Kinda kanal
Tanken att kanalisera Stångån mellan sjön Roxen norr om Linköping och trakterna kring Vimmerby fanns redan i mitten av 1700-talet. En av grundförutsättningarna för ett sådant projekt var att man till största del kunde dra nytta av Stångån och det sjösystem med sjöarna St Rängen, Järnlunden och Åsunden som förbinder Linköping i norr med Kinda-bygden i söder. Endast på ett fåtal platser behövde man spränga och gräva kanaler samt anlägga slussar.
Kontrakt om kanalisering av sjösystemet antogs den 24 december 1864. Arbetet påbörjades 1865 av Kinda kanal AB och Kinda båtled stod klar i juni 1871. Kanalen som kostade 1.300.000 kronor att bygga avsynades i september samma år.
Farledens sammanhängande längd uppgår till 8 mil, räknat från Åby brygga vid Horn i söder till Roxen i norr. Den utgörs egentligen av två delar. Dels den 3,6 km långa delen mellan Roxen och Linköpings hamn med slussar vid Nykvarn. Denna del är byggd med samma mått på slussarna på slussarna som Göta kanal, längd 35,13 meter och bredd 7,28 meter. Sträckan från Linköping till Horn har mindre mått på slussarna, längd 29,10-31,77 meter, bredd 4,82-4,90 meter och minsta djup 1,5 meter. Avståndet mellan Linköping och Horn är 80,2 km varav bearbetad kanal 26,9 km. Höjdskillnaden är 52,5 meter.
Historik
År 1799 började man, efter många års planerande och diskuterande och med stöd av Kungl Maj:t att omsätta företaget i praktiken. Kanalfarten inskränktes i detta skede till att gå mellan Horn och Labbenäs i St Rängens nordspets. Från Labbenäs åkte man sedan vidare till Linköping med hästskjuts. Sålunda var det endast vid Brokind mellan St Rängen och Järnlunden som en sluss måste anläggas. Nivåskillnaden var där ca 2 meter. Slussbygget utfördes under 1800-talets första decennium efter ritningar av ingenjör Olof Åkerrén. Felberäkningar av slussens hållfasthet medförde att vårfloden år 1813 raserade slussen och därmed orsakade stopp i kanaltrafiken. Den hade då varit igång i två år.
Målsättningen med kanalprojektet var i första hand att förse centrala Östergötland med timmer. Även spannmål och andra jordbruksprodukter transporterades på kanalen. Dessutom kunde man snabbare och bekvämare resa mellan slättlandet och skogsbygden.
Kort efter att slussen vid Brokind störtat samman gick kanalbolaget i konkurs och det skulle dröja närmare 40 år innan man åter på allvar tog upp planerna på en kanal. År 1854 beviljade rikets städer ett statsbidrag för att återuppbygga slussen vid Brokind och att få igång kanaltrafiken i dess förutvarande omfattning. Först på 1860-talet kom diskussionen igång om en fortsättning av kanalen ända upp till Linköping.
Kanalbolaget uppdrog åt chefen för Östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, major Gerhard de Geer att göra en kostnadsberäkning och förslag på kanalens förlängning från St Rängen till Linköping. Detta var klart 1864. Den nya sträckan kom i huvudsak att följa Stångån, utom i den södra delen mellan St Rängen och Hovetorp som helt måste grävas. Eftersom nivåskillnaden mellan Stångån norr om Hovetorp och St Rängen är ca 25 m blev det nödvändigt med sex slussar -”trappsteg” – fyra vid Hovetorp och två vid Hamra. Det grävda kanalpartiet är ca 6 km långt.
Kanalens fortsättning längs Stångån upp mot Linköping medförde att ytterligare ett tiotal slussar måste anläggas vid Stångåns forsar. Dessa kom att byggas vid Sturefors, Slattefors, Hjulsbro, Hackefors och Tannefors. Även Nykvarns sluss norr om Linköping kom att ingå i Kinda kanal som en anslutning till sjön Roxen.
Sturefors sluss anlades här inte vid forsen utan vid ett mindre bäckflöde som utvidgades och där en enkelsluss byggdes. I äldre tid passerades kanalen via den rullbro av järn som finns strax öster om slussvaktarbostaden. Stugan framstår som den bäst bibehållna utmed kanalen, med sin öppna veranda och rika lövsågade dekor.
En av de bidragande orsakerna till att kanalen åter började att diskuteras på 1800-talets mitt var planerna på en sänkning av sjöarna Rängen, Järnlunden och Åsunden. Med slussarna kunde vattennivån regleras.
Ändamålet med sjösänkningen var att vinna ny mark för odling och betesdrift. Vattennivån sänktes med 9 fot, dvs drygt 2,7 m. Kostnaden för hela kanalprojektet beräknades till 1 388 584 riksdaler riksmynt. Bidragsgivare var staten, Handels- och sjöfartsfonden, Göta kanal, Linköpings stad och Östergötlands landsting samt kanalbolaget.
Även församlingsborna i de berörda socknarna uppmanades att stödja kanalprojektet. Särskilda s k subskriptionslistor upprättades av sockenprästerna, som i samband med kollekten också tog upp bidrag till kanalbygget, varefter namnet på den som donerat antecknades på listan.
Ordförande för Kinda kanals aktiebolag vid tiden för kanalbyggandet var landshövding Gustaf af Ugglas. De praktiska arbetena övervakades av major C A Grafström och kapten Knös. I styrelsen fanns också representerade ägare till de större gårdarna utmed kanalen. I samband med det tidigaste kanalarbetet deltog indelta soldater men i vilken utsträckning så var fallet på 1860-talet är ej känt. Däremot vet man att torpare och småbrukare drygade ut sin inkomst genom att arbeta vid bygget. De kallades allmänt ”kolemasare”.
År 1871 öppnades kanalen för regelrätt trafik. VD i bolaget blev från 1873 förste adjutanten, sedermera översten C A G Ahnström, Linköping. Kanalens egentliga glansperiod varade dock bara i ungefär trettio år, fram till sekelskiftet. Det var huvudsakligen transporten av timmer och virke som bidrog till intäkter för kanalbolaget.
När järnvägen – Östra Centralbanan – från Linköping ner mot Rimforsa anlades under 1900-talets första årtionde förändrades betingelserna för sjöfart på kanalen och trafikinkomsterna började stadigt att minska.
Vid en genomgång av intäkterna från kanalen visar det sig att tiden efter I:a världskriget – 1919 till 1929 – var en tillfällig blomstringsperiod. Efter denna förlorade Kinda kanal sin ekonomiska betydelse och trafiken från 1940-talet och fram till i dag kan närmast karaktäriseras som rent turist- och nöjesbetonad.
De första rederierna
Kinda Ångfartygsaktiebolag bildades 1860 och den första båten, en bogserbåt vid namn General Boy byggdes i Motala 1861.
I mitten av 1870-talet bildades Ångbåtsaktiebolaget Kinda.Bolaget anskaffade ångfartyget Brokind som sattes i trafik den 1 juni 1878 med Hjalmar Cedercrona som kapten. Fartyget var levererat av Bergsunds varv i Stockholm och ”särledes beqvämt inredt”. Restauratris ombord var den varmt lovordade fröken Hugg, en verklig ”det goda bordets prästinna av den gamla goda sorten”.
Brokind upprätthöll ensamt passagerartrafiken mellan Linköping och Horn till och med 1895 och kanalen blev en riktig turistled. Kapten då var D E O:son Barck, en frodig herre med väldiga utåtstående knävelborrar.
Ångbåtsbolaget var även ägare till ångfartyget Kinda, till 1891 även Björkfors I, som då embart var en lastbåt. Hon var 24,32 meter lång, 4,64 meter bred och byggd i Söderköping 1872. Kinda förbyggdes åren 1921-22 och kom att trafikera kanalen till 1957.