Upptecknat av Tullia Lundblad 1913   

Per Johan Viström, född 1841 i Skeda, död 1914 i Vist.

Hans föräldrar var bosatta vid Flådra på Stavsäters ägor, Skeda socken. Som ung arbetade han som dräng, på olika torp under Stavsäter. Efter giftermålet var han ett tiotal år bosatt i Filbacken och däromkring, han arbetade då som daglönare. Efter 1878 och till sin död var han bosatt på Stavsäters ägor, först vid Flådra och senare vid Andersbo.

Wiström berättar med hjälp av Mor Samuelsson: Hamiltons var rika och hade en mängd gårdar. Landshövdingen hade inte mindre än nio gårdar. Kammarherren Fredric Hamilton Vretaholm och Lambohof. Kammarherren hade ingen son, bara två döttrar efter sig. Sophia var gift med general Boy i hans andra gifte. Hon fick Stafsäter och andra gårdar som Holm, Munkebo, Fredriksberg, Seltorp, Skogs Skattegård och Södergård, Tholebo, Lembo, Persbo m.fl. Constance var gift med generalens son, kammarherre Boy, och fick Vretaholm m.fl. Baron Hamilton hade en betjänt som var borta några dagar. När han kom igen visste han inte var han hade varit. Han hade nog varit i någon trädgård för han hade en äppelkärna i handen. Den sattes och växte upp och trädet fanns länge. Äpplena från det trädet hölls alltid särskilt. Det gick aldrig att få flera träd av den sorten.

            General Boy kom till Stafsäter 1839, sålde 1856 och dog 1861. Hustrun Sophia Hamilton var född 1845.

            Under generalens tid började affärerna trassla till sej och när hypoteket inte kunde klaras måste gården säljas. Sedan bytte gården ihärdigt ägare.

            Generalen levde inte alltid så väl med sin hustru. En gång kom hon springande, halvnaken. ”Sophie tag på dej en schal åtminstone”, ropade generalen. ”Ta den själv och giv den till din hora”, ropade hon tillbaka. Generalskan var liksom systern klen i huvudet, nästan svagsint. Hon levde till 1887

            På generalens födelsedag var det livat här och alltid stora fester för folket. De ställdes upp i allén och uppvaktade i tur och ordning. Bönderna, statarna för sej och sist barnen. Äldste smeden var flygelkarl för alla bönderna och äldste torparen ledde torparna. Från granngårdarna kom det hundratals människor på kvällen för att se på ståten.

            En gång sade han till Johan Nilsson i Norrberget: ”Varför har du så magra hästar”? ”Jo jag har inte råd att köpa hö till dom”, sa han. ”Då får du gå till kontoret så ska du få pängar”, sa generalen. Men sedan fick han veta att det inte var för fattigdom utan för snålhet som hästarna var magra. Då piskade han upp torparn.

            Så var det en torpare som hette Lorens. Han hade en dräng som hette Calle Wallberg, som var en lymmel. En gång skulle generalen ge honom stryk. Men då tog han en dynggrep och började sticka med, härs och tvärs så generalen måste springa sin väg. Sedan skulle han tvingas att be om ursäkt, men det lyckades inte. Då sa generalen till Nils Lorens att skaffa en ny dräng eller åtminstone inte skicka den där. Då sa torparn att han ingen annan hade att skicka. Följden blev att han slapp ifrån sina dagsverken.

            En gång hade folket samlat ihop säd i en källare som de tänkte stjäla. Nylander var förstyre. När generalen fick veta det, gick Nylander till honom och bad om förlåtelse. Han slapp då stryk men fick betala 20 riksdaler till de fattiga i Svartsäter, som var gårdens fattigstuva.

            General Boy var med och fick Kinda Kanal till stånd. Innan kanalen byggdes gick båtarna till Labbenäs. Jag hade då plats hos hamnfogden. Vid Brokind fanns en sluss. Det fraktades allt möjligt på båtarna. Timmer, ved, säd och kreatur. Båtarna gick till kanalen var färdig, 1856. Den första båten fick heta General Boy och den går ännu. Den andra båten hette Generalskan.

            Baron Rehbinder köpte Stafsäter av generalen 1856 och hade den till 1859. Han lade till en häst till var torpare och ökade skjutsskyldigheten till 42 skjutsar om året. Torparna gjorde tre dagsverken i veckan och skjutsning efter budning. Drängarna hade 12 kronor i månaden och två par stövlar om året. När jag var bara 12 år kom jag ut och gjorde hjälpdagsverken. Jag fick 40 kronor det året av en torpare.

            År 1859 köpte Philipsson Stafsäter och sålde samma år till Tornborg i Norrköping. Han hade gården till 1884 och tjänte 50 000 riksdaler på mossarna när sjön sänktes. Men han tog större lån än det var värt. Tornborg var den värste som varit här. Han hade börjat som bodbetjänt i Norrköping och arbetat sej upp till egen affärsrörelse. Han hade kvar ett lager varor i Norrköping. En gång hade han köpt in ett lager amerikanskt sidfläsk men det fick ligga tills det var förstört. Han ville inte skatta för sina affärer utan låste in varorna och sålde ut efter hand.

            Tornborg var den värste som någonsin varit på Stafsäter. På hans tid blev det alldeles utfattigt. Folket fick löfte om en kappe råg i dagspenning, men de fick inte ut det. Han sa bara: ”När ni blir sjuka kan det vara bra att ha det till godo”. När ett fönster gick sönder t.ex. lagades det inte utan det sattes en kudde eller en brädlapp för. Makarna trätte jämt och levde som hund och katt. Fattig var han inte men snål. Han lät ingen få vad han skulle få. Om ett djur självdog måste de ta det till mat, men han nändes inte slakta något. Inte ens sin son unnade han en pris snus utan han fick tigga av mej. Jag var rättare där då. Tiggare fick aldrig något.

            Frun var snäll men hade inget att säga till om. Och hon tordes inget göra. När fattigdomen blev för stor bland statarna, skickade hon ut flickorna om nätterna med mat till de som hade det sämst. Det fick patron aldrig veta. Då hade han piskat henne. Hon rymde flera gånger och gick i skogen. Här var aldrig några gäster. Jag klippte håret på deras pojkar, ja på patron med ibland. Jag fick 12 öre styck för pojkarna och 25 öre för patron och så en konjak.

            Tornberg sålde 1884 till grosshandlare Nordström i Stockholm som genast sålde gården till patron Fick. Han var sjuklig och svagsint och dog ute i en backe i Stafsäter.

            Efter Fick måste kammarherre Boy överta gården på grund av inteckningar. Han hade gården bara i två år. Sedan kom konditor Torneblad från Uppsala. Han var gift med kammarherrens oäkta dotter. Sedan kom Winroth. Han var advokat i Stockholm. Han tillträdde utan ett dugg inventarier mer än ett par oxar och två kor. Nordlöf var i kompani med Winroth men det var bara i ett år. Winroth rymde härifrån. Det sattes ut i tidninga och han hämtades i Korsör av polisen. Fick sedan åka fångskjuts till Stockholm. Under hans tid var det livat här. Det var ett snällt Herrskap. Frun var stor och tjock och vägde 10 ½ lispund. Frun, och barnen badade och hoppade i sjön som galningar. När Winroth hade födelsedag eller namnsdag sköts det 12 skott med dynamit på kvällen. Han byggde verandan här.

            Flådrasstugan med näver och torvtak, var byggd 1747 men den är riven nu. På en vägg var målat kunskapens träd. Mitt i taket en ängel med ett svärd i handen. En man som hette Krafft fick stugan i donation av Landsh. Hamilton.

            I generalens tid kallades en av flyglarna Gladhem. Där bodde kammarherren. Det nuvarande Sjömagasinet var bränneri. Även tegelbruket låg här. Det slogs samman med bryggeriet. Brännvinet kördes till bl.a. Klampenborg där han hade krog. Spåntaket på stora byggningen togs bort av Insulander som lade nytt tak. Logen byggdes 1855, året innan Generalen sålde gården. När han kom till Göttorp byggde han där. Mycket som nu är ihop med andra gårdar var då gårdar under Stafsäter. Allén gjordes av trädgårdsmästare Lindberg när min far var barn. Han föddes år 1800.

            I generalens tid var det krog i Värdshuset. Men det söps inte så mycket egentligen. Ficks arrendator, Pettersson, hade haft bränneri i Gräfsten och ville bränna på Stafsäter. Han begärde rättigheter på kommunalstämman och lovade betala alla skatter. Säby och Sturefors röstade emot och saken förföll. Det var den enda gången Insulander begagnade sig av Säbys röster. Då förde Pettersson hit brännvin från Gräfsten och sålde. Det blev stämning och dom men oxdrängen fick sitta av straffet. Märkligt var det att bokhållare Jonsson inte blev fast. Han lämnade ut flera hundra kannor brännvin till folket.

            Ofta var det mycket snö på vintern. Jag minns en Vårfrudag för flera år sedan. Ingen kunde komma fram på vägarna för snö. Över 50 man fick gå på var sida på vägen och skotta för hand.

            Några kungligheter brukade inte vara på Stafsäter. Men Carl XIV Johan var vid Säby på Cederhjelms tid. Han skänkte Säby till kronprins Oscar, men han ville inte ha det. Då blev det Frökendonation som skall utgå med 1.500 Riksdaler från Säby och 750 från Vesterby. Så säger de gamle vid Säby.