Då kriget ännu fortgick, ansåg Bo Jonsson det för visso önskvärdt att få ett fäste nära den stråkväg, som från Östergötlands centrum ledde ner till det viktiga Kalmar. Så fann han å holmen vid Bjärka den plats han eftertrådde.
Slottsbygget var nog det första arbete han igångsatte så fort han fått gården i besittning.”
I en del äldre beskrifningar öfver Östergötland nämnes äfven Bosholme i Stångån, å det nuvarande Bjärka-Säby ägor, och att å densamma skulle finnas rester af en gammal borg, hvilken en gång i tiden bebotts af den namnkunnige Bo Jonsson. Redan på en karta 1695 (fig. 4) är holmen utsatt. Å 1704 års karta (fig. 3) kallas den Boos holma.
2
UTGRÄFNINGEN 1914 OCH 1915
Å samtliga äldre kartor angifves Bosholme som helt kringfluten af Stångån, endast förbunden med fastlandet genom smala spänger, invid hvilka funnos ålkistor och ål-lanor. Vid en omkr. 1855 företagen sänkning af åns vattennivå uttorkade östra delen af åns norra arm, och den forna holmen kom alltså att på östra sidan få fast förbindelse med stranden midt emot. Holmens gamla strandlinje kan dock ännu å flera punkter lätt konstateras. Dels är på vissa sträckor skillnaden mellan gammal strand och älfbotten alltjämt fullt tydlig, hvilket är fallet längs den uttorkade flodarmen, dels markeras den af en rad stubbar af stora alar, hvilka förut vuxit i vattenlinjen. Å en 1915 upprättad karta öfver holmen, plansch 9, å hvilken nivåkurvor inlagts, har höjdkurvan i den förmodade gamla vattenlinjen betecknats med ±0. Befintliga alstubbar ha antydts med små cirklar. Som synes följer raden af stubbar tämligen noggrant noll-linjen. Troligt är dock, att vattenståndet under medeltiden på norra sidan varit något högre än hvad den med ± 0 markerade kurvan utvisar. Den forna holmens södra och sydöstra strand har vid 1855 års sänkning af Stångån fått tjäna som upplag för massor af från åbotten lössprängd sten, hvarför nu stora högar af sprängsten dölja den ursprungliga strandlinjen å denna del af holmen. Gränserna för sprängstenshögarna äro å kartan angifna med en prickad, tunn linje. Likaså är den mindre kullen å holmens västra spets bildad genom påfyllning , hvadan holmens område på denna sida före 1855 tydligen har varit något mindre. Strandlinjen i väster har icke följt den med en tjock linje markerade 0-linjen utan gått fram längs en linje, som å kartan markeras med en tjock, prickad linje. Å fastlandet längs den nu uttorkade östra delen af åns norra gren går en väg, hvilken återfinnes å 1695 års karta. Mellan denna landsväg och den forna Bosholmens östra strand har en, å 1704 års karta ännu ej upptagen, utfyllnad af gråsten i nyare tid utförts öfver den nu torra älfbotten. Öfver utfyllnaden löper en stig fram till holmen. Såsom nedan visas, har troligen holmens ursprungliga förbindelse med fastlandet gått fram strax norr om denna utfyllnad.
Bosholme, hvilken, som af nivåkartan framgår, är tämligen flack på nordöstra sidan med en mindre kulle å sydvästra delen, är öfvervuxen af löfängssamhällen och hassellundar af den yppigaste natur, med synnerligen rik örtflora. Bland den mycket storvuxna trädvegetationen märkas al, ek, asp, sälg, rönn och ask. En kullfallen, afsågad ek, som vuxit ofvanpå ruingrunderna, visade sig vara omkr. 300 år gammal. Vegetationen har närmare undersökts af professor G. Samuelsson och docent E. Melin, hvilkas redogörelse återfinnes å s. 69. Anmärkningsvärdt är, att inga äldre kulturväxter anträffats.
Gräfningarna 1914 omfattade hufvudsakligen området inom fyrkanten B-C-D-E (se plansch 9, sist i denna bok), hvarvid större delen af de nedan beskrifna mursträckorna inom detta område blottades. Vidare gjordes ett flertal skärningar genom marken mellan murarna. Slutligen utfördes gräfningar norr om den med A betecknade byggnaden. År 1915 företogos gräfningar rundt om och inuti byggnaden A, samt inuti och utomkring fyrkanten B-C-D-E.
Redan vid gräfningarna på 1880-talet frilades som ofvan nämnts murar till en fristående byggnad (A), förlagd å holmens västra och högsta del, tydligen den befästa gårdens egentliga ”fasta hus” eller kärna och borgherrens bostad, nedan kallad: Borgen. Ungefär 20 m. nordost om denna anträffades 1914 och inom en fyrkant B-C-D-E grunderna till ett flertal hus, förlagda längs fyrkantens sidor, och i dennas ytterlinjer på västra, norra och östra sidorna sammanbundna med en ringmur. Af dessa senare husgrunder voro endast murarna till den rektangulära byggnad, som bildar fyrkantens östra hörn, af sådan art och sådana dimensioner, att man kan antaga, att de burit en öfverbyggnad af större höjd och mera fast karaktär. Fyrkanten B-C-D-E inrymmer tydligen den befästa gårdens ekonomibyggnader, samman-förda kring en mindre gårdsplan och med byggnaden B i östra hörnet, alldeles invid gamla östra strandlinjen, som den fasta och säkra punkten, troligen inrymmande en del af borganläggningens besättning. Byggnaden B kallas därför nedan: Borgstugan.
3
BESKRIFNING AF BORGANLÄGGNINGENS OLIKA
PARTIER
Murarna till den rektangulära, 19 m. långa och 10 m. breda byggnaden A (fig. 8 samt plansch 9) – ”borgen” – äro utförda med skalmurar af större och mindre gråstensblock lagda i kalkbruk med skärf i fogarna och här och hvar med mindre ilagningar af tegel. Kärnan mellan skalmurarna är gjuten af kullersten och gråstensskärf i kalkbruk. Murarna äro omkring 180 cm. tjocka. De höja sig nu icke mera än omkr. 1 – 1½ m. öfver kringliggande marknivå och gå ned högst omkr. 2 m. under denna. I förhållande till den å plansch 9 angifna nollkurvan ligger murarnas öfverkant på + 302 till 315 cm. Särskild sockel saknas. Grundmurarnas bottenskikt sticka ut ungefär 40 cm. utanför murarna ofvan. Grundens undersida ligger ungefär på nollkurvans nivå. Se skärning, fig. 6. Tydligt är, att murar af dessa dimensioner måste ha uppburit en byggnad i flera våningar. I västra muren, nära norra hörnet ingår en stor jordfast sten som del i muren. Spår af mellanväggar eller skarfvar finnas ej. I byggnadens nordvästra hörn omsluter nordmuren ett brunnsliknande, i plan nästan kvadratiskt (165 x 162 cm. inre mått) utrymme. Se plan fig. 10. Norra muren bildar sålunda här på en sträcka af c:a 4 m. en från norra lifvet omkring 1,5 m. utspringande klack, hvilken å södra lifvet motsvaras af en klack med mindre språng. Botten i detta utrymme ligger ungefär 30 cm. under den ofvan angifna 0-linjen. Ett hörn af den ofvannämnda jordfasta stenen bildar botten i det nämnda utrymmets västra del. För öfrigt utgöres botten af grus. Invid botten, tvärs igenom norra muren går en horisontal trumma 20 x 20 cm. i genomskärning. Då botten ligger 30 cm. under den antagna gamla vattennivån, har schaktet säkerligen varit en brunn, hvars tillopp varit det genom grusbotten och den nämnda trumman framsipprande åvattnet. Sannolikt har dock, såsom ofvan nämnts, åns medelvattennivå varit något högre än hvad den å kartan angifna 0-linjen utvisar, och alltså säker tillgång till vatten i brunnen funnits. Förmodligen ha brunnens murar samtidigt utgjort nederdelen till ett vakttorn. Visserligen är det fria utrymmet mellan murarnas innersidor endast 165 x 162 cm. Därest öfvervåningarnas väggar varit något tunnare eller, såsom ofta är fallet å tornbyggnader från medeltiden, något utkragade utöfver murarna inunder, skulle dock detta torn kunna rymma rum med minst 215 x 215 cm. golfyta. Att observera är, att en vaktpost i ett torn på denna punkt kunde ha en god utsikt öfver såväl flodens västra del som öfver norra fastlandet och den väg, som möjligen, i likhet med hvad fallet varit åtminstone sedan 1695 (fig. 4), gick fram längs norra stranden. Såsom ofvan nämnts anträffades inga rester af mellanväggar inom grunderna för borgherrens hus. Tydligen har hela källarvåningen upptagits af en stor sal. Golfvet i denna ligger på +35 cm. och synes ha utgjorts af grusbotten, hvilken afplanats med ett lager af glest liggande flata hällar, mellan hvilka ojämnheterna fyllts med kalkbruk blandadt med grus, ett under äldre medeltid vanligt golftäckningssätt i bottenvåningens rum. Likaså finnas inga lämningar af dörr- eller fönsterr öppningar. Däremot är området uppfylldt af tegelskärfvor, hvilket kan angifva, att salen varit hvälfd med tegelhvalf, eller också att murarna till byggnadens öfre våningar delvis varit af tegel. – Nedan å s. 6o lämnas en kortare redogörelse för borgens sannolika uppbyggnad och utseende.
Omkr. 20 m. nordost om borgen med ena sidan parallell med dennas långsidor framgräfdes såsom ofvan nämnts 1914 och 1915 grunderna till en något oregelbunden fyrkant (B-C-D-E), längs hvilkens inre sidor gårdens ekonomibyggnader tydligen varit förlagda. Fyrkanten ligger, som af plan fig. 10 och plansch 9 framgår, i nordöstra hörnet af den i stort sedt triangulära forna holmen med sina norra och östra gränser mycket nära den gamla stranden. I dessa gränslinjer framgår en omkr. 1 m. tjock mur af gråstensblock i kalkbruk, hvilken i det sydöstra hörnet fortsättes af de c:a 1½ m. tjocka murarna till den rektangulära byggnaden (B). Denna ringmur, hvilken nu endast höjer sig obetydligt öfver marken innanför, har på vissa sträckor godsida endast på den yttre sidan, under det att innersidans muryta är ganska oregelbunden. Detta förklaras däraf, att marknivån innanför murarna legat högre än utanför. De framgräfda delarna af murarna ha sålunda på inre sidan legat under markens eller, inom husgrunderna, under golfvets nivå.
Byggnaden B (Borgstugan) är förlagd med sin längdaxel så godt som vinkelrätt mot borgens (A) hufvudriktning. A ekonomifyrkantens västra, med borgen parallella gräns anträffades ingen sammanhängande murgrund utan endast en serie större, i linje liggande stenblock med mindre stenar dem emellan. Tydligen har fyrkantens begränsningsmur här varit väsentligt svagare, säkerligen emedan denna sida vid ett anfall vette från fienden. Mellan denna svagare murs ändpunkt vid E och borgstugan (B) således längs fyrkantens södra gräns, anträffades ingen murgrund. Troligt är väl, att denna ganska korta sträcka, som ju kunde bestrykas med pil och båge såväl från borgstugans gafvel som från borgen, varit afstängd exempelvis med palissader, i hvilka en port ledde från fyrkanten ut till den relativt jämna plan, som funnits å holmens sydöstra hörn.
Borgstugans yttre mått äro omkr. 13½ x 7 m. Dess murar äro liksom borgens uppförda af större och mindre gråstensblock i kalkbruk men ha icke samma väldiga tjocklek (icke fullt 1,5 m.). Golfvet utgöres af grus mellan glest liggande gråstenshällar och ligger på c:a 55 cm. höjd öfver den med ± 0 betecknade gamla vattenlinjen. Ungefär midt på norra långväggen synas resterna af en öppen spis. Denna har tydligen varit begränsad af tvenne från nordmuren utstickande murklackar, hvilkas sockel af obearbetad gråsten med några få å denna fastmurade tegelstenar är i behåll. Spisens rygg utgöres af flata gråstenshällar, hvilka springa ut c:a 40 cm. från vägglifvet. Ett formtegel, liggande i kalkbruk i orubbadt läge vid västra klackens mot spisöppningen vända hörn, och ett stort antal lösa formtegel framför eldstadsöppningen synas angifva, att spisöppningen haft en rikt utformad omramning af tegel. Borgstugans bottenvåning har varit en enda odelad sal, hvilken icke har källarkaraktär, enär dess golf, hvilket är af samma art som golfvet i borgen, icke ligger synnerligen djupt under yttre marknivån. Den öppna spisen antyder ju äfven, att salen varit ett boningsrum. Borgstugans strategiskt viktiga läge, se s. 63, gör det högst sannolikt, att denna sal varit borgvaktens rum. Då icke något större antal tegel anträffats inom murarna, är det troligt, att detta haft ett träbjälklag som tak eller möjligen ett tunnhvalf af gråsten. De tjocka murarna tyda på, att det varit en byggnad med mer än en våning. Troligen ett gafvelhus liknande ”borgen” ehuru af mindre dimensioner. Se försök till rekonstruktion af borgen s. 6o.
Öfriga tydliga byggnadsgrunder inom ”fyrkanten” äro de å plansch 9 med C, D och F utmärkta. Af dessa synes byggnaden C i ”fyrkantens” norra hörn ha varit ett tegelhus. Inom och utanför dess grund, hvilken är murad af gråsten i kalkbruk, anträffades nämligen massor af tegelgrus, hvilket äfven var fallet å området mellan C och borgstugan (B). Vid byggnaden C:s inre långvägg anträffades grund för en stor eldstad med kvarliggande eldhäll. Resterna vid D visa tydligt, att här stått ett rektangulärt hus. Med undantag af den del af grunden, som bildas af löpmuren längs ”fyrkantens” norra gräns, består grunden endast af enstaka i rad liggande stenar. Den är icke fortlöpande och mycket smal, hvarför man här säkerligen endast har att göra med grund för ett trähus eller måhända för ett lågt hus af tegel med tunna murar. Massorna af tegelgrus i närheten synas angifva det senare. Af grunderna vid F får man intrycket, att här varit en källare, hvilken endast haft trä-öfverbyggnad. En större fyrkantig grop synes nämligen ha gräfts i den å denna punkt plana marken. Gropens jordväggar ha gjorts stadigare medels ditlagda – ej i kalkbruk murade – stora gråstensblock. hvilka mot öster synas bilda en källarhals. – Troligen har mellan de ofvan angifna husen äfven funnits skjul af mera tillfällig karaktär.
Af ofvanstående framgår, att ekonomibyggnaderna inom ”fyrkanten” varit förlagda så, att samtliga större stenhus samlats på östra sidan – den sida som var mest utsatt för anfall, under det att de svagare byggnaderna förlagts vid den sida, som vette mot borgen. Måhända har äfven det inåtgående hörnet i östra yttermurens norra del ej tillkommit af en tillfällighet, utan för att möjliggöra att från det mot öster framspringande hörnet med pil och båge bestryka fyrkantens nordhörn. Oförklarad står den murklack, som skjuter ut ungefär midt på den södra delen af östra muren (se plan fig. 10). Måhända är det endast ett murstöd, möjligen har det på något sätt ingått i försvarssystemet. En liknande murklack finnes äfven å borgstugans södra mur, troligen en kontrefort.
Som af nivåkartan framgår, stupade stranden utanför borgstugans östra gafvel ganska brant ned mot den nu torra östra flodarmens vatten. Likaså är stranden midt emot mycket brant. Flodarmen har sin smalaste del mellan den nämnda gafveln och den å s. 15 nämnda, i senare tid gjorda broliknande utfyllnaden. Troligt är, att öfver denna smala arm en vindbrygga ledt från fastlandet till planen framför ekonomifyrkantens södra sida. Några meter söder om borgstugan finnas äfven tvenne stora stenblock i själfva strandlinjen samt ett block strax utanför denna, hvilka med stor sannolikhet kunna antagas vara rester af ett brofäste i holmen. Detta kunde i så fall bestrykas af borgstugans skyttar. Af 1695 och 1704 års kartor att döma synas anordningar för ålkistor på denna tid bildat en brygga öfver flodarmen ungefär på den för vindbryggan antagna platsen.
Som af kartan fig. 4 framgår , beskrifver Stångån, sedan den passerat Bosholme, en stor slinga, hvilken omsluter en smal landtunga öster om Bosholme. Å denna tungas mellersta del ligger sedan gammalt ett torp, kalladt Kvarntorpet. Denna landtunga har troligen äfven under
Bjärkaholms tid varit odlad och å densamma ha då förvisso en del stall och ladubyggnader stått. Gifvet är nämligen att det för en borganläggning, sammanträngd på en trång holme, var af stor vikt att i närheten ha ett mot anfall skyddadt större område, där hästar och kreatur kunde släppas lösa eller stå i stall. Landtungan, som ju på alla sidor utom den norra var omsluten af Stångån, var därigenom lätt att försvara och därför lämpad att upptaga de större uthusen, som ej kunde rymmas å Bosholme. Undersökningar ha äfven visat, att den öppna sidan mot norra landet midt för Bosholmen var försvarad af en ganska hög jord- och stenvall med en åtminstone numera torr graf på norra sidan. Denna vall och graf, hvilka sträckte sig tvärs öfver den nämnda landtungan, gående i nordostlig riktning och i linje med Bosholmens norra sida, äro ännu till större delen bevarade, ehuru bevuxna med löfskog. Vallen synes vara markerad å 1695 års karta (fig. 4). Troligen har den icke, såsom man skulle kunna förmoda, krönts af palissader. Rester af sådana ha nämligen icke anträffats, ehuru ett flertal profschakt gräfts tvärs igenom vallen.
Af det ofvan anförda framgår, att å Bosholme legat en starkt befäst gårdsenhet, af hvilken följande delar tydligt kunnat påvisas: Ett fritt liggande, fast boningshus af sten, den egentliga borgen eller kärnan, med en bottenvåning af gråsten, sannolikt uppbärande en eller flera våningar med väggar af gråsten eller tegel. Det var försedt med en i nordmuren inbyggd brunn, hvars murar troligen uppburit ett hörntorn. Detta fasta hus var mot söder, väster och norr väl skyddadt för anfall genom den strida och breda floden. På östra sidan försvarades det af en förborg, bildad af i fyrkant anbragta mindre byggnader, hvilka ha stenhus sammanbundna af en ringmur förlagda längs anfallssidorna. Utanför södra sidan af denna fyrkant utbredde sig en mindre plan, från hvilken på östra sidan en vindbrygga förmedlade förbindelsen med fastlandet. Möjligen har denna plan mot söder utom det värn, floden här gaf, äfven varit skyddad af en torr vallgraf mellan de punkter, som å kartan plansch 9 markeras med M och N. Mellan dessa punkter synas nämligen ännu i marken tydliga spår af en graf, som afskurit den förmodligen något sanka sydöstra udden, hvilken nu till stor del är belamrad med högar af sprängsten, hvarför någon närmare undersökning af densamma ej kan ske. – Slutligen kan man konstatera, att platsen för gårdens större uthus varit den med vall och graf mot norr befästade landtungan öster om Bosholme. – De framgräfda ruinernas art och omfattning samt nedan beskrifna fynd bekräfta antagandet, att man å den s. k. Bosholme i Stångån funnit resterna af den af Bo Jonsson uppförda borgen Bjärkaholm.
4
LÖSA FYND
Vid gräfningarna anträffades ett stort antal lösa fynd, relativt jämnt strödda öfver hela ruinområdet. De äro upptagna i en särskild fyndkatalog, af hvilken ett exemplar jämte samtliga fynd förvaras å Bjärka-Säby slott och ett annat i Antikvitetsakademien. De viktigaste fynden äro återgifna å planscherna 1-8. Bokstäfverna invid hvarje aftecknadt föremål hänvisa till i fyndkatalogen angifna fyndplatser. I texten för planscherna angifvas föremålens nummer i fyndkatalogen. Fynden kunna indelas i nedanstående grupper:
1. Mynt.
2. Tegel, vanligt och formtegel.
3. järn- och bronsföremål: ett antal nycklar, fragment af lås, ett mycket stort antal spikar, några blosshållare. Ett flertal pilar och knifblad. Delar af rustningar samt ett flertal hästskosöm, spännen, söljor, rembeslag. Slutligen eldstål och diverse enklare beslagsrester.
4. Ett mindre antal krukskärfvor och stengodsskärfvor.
5. Brynen af sandsten, fragment af benkam.
6. Ett mycket stort antal ben och kranier af husdjur, ett kranium af räf, tänder af svin och oxe.
FÖLJANDE MYNT ANTRÄFFADES:
1. Brakteat (fig. 12), präglad för Albrekt af Mecklenburg 1363-1389, med konungens hufvud. Anträffades i närheten af borgstugans västra gafvel.
2. Medeltidsbrakteat, starkt sliten. Obestämbar. Anträffades utanför ”Borgens” östra mur nära sydöstra hörnet.
3. Vitten (fig. 12) /rån Wismar, från åren 1379-1387. Åts.: Det Mecklenburgska tjurhufvudet och inskr: ”Civitas: Magnop”. Fråns.: Ett blomkors och i dess midt en sexuddig stjärna samt inskriften: ”Moneta: Wysmar”. Anträffades utanför ”Borgens” sydöstra hörn.
4. Brakteat, präglad för Albrekt af Mecklenburg, med ett krönt A. Jfr Hildebrand, Sv. Medeltid I, fig. 659.
5. Gotlandsmynt med lammet med korsfanan. jfr Hauberg, Gullands Myntväsen, Aarboger 1891, s. 59-63. Omkr. 1340-1400.
De anträffade vanliga teglen hade formatet 8-9 x 13-15 x 28-30 cm. och voro till färgen mörkröda. Ett femtiotal formtegel, fig. 13, anträffades. De äro som synes af fem typer och ha tillhört portal-, fönster- och spisomfattningar. Några formtegel härrörande från hvalfstrålar ha icke anträffats. Formtegel med liknande profiler förekomma kring portalerna till ett flertal af våra tidigt gotiska kyrkor såsom t. ex. Sko klosterkyrka. Liknande tegel ha äfven framgräfts vid Alsnöhus. De tillhöra 1200-talets senare del och 1300-talets arkitekturutformning. De flesta formteglen anträffades omkring 3 m. utanför ”Borgens” östra mur, något söder om murens midt, samt i ”Borgstugan” framför spiseln.-Vidare anträffades ett femtiotal parallellepipediskt formade tegel. Dessa härröra troligen från tunnhvalf, hvilka haft en tjocklek af en tegelsten.
Lösa fynd, som kunna anses härröra från själfva byggnaderna, äro utom de ofvan beskrifna formteglen äfven järnföremål sådana som nycklar, fragment af lås, dörrhakar och beslag, det mycket stora antalet spikar och krokar samt slutligen äfven blosshållarna. Se plansch 2 n:r VII och plansch 6, n:r XIV samt fig. 20. Dessa föremål, med undantag af nycklar och lås, erbjuda ringa möjlighet till datering, enär formerna hålla sig genom hela medeltiden utan att förete några särskilda tidskarakteristiska egendomligheter. Endast några få fragment af bultlås (fig. 21) anträffades och dessa i sådant tillstånd, att de svårligen kunna närmare dateras. Däremot voro de funna nycklarna af skilda slag. Dels typer af fjäderöppnare till bultlås, dels nycklar med ax. Af bultlåsnycklama kunna två möjligen anses tillhöra den tidigt medeltida typ, som de å Ragnhildsholmens slottsruin i Bohuslän anträffade uppvisa. Den ena (se plansch 5: 1 samt fig. 14) har en lång nedtill tvärböjd hals. Den tvärböjda delen är fastrostad vid ett fragment af låset. Öfriga bultlåsnycklar äro af en något yngre typ (plansch 2: VIII och plansch 4: VII), hvilken äfven anträffats vid Alsnöhus och Aranäs. Två af de funna nycklarna (fig. 14 samt plansch 2: IX och plansch 3: 1) äro tämligen stora med relativt tunna ax och torde ha varit dörmycklar, den tredje nyckeln (plansch 7: IV) är ganska liten med rätt massivt ax. Axnycklar af denna art äro funna såväl å Ragnhildsholmen som å Alsnöhus och Aranäs. Nycklar med tunna ax torde vara äldre än de med mera massiva. De förra uppträda under 12- och 1300-talen, de senare under 13- och 1400-talen.
Af egentliga vapen ha så godt som endast Pilspetsar och knilvar anträffats. Inalles 29 stycken pilspetsar, alla med hålk (plansch 1-8 och fig. 16). 28 stycken af spetsarna äro s. k. dalpilar. De äro tämligen jämntjocka och kraftiga samt relativt trubbiga, med blad af rombisk genomskärning, tydligen använda som armborstpilar. En enda (plansch 6: 1 och fig. 16) är hjärtformigt tillplattad och tunnare, säkerligen afsedd för båge. Såväl armborstpilar som bågpilar af detta slag ha bragts i dagen både å Ragnhildsholmen och å Alsnöhus, i bägge fallen voro dock de hålkförsedda pilarna i afgjord majoritet, under det att mot medeltidens slut pilar med tånge blefvo vanligare.
Af det 30-tal knifvar (fig. 17), som framgräfdes, torde ungefär halfva antalet kunna betecknas som vapen. Ett par välbevarade dolkar utgöra de (å p1. 6: V, VI, samt fig. 17) afbildade med lång tånge, bred rygg och på grund af klacken på ryggens bakre del mycket smal spets. Karaktären af stickvapen är otvetydig. En annan typ representeras af den största funna knifven (pl. 1: XIX samt fig. 17), som har rak rygg utan klack samt rak egg, som först vid spetsen böjer af mot ryggen. Tången är i regel mycket smal. På en af dolkarna (pl. 6: VIII samt fig. 17) kvarsitta fastrostade rester af tångens träbeklädnad. Den ofvannämnda största knifven har en liten kopparknapp såsom bakre afslutning på tången. Samtliga knifvar voro eneggade.
Ett mindre antal sporrar – dock endast fragment (fig. 18) – anträffades. Plansch 1: XVI samt fig. 18 återgifver en sporre, hvars trissa är bortfallen och hvars skänklar äro afbrutna. Sporren är af relativt tidig medeltida typ (omkr. 1300) med kort pigg för trissa och med skänklarnas fortsättning nedom piggen utdragen till en spetsig näsa.
Af husgeråd har hittats en del fragment af handtag och beslag af järn till grytor. Ett par af handtagen ha spiralvridna tenar. Blosshållarna äro redan nämnda. Ett helt och fyra fragment af eldstål äro funna. Två brynstenar af sandsten, båda fragmentariska. Ett fragment af en dubbelkam af ben, som är ornerad med cirklar på den bevarade biten af ena midtribban. Keramikfragmenten äro till största delen af det fint slammade och ljusa och tunna gods, som efter en af tillverkningsorterna benämnes Siegburgergods (fig. 22), ett par äro af ett tjockare och gröfre stengods med glasyr.
Prydnadsföremålen representeras endast af en enda liten röd lerpärla, försedd med ett genomgående hål (fig. 22). En half spelbricka af ben (fig. 22) visar, att man inom borgen fördref tiden på sedvanligt sätt.
5
DATERING
Med undantag af de anträffade formteglen erbjuda de å Bosholme framgräfda byggnadsresterna i sig själfva liten möjlighet till bestämdare datering. Formteglen torde sätta gränsen nedåt i tiden för Bjärkaholms uppförande till tidigast 1200-talets sista decennier eller tiden omkr. 1300.

Den fasta punkten för tidsbestämning lämnas gifvetvis af de båda mynten, daterbara respektive till åren 1363-1389 samt 1379-1387. Tydligt är, att borgen vid denna tid varit i bruk. De viktigare järnföremålen såsom nycklar och lås, sporrar, hästskor m. m. visa sig alla höra till ungefär samma typer som Ragnhildsholms-, Adelsö- och Aranäsfynden, dock så att de stå närmast de yngre fynden å dessa platser. Slottet å Ragnhildsholmen (fig. 50) har med ganska stor visshet icke anlagts tidigare än omkr. 1260 och förstörts redan före 1320. Alsnöhus anlades enl. Thordeman omkr. 1270 och förstördes mot 1300-talets slut. De ofvannämnda brigantinbanden öfverensstämma med sådana från Valdemarsgrafven (år 1361) å Korsbetningen vid Visby och från Aranäs. Dylika band tillhöra 1300-talet. I Då slutligen å Bjärkaholm inga som helst daterbara fynd kommit i dagen, hvilka synas härstamma från tiden efter 1400-talets första decennier, torde man med tämligen stor visshet kunna antaga, att Bjärkaholm tillkommit tidigast omkr. 1300 samt icke kvarstått såsom användt någon längre tid in på 1400-talet. De lösa fyndens natur angifver dock som troligt, att fästet å Bosholmen icke anlagts förr än mot 1300-talets midt och haft sin egentliga lifsperiod under århundradets senare hälft. Detta bestyrkes äfven af de på arkivalisk väg gjorda rönen angående Bjärkaholm. Man vet nämligen, såsom ofvan nämnts, att Bo Jonsson köpte Bjärka gård 1367, samt att denne från och med år 1370 utfärdat ett flertal bref daterade Bjärkaholm, hvilket namn icke förekommer tidigare. Det förefaller därför sannolikt, att borgen blifvit uppförd af Bo Jonsson mellan 1367-1370 samt fullbordats under närmast följande år. Borgen nämnes i bref senast år 1393. Den förlorade i viss mån sin betydelse i och med Bo Jonssons död 1386 och jämnades troligen med marken efter drottning Margaretas reduktion 1396, i enlighet med bestämmelsen å herredagen i Nyköping, att samtliga under konung Albrekts tid uppförda borgar skulle rifvas, så vida icke undantagsbestämmelser utverkats. Frånvaron af mera betydande brandrester synes gifva vid handen, att borgen icke förstörts genom eld utan nedrifvits och detta utan någon föregående strid. Det ringa antalet pilspetsar, endast 30 st. jämfördt exempelvis med de hundratal af pilspetsar, hvilka anträffades vid Alsnöhus, tyder på, att någon strid här ej ägt rum. Ett nedrifvande i fredstid förklarar i viss mån fattigdomen på fynd af arkitekturdetaljer och vapen.
6
MEDELTIDA BORGTYPER I SVERIGE
Detta kapitel har här uteslutits.
7
BJÄRKAHOLMS UPPBYGGNAD OCH UTSEENDE
Hvad Bjärkaholm beträffar, så har golfvet i dess bottenvåning legat något under marken. Denna våning har upptagits af en enda stor källarsal, hvilken icke kan ha varit försedd med någon ingång direkt utifrån, enär murarna stiga så högt öfver den ursprungliga marken, att en nedgång utifrån till källaren måste anses omöjlig. Enär å källargolfvet inga spår af baser eller grunder för kolonner anträffats och vidare intet enda ribbtegel, har bottenvåningen icke varit hvälfd med krysshvalf utan möjligen med ett tunnhvalf af tegel eller täckt af ett träbjälklag, såsom fallet var å Alsnöhus. Det ringa afståndet mellan långmurarnas innersidor gör de senare antagandena mest troliga. Källarsalen har säkerligen liksom i Aranäs belysts genom ytterst smala gluggar, hvilka för att komma upp så högt som möjligt från marken sutto strax under bjälklaget. A de kvarstående murarna ha nämligen inga spår af gluggar anträffats, ehuru murarna på sina ställen stiga nära 1½ m. öfver den ursprungliga marken. Troligt är, att en löstagbar trätrappa (någon grund till en yttertrappa af sten har icke anträffats) på östra sidan ledde upp till en portal in till första våningen. Så var exempelvis fallet å Utöhus och Helsingborgs kärna m. fl. Denna portal har, enär den ju tillhört en gotisk byggnad, möjligen varit spetsbågig, och af det framför östfasaden anträffade stora antalet formtegel att döma synes den haft en relativt rikt profilerad tegelomfattning. Troligt är, att såsom ofvan antydts byggnaden haft minst två öfre våningar och i likhet med de flesta samtida hus af detta slag haft träbjälklag. Förbindelsen mellan de olika våningarna har förmodligen förmedlats genom enkla trätrappor mellan de olika bjälklagen eller också förmedelst trappor inbyggda i de tjocka murarna, jämför Torpa slott. Något fynd, som skulle kunna berätta om gaflarnas utseende, har icke gjorts. Dock kan man med en viss sannolikhet antaga, att Bjärkaholm haft trappgaflar i norr och söder. På Gotland voro trappgaflarna redan sedan länge vanliga, och med den relativt lifliga förbindelse, som under tidig medeltid fanns mellan denna ö och Östergötland, är det möjligt att trappgaflarna äfven tidigt kommo i bruk i detta landskap. Som ofvan nämnts har äfven den med Bjärkaholm ungefär samtida äldre delen af Utöhus trappgaflar, och torde i öfrigt, hvad det yttre beträffar, visa stora likheter med Bosholmens borg. Rester af taktegel anträffades icke vid gräfningarna eller eljest några fynd, hvilka kunde lämna upplysning om taktäckningsmaterialet. Möjligt är, att taket var täckt med bräder, och ofvanpå dessa klufna stockar. Ett täckningsmaterial, som är vanligt på timmerhus från denna tid, och hvilket, om det vattenbegjutits, torde vara mycket motståndskraftigt mot fiendtliga antändningsförsök medels eldpilar. Möjligt är äfven, att taket varit torftäckt, hvilket dock förutsätter en ganska låg takresning.
Sammanbyggdt med den norra gafvelväggen få vi tänka oss det nämnda smala vakttornet, sträckande sig upp öfver gafvelspetsen. Måhända sköt dess öfre våningar i likhet med exempelvis Rydboholmstornets något utanför de nedre. Att döma af de tjocka murarna i ena hörnet af Ringstadaholms borg förefaller det möjligt, att äfven denna borg varit försedd med ett hörntorn. Tornet å Bjärkaholm har som fig. 10 visar nästan kvadratisk plan. Dess nordmur springer ut 1½ m. utanför borgens norra murs ytterlif. Äfven dess sydmur springer ut ett stycke från borgmurens innerlif. Denna plananordning förutsätter, att tornet stiger upp ofvanför nordmurens gafvel. Hela arrangementet synes nämligen ganska meningslöst, om tornet endast vore afsedt att sträcka sig upp en eller annan våning. Troligt är att man haft en dörr in till tornet i hvar och en af borgens våningar, men att tornet inuti varit öppet ända från grunden och upp till öfversta våningen och sålunda bildat en enda trumma ned till brunnen i dess botten. Från hvarje borgvåning kunde man genom en lämplig hissanordning skaffa upp vatten. Liknande anordningar finnas exempelvis i medeltidshus i Visby. Först i den del af tornet, som sträckte sig ofvanför yttertaket, skulle tornet i så fall fått användning som uppehållsort för utsiktspost och vakter. – Borgstugan (B) torde i hufvudsak ha haft samma utseende som själfva borgen (A), ehuru den var väsentligt mindre i plan och i höjd. – Att observera är vindbryggans förläggning utanför borgstugans gafvel på ett sådant sätt, att en anstormande fiende måste vända högra sidan mot borgstugans försvarare. Fienden måste för att skydda sig mot pilskott flytta öfver skölden på högra armen och sålunda föra sina anfallsvapen med vänster hand.
8
NÄRLIGGANDE MINNESMÄRKEN MED BOS NAMN
BOS STEN
Omkring 180 meter i nordlig riktning från det nordligaste hörnet af den mur, hvilken omgifver Bjärkaholms ekonomihus, står en ungefär manshög sten af granit. Denna sten kallas sedan gammalt i trakten Bos sten, och traditionen berättar, att Bo Jonsson höll ting vid densamma. Stenen nämnes äfven af Broocman år 1760. Den står numera i midten af vida åkerfält och beskuggas af en ståtlig ek. Antikvarien B. Schnittger har i sin förteckning öfver fornlämningar å Bjärka-Säby ingående beskrifvit stenen. Något särskildt fog för en tradition, att Bo Jonsson höll domareting vid denna sten, finnes icke.
BOS KÄLLARE
Invid Stångåns utflöde i sjön Rengen låg fordom en liten holme, hvilken numera efter sjösänkningen 1855 med sin södra sida vuxit samman med fastlandet. A denna halfö finnas grunderna till en byggnad, hvilken i trakten sedan gammalt kallats Bos källare. Holmen nämnes Bosholme. Ännu berättar allmogen, att Bo Jonsson Grip å holmen haft sin vinkällare. – Broocman talar i sin beskrifning af Säby om ”Bosholme i sjön Rengen”. Af fortsättningen framgår dock tydligt, att han menat Bosholme i Stångån. Misstaget kan endast förklaras däraf, att han äfven hört talas om den nu nämnda Bosholmen i Rengen.
I samband med beskrifningen af Bjärkaholm å Stångåns Bosholme har godsägaren Oscar Ekman uppdragit åt Sven Brandel att verkställa en undersökning af Bos källare.
Hvad som nu nämnes Bosholme är ett ovalt område (fig. 61), hvilket på de norra, östra och västra sidorna är omflutet af Rengen, och som med den södra långsidan gränsar intill ett vidsträckt åkerfält, hvilket före 1855 varit sjöbotten. Före sjösänkningen detta år var holmen vida mindre och torde ha omfattat endast det område, som å kartskissen fig. 61 är omslutet med en gröfre linie. A holmens ursprungliga del, hvilken är bevuxen med gamla ekar och björkar, reser sig på udden i nordväst en ganska brant och hög bergklack, hvilken mot sydost öfvergår i en grusbacke och därefter i ett mindre, plant ängsområde. Utanför den ursprungliga holmens gränser växa yngre alar och björkar.
Den nämnda husgrunden är belägen i grusbacken sydost om bergklacken. Före utgräfningen syntes i grusbacken en fyrkantig grop med mot centrum sluttande sidor, i hvilka öfverkanten af murar kunde iakttagas. Till gropen ledde från sydost en försänkning i marken, längs hvilkens båda sidor en rad stenblock syntes. Genom undanschaktning af marken i gropens öfverkant blottades en af gråstensmurar omgifven fyrkant. Midt på östra muren fanns en genom ras vidgad öppning, ledande till den ofvannämnda försänkningen i marken. Det var tydligt, att man hade att göra med en källarbyggnad, hvilken utförts på följande sätt: I en i backsluttningen utgräfd, omkr. 2½ m. djup grop har en nästan kvadratisk byggnad (575 x 440 cm. inre mått) blifvit uppförd af större och mindre gråstensblock lagda i kalkbruk. Murarna äro ungefär i m. tjocka och ha godsida endast på innersidan, under det att murytorna på yttre sidorna lämnats mycket oregelbundna. Sedan murarna uppförts till lämplig höjd ofvan back-sluttningens marknivå, har det mellanrum, som uppstått mellan murarnas ytter- och gropens innersidor, fyllts med grus. På liknande sätt voro äfven källarhalsens murar uppförda fram till öppningen i östra muren, hvilken troligen varit hvälfd med ett gråstenshvalf, hvars stenar nu anträffades nedrasade på öppningens tröskelliknande botten. Källarens östra hälft och källarhalsen utgräfdes fullständigt. Det visade sig då, att källargolfvet låg omkr. 2¼ m. under marknivån på norra sidan, och att det utgjordes af grusbottnen, hvilken belagts med glest anbringade flata gråstenar och mellan dessa med kalkbruk. Källarhalsens botten, hvilken utgjordes af grus, sluttade relativt brant ned mot källargolfvet. Vid utgräfningen af källaren anträffades utom massor af större och mindre gråstensblock äfven ett rätt stort antal tegelskärfvor samt tvenne hela tegelstenar af mörkrödt tegel (format 20 x 9 x 14 cm.). Troligen har källaren varit hvälfd med ett tunnhvalf af gråsten. Dess murar ha gått något högre upp än hvad nu är fallet och måhända uppburit en öfverbyggnad af tegel eller trä. I så fall har ingången till öfverbyggnaden säkerligen varit från backen väster om källaren. Utom de båda tegelstenarna anträffades vid källarens utgräfning endast en mindre samling djurben, öfre delen af en järnnyckel med oval ring samt stycken af stengodskruka. De nämnda fynden anträffades nära källargolfvet. I ett flertal profschakt utanför källaren gjordes inga fynd.
Vid utgräfningen kunde sålunda icke konstateras, att källaren haft något gemensamt med Bo Jonsson Grip, ehuru möjlighet finnes att så varit fallet. Murningssättet, golfbeläggning och tegel äro af samma slag som å Bjärkaholm. Källare af samma typ som denna ha utgräfts å Adelsö och där daterats till 1300-talet. I anläggningen visar byggnaden ju äfven en viss likhet med det ofvannämnda Ulfåsa. Något direkt hinder finnes ej, att Bos källare verkligen funnits på Bo Jonssons tid. Möjligt är ju äfven, att den uppburit en öfverbyggnad af tegel eller trä, hvilken kunnat tjäna Bo Jonsson till rasteställe, då han å Stångån och Rengen färdades mellan sin gård Brokind och Bjärkaholm. Iakttagas bör äfven, att Bos källare ligger endast fem minuters väg från Vårdnäs kyrka och således också kunnat ha betydelse vid kyrkobesök åledes från Brokind. I den händelse öfverbyggnaden varit af tegel och i flera våningar, skulle vi här kunna ha resterna af ett i plan kvadratiskt, relativt fast boningshus af torntypen, ehuru af ganska blygsamma dimensioner och med en källarvåning, hvilken icke varit sluten mot tillträde utifrån utan haft en ingång från marken. Tänkbart är ju också, att denna byggnad haft till ändamål att bevaka Stångåns utflöde i Rengen.
9
VEGETATIONEN PÅ BOSHOLME, EN UNDERSÖKNING AF
DOCENT E. MELIN OCH PROFESSOR G. SAMUELSSON
Detta kapitel har här uteslutits.
Bilder
Bild nr Bildtext Sid
3 Säbyområdet kring Stångån 1704. Karta i Lantmäteristyrelsens arkiv 14
4 Bosholmen och Stångån 1695. Karta i Lantmäteristyrelsens arkiv 16
5 Brunnen å Bjärka gårdsställe 17
6 Tvärskärningar öfver Bosholme och dess ruiner 19
10 Planritning öfver ruinerna af Bjärkaholm 23
11 Bo Jonssons sigill 24
13 Formtegel, funna vid Bjärkaholm 26
23 Riddare från 1300-talet. Hertig Valdemars sigill 39
57 Bjärkaholm från nordost. Försök till rekonstruktion 62
58 Bjärkaholm från nordväst. Försök till rekonstruktion 63
59, 60 Från Bosholmen i Rengen 65
61 Karta öfver Bosholmen i Rengen 66
62 Uppmätningar af Bos källare 67
Plansch 9 Karta öfver Bosholme upprättad 1915 och kompletterad 1921 och 1922A ruinerna af ”borgen”.B-C-D-E ekonomihusens fyrkant.B ruinerna af borgstugan.M-N rester af gammal vallgraf.o alstubbar.Å gamla ekar och björkar.::::::::: stig.……. Kontur af sprängstenshögar upplagda 1855.