(Från Corren 1940-11-09)

De kyrkliga syföreningarna fylla en betydelsefull uppgift, varom en blick I Vists syförenings 50-åriga historia bär tydligt vittnesbörd

Av kyrkoherde Otto Aspan

I BOKEN FÄDERNAS KYRKA skriver pastor John Nilsson i kapitlet Syföreningar:

”När jag vill, kan jag se dem komma skridande framåt vägarna eller nedför stigarna mot församlingshemmet, skolan, prästgården eller något annat gästfritt hem i bygden för att hålla syförening; kyrkovärdsmoror och torparhustrur, lärarinnor och hemmadöttrar, statarkvinnor och handlarefruar, ibland praktiskt taget allt vad en socken äger av arbetsför, välaktad kvinnlighet, alla med ett rejält grepp om den stora arbetspåsen och med minen hos den som vandrar hän emot en stor uppgift . . .

I första hand äro dessa syföreningar arbetsorganisationer. Det är människor, som ha ställt sig i vår Herres här för att i trohjärtad och trofast gärning tjäna församlingen och kyrkan. De höra visserligen snarare till trossen än till de första skyttegravslinjerna. Men också trossen behövs. Den är rent av nödvändig. Och våra hundratals syföreningar, de äro förvisso just trossen i den stridande kyrkan, vår Herres lottor, om uttrycket kan tolereras, som svara för en avsevärd del av den dagliga tillförseln och det materiella underhållet, bataljonerna bakom fronten, nödvändiga, pålitliga, i anda och sanning ärorika.”

Rent av fantastiska summor hopbragta av stiftets syföreningar

När man läser detta, måste man bli varm om hjärtat. Här talas om något högst väsentligt i vår svenska folkkyrka. Vår biskop Tor Andræ berörde samma sak vid prästmötet i Linköping sistlidne september, då han i sin ämbetsberättelse talade om syföreningarna och deras insatser till församlingslivets fromma. Med stöd av ämbetsberättelserna från de olika församlingarna kunde han lägga fram siffror, som talade ett klart och tydligt språk. Han kunde konstatera, att stiftets syföreningar räkna medlemmar i flera tusental och att de hopbragt ren av fantastiska summor.

Huru gamla dessa syföreningar äro, är väl inte så gott att avgöra. Men nog måste man gå tillbaka ganska långt i tiden, då man skall skriva deras historia.

Vists kyrkliga syförening kan i år blicka tillbaka på en 50-årig tillvaro. Den bildades 1890 av hovpredikanten och kontraktsprosten Adolf Johansson i Mjölby, som var kyrkoherde i Vist åren 1888-1900.

Syftemålet angives i de ord, som inleda första årets räkenskaper: ”Syföreningens i Wist räkenskaper över inkomster och utgifter för missionen bland judar, hedningar och sjömän. Syföreningen bildades 1890.”

De riktlinjer, som då uppdrogos, ha följts under de gångna 50 åren.

Evighetsblommor, ty de leva än

Av räkenskaperna kan man se, att det rörde sig om en angelägenhet, som berörde hela församlingen. Man gick riktigt planmässigt tillväga, när det gällde att skaffa medel till det angivna ändamålet. I första hand anordnade man missionsauktioner. Den första hölls i Bjärka-Säby den 12 juni 1890 och inbragte kr 105:90. Det, är förunderligt, vad små ting kan bli betydelsefulla med åren. Den allra första inkomstposten lyder så: ”Juni 12: Försålda blommor vid auktionen i Säby kr. 1:60.” Någon har undrat, om det var levande blommor eller konstgjorda sådana. Man misstänker, att det ej var vanligt med levande blommor vid den tiden. Vi svara: Om det var levande eller konstgjorda blommor, det veta vi ej. Men ett veta vi, det var evighetsblommor, ty de leva än, och vi liksom känna deras doft ännu efter 50 år.

Strax efteråt hölls en missionsförsäljning i Vists kyrkskola den 26 juni, som inbringade kr. 96:75.

Sedan dess har det årligen hållits missionsauktioner vid kyrkan och Bjärka-Säby.

Missionsmedel har emellertid kommit in på många andra sätt. I s. k. missionsaskar, som utplacerades i hem i hela församlingen från Mörketorp i söder till Vindstorp i norr, insamlades ej så litet. Kaffeförsäljning anordnades i en del hem, t. ex. i prästgården, hos Eklund i Markustorp, hos C. G. Lind i Hållingstorp m. fl. ställen, då man samlades inte bara för att dricka kaffe utan i första hand till gemensam uppbyggelse.

Även konfirmanderna bidrogo med sina sparslantar.

Bland enskilda givare finner man många namn, t. ex. konsulinnan Maria Ekman på Bjärka-Säby, grevinnan Edit Bielke och fröken Anna Bielke på Sturefors, nämndeman O. Samuelsson i Dalshult, fru Johanna Jonsson i Skog, fröken Märta Hanzon, m. fl. Här finns exempel på sådana, som skänkt ganska stora belopp, men räkenskaperna ha också något att säga om de många små bäckarna. Eller vad sägs om följande inkomstpost: ”Gåvor: av Johanna Larsson 3:40, av Johanna Dahlstedt 1:-, av maskinist Dahlstedt 1:-, av E. Skeppstedt 3:-, av Jönsson -:10, av A. Norrman 0:05, av A. P. Olsson 1:-, av Tekla Spjut 0:35, av Vestergren 1:25, av Okänd 0:90. Summa 12:05.” Sådana exempel finns ganska många. Och de tala sitt tydliga och vackra språk.

”Tackoffer för räddning ur livsfara”

Födelsedagsgåvor saknas ej heller. De kallas vanligen tackoffer. Inför sådana dröjer man gärna ett ögonblick i begrundan. Och nog har man anledning att stanna en stund inför en sådan missionsgåva som denna: ”Tackoffer för räddning ur livsfara.”

Under årens lopp har en arbetsfördelning måst göras, då del gällt att verka för inre och yttre mission. Detta har haft till följd, att arbetskretsar bildats omkring kyrkbyn, vid Bjärka-Säby och i Markustorp. På sistnämnda plats finns en hel del vänner till Nordöstra Smålands missionsförening vilka arbeta för dess inre mission, men vilka också äro trogna vänner till vår kyrka. Vid deras årligen återkommande missionsmöten i kyrkan har många gånger kollekt upptagits till syföreningens verksamhet.

Många olika ändamål ha fått ekonomiskt stöd från Vist

Huru ha de medel fördelats, som insamlats på detta sätt? Man har troget följt det förut nämnda ursprungliga syftemålet. Men under årens lopp ha nya ändamål kommit till, och man har härvidlag visat stor vidhjärtenhet. Från och med 1893 ha bidrag sänts till Norrbottens läns arbetsstugor. År 1896 bildades Linköpings stifts ev. luth. missionsförening. Kyrkoherde Adolf Johansson i Vist var med bland stiftarna. Det var helt naturligt, att bidrag skulle lämnas till dess arbete. Så har ock skett sedan 1897, och än i dag är stiftsföreningen ihågkommen av missionsvännerna i Vist.

Under 23 år var kyrkoherde Axel Broman själen i arbetet, nämligen åren 1900-1922. Under hans tid tillkom flera nya behjärtansvärda ändamål. År 1901 började man utdela medel till Evangeliska fosterlandsstiftelsens yttre `mission och dess sjömansmission, till Ersta diakonissanstalt och till lapska missionen. Sedan 1911 har alltid Samariterhemmet i Uppsala blivit ihågkommet med ett årligt bidrag.

När undertecknad kom till Vist 1924, var det helt naturligt, att jag såsom gammal FjelIstedtare skulle fälla ett gott ord för Fjellstedtska skolan i Uppsala, detta för vår svenska kyrka så betydelsefulla läroverk. Sedan dess har alltid den skolans namn stått med på utgiftssidan. Lägges nu härtill, att på de sista åren diakonistyrelsen blivit ihågkommen med ett bidrag, så har i huvudsak allt nämnts om de olika ändamål, som ligga utom församlingens gränser.

Har syföreningens kassa räckt till för församlingens egen räkning, frågar någon. Härpå kunna vi tryggt svara ja. Vissa år har man utdelat medel till behövande inom socknen, inköpt missionstidningar till gratisutdelning, betalt predikantskjutsar, bidragit till kyrkans prydande osv. Förra året, då det gällde att skaffa ett ”Vists beredskapslager”, stod syföreningen redo att gripa in och göra en storartad insats för att nå detta mål. Och när det gällde att sy och sticka för Finlandshjälpen, voro syföreningens medlemmar icke tröga i sitt nit.

Låt oss nu se, huru de båda arbetskretsarna vid kyrkbyn och Bjärka-Säby fördelat medlen, t. ex. förra året: till Svenska kyrkans yttre mission 505 kr., till dess sjömansmission 410 kr., till Israelsmissionen 75 kr., till Fosterlandsstiftelsens yttre mission 75 kr., till Fjellstedtska skolan 75 kr., till Norrbottens läns arbetsstugor 75 kr., till Stiftsföreningen 50 kr., till Ersta diakonissanstalt 50 kr., till Samariterhemmet 50 kr., till Diakonistyrelsen 25 kr., till Svenska missionsförbundets Kongomission 10 kr. och till ”Vists beredskapslager” 500 kr., tillsammans 1.900 kr.

Både givande och tagande

Ett särskilt kapitel i syföreningens historia borde handla om vad arbetet skänkt föreningsmedlemmarna själva och därmed församlingslivet som sådant. Ingen skall tro, att det endast är ett utgivande, nej, här är också fråga om ett mottagande. Målande och livfullt skildrades den sidan av saken vid ett stort, gemensamt arbetsmöte för ett par år sedan av kyrkoherde Karl Sundin i. Gärdserum, då han tog bilden av huset med de små fönstren. En dag kom en byggmästare och högg upp fönstren, gjorde dem stora och rymliga, så att ljuset kunde strömma in och man fick en friare och rikare utsikt. En syförenings arbete är inte bara strumpstickning och kaffedrickning. Det är studium, läsning av missionslitteratur, lyssnande till livfulla skildringar från våra missionsfält, stundom av missionärerna själva, då de komma på besök. Då räknar man det som en stor förmån att få vara med i arbetet, att – för att tala med heliga Birgitta – få vara ”en ringa löpare med en stor Herres brev”.

När kyrkoherde Axel Broman avslutat 1921 års räkenskaper, de sista som han kom att föra, skrev han till sist: Soli Deo Gloria! Gudi allena äran. Så ville även vi utbrista, då vi nu se tillbaka på de gångna 50 åren. ”Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran, för din nåds, för din sannings skull.” Ps. 115:l. Soli Deo Gloria!