Vist socken

Vist hör till den nordligaste sluttningen av den bergiga skogstrakt, Holaveden, som bildar övergångs- zonen mellan Småländska höglandet och Östergötlands slättbygd. Tack vare denna omständighet finnas de största höjderna i socknens sydligaste delar där terrängen är starkt kuperad. I de mellersta och nordliga delarna finnas också bergkullar fast av mindre storlek och mäktighet. Man kan säga att socknen sänker sig mot nordväst under det att en småkullig terräng med småslätter mer och mer ersätter det sydliga berglandskapet. Småkullarna bestå i regel av frispolade hällar, vilket visar att havet en gång spolat över området och nött av berghällarna samt avlagrat lerslam i sänkorna. Av de i söder belägna bergspartierna äro de som gränsa intill sjön Mörken högst. De uppnå dock högst 145 m. över havet och äro i regel skogsbevuxna. De brantaste berghällarna finnas litet längre norrut, ungefär 2 km öster om Bjärka-Säby station vid Gatstugan. Deras höjd är ungefär 130 m. och höjden över den bredvidliggande dalen är 40 m. i mycket brant stigning. Längre mot nordväst utefter järnvägen vid Hovetorp resa sig kullarna ungefär 30 m. över Stångådalen. Undan för undan blir kullarna lägre och de mellanliggande partierna utbredda till små slätter, såsom vid Vist korsgata ½ km väster om Vist kyrka. Där finnes en liten slätt omkring 60 m. över havet. Den omgives av småkullar, som ej höja sig mer än 15-20 m över slätten. 

Alla dessa bergshöjder ha en gång varit mycket högre men ha genom vittring under tidernas lopp och genom isen nedskurits och avslipats. Allt detta vittermaterial har kommit att fylla dalbottnarna runt omkring och på så sätt gjort dalarna tämligen grunda. 

Dessa dalar ha i Vist, liksom i stora delar av Mellansverige, sin utsträckning i nordvästlig-sydostlig riktning och bilda på så sätt ett parallellsystem här och där avbrutet av en tvärdal. Uppkomsten av dessa dalsänkor skedde antagligen i samband med vissa magmarörelser under prekambrisk tid. Jordskorpan uppdelades då i ett spricksystem och blev sedan mindre motståndskraftig mot de eroderande krafterna. I sprick linjerna bortfördes all den lösa breccian ( partierna mellan två glidande ytor ) av regn, bäckar och floder eller av landisen. Stycke efter stycke av det sönderspruckna berget plockades bort och efter spricklinjerna upprensades sålunda dalgångar, s.k. sprickdalar. Det är dessa dalar som åstadkomma att socknens utsträckning drager sig mot nordväst-sydost. Detta beror ju givetvis på att skiftes- och ägogränserna gärna följa de topografiska linjerna. 

Den djupaste och bäst markerade sprickdalen börjar i Markustorp strax nordost om sjön Mörken. Den går mot nordväst förbi Dahlshult ned till Åkroken vid Stångån, som därifrån följer dalen ända till Vist kyrkby. Den östra sidan av denna sprickdal ligger tämligen högt, vilket tyder på en vertikal förskjutning i spricklinjen. Vid denna förskjutning söndersmulades bergarten och bildade s.k. gnuggsten, vilket framträder särskilt vid Hovetorp. Denna dal skäres strax nordväst om Dahlshult av en tvärdal, nämligen smalkärren. Denna går först mot nordost sedan mot norr, varefter den förenas med en annan sprickdal. Det är dock inte den största tvärdalen som finns i Vist. En större går från Sturefors till Vist kyrka med fortsättning mot väster och genomrinnes delvis av Stångån. 

Andra sprickdalar där nivåskillnaden ej är så stor äro bl.a. den som går mellan Mumsmålen och Landamäre vid sjön Mörken mot nordväst längs Bjäka-Säby-parkens strandlinje över Kinda Kanal och vidare Karsnäs och Vässentorp. På den östra sidan begränsas denna delvis av en brant men ej så hög bergvägg. Vidare kan nämnas den djupa Kolbotten-sänkan, vars fortsättning mot sydost går fram över den lilla gölen norr om Berglund, samt Barksvedsänkan vilken uppfångar de förut nämnda Smalkärren, från vilka en vattengrav, ett så kallat utfall går, och följer sänkan ända till Stångån. Till slut skall den sprickdal nämnas, som bildar sockengränsen i nordväst, nämligen Erlången-Stångån. 

Geologi

Berggrunden i Vist består till största delen av kristalliniska bergarter, som tillhöra det s.k. urberget och bestå huvudsakligen av graniter och gnejser. 

Största delen av området upptages av den granittyp, som kallas Filipstadsgranit. Denna bergart, som tillhör urbergets yngre graniter är en porfyrgranit. Den karakteriseras som en medelkornig, röd granit med 2-3 cm ibland ända upp till 4 cm stora fältspatsindivider med violettröd, mindre ofta grå färg. Själva grundmassan är i regel medelkornig och mörkare samt består till större delen av glimmer och hornblände samt av grå eller blåvit kvarts i omväxlande större och mindre korn. Fältspaten, som i friskt tillstånd är grå eller rödlätt med kanske någon violett anstrykning, blir alltmer utpräglat röd vittring, med den följden att bergarten synes äga en genomgående röd färg. Granitens glimmer är brungrön och samlad i smärre gyttringar tillsammans med det mörkare hornbländet. 

Även om den medelkorniga graniten i allmänhet är av ovannämnda beskrivning, då särskilt i de inre delarna av de större fälten, så har den dock avvikande former på flera platser. Det är särskilt beträffande mängden av granitens beståndsdelar man finner vissa skiljaktigheter då särskilt mellan kvartsen och hornbländet. Dessutom händer att inom vissa områden fältspatsögonen avtaga i mäng och ibland fullständigt försvinna samtidigt som bergartens gry blir något finare. Bergarten är för det mesta massformig men förekommer också skiffrig på enskilda punkter. Det tyder på att bergarten varit utsatt för en stark pressning och framträder bäst i utkanterna av de stora massiven samt i de mindre granitfälten eller där man finner graniten inkilad mellan skiffriga bergarter. Härvid sker givetvis en stor förändring. Dess gry blir mindre grovt och dess fältspatsögon utvalsas mer eller mindre och övergå ibland till långsträckta, smala fältspatsband. I detta sammanhang måste framhållas den lätthet varmed denna granittyp vittrar i jämförelse med andra fin- eller jämnkorniga bergarter. På grund av olikhet i mineralkornens storlek utvidga eller sammandraga de sig olika mycket vid temperaturförändringar. Härigenom uppstå i bergarten till en början mikroskopiskt små sprickor i vilka vatten kan intränga och sedan genom issprängning sönderspräcka bergarten. 

Alla hällar av Filipstadsgranit uppvisa också en mycket starkt vittrad yta. Dock under jordytan finner man hällytan ovittrad och bevarad sådan den en gång blankskurats av isen En från Filipstadsgraniten avvikande medelkornig granittyp är den s.k. Ristengraniten. Den intager den östra delen av Vist intill sjön Erlången. Bergarten besitter i allmänhet ett ensartat utseende och är i gryet jämnkornig och av småkornig struktur. Man kan här och var iakttaga spridda fältspattavlor av ända till en cm. längd, varigenom bergarten får ett porfyriskt utseende. Samlade i smärre gyttringar förefinns grönbrun glimmer i små fjäll. Dessutom finns kvarts, som här är grå till färgen. Hornblände saknas. Beträffande bergartens gry kan man på flera ställen iakttaga smärre avvikelser. I allmänhet äger den massformig struktur men i närheten av sjön Erlången finnes fläriga eller skiffriga områden. 

Ristengranitens färg är i regel mer eller mindre rent grå eller svagt röd. En tredje massformig bergart, nämligen den småfinkorniga graniten är också representerad i Vist, dock endast på en plats, sydost om Bjärka-Säby station. Bergarten i därvarande massiv är småkornig med finkorniga partier och antager sällan den grovt småkorniga strukturen. Till den största delen består den av röd fältspat med ytterst liten inblandning av mörk glimmer samt slutligen av kvarts dock i mycket underordnad mängd. Färgen är i allmänhet röd dock ibland grå, men detta ytterst sällan. 

Sydöstra delen av massivet vid Bjärka-Säby är en smula skiffrigt och får därigenom en viss likhet med den röda gnejsen. Bergarten genomtränger här tillika med den medelkorniga graniten den i samma trakt anstående grå gnejsen och många hällar utgöra en blandning av dessa tre bergarter. Utav de kristalliniskt skiffriga bergarterna finnas först och främst den grå gnejsen. Den förefinns på två områden nämligen sydväst om Sturefors och vid Bjärka-Säby-trakten. Bergarten är småkornig med mörk sparsamt uppträdande glimmer och av ett ganska ensartat utseende men är ofta uppblandad med granitiska bergarter och pegmatit. Gränsen mot den röda, medelkorniga graniten är skarp och oftast väl markerad mot den tillstötande Ristengraniten, ehuru mången gång tvekan kan upp stå av båda bergarterna i blandning med varandra. Graniten, som då vanligen bildar bandformiga partier, brukar antaga en något skifferaktig struktur. Som densamma även i avseende på kornighet närmar sig gnejsen och båda överensstämmer i färg, kan det allmänna utseendet i enskilda fall bliva vilseledande. 

Den grå gnejsen vid Bjärka-Säby intager två områden omslutna av småkornig granit. Den företer dock här ett något avvikande utseende. Även här småkornig, är den dock till färgen mörk genom klorit och hornblände. Ofta är den intimt genomsatt av ränder eller klumpar av den småkorniga graniten och även inneslutningar av den medelkorniga graniten och pegmatit bidraga till att giva den ett mindre enhetligt utseende. 

Dessa senare två gnejsarter äro en direkt fortsättning på det större gnejsstråk som fortsätter mot sydost till trakten av Åtvidaberg. Det är i denna gnejs som de där befintliga koppargruvorna äro belägna (Mormorsgruvan m.fl.). Även den lilla koppargruvan som finnes nordväst om Bjärka-Säby ligger i samma bergart. 

En annan kristalliniskt skiffrig bergart är leptiten, som framstryker som ett smalt band i nordvästlig-sydostlig riktning. Den går i dagen endast på en plats i Vist nämligen vid Hästemon, där tre större förekomster kan nämnas. Till färgen är den oftast rödlätt men antager ibland en mörkare färg genom inblandning av glimmer i mörkbruna fjäll eller hornblände. Leptiten utgöres av starkt förändrad arkeisk vulkanbergart och har alltså en gång utgjorts av lava och vulkanisk aska. På spridda ställen äro även anträffade grövre, mörka och medelkorniga, dioritiska eller dioritskift- ande bergarter, som uppträda såsom större eller mindre partier och brottstycken, inneslutna i granit eller gnejs. 

Berggrunden utgöres, som redan påvisats, huvudsakligen av graniter, och de lagrade bergarterna intaga ringa utrymme, där de uppträda i smärre förekomster dels inuti granitmassiven, dels även såsom långsträckta lager mellan olika granitvarieteter. För att utröna den allmänna åldersföljden måste man sålunda iakttaga graniternas förhållande till de lagrade bergarterna. Otvivelaktigt har nämligen genom framträngandet av de eruptiva bergarterna, särskilt graniten, den förutvarande berggrunden blivit spräng och rubbad, varvid bergarterna ävenledes blivit förändrade och ombildade i samband med uppkomna pressningar. Härom har i det föregående talats vid omnämnandet av graniternas då särskilt den medelkornigas skiffriga varianter. Graniterna torde till åldern intaga den ordningen, att Ristengraniten är äldst, varefter följer den medelkorniga, och till sist den småfinkorniga, som är yngst. Att den småfinkorniga graniten är yngre än den medelkorniga är genom flera iakttagelser konstaterat. Den genomsätter såsom smala gångar den sistnämnda, särskilt vanligt i närheten av dess små massiv. Huru den intränger i smala gångar och som orediga inneslutningar i den grå gnejsen kan iakttagas särskilt sydost om Bjärka-Säby station. 

Ett resultat av landisens framåtskridande rörelse under istiden var, att de massor av vittringsgrus och block, som från föregående tidsskeden intogo jordytan, bortfördes och att även det fasta berget bearbetades av isen, så att det antog mera jämna och avrundade former. I synnerhet avslipades berget på den sida som kallas stötsidan, varifrån isen hade sin framåtskridande rörelse. Däremot den motsatt s.k. läsidan, som varit jämförelsevis skyddad, är skrovlig och ojämn. Bergen stötsidor äro här såsom påpekats under avd topografi vända mot nordväst. En nordvästlig riktning intaga också räfflorna, som på de nästan stundom glatta berghällarna här och var blivit inristade av de stenar och block, som framsläpats av ismassan. En jämförelse mellan räffelriktningarna inom Vist och inom andra omkringliggande socknar ger vid handen att räfflorna kunna fördelas på två system, ett nordnordvästligt och ett rent nordvästligt. I norra Vist höra räfflorna till den NNV-liga typen och de mera sydliga till den NV-liga . Några korsande räfflor ha ej, efter vad undertecknad vet, konstaterats inom socknen. Typen på räfflor variera i allra högsta grad och man kan få se meterdjupa sådana intill blott vanliga repor i berghällarna. Särskilt väl kan man se detta i de västligare delarna av Vist. 

Lösa jordarter

När landisen under sin sista avsmältning hade nått Linköpingstrakten inträffade en klimatförsämring som åstadkom icke endast ett uppehåll i isens tillbakagång utan även en ny framryckning över de nyss avsmälta områdena. Denna isens nya markerövring sträckte sig även över hela Vist socken. Ismassorna skredo ånyo fram över de förut uppkomna avlagringarna av morän, rullstensgrus och lera. Effekten blev givetvis att jordarterna ombakades och hopblandades med nytt moränmaterial. Detta hoprörda tillstånd kan sägas ha varit karaktäristiskt för jordarterna inom Vist och verkar i allra högsta grad försvårande vid utskiljandet av de olika jordartstyperna. Även för jordbruksdriften har denna andra isframryckning medfört olägenheter, då en mängd moränblock blivit inknådade i leran. Alla jordlager, som förekomma i Vist hänföras till de kvartära bildningarna och indelas med hänsyn till åldern i två huvudgrupper: de glaciala och de postglaciala eller nutida. Som bekant är den allra största delen av vårt lands lösa avlagringar eller jordarter av glacialt ursprung. Morän, isälvsavlagringar och glacial lera eller de under glacial tid bildade jordarterna äro både i fråga om utbredning och mäktighet helt dominerande i jämförelse med de efter istiden uppkomna avlagringarna. 

Vid isens framåtskridande över bergrunden lösbrötos block särskilt på de ställen där berggrunden var söndersprucken förut såsom efter spricklinjerna och där berget var kantigt, så att isen ej utan vidare kunde halka över. Blocken sönderbrötos och krossades till en massa som kallas morän eller krosstensgrus . Huvudmassan av moränen framfördes mellan isen och berggrunden som en slags breccia. Endast en del var inknådad i isens bottenlager. Följaktligen hade moränen att utstå landisens tryck och sönderkrossade och packades till en tät massa. 

Moräntäckets mäktighet är inom Vist mycket växlande. På de bergigare områdena bildar det i allmänhet en så tunn betäckning, att bergens reliefförhållande ej blivit dolda och ofta är ytan endast beströdd med grus fläckvis. Företrädesvis i berggrundens fördjupningar och ofta på läsidan av en kulle påträffar man då morängruset. Denna senare företeelse, vilken förekommer i ganska stor utsträckning inom Vist, har uppkommit på samma sätt som när strömmande vatten avsätter sand i lä av ett hinder. Efter så gott som varje uppstickande häll har isen på läsidan avlagrat en svans av morän, som ligger i isens rörelseriktning. En dylik moränås går under namnet drumlin. Moränbildningarna äro av olika slag och kunna uppdelas med hänsyn till bildningssättet i bottenmoräner samt yt- och inre moräner. De förstnämnda träda endast i undantagsfall fram i dagen, då de i regel äro täckta av de yngre yt- och inre moränerna. Bottenmorän är dock iakttagen norr om Bjärka-Säby bro i ett grustag. Där är den jämnkornigt grusig med inströdda avrundade och slipade stenar samt är tämligen hårt packad. Den är dessutom kalkhaltig och föga lerig samt varken bakad eller skiktad. 

Det vanliga morängruset, ytgruset, skiljer sig från bottenmoränen genom en lösare beskaffenhet. Dess rikedom på skarpkantiga stenskärvor och dess brist på kalk och lera ger den en viss karaktär. Inom vist socken får man en annan uppdelning av moränerna. Vid den förut nämnda nya isframskjutningen skred isen över redan avlagrad lera och då inbakades moränmaterialet i denna och vid avsmältningen uppstod då en lerig morän. Men uppe på höjderna, där leran lätt sköljts bort om den eventuellt varit avlagrad där, finns den grusiga och sandiga lerfria moränen. 

De relativt högt liggande områdena norr om Gunnarsbogölen, området öster om Kolbottensänkan, det stora hällområdet mellan Fallemo och Mumsmålen ( på bägge sidor om järnvägen ) och i de västra delarna av Vist vid gårdarna Skog och Vässentorp samt bort mot Karsnäs bestå av denna lerfria och grusiga morän. 

Den leriga moränen bildar givetvis en mycket bättre jordmån än den lerfria, vilket också tydligt visar sig på vegetationen. Inom de lägre liggande områdena där den leriga moränen förefinns uppträder de mera fordrande lövträden: ek, lind, asp, hassel, al m.fl. och om man här betraktar de förekommande månghundraåriga jätteexemplaren får man en föreställning om forna tiders ekskogar. Inom den grusiga moränens områden, alltså högre upp på kullarna, äro barrträden de förhärskande. Gränsen mellan den s.k. ekblandskogen och barrskogen är vanligtvis skarpt markerad och går efter en horisontell linje, som då samtidigt är jordartsgräns. 

De stenar och block, som moränerna innehålla, härstamma från berggrunden i närheten eller från ej alltför avlägsna trakter. Men några för området främmande bergarter, som påträffats i morängruset, kan nämnas. Ljusgrå-gröngrå sandsten har påträffats i ett något lerigt krossgrus öster om Skog. Samma sandsten samt silurisk kalksten ha påträffats i norra delen av socknen nära gränsen i en av de fåtaliga ändmoränerna. 

Ett annat slag av moräner, som skiljer sig från de normala är de lokala moränerna. De förekomma i sydliggare delarna av socknen vid sjön Jutens östra strand. De bestå av blocksamlingar med skarpkantiga stenar och obetydligt grus och härstamma säkerligen från den underliggande berg- grunden. 

Det glaciala havet, som gick ända intill landisens bräm, nådde en höjd av 150 meter över det nuvarande havet. Havsvågorna ha alltså varit i tillfälle att bearbeta moränavlagringarna över hela socknen. Den då omarbetade moränen eller svallgruset, som det kallas, uppvisar naturligtvis stora skiljaktigheter beroende på hur den ursprungligen varit beskaffad och hur omdaningen skett. I en del fall kan bearbetningen varit mycket ytlig och obetydlig, däremot på andra ställen mera genomgående så att ända till meterdjupa lager av svallgrus uppstått. Hela Bjärka-Säby slottspark från Rengens strand till Stångån består av svallgrus i mer eller mindre tjocka lager. Där finns också sand, som dock får tillskrivas de i trakten befintliga rullstensbildningarna, samt bildades alltså i samband med svallgruset. 

Under tiden för landisens slutliga avsmältning bearbetade de under isen i tunnlar framstörtande isälvarna det på bergytan befintliga morängruset och bortförde det finare materialet. Samtidigt rentvättade och omdanade de det grövre gruset med dess stenar och block. Vid iskantens successiva tillbakadragande avlagrades rullstensmaterial undan för undan och på så sätt uppkommo rullstensåsarna. 

Vanligen utgöres rullstensbildningarna av långsträckta åsar eller mindre fält, som i allmänhet äro inneslutna inom de mer utpräglade dalgångarna, som isälvarna nödgades följa. Åssträckningarna äro dock mångenstädes avbrutna på längre eller kortare sträckor, särskilt inom mer bergiga trakter. Stundom företer rullstensbildningarna en enda enkel grusrygg, stundom två eller flera med varandra jämnlöpande och ibland utbreda de sig till plana eller småkulliga fält av sand eller grus. Åssträckningarna fortgå i nordvästlig riktning. 

Man skiljer på huvudåsar och biåsar. De förra äro i allmänhet större och gå en längre sträcka i åsarnas huvudriktning, de senare äro kortare och draga sig så småningom till en huvudås. Men oavsett de egentliga åsarna uppträder rullstensgrus här och där fläckvis, ibland samlat i kullar eller små ryggar och ibland som mindre fält. 

Nordost om Labbenäs kommer en rullstensås från Malmslätt (utanför Linköping) där den bildar den berömda flygplatsen. Vid Labbenäs har visserligen åsgruset redan förbrukats, men en långsträckt grusgrop anger var den legat. Fortsättningen av åsen har man sedan vid Svartsätter, varifrån den fortsätter ned mot Karsnäs, där den går vidare utefter Rengen. Efter ett litet avbrott uppträder den i en liten kulle strax norr om Kinda kanal. På andra sidan kanalen går den ånyo, men går nu i en från den normala avvikande riktning, nämligen parallellt med kanalen ända fram till Hovetorp. Förmodligen har höjdsträckningen längs vägen från Långnäs inverkat p glaciärälvens vattenmassor, så att dessa strömmat ett stycke längs med iskanten i stället för vinkelrätt mot. Norr om Cedersberg får åsen åter igen sin normala riktning och ger sig där tillkänna i en lång rygg, som utan avbrott fortsätter till Bjärka-Säby hjortpark efter vägen. Fortsättningen finner man intill ån där smärre kullar tyder på detta. Vid Bjärka-Säby station får åsen utseende av en bred och hög ojämn platå, som mindre består av grus än av sand med småsten och därför kan skarpt begränsas från kringliggande sandfält. Mot sydost ser man vid Dahlshult dess fortsättning i åsliknande ryggar, som fortsätta ända bort mot Kringstorp. 

Det slam som isälvarna medförde, fördes ut i havet, den baltiska issjön, där det avlagrades och gav upphovet till glacial eller varvig lera. Varje varv angiver slamavsättningen under ett år och hela täcket torde en gång ha varit utbrett över större delen av terrängen, men har sedermera när landet höjt sig ur havet blivit utsatt för vågornas angrepp och bortspolats från höjderna och finns numera endast i sänkorna och inom de lägre liggande områdena. Det händer att man ibland påträffar leran även på bergplatåerna som smärre fält eller som underlag för där befintliga torvbildningar. Gränsen mellan leran och omkringliggande moränmark är i enskilda fall svår att bestämma, då det ofta är fallet att så mycket moränmaterial blivit nersköljd på leran att delar blivit mer eller mindre betäckta härav. I följd av en sådan förflyttning är leran ofta stenig mot ytan, framför allt inom de mindre lerområdena 

Närmast rullstensåsarna, där leran avsatt sig under inflytande av vattenströmmar från isälven, är den uppblandad med fin sand och bildar jordbrukstekniskt sett en lättare jordart. Detsamma gäller även lerans bottenlager. För övrigt utgöres den glaciala leran av en mycket finkornig avligring med centimetertjocka varv. Som åkerjord är den styv och svårbrukad. 

Lerans mäktighet är naturligtvis mycket växlande, säkerligen störst och ganska betydlig på öppna fältet. Men även inom dalgångarna visa till och med små lerförekomster stor mäktighet. Den varviga leran är i allmänhet grå eller brungrå och företer sällan någon flammighet. I södra delen av socknen, nämligen i Bjärka-Säby-trakten är leran anmärkningsvärt rödbrun till färgen, vilket brukar vara karaktäristiskt för leravlagringar, som en del av sitt material från kalkstenar och skiffrar. 

Trots detta har den ej befunnits så kalkhaltig att den fräser för syra. I vattendränkt tillstånd såsom i bottnen av mossar är leran blågrå eller ibland mörkt blå. Den ljusnar dock snart vid torkning. Vanligen företer den en utpräglad skiktning, som dock i vattendränkt tillstånd blir mer eller mindre otydlig. Varvighet kan sällan iakttagas i de lager som ligger närmast jordytan, där leran tycks vara oskiktad med mindre jämn färg och med rostfläckar. Detta översta lerlager sträcker sig i regel till en meters djup, varför frost och växtrötter kunna ha nedträngt och orsakat de nämnda företeelserna. 

Tjockleken på varven är, som förut nämnts, ungefär 1 cm, men i djupare lager bli de något mäktigare. Lerans karbonathalt är i södra delen så obetydlig, att leran ej fräser för syra. Längre mot norr stiger karbonathalten undan för undan, så att den på en del ställen kan kallas för varvig märgel. 

Sand

Sand förekommer i dagytan företrädesvis i samband med rullstensåsarna. Övriga sandförekomster äro både få och obetydliga. Sanden är otvivelaktigt av marint ursprung, vilket bevisas av dess växellagring med varvig lera. Men här och där torde den dock vara submarin, vilket är svårt att avgöra, då området legat under det glaciala havets nivå. Den ur rullstensåsarna ursköljda sanden bildar ofta större eller mindre fält efter åsarna sidor. Det synes mycket bra öster om Bjärka-Säby station. 

De postglaciala bildningarna

De postglaciala eller nutida bildningarna äro yngre avlagringar, som uppkommit efter glacialperiodens slut i direkt anslutning till de föregående. Då landet uppsteg ur det glaciala havet, stannade naturligtvis en mängd vattensamlingar kvar i landets fördjupningar och dalar och däri nedfördes genom talrika och ibland rätt betydande vattendrag slamprodukter från äldre, lösa bildningar. Alltmer förminskades under landhöjningen vattensamlingarna och i många fall utfyllde de genom avsättningar, som förskrev sig från det alltmer utvecklade växt- och djurlivet. Inom åarnas och bäckarnas översvämningsområden avsätter sig vid högvatten det av vattnet medförda slammet, som för det mesta är lerigt men även innehåller finare material från morängruset. Detta kallas svämbildningar eller svämlera. Den är i regel starkt uppblandad med växtrester, vilket gör avlagringen mycket humusrik. Jordarten är mycket vanlig i synnerhet på slättområdena, där den flerstädes bildar stora fält, oftast längs ännu befintliga vattendrag. Även inom de kuperade trakterna har den iakttagits på flera håll. Man kan också finna ett tunt täcke eller enstaka fläckar av svämlera ovanpå den varviga leran. Jämför man svämlera och varvig lera finner man, att den förra är lösare och mer lucker. Den är även mörkare till färgen, rätt ofta beroende på växtlämningar. I torrt tillstånd är den en smula grynig. När den är fuktig, klibbar den så fast vid kläder och arbetsredskap, att arbetare ha ganska stor olägenhet med denna jordart. Den brukar av dem kallas dungjord. Svämleran finnes praktiskt taget över hela socknen, men i någon större skala förekommer den endast på slätten vid Vist kyrka samt vid sjön Erlången. 

Till de postglaciala bildningarna hör även gyttjan. Det är en jordart som ofta iakttagits vid borrningar i mossar, men som mycket sällan påträffas i dagytan. Detta måste givetvis tillskrivas dess bildningssätt. Den avsättes på bottnen av sjöar och vattendrag, men blir sedan med torvbildningar i vanliga fall. 

Gyttjan består av sönderdelade växter av kiselskal efter diotomáceer eller av sönderdelade snäckskal i förening med rester av lägre djur (vattendjur), närmast uppblandat med slam av lera eller sand. Jordlagret kan alltså äga väsentligt olika sammansättning allt efter den olika mängden av bestånds- delar och erhåller därför ett mycket växlande utseende. I norra delen av socknen har man i några mindre torvmossar anträffat snäckgyttja, vilken nästan uteslutande består av söndersmulade snäckskal. Snäckgyttja har påträffats i en stor mosse vid Dammen på gränsen till Skeda socken, väster om Stavsäter. Den har där en mäktighet av omkring en meter. Den täcks även här av torv. 

Som förut anmärkts, funnos efter landets höjning ur det glaciala havet en mängd fördjupningar och bäckar, utfyllda med vatten. I dessa avlagrades efter hand sväm- och gyttjebildningar, nämligen mosstorv och kärrtorv. Den förra utgöres förnämligast av den oförmultnade vitmossan och brunmossan dock med inblandning av andra växter, som karaktärisera torven. Dessa äro kärlväxter såsom starr, säv, vass ängsdun m.fl. oftast i mer eller mindre förmultnat tillstånd, varför en sådan bildning även kan benämnas kärlväxttorv eller efter den förhärskande beståndsdelen: grästorv, starrtorv m.m. Liksom rester av kärlväxter förekomma i mosstorven, så förekomma även mossor i kärlväxttorven, varför blandningsformer av dem uppstått och blivit ganska vanliga. I båda slagen av mossmarker finner man lämningar av såväl träd som buskar, vilka i många fall kunna tillhöra dess forna vegetation. 

Oavsett att vattentillgången i väsentlig mån betingat den vegetation som uppstått i de kvarstående vattensamlingarna, så har även jordgrundens beskaffenhet utövat sitt inflytande därpå. Slättbygdens då ännu mer än nu kalkhaltiga jordslag voro företrädesvis lämplig för en vegetation av högre växter och de nämnda mossorna kände där ingen trevnad. Därför träffar man inga mossar av mosstorv därstädes men däremot i de karga bergstrakterna med deras kalkfria och magra morängrus. De mossmarker, som företrädesvis utgöras av förmultnade kärlväxter, brukar man kalla lågmossar och de av vit- och brunmossa bestående för högmossar. Som nämnts, kan i enskilda fall ej någon skarp gräns uppställas dem emellan, då vitmossa ofta ingår i lågmossarna. Särskilt blir detta förhållandet under slutet av en mosses utveckling varför ett vitmosstäcke, som stundom utbildar sig till en knölformig förhöjning på mossens yta, mången gång överlagrar en bildning, som gör skäl för namnet torv. Stundom, ehuru mera sällan, växellagra de båda torvslagen med varandra. Den vegetation som uppstår på de olika mossarnas yta är ganska skiljaktig. På högmossar finner man jämte vitmossa även martallar, skvattram, hjortron, blåbär m.m., på lågmossar däremot finnes växter av mera fordrande slag såsom björk al, starrarter samt flera slags gräs. 

Mossarnas mäktighet är mycket växlande, men därvid gäller det som allmän regel, att de mossar som befinna sig inom de större sprickdalarna äro djupare än de mera slättbygdsbetonade mossarna. 

Hydrografi