Anteckningar, gjorda av Sture Prebert i april 2003.

Nöjen och fritid – –

Lek och idrott

Man kan undra vilka fritidsförströelser vi ägnade oss åt på 30-talet. Ja, det var förstås sport och idrott som vi pojkar utövade. Fotboll sommartid, skridskoåkning och bandy vintertid (ishockey var inte ens påtänkt på den tiden). Jag var road av bad och simning, gick aldrig i någon simskola utan lärde mig helt på egen hand. Som tidigare sagts så fick jag senare tillfälle att ”ta” både kandidaten och magistern i simning. Det här med att ta märken i olika idrotter var mycket populärt då. All simning skedde förstås sommartid – några badhus med simhallar fanns helt enkelt inte då i våra trakter. När jag var i den yngre pojkåldern var förstås kälkåkning roligt – det skedde med kälkar som jag själv tillverkade. Samma var förhållandet med mina första skidor. Att åstadkomma formen på brädlapparna var inte så svårt – värre var det att få fram böjarna på skidspetsarna. Det gick till så att man höll skidspetsarna i kokande vatten en bra stund och sen satte jag dom i spjärn mellan väggen och en kakelugn och där fick dom sitta över natten. Det gick faktiskt riktigt bra men böjen var ganska liten får man väl säga. Med ett bindsle av en läderrem som spikades på skidorna blev det i alla fall skidor som kunde användas åtminstone något år. Så småningom fick jag i alla fall ett par fabrikstillverkade skidor i julklapp och då gick det bättre med åkandet. Skridskorna var naturligtvis sådana som man satte utanpå pjäxorna och snörde fast med läderremmar. S k rörskridskor med sko fastsatt fanns på 30-talet men var förstås alldeles för dyra för de flesta ungdomar.

Läsning

Kvällarna blev läsningens tid. Biblioteken började bli ganska välfyllda – särskilt var Stifts- och länsbiblioteket i Linköping mycket välrustat och där var jag en trägen gäst. Men också läroverkets eget bibliotek blev mycket besökt. Jag plöjde nog genom många hyllmeter böcker under real- och gymnasieåren. Bland pojkböckerna var nog Fennimore Coopers och Karl Mays indianböcker mycket eftersökta – vem minns inte Den siste Mohikanen eller Old Shatterhand, för att ta ett par exempel. Sen kom böckerna om Tarzan, apornas son, som jag läste om flera gånger, och den trevliga serien om internatskolan Singleton. Längre fram blev det mera av vuxenlitteratur som lockade – både deckare och äventyrsromaner liksom en hel del facklitteratur, framförallt historia och geografi. I veckotidningen Allers fanns vissa veckor ett särskilt klippark av tunn kartong. Med hjälp av sax och vetemjölsklister kunde man där bygga olika slags slott och andra imposanta byggnader. Det roade mig mycket och jag vet inte hur många sådana kartonghus jag klistrade ihop. Vetemjölsklistret, som man rörde ihop själv, hade emellertid den förargliga egenheten att inte ”ta” så bra. Längre fram kunde man dock köpa ett klister, som hette Syndetikon och det var mera användbart än vetemjölsklistret.

Radio

En del tid kunde man också ägna åt radiolyssning men dels fanns det ju bara ett program och det var ganska begränsat – bara på kvällstid och väldigt inriktat på vad man kan kalla folkbildning. Underhållningen bestod huvudsakligen av grammofonmusik och lite radioteater. För dem som kunde skaffa radioapparater med högtalare och s k radiorör i stället för kristallmottagare – det kom fram sådana i snabb takt i början av 30-talet – var det lite bättre. Då kunde man ta in också utländska stationer från nästan hela Europa och det var ju spännande. Men samtidigt var det för de flesta bara musikprogram att ha glädje av för det var bara ett fåtal människor då i Sverige som kunde något utländskt språk. Det enda svenska programmet började i regel inte förrän kl. 18 på kvällarna och då var det vanligen först en grammofontimma, som vanligen avslutades med en marsch. Därefter följde nyheter från TT. De höll på i en kvart och var det enda nyhetsprogram som då fanns på hela dagen. Först i samband med andra världskrigets utbrott hösten 1939 började man med en nyhetsutsändning på morgnarna, kl. 07.45. Radioprogrammen på kvällarna bestod till stor del av föredrag i skilda ämnen – det var inte så lite av folkbildning över dem för övrigt. Vidare fanns det en del radioteater, vilket var mycket uppskattat. Kvällsprogrammen slutade vid 23-tiden med att man spelade Du gamla, du fria.

Film

Det här med att kunna se rörliga bilder via radio drömde man inte om – många ansåg att det aldrig skulle bli möjligt. Och det dröjde ju ända till mitten av 50-talet innan TV började komma igång så smått i vårt land. Men bio kunde man ju gå på – först var det endast stumfilm och till den kom text på en svart ruta mellan bilderna då och då, efter något år blev det också text direkt på bilderna. Ungefär 1931-32 tror jag att jag såg den första ljudfilmen, naturligtvis också den svartvit. På biograferna i Linköping var biljettpriset på bio under många år 1:10 kr (varav de 10 örena var nöjesskatt!). På matinéer kunde barn gå för 50 öre. Vad det var för filmer som man kunde se- Ja, för oss ungdomar blev det mest filmer med Fridolf Rhudin, som spelade in en rad komedier. Vidare de danska filmerna med Fyrtornet och Släpvagnen och så förstås Charlie Chaplin. Populära var också flera djurfilmer från Afrika och andra exotiska länder. Problemet var egentligen att ta sig fram och tillbaka till Linköping för att gå på bio. Bussarna hade inga turer på kvällarna och tågets sista tur gick ca kl. 21, så om bioföreställningen höll på längre var det inte någon chans att komma hem. Söndagsmatinéerna gick ju mitt på dagen så då gick det bättre.

Julgransrystningar

Ett stort nöje i samband med jularna var de s k julgransrystningarna (numera säger man julgransplundring). Det gällde då i första hand de mindre barnen. För oss ungdomar i tonåren var det familjekalas, som var mycket vanliga efter jularna och fram till slutet av januari. Då roade vi oss och de vuxna med s.k. levande charader och en rad olika tankelekar. Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att föreställa mer eller mindre kända personer i charaderna – gästernas ytterkläder utnyttjades hårt! Till kalasen hörde att det skulle vara mängder med julmat. Men det hela var i regel mycket nyktert – sockerdricka för damer och barn och pilsnerdricka för gubbarna. Ville gubbarna ta sig en hutt så fick det ske i smyg eller i ett särskilt rum!

Barnkalas på Sturefors

Ett speciellt och efterlängtat julnöje var också det årliga barnkalaset på slottet hos greveparet Bielke. Det ägde rum tredjedag jul och då var alla barn till dem, som var anställda vid godset inbjudna. Det var danser kring granen i den stora festsalen i bottenvåningen på slottet runt en stor gran försedd med enbart vita julgransprydnader och massor av levande stearinljus och långdans uppför och nedför trappor och genom massor av rum och salar. Lita på att det var uppskattat! Sen var det långbord med utspisning i form av choklad och kakor av alla slag. Det hela slutade med dels sedvanliga gottepåsar, dels med en julklapp vardera till alla barnen. Jag vill minnas att man fick vara med på det här tills man fyllde tolv år. Några vuxna var också medbjudna, bl.a. var våra föräldrar med och när vår far hade gått bort så bjöds mamma årligen in också i fortsättningen liksom vi, Gunvor och jag, tills vi fyllt 12 år.

Klassamhället

Ur rent kulturhistorisk synpunkt kan det i det här sammanhanget vara värt att påminna om den oerhört stora klasskillnad som fortfarande rådde under tjugo- och trettiotalen. Högst i rang i Vist var naturligtvis greveparet Bielke med godsägarefamiljen Ekman på Bjärka-Säby på ungefär jämställt plan. Sedan kom -enligt min uppfattning – socknens kyrkoherde, inspektorn på Sturefors gods, skolkantorn, direktören vid lantbruksskolan i Bjärka-Säby, trädgårdsmästaren vid Sturefors slott (min far, alltså), ett par storbönder samt ytterligare några få personer. Sedan kom inget och sedan kom inget och sedan kom den stora mängden hantverkare, lantarbetare, statare och torpare. Något umgänge mellan de olika grupperna förekom knappast – såvitt gällde grevefamiljen inte alls. Bielkefamiljen var ju högadlig och dess umgänge begränsades till motsvarande adliga familjer i de större godsen och i Stockholm. Vid flera tillfällen var kungen (dvs. Gustaf V) på besök – vanligen i samband med jakter. Han kom då med tåg och i sin egen kungliga vagn, som väl numera aldrig används, om de ens finns kvar. Genom att Bielkes konverterade till katolicismen kom väl umgänget att något dras till det hållet, men det är en ren gissning. En grevefamilj på den tiden levde ju också ståndsmässigt, så att säga. Man höll sig på slottet med såväl betjänt som kammarjungfru, guvernant till barnen, kokfru, kallad mamsell, i köket, två husor och en husare. Vidare chaufför till de båda bilarna, kusk till ridhus och stall för flera vagnshästar, en jägare, en fiskare och två skogvaktare. Trädgårdsmästare för skötsel av park och trädgård med växthus. En inspektor för driften av godsets jord- och skogsbruk. Vid det s k Bruket fanns anställda snickare och smed, maskinist för den egna kraftstationen i Stångån och sågare vid det likaledes egna sågverket. Det fanns också en särskilt anställd nattvakt, som gick sina ronder runt slott och brukssamhälle varje natt. Man kan nästan säga att godset styrdes som en liten feodalstat.

Ja, det var en utvikning från ämnet. Under några vintrar var det gott om snö och då ordnades ibland med slädpartier – bönderna hade ju alltid tillgång till hästar och slädar. Det var festligt – ibland hade man facklor till varje släde – och vanligen slutade det med att man kom hem till någon som anordnat kalas efteråt.

Ungsvenskarna

Någon gång i mitten av 30-talet kom jag och Gunvor med i en förening som hette Ungsvenskarna. Det var Högerförbundets (numera Moderaternas) ungdomsförening, dom heter MUF nuförtiden. Den kom till som motrörelse till de nazistiska ungdomsorganisationer, som började sticka upp efter Hitlers maktövertagande i Tyskland. Av andra ungdomsorganisationer fanns egentligen bara SLU (Sveriges landsbygdsungdom) då. Det var Bondeförbundets (numera Centerns) ungdomsföreningar. I Ungsvenskarna hade vi mycket trevligt tillsammans, bland annat så bildade några stycken av oss (från Landeryd och Vist) en blåssextett. Vi fick den legendariske musikfanjunkaren Bohman i Linköping som lärare och på ganska kort tid lärde vi oss så mycket att vi kunde uppträda på diverse hembygdsfester och liknande tillställningar. Det var jätteroligt. Mitt instrument var tenorbasun. För övrigt var besättningen: Klarinett, Ess-kornett, B-kornett, Althorn, Bastuba och Trummor. Ess-kornetten varierade med Trumpet. Vi uppträdde också vid Högerförbundets distriktsstämmor, bl.a. på stadshotellen i Skänninge och Söderköping m.fl. ställen under ledning just av fanjunkare Bohman. Vår lilla musikkår fungerade under några år men när kriget bröt ut och de flesta av oss ryckte in i militärtjänst blev det efterhand omöjligt att fortsätta så att vårt musicerande fick tyvärr upphöra.

Kyrkokören

Likaledes någon gång i mitten av 1930-talet bildades en kyrkokör i Wist på initiativ av kantor Henning Novik. Där kom både jag och min syster Gunvor med ganska snart. I början bestod den inte av mera än något tiotal medlemmar men växte efterhand så att det innan krigsutbrottet nog var en blandad fyrstämmig kör om minst tjugo ungdomar. Övningar avhölls regelmässigt en gång i veckan i församlingssalen i kyrkskolan och det kan noteras att intresset för deltagande var så stort att det till och med fanns körmedlemmar som bodde i Bjärka-Säby och längre bort och som varje vecka cyklade fram och tillbaka vinter som sommar (Bilar var det ju ingen som hade tillgång till bland körsångarna på den tiden). Körframträdandena skedde förstås då och då i kyrkan i samband med gudstjänster men också vid andra mera hembygdsbetonade sammankomster, t ex i samband med Valborgsmässofirandet, som skedde med majbrasa på vad som kallades Midsommarkullen. Vi deltog också i större kyrkosångshögtider, anordnade inom stiftets ram. Så länge min syster och jag bodde kvar i Sturefors så deltog vi i kyrkokören, där vi alltid hade en trevlig samvaro, som vi ogärna missade. Wist har sedan alltid haft en fin kyrkokör, som blivit större och större. Vid några tillfällen har man firat jubileer, som jag har haft glädjen delta i. Bifogade bild tror jag togs vid 20-årsjubileet 1953, (1954-). Det ägde i alla fall rum i den gamla kyrkan.