G Kleist

Här sitter vi nu både gamla och unga,

Vad borde vi göra om inte besjunga,

Vår hembygd, som ger en betagande syn,

Med bördiga marker och fåglar i skyn.

Snart få vi beskåda de kära motiven,

Små välskötta gårdar och gråstensmassiven.

Vid glittrande sjöar stå anrika slott,

Där mäktiga fäder har verkat och bott.

I höstgranna dagar, när jakthornen skallar,

Stå vaksamma rådjur bland granar och tallar,

Och matångan stiger från bräddfyllda kök,

Vid furstliga bröllop och kungabesök.

En svanpappa stolt i den bländvita stassen,

Ses äta sin frukost vid Prästgårdsterrassen.

Han väser till prosten och genast blir hörd:

”Får jag och familjen bli kyrkobokförd?”

Här blommar konvaljerna rikligt om våren,

Och äktenskapslöftena hagla i snåren.

Tekniken må hyllas från Sveg till Paris,

Men fria, det vill vi på urgammalt vis.

Nu surrar motorer på åkrar och ängar,

Men borta ur bilden är pigor och drängar.

En oxkärras knarr är en svunnen epok.

Nu rusar bilister i dyrbara åk.

Här levde de gamla på knappa ransoner,

Men skonats från bilstöld och raggarfasoner.

När gumman blev sträng, gavs hon löfte om
(ny) hatt-

Ett dåtida sätt att betala sin skatt.

Här är varje människa god och sympatisk.

Väl ingen vill framstå som odemokratisk.

Vi mötas på gatan och säjer: ”Go ’da’,

Vi slänger väl titlarna? Tack ska du ha!”

Så torde va dags att på förlåten glänta.

Vi se Paul Aineström otåligt vänta.

Men innan vi åse hans fotomerit,

Vi säjer varandra ett: Välkommen hit!