Kinds kompani

Ur skriften ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”

Som framgår av nedanstående tabell blev inte Kinds kompani ett renodlat häradskompani. Att spridningen för kompaniet blev så stor, kan ha sin förklaring i att rekryteringsunderlaget i en del socknar var lågt. Detta kan i sin tur förklaras med att inom dessa sockengränser stora arealer mark upptogs av frälsegårdar. Dessa gårdar var undantagna roteringssystemet. En del socknar präglades dessutom av stora glest befolkade skogsområden.

Följande härader och socknar ingick i kompaniet:

Kompaniet torde ha fått sitt namn, genom att namnet Kind återfinns i fyra av de fem häradsnamnen.

Högsta chefen för kompaniet var kaptenen. Han liksom övrig personal var förankrad i bygden som jordbrukare. Kompanichefen för Kinds kompani var tilldelad kronohemmanet Skedagården. De Kronohemman som det fast anstälda befälet fick besitta var, liksom knektarnas torp, inga stora jordbruksfastigheter. För att klara försörjningen erhöll därför befälet, utöver avkastningen från bostället, en fast kontant årslön.

Skedagården blev kompaniets hjärtpunkt. Här fanns kompaniets trossbod med bl. a de fyra trossvagnar som ingick i kompanitrossen. Kokutrustning, tält och annan utrustning som var kronans egendom förvarades också centralt i trossboden. Ett undantag synes vapnen ha utgjort. På så gott som alla soldattorp har knektarnas vapen genom tiderna, företrädesvis i stockvirket till uthusen, lämnat spår efter sig. i form av blykulor från forna tiders musköter och remingtongevär. Sjösäter med Stolt, Palm och deras företrädare utgör ett bevis på detta.

 Kaptenens roll som chef för kompaniet inskränkte sig inte enbart till att vara dess militäre lärare och befälhavare. I den förordning, ”mellan Soldaterna och deras Rotar uti Östergötland”, som upprättades av landshövdingen Axel Stålarm, och som blev ratificerad av Karl XI den 7 november 1685 var knektens befogenheter gentemot rotehållarna oerhört begränsade. Det blev i stället kaptenens roll att tillrättalägga de sociala missförhållanden som uppstod mellan knekt och rote. Kaptenen fick också utreda och tillgripa diciplinära åtgärder mot den knekt som rapporterades för överträdelser mot gällande kontrakt mellan rote och knekt.

Någon gång i månaden samlades kompaniet till Skedagården för att under någon eller några dagar ”i lämplig jägarbacke” ha kompaniövning. Förfrågan har jorts bland äldre människor i Skeda, om legenden kunnat berätta om var denna jägarbacke har legat. Tyvärr har ingen kunnat ange platsen.

Vad som övades vid dessa tillfällen, var i första hand vapenhandgrepp och exercismoment vilka delgivits befälet under befälssammankomsterna vid Kungsbro.

Under uppbådade möten var soldaten enligt förordningen skyldig att själv, helt eller delvis, svara för sin försörjning. Om soldaten behövde hjälp av roten med sin matsäck skulle detta avräknas från lönen. 

Karl XI sökte och lyckades föra en neutral utrikespolitik, detta med en stark armé som sköld. För att säkerställa slagkraften hos armén organiserades ett mobiliseringsverk. Här stakades alternativa marschvägar ut för de olika förbanden i landet. Det var utskeppningshamnarna, men även andra för försvaret viktiga platser, som snabbt måste förstärkas med arméförband, som kom att omfatas av mobiliseringsförberedelser.

Kinds kompani fick således genom regementstaben sina samlingsplatser och marschvägar utstakade. Från rullorna kan vi läsa att bl. a Brokind, Kisa och Åby var sådana förutbestämda mål vid mobilisering.

De gästgivargårdar som fanns utmed uppmarschvägarna tjänstgjorde som underhållsdepåer. Eftersom marschvägarna många gånger var långa förekom ”eftersläntare”, soldater som av olika anledningar inte orkade följa med. Förmodligen fick gästgivargårdarna fungera som uppsamlingsplats för dessa. Att marscherna för Kinds kompani blev många och långa, kommer vi så småningom att se när vi senare skall smmanfatta en meritförteckning över indelningsverkets östgötainfanterister.

Skedagården upphörde att vara kaptensboställe omkring mitten av 1800-talet. Av 1700-talets bebyggelse återstår idag bara en stenhusbod. Det är alltid farligt att spekulera i äktheten av historiska ting. Om man ser till utförandet av denna stenhusbod kan man dock se ett visst samband mellan kompaniets trossbod och den bevarade byggnaden. Dåtidens huskonstruktioner på en mindre jordbruksfastighet var uppförda i timmer . Här utgörs byggnadsmaterialet av sten, ett helt annat och mera arbetskrävande material. Tanken ligger därför nära att billig arbetskraft i form av knektar fått uppföra stenhusboden för att skydda kompaniets värdefulla utrustning. Att stenhusboden har utgjort kompaniets trossbod är dock bara författarens egen teori.