Indelningsverkets tillkomst, försvarets sammansättning och rekrytering

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

 

Redan på senhösten 1679, efter fredsslutet med Danmark, gjordes den första planläggningen av hur rikets försvar fortsättningsvis skulle utformas. I första hand gällde det flottan.

Ett möte ägde rum i det kungliga högkvarteret vid Ljungby i Skåne, och bevistades bla. av konungens främste rådgivare, Johan Gyllenstierna och amiral Hans Wachtmeister. Vad som beslöts var främst att anlägga en örlogsstation vid Trossö, Karlskrona. I enlighet med Gyllenstiernas förslag skulle man forcera arbetet med att genomföra indelningsverket i Skåne. Några medel fanns dock inte för tillfället. Man måste ta förskott på den bevillning, som förelåg för nästa års riksdag.

Man kan således redan här se den strävan, som fanns hos Karl XI, att genom upprustning av försvaret med kraft kunna hävda Sveriges ställning gentemot sina grannar, i första hand söderut. Det skulle dock dröja till 1682 innan den tillsatta kommissionens domar i förmyndarräfsten och reduktionen föll. De utföll till ko~ ungens fördel och därmed kunde indelningsverket förverkligas.

Genom det ökade tillflödet av ekonomiska tillgångar för kronan, som blev följden av reduktionen, skapades ekonomiska förutsättningar, inte bara för omdaning av försvaret, utan även för förbättring av den civila delen. Detta att budgetera kronans tillgångar, så att varje utgift fick fixa anvisningar på bestämda inkomstkällor, kan i vid bemärkelse kallas indelningsverket. I trängre mening har man däremot låtit indelningsverket stå för den organisation, som skapades för den stående armén.

Det största sorgebarnet för försvaret, efter krigsslutet 1679, var flottan. Hela den marina enheten bestod i detta skede endast av 11 medeltunga örlogsskepp, 10 fregatter samt 6 mindre fartyg av olika typer. Örlogsbasen för dessa fartyg var Stockholm, en ur strategisk synvinkel olycklig plats. Dels låg flottan under långa tider av året infrusen i den stockholmska skärgården, dels blev avståndet till men för snabba insatser vid de svenska besittningarna i södra Öster~ sjön.

Amiral Wachtmeister tilldelades uppgiften att i enlighet med beslut vid konungens högkvarter vid Ljungby, anlägga den nya örlogsstationen vid Karlskrona. Arbetet vid Karlskrona forcerades, och varven arbetade för högtryck.

År 1700 förfogade Karl XI över Östersjöns starkaste marina styrka, fördelad på två örlogsstationer: Stockholm med lämpligt operationsområde i Baltikum och Karlskrona med räckvidd över hela södra Östersjön. Örlogsflottan räknade från år 1700: 5 örlogsskepp av första rang, 18 medeltunga skepp, 22 fregatter samt 7 mindre fartyg. Den sjömilitära personalen uppgick till: 1400 officerare, 14000 båtsmän samt 600 soldater.

Armén korn att bli konungens speciella skötebarn. Den blev en i detalj utformad enhet, som genom övningar efter utformade reglementen fick en precision, vars motsvarighet inte förekommit tidigare. Den stridande enheten av armén korn att bestå av fyra kategorier krigsfolk.

Artilleriet, uppsatt av enbart värvat manskap. Förband av värvade soldater:

• Artilleriet

• Rytteri (kavalleri): rusthåll där enskilda gårdar satte upp ryttare och häst.

• Infanteri: roteknektar från län och socknar, av bönder anskaffade soldater.

De värvade soldaterna var i de flesta fall rekryterade bland samhällets sämst lottade människor.

Som värvare av soldater fungerade i första hand förbandens egna officerare. Även civila ämbetsmän kunde dock fungera som värvare. Lagen tillät under vissa perioder tvangsvärvning bland alla män, som inte hade någon fast förankring till viss arbetsgivare. Således blev ”lättingar och lösdrivare” föremål för värvarnas speciella intresse. Hit räknades inte så sällan hantverkare med ambulerande verksamhet, såsom sotare, skomakare och sadelmakare. Ofta var alkoholism förborgad i dessa människor. Tjuvar och mindre nogräknade element kunde läggas till skaran.

Andra soldatämnen lockades av den ”värvarpeng” man erhöll vid kontraktsskrivningen. Det var således ingen vacker yrkeskår – soldatkår, som ställdes under fanorna. Snarare utgjordes dessa förband ”slödder i vapen”. Under strid fungerade säkert de värvade förbanden väl . Vid dylika tillfällen var man helt beroende av sammanhållning för sin egen välfärd. Sämre blev förhållandet vid garnisonstjänst, då mer fritid gavs åt den enskilde soldaten. Fylleri och slagsmål tillhörde vanligheten. Även civilbefolkningen i garnisonsorterna fick känning av dessa mindre nogräknade element.

Karl XII:s fälttåg i Polen blev en påfrestande tid med ständiga marscher utan något avgörande. Detta framkallade långtråkighet bland soldaterna. Med anledning av detta förekom rymning från armén till hamnarna i försök att sedan komma över till Sverige. Utsända militärpatruller fångade dock snart in rymlingarna, som omedelbart hängdes. Rymning för den indelte soldaten var otänkbar, eftersom hans familjs välfärd var helt beroende av hans uppförande och hans hälsa. I stället var det de mindre nogräknade soldaterna ur de värvade tupperna, som fick pryda galgarna i östersjöhamnarna.