Vägunderhåll

Vid Skogsgårdarna turades man om med att vara by- eller plogfogde. Ett år i taget. Vid behov, vintertid, skulle han sammankalla bönderna i byn till snöröjning. Därvid användes en stor snöplog av trä. Den kördes med ett eller två par hästar. Körkarlen satt långt fram i fören och flera karlar hjälptes åt att styra.

Varje gård hade en viss bit att underhålla av stora vägen. Höst och vår var det s.k. länsmanssyn på vägen. Länsman med fjärdingsman, fjälingen kallad, åkte hästskjuts och gunåde den stackare som inte hade sitt vägstycke ordentligt slätsladdat och grusat. De som kunde bestå sällskapet med mat eller dricka kunde alltid räkna med att få sitt vägstycke godkänt. Skog hade sitt vägunderhåll nedanför Klampenborg och mot Landeryd socken. Vid gränsen mellan Wist och Landeryd låg det förr två stugor mitt emot varandra på ömse sidor om vägen. I stugan på västra sidan bodde en son hette Liljegren.

Rallarebasar

Kan berätta om en rallarebas från Östra Centralbanans byggnad. Han hette Pelle och var tipparbas vid fyllnaden av den bank i Stångån nedanför Rudan, mitt för Östergården. Fyllningen kallades sedan ”Pelles bank”. Han var bosatt i en stuga på höjden i närheten av Rudan. På äldre dar ett stort original. Släppte ingen inom grinden till sin stuga. När han inte kunde klara sig ensam längre, kördes han till ålderdomshemmet. Han var då alldeles sönderbiten av ohyra. Han levde inte länge efter ditkomsten. Stugan kunde ingen gå in i utan den fick stå som den var ungefär ett år. Efter så lång tid skulle hans tillhörigheter gås igenom, men så fort dörren öppnades knäppte och suckades där inne. Loppor och löss hade inte dött trots att det hade stått igenbommat en så lång tid.
Det är synd att broder Einar är borta, han hade ett gott minne av allt det gamla vid Skog.
Pelles stuga brändes sedan ner som den var eftersom den vimlade av ohyra. Ett annat rallaroriginal var bosatt vid Hovetorp i en liten stuga. Han var både skald, diktare och konstnär. När de äldre var samlade till någon träff på, ”fattiggården”, som det hette, hade han alltid skrivit någon visa. Var mycket uppskattad av Ekmans. Han gjorde sina vandringar dit ibland. Blev förplägad gick glad i hågen därifrån, rikligen försedd med diverse förnödenheter.