Ur
ÖSTGÖTA CORRESPONDENTEN 1945-06-26

16-årig yngling sköt varg i Markustorp 1848.

Vargar och lodjur ströko kring stugorna för hundra år sedan

I Markustorp, mellan Bjärka-Säby och Åtvidaberg, bor en man, som har mycket att förtälja om gångna tider. Det är f. lantbrukaren Oscar Wirén, vars släkt har bott i dessa trakter sedan 1600-talet och som därför har åtskilliga släktleds samlade minnen att ösa ur. Correspondentens medarbetare har besökt honom för att höra litet om varg- och lodjursjakter vid 1800-talets mitt, som han hört sin fader berätta om.

Hr Wirén, en 64 års man, kommer just nerifrån sjön med ryggsäck på ryggen och käpp i handen.

– Jodå, säger han, när vi framfört vårt ärende, det är nog riktigt, att min far har berättat en del om sina äventyr med vargar och lodjur. Jag har några anteckningar hemma förresten, som gjordes ett av de sista åren han levde. De äro från 1915, och han dog 1919. Det var en dam, som skrev ned hans berättelser, och sedan har en annan person skrivit rent det hela.

Hr Wiréns far var född 1832 och redan 1848 var han med om att skjuta en varg för första gången. 16 år gammal alltså! Vid den tiden strövade vargarna omkring här nästan utanför stugknuten, och det var ofta bara att gå ut på gården och skjuta dem. Sex vargar på ett år fick man en gång, och 1847 hittade några torpare sex vargungar i en lya och dödade dem genast, vilket var fel, enligt vad hr Wiréns far temperamentsfullt konstaterar i anteckningarna. Man borde ha ställt vakt där i stället. Nu undkom nämligen honan.

– Men torparna var naturligtvis glada, inflikar hr Wirén. De hade väl 50 öre om dagen ungefär, och en varg fick man 50 kr,: för. Så det var ju ett välkommet tillskott.

Vargen strök omtkring invid husen om höstarna

Det var mest på höstarna, som vargen vågade sig fram till bebodda områden. På somrarna fanns det så mycket djur i skogen, att de klarade sig bra ändå. Det var oerhört fina jaktmarker här på den tiiden, man kunde få ett 50-tal harar på hösten ibland, och tjäder och orre var det gott om. Men när hösten kom och maten tröt, då drogo vargarna sig ned till bygden. Här kalasade de på grisar och nötkreatur och t.o.m. hästar ibland. Men hästarna vågade de sig inte på utan vidare. Dessa jagade de i stället först ned i kärr och sankmarker, där de inte kunde slå med bakhovarna, och sedan vore även de ett lätt byte.

Ett liknande prov på vargarnas list, som tydligen inte står rävens efter, finns med bland minnena i anteckningsboken. En flock grisar höllo till i en inhägnad, där en grind stod öppen. En varg ställde sig då att vakta grinden, medan de andra härjade i svinhjorden.

– Jakthundarna blevo ofta utsatta för vargarnas angrepp, och många blevo borta under jakterna, då vargen följde efter dem vid drev och tog dem. – Korna klarade de av genom att anfalla bakifrån, och en gång hängde sig en varg fast vid svansen på en ko och ryckte av den ända upp till länden.

Människor däremot voro de mycket skygga för och anföllo aldrig, inte ens små barn. Så berättar hr Wirén t.ex. att hans fader en gång fått syn på en varg borta i skogsbrynet och genast tagit fram bössan och rusat efter. Vargen hade då vikit av ner mot sjön. Där höll just då en liten pojke till, men denne var vargen tydligen inte rädd för, ty den vek inte undan och brydde sig över huvud taget inte om honom.

– Men fram till gårdarna vågade de sig i alla fall. Ett par stycken hade man skjutit alldeles i närheten, bara 150 meter från stugan.

Inga vargar i bygden sedan 1864

Ibland förekommo större vargjakter med skallgång över skogen. Med 4 till 5 meters lucka drog man då fram och drev vargarna ur deras lyor och sköt dem med vargbössor, försedda med pipor så stora, att man kunde sticka tummen i dem. Det var ju inte så säkert, att man alltid ”fick knall”, som det hette, på dessa ohanterliga muskedunder, dvs. över huvud taget kunde fyra av. Men klickade de inte, så hade de ett stort spridningsområde och tog kål även på stora bestar.

Sista gången vargar voro synliga i denna trakt var sommaren 1864. Det var ett torkans och missväxtens år, och den sommaren kommo åtta vargar fram till bygden och hr Viréns farbror sköt två av dem.

Även lodjur fanns det rätt gott om vid denna tid, men de vågade sig inte så ofta fram till gårdarna. De strövade vida omkring och ställde till ofog. Får och framför allt lamm vår deras specialité. Konstigt nog tycktes lodjuren och vargarna undvika varandra. När en varg mötte en lo, veck den av, och någon kraftmätning kom sällan till stånd.

Lodjursjakt populär men krävande sport

Lodjursjakt var också en omtyckt sport för den tidens ynglingar, och som skinnet var rätt mycket värt och djuret skadligt, var det en nyttig hantering. Men en sådan jakt var inget lekverk precis. Djuren höllo nämligen till över så vidsträckta områden, att det oftast drog ut över flera dygn att driva upp dem. Hr Wirén berättar, hur hans far och några till en gång fått upp tre lodjur och inte fingo tid att ta med sin pengar en gång utan måste låna i Åtvidaberg för att ha till mat. Jakter tog fyra dagar, men så fick man också två av djuren.

I hallen en trappa upp har hr Wirén en samling jaktredskap och jakttroféer från olika tider. Faderns gamla vargbössa har han inte kvar, men en snarlik modell finns där, dock inte av fullt samma respektingivande kaliber. Men åldern är inte att klaga på. Den har nämligen varit i hans farfars ägo och säkerligen utstått heta duster även den. Ty hr Wiréns farfar var också en dundergubbe med jakten i blodet och ett äventyrligt sinnelag. Efter honom finnas flera minnen i samlingen, bl.a. en plåthylsa med lock, som använts att förvara dokument i vid ritter och långväga färder. På hans tid funnes här i trakten inte ens vägar, utan varje gång han skulle ner åt Åtvidabergsbygden, sadlade han sin häst och red en smal gångstig genom skogen.

– Finns det något villebråd här numera?

– Nåja, nog finns det förstås, men det är betydligt ofarligare djur. Rådjur och dovhjortar finns det rätt gott om. Senast i går var det ett par framme och åt av grönsakerna nere i trädgården. Och för några år sedan använde jag t.o.m. den där gamla bössan mot en hare, slutar hr Wirén och pekar på det otympliga farfarsgeväret. Men jag träffade ju inte förstås, tillägger han skrattande.
Bon Jour