Ebbetorp i Vist

OM ETT HEMMAN 1336-1990
Berättat av Göthe Gustavsson år 2000

Ebbetorp i Vist socken ska denna berättelse handla, om ett stycke mark som brukats på olika sätt av samma släkt sedan l642 övertagits av söner, döttrar och mågar, och på den vägen är det fortfarande.
Han var väl kristnad till Embjörn, den förste som bröt upp en kornåker och kålland så att det kunde bli en bosättning där förr får och fä vallats på ängarna. Embjörn, ”den starke vid elden” var betydelsen av hans namn enligt gammalt germanskt språkbruk. Och han fick nog ta sina krafter i anspråk, för att flåhacka nytt land i moränleran som inte gav efter så lätt. Kanske det var i 1300-talets början, efter några lugna år i landet, munkarnas anvisningar i naturahushållning som gjorde att man behövde allt mera mark i anspråk för odling, och då blev det sådant som var högt beläget och klarade av vårflödet som blev plats för bosättning.
Säkert hade svedjandet krävt sin tribut av markens matjord i de centralare delarna av landet, närmare köpstaden. Då askans näring var förbrukad . efter några år, blev det allt glesare mellan stråna om det inte fanns fädjur och dynga tillräckligt.
Hallonbråte, nyponsnår tog tillbaka sina marker, och det blev att söka nya, bättre där man inte hade kraft att vända om jorden, beså och hålla den öppen i odling.
På det viset var det här som ett stycke mark blev avskilt och satt i laga läge, så att det blev en säljbar handelsvara, en kapitalplacering. Men det var inte Ebbe, han som bröt upp första odlingen, som blev ägare, han fick göra arbetet och betala ränta därtill åt en jordägare, timra fähus som skydd åt djuren, och tak över huvudet åt familjen.
Vi vet bestämt att det var så redan 1336 då Johan Mörske vid arvskifte med sin bror bl.a fick överta Ebbetorp med ett skogsskifte. Det var då Magnus Erikssons fogdar satt på kungsgårdarna och drev in skatterna, det var angeläget att utöka andelen i mantal satt jord, och få bygder bebodda, sockenkyrkor byggda och underlag för dess fortbestånd.

1500-TAL och SVEDJEBRUK

Det är vä förståeligt varför man under följande två århundraden inte har några säkra urkunder om gården, när man betänker hur det blev efter Digerdöden som härjade på 1350-talet, på många platser blev det inte många arbetande armar kvar, bygder blev öde igen. Kanske blev det så med Ebbes nyodling, för det skulle dröja ända till 1500-talet då det nämnes tillsammans med Styvinge ingående i Sofia Stenbocks jordagods, med Säby som som sätesgård.
Och det var en Styvingebonde, Jon som tog upp Ebbetorp igen, man kan ju tänka sig att det var vid en tidpunkt då det varit lugna förhållanden i landet en god tid. Nu mässade prästen i kyrkan på ett språk som alla förstod.
Dackes folk hade dragit förbi och försvunnit igen, man hade en kung som gav anvisningar för sådd och skörd, om svedjebruk och nyodling för landets förkovran.
Allteftersom det blev flera fädjur och får att försörja blev det att vandra allt längre bort från inägomarken för att söka lövtäkt, och därigenom åstadkomma mera slåtterängar. På det viset blev det en omfattande nyodling i vår bygd vid den tiden.
Det blev då för bonden Jon att bygga upp nya hus vid Ebbetorp för folk och fä, på hälleberget, enligt bibliska anvisningar. Den goda jorden var alltför dyrbar, där skulle vara kornåker, och hygget I skogen skulle svedjas och besås dessutom.

Det var att följa givna förordningar sålunda (I. Utdrag ur Bjärka Säby arkiv):

”En god lanthushållare planerar en svedja året före sålunda, att han på hösten fäller och kvistar allt barrvirke och tar tillvara allt som till stängsel och byggnation kan vara gagnelikt. Han låter allt ris ligga kvar under snön och barra av, för att tillföra marken mera näring. Man låter all lövskog stå till midsommar nästa år, och bryter därav löv, sedan bränner man allt, tillsammans med det som om hösten fälldes.
Det är litet gagnelikt att bränna någon svedja samma år som man fällde, vilket dock ofta gemenligt sker.”

Så var det dags för sådden av råg som skulle mätta många hungriga munnar. Rågen, den välsignade grödan, som kunde förvaras år emellan om man hade vältimrade hus, välskrädda golvplank, dörr med regellås och kattglugg.
Rågen som gav mjöl till bröd och gröt, sattes den på jäsning och fick passera kopparpannan så blev det en festdryck till högtider, medicin för krämpor, kryddat med malört, rönnbär, kamfer eller vad huskuren föreskrev.
Råghalmen täckte taken och var en foderreserv om våren blev allt för sen.
Nu stadgade östgötalagen sålunda: Att den som på byns gemensamma skog tar upp en svedja och sedan odlar upp och hägnar in, får full äganderätt till denna allt tillkommet i akt och mening att få alla möjliga marker uppodlade.
Så kom det sig att Anders, Jonsson som efterträtt sln far på gården tog ett samtal med kyrkoherde Henrick, om en plats på kyrkobybornas gemensamma skog. Den låg allt för långt från byn och prästgården, så han fick kyrkoherdens tillåtelse att svedja och odla där.
Men Anders ägde ju ingen gård, han fick göra detta åt Säby Frälsegård, och när odlingen blev inhägnad och kommit i hävd, så blev det för ladufogden att sätta ränta även på detta för bonden att leverera till herrgården.
Man trodde då att detta skulle ha evärdelig beständighet, med prästens löfte och lagens stöd. Men det skall senare visa sig att så inte var fallet.

1600-TALET OCH PER ESBJÖRNSSON I EBBETORP

På 1630-talet var det en bonde i Ebbetorp som hette Erik, och det är intressant att se hur tidens händelser påverkar hans åtaganden.
Det är lång väg mellan Linköping och Preussen, men där var nu svenske kungen med sin armè, hemvändande svenska knektar hade berättat om landstigningen i Livland, framryckningen genom Polen, där det lämnades styrkor kvar som bättrade på landets finanser genom att kräva tull av all fraktfart på floderna där. Många mindes ännu bataljen vid Stångebro, där kung Gustavs far Sörmlandshertigen, satte stopp för storherrars och utländska intressen. När så kungens meningsfränder i Tyskland bad om hjälp så gav det anledning till ännu ett fälttåg, och i kyrkorna höll man tacksägelsemässor för de stora framgångar de rättrogna fick.
Här i trakten märkte man av det hela på marknaderna, där det fanns värvare till olika regementen och uppköpare av goda hästar som nu hade fått en rangordning i krigföringen, och även i vardagslag genom att vägarna undan för undan förbättrats.
Men de Polska tullinkomsterna varade bara i 6 år och kriget tarvar mera pengar, det har ju dock aldrig varit några bekymmer för myndigheterna, det löstes som vanligt med en ny skatt, på boskap, rumpeskatten som den kallades. Och när fogden och hans skrivare kom till Erik i Ebbetorp så kan de notera: 2 ston, 1 ko, 2 kvigor, 3 får, 1 tunna utsäde.
Detta hände 1632, fram på hösten höll man förböner i kyrkan för den stupade hjältekungen, som offrat sitt liv för att den rätta tron skulle vinna terräng i Tyskland, men på kyrkbacken kunde man höra hur folket där armèn drog fram, ograverat fick fortsätta sina latinska mässor.
Men befälhavarna var nitiska med att beteckna allt av värde som krigsbyte, konst, guld,silver, allt samlades och packades i lårar och en omfattande hemtransport påbörjades.
Men knektarna som som återvände fick vara glada om de hade livet i behåll, och minnet av det goda ölet som fanns i överflöd på sina håll. De kunde berätta om fromma munkar som tillverkade de kosteligaste liörer.

Han var barnfödd i Seltorp 1611, Per Esbjörnsson, den förste i nuvarande ägaresläkten som flyttade till Ebbetorp 1642. Han for omkring på Säbygodset och timrade hus, så på det viset träffade han Kirstin Olufsdotter från Barkesved. Vartefter blev han timmerman för Säby och kunde gifta sig 1642 då Ebbetorp blev ledigt för en hantverkare som han.
Nu kan man tänka sig att han kan hålla sig med häst för transport till de olika arbetsplatserna, och få ombesörjt framforsling av timmer, sparrar, takhalm till alla byggen som då förekom vid det omfattande godset.
Nu hade till .Säby kommit ny ägare herren Carl Persson av, Natt och Dag och tydligen stod väl i I god gunst hos honom, för 1662 får han Ebbetorp i förläning dvs han får i sin livstid bebo och bruka gården utan att betala ränta till frälsegården Säby.
Men fastän Per hade fått förtroendet som kyrkvärd i församlingen så fick han ingen ro för prästerna angående svedjelandet som Anders en gång i tiden tog upp på Prästgårdsskogen, det kyrkoherde Henrick lovat en gång, det gällde inte längre, nya präster ville inte acceptera östgötalagen. Men torparna i Ebbetorp ville inte godvilligt lämna något ifrån sig. Höstetinget 3/10 1692 i Slaka tingshus vittnade Per Esbjörnsson om detta, för den mark som Anders Jonsson odlat upp åt Säby herrgård.
Per hänvisar till Östgötalagen, att han brukat samma hävd som omstängt var i 48 år före hans tid.
Att torparna för denna jordlott till frälsegården Säby redde så månge skinn som årligen till herrgården kunde behövas. Saken hänsköts till häradsnämnds syn.
Samma datum 3 Oktober 1692 noterar Kyrkoherden i Vist i sockenboken att välförståndige Per Esbjörnsson i Ebbetorp avlidit.
Som man kan antaga, blev det en färilkning vid gränsdragningen, så att prästen fick överta odllngen och satte dit en torpare Ulrik, som fick tlmra en stuga åt sig på ofri grund som seden var, han fick bruka de 20 kappland som var odlade, och fäbete på skogen. Då var man säker på att kunna hålla Ebbet0rparna borta därifrån.
Ebbetorpsgränsen flyttades därefter lite söderut, ända ti11 torpet, och hemmanet fick några tunnland mera skog istället.

ESBJÖRN PERSSON och KAROLINERTIDEN 1686-1719

Nu hade det blivit ny ägare till gården, för Carl Persson på Säby hade kommit på obestånd och pantsatt bl.a. gårdar även Ebbetorp och Styvinge till överstelöjtnant Johan Gripenvald på Västerby omkring 1690.
Det var Ju så vid den tiden att Indelningsverket genomfördes, och Kronan måste skaffa fram förutom knekttorp för varje rote, även avlöningshemman för olika befäl i passande valör.
En överste, Mauriti Wellingk, förmedlar tydligen affären, så att Kungl.Majt. och Kronan övertar Styvinge och Ebbetorp som avlöningshemman för löjtnanten vid majorens kompani vid Östgöta Ryttare. Ebbetorp ingår då som augement, dvs tillskott, eftersom Styvinge två gårdar ansågs för lite.
Men nu var Esbjörn, Pers äldste son brukare på gården. Han gifte sig 25-årig 1686 med Kristin Olofsdotter.
Enligt 1691 års karta hade de endast 5 tunnland och 12 kappland odlad jord att leva på, men det blev barn i stugan och de kunde väl också ha något över åt fogden, som denna krigstid måste ha gjort täta besök. Och de första åren på det nya seklet var det enbart goda rapporter från kungens härtåg, som Esbjörn kunde höra, då han som församlingens kyrkvärd gjorde sin tjänst.
Men då olyckorna börjar så kommer allt på en gång. Man får höra om Poltava, att hela armén är förlorad till ryssen, kungen hos turkarna och danskarna ryckt in i Skåne. Med utskrivning av nya knektar och Stenbocks insats så kunde dock detta hot avvärjas.
1710 kommer så en annan plåga, farsoten den asiatiska böldpesten, som blev en stor olycka i Ebbetorp. Esbjörn och Kristin hade nu 7 barn i livet mellan 4 och 21 år gamla, och det var den äldste sonen som blev först drabbad, Kanske han varit borta någonstans och dragit smittan med sig hem.

Döde i pesten i Ebbetorp:

Son Nils 30/11 17 år

Moder Kristin 12/12 44 år

Dotter Karin 15/12 14 år

Son Johan 16/12 12 år

Son Jonas 18/12 7 år

På tre veckor hade så Esbjörn förlorat hustru samt fyra barn och nu var det panik i socknen, med ett så våldsamt händelseförlopp. Prästen tillät inte att de döda fördes till kyrkan för gravsättning utan man fick begrava de döda från Ebbetorp, Hjortkälla m. Fl. på kyrkbyns gemensamma skog utmed vägen som går genom markerna. Detta skedde 22/12 1710. Platsen har fått heta dödslätten i muntlig tradition sedan dess, även om senare generationer förlorat vetskapen om sakförhållandena. De stora flyttstensblock som ligger nära intill, kallas följaktligen för spöksten.
Men tidens händelser var sådana att man var luttrad av prövningar. För tio år sedan blev Linköping eldhärjat och de flesta hemlösa. I rotarna blev det vartefter klart, var det skulle bli avhysning av änkor och barn i soldattorpen, för att ge plats för nya knektar, som skulle träda i tjänst efter de som förlorats. På gårdarna blev nya inhyseshjon och flera munnar att mätta. Detta hade Esbjörn att beakta då han i pestens villervalla hade att ombesörja nödbegravning av sina anhöriga. I 20 år hade han haft församlingens förtroende som kyrkvärd, och engagerat sig i så många tjänster, och när han nu drabbats av en sådan olycka får han inte sina nära och kära begravda i vigd jord. Prästen kommer senare för att lysa frid över gravarna.
Esbjörn hade nu kvar i livet en dotter Elisabeth 21 år, Anna 4 år och sonen Per 9 år att ta hand om. Omsider gifte han om sig med Karin Nilsdotter från Hultet 9/2 1716.

1700-TALET och PER ESBJÖRNSSON

Man märkte nu även i Vist att det blivit lugnare tider i landet, sedan budet kom att Kungen blivit skjuten i huvudet på något underligt sätt. Detta krigande var obegripligt för bönderna.
Men nu var envåldshärskandet slut, det var nu 16 rådsherrar som skötte de löpande ärendena med Arvid Horn som ledare, riksdagen samlades vart tredje år. Man talade om frihet, kommersiellt hantverk började etableras alltmera. Det bekom inte bönderna i våra trakter särskilt mycket att ryssar landsteg i kustlandet och rövade med sig så mycket de kunde bringa med tillbaka på sina galeaser, de hade ju ingen möjlighet att komma i så stort antal. De avslutade alltid dessa utflykter med att bränna ner gårdar och byar innan de återvände hem.

Då Esbjörns äldste son Per var 18 år 1719, gifter han sig med Ingrid Larsdotter från Hjortkälla och övertar brukandet av gården efter sin far, som då var 58 år. Men kronans kassakista var uttömd nu efter krigen och Görtzens nödmyntsäventyr. Man hade många förfallna kronogårdar som inte kunde underhållas. Därav kom det sig att 1723 beslutades att de brukare på dessa gårdar som så önskade skulle kunna få friköpa fastigheten de bebodde.
Detta var säkert ett anbud som passade Per och Ingrid i Ebbetorp. Så verksamma människor som de tydligen var, så hade de säkert svårt att alltid underordna sig alla pålagor från kronans myndighet. Mellan 1720 och 1739 får de 8 barn, som man kan tänka sig i ett lyckligt äktenskap.
Det var Pers föresats att gården skulle friköpas från kronan, men det skulle dröja ända till 1758 innan så kunde ske. Då hade han sparat ihop till 90 daler silvermynt, och det stora tillfället kom då han hos räntmästaren kunde underteckna kontraktet som gav honom tillåtelse att disponera hus och mark på ett helt annat sätt (se kontraktkopia på nåsta sida). Han hade nu gårdsfolk till hjälp med arbetet, genom att dottern Sophia gifter sig detta år med Jonas Nilsson från Torpa by. De bosätter sig på gården och deltager i sysslorna.
Per hade nu tid att disponera för sina uppdrag som häradsdomare, han kunde ta trillan och fara på förrättning. Eller om det var dåligt väglag, sadla på och ta mitt över på stigarna som genade genom markerna. I selkammaren hängde även en damsadel, så det var väl rustat med fortskaffningsmedel.
Sonen Johan, lärde till färgare, och kom så småningom som färgaremästare til1 Jönköping. Sonen Jonas blev skomakare och byggde en stuga åt sig på Ebbetorps ägor. Äldste sonen Esbjörn, gifte sig 1741 med Catarina Andersdotter från Selgesäter, de fick 2 barn, Anders och AnnaMaja. Han dog ganska ung och hur det påverkade barnen kan man se i Pers bouppteckning som synes i källförteckningen. Farbrodern, Johan, färgaremästaren tog väl något hand om dem. Anders tog hans efternamn och tog värvning till Enkedrottningens Regemente i Stockholm, som flyttades över till fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, som var under uppbyggnad nu.
Häradsdomaren Per Esbjörnsson avled 29 Julil 1779, 78 år gammal.

MARIA JONSDOTTER och GUSTAV JOHANSSON 1779-1798

Dottern Sophia har också förlorat sin make Jonas detta är, och de har bara en dotter livet, 20åriga Maria. Men Gustav, från Skog, häradsdomare Johan Anderssons son, gjorde sig allt oftare ärenden mitt över skogen. Och till hösten då skörden var bärgad, var det dags att rusta till bröllop i Ebbetorp mellan Maria och Gustav.
Så blir då Gustav Johansson bonde, och man kan förmoda att nu odlats upp mera Jord vid tillfällen som det funnits arbetskraft att tillgå. Gustav och Maria har nu 7 barn i livet, gamla Sophia lever fortfarande, och man känner sig trångbodda. Men det finns skog att tillgå så Gustav låter bygga ett nytt hus ät familjen. med 2 våningar på jämnväggarna enligt gängse modell för trakten vid den tiden, för ett normalt hemman.
Och det är 1796 då timmermannen hugger in årtalet högst upp invändigt i gavelröstet, där det kan läsas än idag. Gustav hade ordnat åt sin familj, byggt mangårdsbyggnad, planterat en lönn som vårdträd på gårdsp1anen som sig bör på en välordnad gård och två askträd som vägportal. Den stora familjen har nu kök och storstuga nere, samt kammare och nattstuga ovanpå. Här blir god plats för spinnrockarna, varpan och vävstolarna till linne och vadmal.

Men lyckan är en skör tingest får Maria nogsamt erfara. Det är 17971 i juli månad hon får en son, som döpes till Per, men han insjuknar i advent och dör annandag ju1. Så i mars månad året därpå är det åter dags att röja ur storstugan, hänga lakan för fönstren och ställa eneträd vid verandan. Gustav blev drabbad av blodstockning, på ett par bockar står kistan hans sista viloplats, han lämnar Maria med 6 barn 3-l7 år gamIa. De tar farväl av honom innan locket lägges på för gott. Så begynner sista resan till kyrkan, förbi granngårdarna, som hedrar med kors av granris vid vägutfarterna. Gustav Johansson dog 10 mars 1798, 42 år gammal.

MARIA JONSDOTTER och HENNES FAMILJ 1779-1832

I bouppteckningen efter Gustav noteras:
Silver, koppar och tenn 35 Rdr.
3 hästar, 1 föl, 1 par stutar, 5 kor
2 kvigor, 11 får, 3 getter, 4 grisar 108 Rdr.

Detta hade man att försörja på 6 tlnd. odlad jord i tvebruk. Gården gav 1/4 mtl. Ebbetorp värderades till 555 Rdr.
Nu hänger det på Johan 16 år, och Anna Sophila 17 att gripa sig an med vardagsarbetet. Här göres ingen skillnad på mans eller kvinnosysslor frånsett komjölkningen naturligtvis.

Ett åtagande varje hemman hade, var att stå för underhållet av ett stycke väg, som var uppdelat efter mantal. Det kunde vara att med spett och slägga tukta alla jordstenar som ville krypa upp i vägbanan. Skotta vägrenar rensa diken om det fanns, och köra grus i all oändlighet. De smala vagnshjulen som anvandes då, spårade upp vägbanan fort och gruset försvann. Marias vardag är fullt upptagen av alla de sysslor, men hon vet så val talesättet att tre olyckor följs åt, och hennes farhågor kommer att besannas,.
Johan och Anna Sophia är iväg till häradsallmänningens grustag i Selgesäter, för att hämta grus till väglagningen, då det inträffar. Anna var upptagen med att skotta på av det bästa materialet, och varsnar inte ett överhäng av grus och sten som störtar ner över henne. Hon blev massakrerad av stenmassorna, plågades hemma hos Maria i 4 dygn innan hon dog 29 okt. 1798, 17 år gammal. På 14 månader hade Maria förlorat make och 2 barn. Men de 5 kvarvarande barnen växer till och träder in i sysslorna vartefter. Soldaterna som kommer tillbaka från sina möten och tjänstgöring, kan tala om den nu skjutne kungen Gustav, som prompt ville ha krig med ryssen. Nu var det hans son som var enväldig, och hade all makt. Man mindes den gamla goda tiden, då det var frihet och lugnt i landet. Knektarna hade fått med sig hem syrener att pryda täppan med, potater sattes i landet att dryga ut kosten med. Tobak fanns att röka i kritpiporna som lätt gick sönder. Tack vare detta, att de då kastades och nu hittas i jorden, kan de berätta sin historia.

Så fick man sätta in soldater mot upplopp i både Norrköping och Linköping år 1800. Men det gällde inte direkt fråga om frihet och broderskap som det gällde i Frankrike nyligen. Nej det var så att man var förbittrade över de orimligt höjda priserna på brännvinet. Bryggaremästarna vid Kronobrännerierna hade fått monopol på tillverkningen och passade på att sätta priser därefter.Och från och till förbjöds husbehovsbränningen. Men myndigheterna, som hade god vetskap om hur det började i Paris, satte hårt emot med en gång, och fick snabbt lugnt i städerna.

Maria kan nu anställa dräng i början innan sönerna växer till, och det blir nu många armar som hjä1ps åt att förkovra den gemensamma gården. De är nu 7 bröder och 2 systrar som gemensamt hjälps åt att mota bort sly och jordsten allt längre från husen. Allt medan kronans soldater fått rycka ut med kungen till strider i Preussen, där många blev kvar, vid Lybeck tog fransosen 1200 östgötar, som ännu 1811 inte kommit tillbaka. Lika många marscherade till Gävle och skeppades över till Finland för att mota ryssen, men återkom decimerade, blesserade tillbaka till sina torp omsider igen.
Ebbetorp hade fortfarande att deltaga i ansvaret för soldaten i Stjärntorpet i Skälstorps rote, och det tarvades ofta utlägg till nya munderingar, då det var tätt mellanutryckningarna. Men det var inte nog med detta, i kyrkan kungjorda att Riksdagen i Örebro 18l2 antog en ny lag om allmän värnplikt, för alla män mellan 20 – 25 år.
Det gamla Indelningsverket skulle avvecklas, undan för undan. Den nya kungen, Franske kejsarens förre fältmarskalk, ville ha tillgång till mera soldater, till böndernas förtvivlan, man hade sista tiden varit utsatt för extrautskrivningar på flera olika satt. Helt plötsligt kom kriget och soldatbekymret närmare, direkt in i böndernas hus.
Det kom Sven till Marias familj, det kom länsmansskjuts med kronoskrivare som krävde att en man från Ebbetorp ställdes till kronans tjänst som beväringskarl. Men Maria skickade inte godvilligt några söner till krigstjänst, det var här de hörde hemma, och här skulle de vara. Och hon fann på en lösning. För nu 1812 var det så att f. d. lifgrenadieren, Gustav Dahl hade blivit entledigad från sin tjänst och sitt torp, Persbo, i Skeda. Han hade deltagit i kriget I Finland 1809, och återkommit blesserad. Då hände det att från fransk fångenskap återkom de soldater som blev krigsfångar då de skulle avsegla från Lybeck. De hade kommit ombord och skeppet varpades ut i rum sjö når de måste avbryta och ge sig fångna, inför hotet från fiendens artilleri.
De hade nu kommit tillbaka och skulle placeras ut på tillgängliga torp. Därför blev Gustav Dahl avhyst trån sitt torp, och bodde med familjen hos hans föräldrar i Lövsätter. Det blev nu en uppgörelse, att Gustav skulle få bygga en stuga åt sig på Ebbetorps ägor utmed landsvägen, mot att han ställde upp som beväringskarl för gården. Så skedde, och han blev antagen av kronan igen till tjänst, och omsider blev det för honom att dra iväg i kungens fälttåg mot Norge.
Han återkom lyckligt därifrån, och levde kvar i stugan med sin familj, och kunde sedan ägna sig åt fredligare jordiska sysslor, han hade ett litet land och en hage till kobete, Dalhagen. Han levde där omedveten om att han varit med i sista krigshandlingarna som landet deltagit i för så lång tid framöver. Äldste sonen Johan står nu som brukare, 1811 hade han träffat Inga Stina Andersdotter från Grebo, de gifte sig till hösten, och eftersom de nu var väl hjälpta på gården, kunde de nygifta se sig om efter något eget. De flyttade 1813 till Ullstämma by och blev bönder i Norrgården till 1843.
Så vid Ebbetorp blev det nu för Johannes att ta vid som brukare, mor maria hade städslat en piga från Ånestad i Vårdsberg, Helena Catarina Simonsdotter, som hjälp med sysslorna. Det blev nu så att Johannes uppskattade Lena Cajsas färdigheter och handlag med saker och ting så att det stundade till giftermål i Ånestad, där de sedan började på hennes föräldragård.

Det tunnar ut i Marias hus, döttrarna har flyttat åt var sina håll och det är nu Carl som står som brukare till 1827 då han flyttar till Sjögesäter i Vårdnäs som brukare där.

JOHANNES GUSTAVSSON och LENA CAJSA SIMONSDOTTER
1829-1836

Men mor Maria behöver inte ängslas för släktens fortbestånd på gården, det hennes morfar gjorde, genom att friköpa hemmanet var rotat i familjens medvetande. Johannes och Lena Cajsa hade nu kommit till Juby Rusthåll i Askeby, där de funderar över de nya förhållandena i Ebbetorp. Samtidigt börjar det nu i byarna att talas om laga skifte med stora kostnader för bönderna, och risk för osämja. De bestämmer sig för att flytta hem igen, till Ebbetorp där de lagt ner så mycket gemensamt arbete. Man skriver 1827 då de flyttar, med sonen Gustav Fredrik, f -20, Carl Johan f -24, de får sedan en dotter Anna Sophia, f -31.
Det är nu Johannes föresats att han ska lösa ut mor Maria och sina syskon, för att bli ensam ägare till gården. Efter en omfattande pappershantering, tre gånger till tinget, blir det klart 1829, och han kan: stuva ner alla handlingarna i arkivskrinet från 1725, där de får ligga tillsammans med de andra dokumenten. Allt tillsammans kostar 2.000 Rdr.
Mor Maria som i Ebbetorp varit den samlande kraften för den stora familjen, får så uppleva att det kommer värdiga efterträdare av släkten på ålderns höst. Hon avlider 14/3 1832.
Men han har ännu en delägare, det är Kungl. Majt. och Kronan som äger all ekeskogen, enligt lag. 1830 gives nu en möjlighet genom en lagändring att de som så önskar, gives en möjlighet att friköpa denna rätt. Johannes kan skrapa ihop ytterligare 50 Rdr. och lösa ut ekskogen för all framtid.
Johannes och Lena Cajsa hade säkrat ett hemvist för familjen, men det blev av kort varaktighet. Båda var de märkta av lungsoten och Johannes dog 1834 endast 49 år gammal. Lena Cajsa kämpade med lunghostan i ytterligare två år till 1836 då var hon 35 år. Men i all omtanke om sina barn, gifte hon om sig endast 9 dagar före sin död med drängen Carl Petter Persson från Vinstorp. Det upprättades ett äktenskapsförord i vederbörlig ordning, för att säkra barnens rätt i boet. Men de tre barnen blev föräldralösa, och nu måste den tidens sociala service träda till. Det var då faddrarna som enades om att, nämndeman Petter Jonasson i Norrberga skulle få uppdraget att vara förmyndare för dem och föra deras räkning.
I Vist och angränsande sockenkyrkor kungöres nu 1837 att 1/4 mtl kronoskattehemman Ebbetorp är till arrende ledigt, och från Banka i Svinsta socken kommer bonden Lars Larsson, och blir arrendator i 6 år. Det förrättas nu syn i vederbörlig ordning, Som beskriver vilka torvtak som ska förbättras, hur många tjog halm det behövs till andra. Där är även buktiga väggar som behöver pilastrar, osv. I trädgården finnes 4 aplar 3 päronträd och 50 humlestänger.
Gustav Fredrik, äldste sonen blir dräng hos sin förmyndare Petter Jonasson I Norrberga, som slutar sina dagar 1843, och vid de förändringar som då blir, så flyttar Gustav hem till Ebbetorp, och arbeta hos sin kusin dåvarande arendatorn Johannes Johansson från Landeryd. Men han hade ofta sina vägar tillbaka till Norrberga och dottern där Eva Helena. 1845 slutar arendatorn vid Ebbetorp och Gustav Fredrik tar över gården. Han är nu 25 år då han blir bonde, men det dröjde till 1846 innan Eva Helena fick brudkistan färdig och bröllopet kunde stånda, i Norrberga.

GUSTAV FREDRIK JOHANSSON 1845-1887

Det är nu helt klart att det är han som ska lösa ut sina syskon från gården, och den värderas till 2.243 Rdr. Med den tidens syn på rättvisa så ärvde kvinnor hälften mot män, och så här höjer man upp 1 /4 mtl till 5/20 delar, för att klara ut arvegodset.

Sålunda bekommer på Gustav Fredrik 2/20 delar
Carl Johan 2/20 ”
Anna Sophia 1/10 del

Carl Johan som nu är myndig, förklarar sig nöjd med sin lott, som han säljer till Gustav för 897 Rdr. 16 sk. banco. Samt ett löfte att han i sin tid skulle få ta gagnvirke och vedbränsle från mossen som låg norr om Styvinge vinterväg, Han var snickaremästare i Humpen i Landeryd och en förutseende man. Platsen kallas fortfarande snickaremossen.
Anna Sophia, nu i 16 års åldern, hade Abraham Nilsson i Edsberga till förmyndare. Han kungjorde i sockenkyrkorna, och föranstaltade om offentlig auktion å hennes arvslott, 1/20 dels mtl. av helt räknat, i I/4 mtl. kronoskatte, Ebbetorp. Gustav Fredrik bjöd högsta budet, 448 Rdr. 32 sk. banco, och är nu ensam ägare.Han har nu de senaste åren haft god tid att planera vad som skulle göras, för att följa med tidens utveckling. Det hade blivit mera kommersiell efterfrågan på jordbruksprodukter, på salutorget kunde man få bra betalt.

Man gick nu över till kronor och för en tunna potatis kunde man få 6 kr, 1:50 kr kilot för smöret, 7-8 kr för en famn ved, råg betalades med 8-9 öre/kg. Men skulle man köpa vetemjöl i affären fick man ge 24 öre/kg, 72 öre för socker, 40 öre för sirup,, 1:80 för kaffe,, 25 öre/kg för sill. Cognac kunde man köpa för 1:50, samt brännvin för 90 öre/litern. På apoteket fick man blodiglar till en normal huskur för 1 krona.

Gustav hade en föresats han länge sneglat på, att odla upp ängen, som hitintills endast gett ängshö som vinterfoder, slåtterängarna hade ju sedan gammalt givit rikligt vinterfoder, av gräs och lövtäkt. Men om man hade jorden i odling så kunde man så igen med den nya grödan, klöver, som gav enorma skördar.

MED NORGE MINST OCH FINLAND TILL
SIG SVERIGE VIDGAR OM DET VILL
OCH MER ÄN MINNESOTA
HÄR VÄNTAR ODLARNS BILL
Ur Ugglehultsboken

Gustav byggde en smedja, så att man på gården kunde tillverka det mesta och skärpa det som behövdes. Kol kunde man skaffa själva från milorna och om det gällde mera avancerade saker som att hetsa ihop vagnsringar, och sådant, så fanns det nu köpekol i staden, att tillgå. Då kunde man få hetta så järnet brann.

Nu gick det att avlöna drängar och pigor, och det odlades upp helt i det skick han tänkt sig, med hjälp av drängar och prästens torpare i Ulriksdal som alltid kallades Hagen, sedan gammalt.

Det lyckades bra för Gustav och Eva Helena, och då hennes yngre syster Chistin gifte sig med Herman Andersson från Kulla så kunde Gustav hjälpa sin svåger med ett kontantlån till han kom igång. På det viset fick de anledning till umgänge, att träffas för att betala intresse, att skjutsa svärmor emellan hennes barn för besök.

Så kunde det hända att man tog en lusttur på sjön, för det hade blivit båttrafik till Labbenäs brygga nu, och det var möjligt att följa med därifrån till Horn och komma tillbaka igen efter en lusttur för jordbundna bönder. Från Labbenäs var det sedan vägtransport av varor i båda riktningarna, och det hade blivit ett bra lyft för skogslandet vid Horn och Kisatrakterna.

labbenas-001218.jpg (52222 bytes) horns-brygga-9707.jpg (52290 bytes)
Labbenäs Horn

Omsider då kanalen blev färdig i hela sin längd, blev det verkliga lyftet, då sågat virke, props, tjärtunnor och alla sorters skogsprodukter kunde få en vidare marknad och skogen fick ett värde även avlägset belägen. Det skedde mest genom pråmfart. men staplade upp produkterna vid någon brygga t. ex Vist prästgård i vår trakt. Så lämnades en pråm och man fick tid på sig att lasta på, så togs den med vid nästa resa till avsättningsorten. Gustav Fredrik och Eva Helena fick endast en dotter i livet, Clara Matilda, f. 1850, som gifte sig 1877 med Per Johan Andersson från Lilla Kolaryd, i Nykil. De flyttade till Ebbetorp och övertog brukandet 1880, men Gustav behöll ägandet tillsvidare. Han hade vissa synpunkter på sin måg, för Per Johan var, vad man skulle kunna kalla en utåtriktad människa. Han tyckte om att göra affärer. Köpa stutar, föda upp och sälja oxar på marknaderna. Och affärerna skulle befästas med skål. Och så blev det ofta uppföljning på vägen hem. Det kunde ta tid förbi krogarna, Statt Ute, Nykro och Tobo innan hästen hittade avtagsvägen till Ebbetorp.
Gustav Fredrik, som var nämndeman och kyrkvärd, hade svårt att tolerera en sådan måg. Därför upprättade han ett omsorgsfullt utformat testamente till förmån för Clara Matilda och hennes barn att aldrig Per Johan skulle, bli ägare till gården, att den värdefulla skogen inte fick nyttjas annat än till husbehov.
Han hade restaurerat gamla undantagstugan 1862 och i testamentet var det väl sörjt för Eva Helenas välfärd, med husrum, fårhage, kyrkskjuts, och alla de undantag för hennes stuga.
Gustav Fredrik avled i slag, 1887, säkert i förvissning att han inte levat sitt liv förgäves.

PER JOHAN OCH CLARA MATILDAS FAMILJ 1887-1912

Per Johan och Clara Matilda fick behålla 5 barn i livet, de var:

Oscar f. -74 , Axel f. -77, Adina f. -79, Carl f -81, och Nils f -86. De var nu delägare i gården efter morfars frånfälle.

De fem ungdomarna i Ebbetorp hade ett omfattande umgänge med likasinnade. Det röjdes ofta ut i storstugan för en svängom, och då kom Per Johan med och släppte loss. Oscar kunde sjunga och spela och sommartid var det dans på logarna.
Men i trakten grasserade Amerikafebern bland de lediga karlarna, det kom en del hem på besök, som hade upplevt enorma saker, och man tyckte att om bara hälften var sanning, så var det anledning att pröva på resan över atlanten. Men det tarvades respengar för bröderna i Ebbetorp, som inte kunde släppa tanken att emigrera. Morfars testamente var så formulerat att tingsratten inte tillätt något uttag ur skogen till avsalu. Men sedan man fått intyg från skogvaktare att där fanns 3.000 överåriga träd som behövde komma bort, så flck man tillstånd att avverka.
Nu kom det sågverk med ångmaskin som kraftkälla till klingan, man kunde såga virke till nytt fähus, bygga till stugan på långsidan och det blev så att alla bröderna kunde emigrera. Först reste Oscar, och han blev med tiden byggmästeare i Minnesota, så rste Nils som blev en ansedd muraremästare i staden Minneapolis. Carl var något av globetrotter och pendlade mellan Florida och Minnesota, sysslande med grönsaker och hälsokost. Han lovprisade solen och blev svart som en neger.
Det blev Axel som brukade gården då de andra reste, och när han träffade Hilma Andersdotter så fann de varandra för evigt. De gifte sig 1905, men amerikabreven var svåra att stå emot, så 1907 åkte Axel över för att ordna för dem, det var i maj månad. Hilma som födde sonen Fredrik 26 maj for efter i augusti med dottern Elisabeth,2 år, och lille Fred. Axel tog ett settlement i Wisconsin i skogsterritoriet, Chequamegonindianernas forna jaktmarker, där de sedan bodde hela livet. De fick 10 barn, bl a trillingar.
Clara Matilda bodde kvar på gården även sedan Per Johan avlidit i hjärnblödning 1912. Det var olika brukare eller någon form av statare, som skötte gården vid den tiden.
I och med järnvägens tillkomst, 1900, så blev det åter ett uppsving i trakten. Man hade lätt att ta sig till staden, ungdomarna gick till fotografen och tog gruppfoto. Det fanns teater och spectakelhus och det gick tåg därifrån åt alla håll.
Eva Adina tog på herrgårdar i trakten och lärde sig hushåll och kokkonst. Men hos mor Clara Matilda var hemmet.
Nu då man börjat med klövervallar till kornas vinterfoder, så blev det att hägna in slåtterängarna till sommarbete åt djuren, och sommartid då man hade bästa mjölksäsongen, var det trafik förbi Ebbetorp. Från Styvinge kom kogubben där, tidvis med tjuren för mjölkkärran, åkande förbi gården till Börsebo då korna var där. Mjölkerskorna gick mittöver.
Vist prästgård hade betet ovanför Filbacken. Husby hade Nils Petter Gustavsson frliköpt från Bjärka Säby Frälsegård, och kobetet hade de utmed Ebbetorps Dalhage. Mellan varje hage var det naturligtvis en grind över vägen som var stängd hela sommaren.
Oskar i Husby, sonen där, lärde sig aldrig mjölka kor, han hade systrar och det fanns pigor till sådant då. Men deras mjölkfålla var mitt för Ebbetorp och han slog sina lovar ofta upp till gården då Adina var hemma. Så blev det då beslutat att de slog sina påsar ihop och det blir bröllop av. Först bosätter de sig i Husby, och brukar fars gård. Men vartefter börjar de ta över även Ebbetorp och 1922 flyttar de dit för gott. Med dem kom även sonen Fritz f. -11, Stina f. -19 och i december -23 föddes Göthe.

Ebbetorp på 1920-talet

OSKAR OCH ADINA1928-1955

Clara Matilda flyttade nu upp till kammaren på övervåningen, och fick uppleva sina sista år med att se barnbarn växa upp, läsa amerikabrev om hur de andra drog sig fram. Hon dog i sin kammare 1926. Då blev det aktuellt att göra något åt ägarförhållandena, så 1928 kom Carl hem från USA på besök med fullmakt från de andra bröderna att sälja gården till Oskar och Adina för minst 5.000:- kr / andel. Det ökades sedan på till 6.000 så gårdspriset blev nu 30.000:- kr.
Carl återvände till Amerika med pengarna, att fördela på de andra. Och senare på hösten emigrerade även Fritz, som inte längre kunde stå emot de fantastiska Beskrivningarna av landet han nu hade fått ta del av 17-årig, (for han så över för att starta en ny tillvaro, på en annan kontinent, ovetande om 30-talskrisen som snart kom, och blev svårare där än här.
Det som nu var angeläget på gården var dränering på ett effektivare sätt än tidigare, med trinnor och stendiken. Hushållningssällskapens konsulenter gjorde dikningsplaner, väl avvägda. Sedan kom dikesgrävare med slunga, skyffel, kilspade, drag och skjutskopa till rörgravens fulländning innan tegelrören kunde komma på plats. Och grödan svarade med ökande avkastning.
Så var det den vildvuxna skogen som väntade på gallring. Det var god efterfrågan på ved och virke, och efterhand kom det råoljemotorer istället för de otympliga ångmaskinerna, att driva sågverken. Det följde alltid med en fast arbetsstyrka maskinist, sågare, plankbärare, som skulle inhysas där det gick i de redan trånga stugorna, under de veckor det tog att såga upp virket från rotposterna. Matmororna fick ett gott kontanttillskott för hushållandet. Oskar fick friska pengar att förbättra gården med.

slatter-husbykarret-1921.jpg (52785 bytes) slatter.jpg (52216 bytes)
Slåtter i Husbykärret 1921

Den nya bondefamiljen behöll kvar anknytningen till kyrkbyn, som de lämnat, de fortsatte att leverera mjölk till de gamla bekanta där och på 30-talet kunde de få 14 öre /1 fritt levererat i krukor, som hämtades till påfyllning 3 ggr./ v. med häst och vinkelaxelkärra. Resten av mjölken fick passera separatorn, av grädden blev smör som salufördes på torget i staden på lördagarna. Där var det träffpunkt för lantfolket och köpmän med nyhetsförmedling Det var veckans höjdpunkt för många, en god vagnshäst och trilla var nödvändiga statusprylar då. Hemma på gården kunde man hålla sig med dräng och piga, innan den egna arbetskraften kunde träda till.
Oskar arrenderade även komministergården Nordanbacka, så det var dagliga turer till affären, där tidning och post hämtades. I affären handlade man på bok och betalade när det fanns pengar.
Till arrendet hörde även forna torpet Ulriksdal, som revs någon gång på 20-talet, men där var nu kobete, som nyttjades till Ebbetorp igen som det gjort en gång förr i tiden. Siste torparen där hette Karlsson, var något av frilansare, med en kärra drog han runt i gårdarna och rödfärgade lador och hus, han drog sig heller inte för att flå katter, därför fick han namnet katten I Hagen. Gläntan där I skogen fick namnet kattlyckan, tills Oskar slutade med arrendet 1937 och han hägnade upp en vidjebunden gärdesgård mot Ebbetorp, till avträdessynen. Därefter planterades gläntan igen med gran, och dess händelserika odlingsepok var slut, skogen hade tagit tillbaka sin plats.
Annars hade det inte hänt särskilt stora förändringar arbetsmässigt inom lantbruket på ett sådant hemman till 30-talet. Man hade nu slåttermaskin och hjulräfsa, höet hössjades. Till säden användes avläggare, och man fick binda för hand. Under detta decennium började självbindarna bli överkomliga även på sådana hemman och Oskar skaffade sin 1938. Till tröskningen kom bolagsverket, med maskinist och matare, resten av arbetsstyrkan ordnades mest genom arbetsbyte. I köket måste rustas till kalas, då så mycket folk skulle utspisas, och föra vidare till grannarna vad som bestods till välfägnad.
Innan kriget började 1939 började det bli allt mer bilar på vägarna, och från Ullstämma kom en ung man allt oftare på besök till Stina. Han kom, så länge det fanns bensin att köpa, i en äldre Chevrolet. Men han förtröttades inte då det blev bensinstopp, han kom då på cykel som alla andra måste då. Och på hösten 41 hade Stina brudkistan färdig och i Ebbetorp kunde firas bröllop mellan Stina och Allan Andersson. De bosatte sig i hans föräldragård Ullstämma Norrgård, samma gård som Stinas mormors fars farbror brukat en gång i tiden i förra seklet.
Kriget och avspärrningarna förde med sig problem också för denna traktens bönder, även vädret i krig med mänskligheten, med långa smällkalla vintrar massor med snö. Det blev sena vårar, försommartorka och brist på handelsgödsel gjorde sitt till att skördarna blev minimala. Foderbrist på eftervintern trots att Oskar huggit lövkärvar och samlat in i ladorna. Då tog han Göthe med uti skogen och sågade ned martallar som inte hade bra växt, men mycket barr, Det fick duga som fodertillskott blandat med fodercellulosa från massabruken. På det sättet kunde djuren födas fram tills våren kom med förväntningar om en ny och bättre skörd.
Till våren -42 hade man sågat upp stolpar, bjälkar, plank, bräder och läkt för att bygga en ny loge i vinkel till gamla ladugården. Lämpliga granar hade Kristian Bäckström valt ut för att spinga takspån av. Byggmästare var Karl Palmkvist från Seltorp, som började med att kila ut 1ämpliga stenblock att gräva ner till frostfri och stabil grund att resa stolparna på. Till detta bygge kom allt material från den egna skogen utom spiken som måste inhandlas. Påföljande omständigheter gjorde att det dröjde innan golv cementerades i behövlig utsträckning. Göthe som nu var l9 år deltog som snickare hela tiden, och fick lära sig hur hus kunde byggas.
Med kriget och avspärrningen följde stor efterfrågan på vedbränsle, eftersom det var svårt att få in kol och olja till landet. Därför ålades alla skogsägare av myndigheterna att hugga en viss kvot av ved som skulle deklareras varje kvartal, vintertid. Och att all tillgänglig arbetskraft sändes ut i skogsarbete, så räckte det föga. Det beslutades att en hel årsklass ynglingar födda-23 skulle åläggas att före rekryttjänstgöringen hugga 130 kbm meterved var. Göthe i Ebbetorp och Sören Santhesson från kyrkbyn var bland dem som blev drabbade av detta öde. De fick ta en tur till länsarbetsnämnden i stan för att kvittera ut arbetsverktyg. Det var timmersvans, med hjälpfjäder, bågsåg med hyveltandat sågblad, som var en nyhet då, vidare yxa, kilar och klyvyxa. Så startades vedhuggningen, först i Skog, sedan i Ebbetorpskogen, som den våren blev drabbad av en väldig stormfällning. Där fanns 525 träd liggande som måste arbetas upp innan verktygen kunde lämnas tillbaka, och grabbarnas insats för landets energiförsörjning var slutförd.
1943 i juni blev Anna drabbad av hjärnblödning, och lämnade Ebbetorp och det jordiska, lämnade Oskar och Göthe ensamma på gården. Det fanns ju dock folk att leja till hjälp, och hushållet kunde flyta till våren 44, då förändringar kom till stånd, genom att Göthe ska till kronans tjänst som rekryt.

ARRENDEPERIOD

Det ordnades nu med auktion och till gården kom Erik Karlsson från Norrberga, med familj, som arendator, i 5 år framöver. Oskars inventarier skingrades nu åt alla håll, levande som döda, noga bokfört av Allan Andersson, för redovisning och eftervärldens förnöjelse (auktionsprotokollet finns i bilaga). Sonen i huset kände dock ingen större saknad av denna arbetsamma tid, som det blivit mot slutet.
Det blev för honom nu en radikal omvälvning att i 18 mån lära sig hantera hästar, manskap och fiender, på olika regementen i landet. Så måste det till utbildning på Hamra lantbrukskola vid Tumba -45 till -46. Där var det då övergångsskede från häst till traktordrift, det fanns en bogserad Munktells säcktröska där då. Ett annat tidens tecken var att dar fanns kvinnliga elever som var en nyhet. Det ordnades även konfrontation med töser från Vackstanäs lanthushållskola, så det var väl sörjt för underhållningen, och näringens fortbestånd.
Göthe tog därefter anställning på en gård i Mälardalen, där var skiftena på 10 – 12 ha, och han gjorde en nedslående jämförelse med Ebbetorps hela areal som rymdes där. Därför sysselsatte han tankarna med att finna en produktionsform som inte var så arealbunden, utan att även mindre gårdar skulle ha en möjlighet att existera, med god ekonomi. På det sättet kom han att tänka på äggproduktionen, som rationaliserats efter kriget, då efterfrågan på färska ägg året om ökat. Så det blev praktik på hönserier i Linköping och Södertälje.
Vidare lade han ner mycket tid på att syna trakterna runt där Arlanda flygfält skulle byggas. Inte bara av flygintresse, utan för att där fanns en söt tös som kunde visa runt. Hennes föräldragård skulle lösas in för att bli flygfält. De hade träffats redan på Hamra, då hon gick på Vackstanäs, och efterhand kom de val till insikt om att de var tillräckligt olika till läggningen, för att kunna komplettera varandra i ett äkta förbund.

EBBA OCH GÖTHE

Det dröjde dock till vårmånaderna -49 innan Ebba Eriksson från Kättsta by i Uppland tordes brodera monogrammet E.G. på handdukar, lakan och örngott. Och i slutet av mars månad, då mamma Frida hållit stort bröllop i Hembygdsgården för sin dotter, så bar det iväg med tåget mot Linköping. Ebba hade som enda handbagage, färsk brudbukett, och i en kartong en randig katt till medpassagerarnas förnöjelse. Per fraktgods kom sedan hemgiften och dussinvis av hennes erövrade diplom i handmjölkning och hästkörning.
Det var nu för dem att flytta in i tomma hus, skaffa möbler till stugan och kor till ladugården, eftersom alla gårdar hade kor, fastän kanske den nya bonden hade andra tankar i bakhuvudet. Mamma Frida kostade på mjölkmaskiner, så att Ebba inte skulle behöva slita med sådant som gjordes maskinellt.

Höskördare från höger Oskar, Kjell, Ebba, EIisabeth och Christer

Det gällde på den tiden att hushålla med resurserna, ett hypotekslån på 10.000 kr. skulle räcka till så mycket, och det var fortfarande skamligt att vara skuldsatt. Det var så mycket för den unga familjen att ordna in i hus: som var anpassade till 1800-ta1et. Ordna hydrofår.och ledningar för tryckvatten, tvättstuga, riva loge och bygga utrymmen för traktor Farmall, som gick på motorfotogen, sedan den startats varm på bensin. Esbjörnssons gamla fähus ordnades om till hönshus i 2 våningar.
Man kom till insikt om hur allt omdanades så fort nu, det som tidigare varit likadant i sekler, det gällde inte längre. Då kunde samma verktyg användas i flera generationer, de hängde i bodarna på sina platser, och man kunde gå i mörkret och hitta rätt.
Ny ladugårdsinredning tarvades också, med ensilagesilo, en bil, Citroen kom till 1952, Liksom motorsåg, tillsammans med Allan, samma höst. En tung apparat som hade sin egen tidsplan då den ville gå.

farmall-1950.jpg (54079 bytes)
Första traktorn, en Farmall kommer till Ebbetorp 1950

Ebbas bröder hälsade på och hjälpte till ibland med byggenskap och stenröjning i åkrarna. Familjen utökades efterhand, med Christer -50, Kjell -51, Elisabeth -52, men sedan dröjde det till 1957 innan det stod annons i Correspondenten, under födde sålunda: Önskebarn Henry och Helene från Ebbetorp. Det kanske inte precis tolkade föräldrarnas uppfattnlng av läget, men på bondefolks sätt så tar man alla saker med samlat lugn, oavsett budskapets art.

OM STATENS PÅVERKAN I PLANERANDET

Nu, 1957, var det så att granntorpet Börsebo, som var avstyckat från Styvinge 1938, just blev till salu och Lantbruksnämnden, som hade bemyndigande att ordna till större och bärkraftiga lantbruk, förordade att detta torpet skulle sammanföras med Ebbetorp, Där växte till 5 barn som rimligtvis behövde sysselsättning framöver. För 33.000 kr. införlivades Börsebo med gården genom fastighetsreglering, och arealen utökades med 20 ha varav 3 ha odlad jord. Detta fick dock inte Oskar uppleva, han dog 1 februari 1957, men till dess var han med och sysslade med vad han kunde, och fick uppleva hur en ny generation växer upp.
Men allt eftersom barnen växer till blir det trångt i stugan och man saknade sanitära bekvämligheter På alla lediga stunder skisserades på olika lösningar för att få ett bättre hus, och det blev ett som blev godkänt av alla myndigheter.

ferguson-54.jpg (56530 bytes)
1954 kom Ferguson (gråsugga)

Våren 1959 flyttar så familjen ut till lilla stugan, medan stora huset byggdes till, för andra gången sedan Gustav Johansson låt bygga det 1796. Till julen kunde man flytta in, och julbada i härligt badkar, det var nu så att barnen kunde få egna rum för läxläsning.
Det var nu 60-tal och prispress på lantbruksprodukter, för att få till stånd en hårdare storleksrationalisering. I tidningarna publicerades.kartor som visade hur mycket åkermark och gårdar som måste bort, för att man skulle kunna få billigare mat i landet. I Ebbetorp producerades ägg från de 600 hönsen och mjölk från 8 – 10 kor, det gav ett magert tillskott till försörjningen men med barnbidraget som stöd och verksamhet dygnets alla ljusa timmar, med skogsarbete och annat så gick det dock runt.
Men då många grannar i trakten slutade upp med kor och mjölkproduktion och slog sig på annat värv, så blev det likadant i Ebbetorp 1966. Då en tid hade Göthe jobbat med anläggningsarbete, för att få mera tillskott till kassan. Grabbarna var nu så stora att de kunde ställa upp i arbetet mellan skolpassen.
Lantbruksnämnden hade nu gjort ett inköp, Skog Skattegård 2/16 med avsikt att fördela på grannar. Ledamöter i nämnden kom på besök till Ebbetorp för att på plats syna familjen och förhållandena på gården. Eftersom det gränsade till Ebbetorp och Skog Sörgård så blev det beslutat att fastigheten Aspebråten skulle fördelas på dessa gårdar med landsvägen som gräns. Det blev för Ebbetorps del ett marktillskott med 72 ha varav 8 ha åker, samt gårdens byggnader.

ÄGGPRODUKTION

I dessa dagar kom den nya tekniken fram, att inhysa värphöns i burar, och alla rapporter var enhälliga i sin bedömning att detta var toppen i renlighet och hygien för djur och skötare. Dessutom kunna ge bättre ekonomi med möjligheter att hålla låga produktpriser för konsumenterna.
Detta var ett passande alternativ för ladugården i Aspebråten, så Göthe beslöt att satsa på detta, med en utbyggnad under 4 års tid. På det viset kunde han utföra det mesta arbetet i egen regi. 1970 var allt färdigt och i full produktlon, på vårarna kom 3.300 daggamla, gula kycklingar som växte upp över sommaren, för att börja producera till hösten. Man hade nu tillfälle att jämföra denna enkla ägghantering, mot den arbetsamma, tidigare då lång tid gick åt att putsa smutsiga ägg, förutom många andra negativa faktorer.
På alla tillgängliga betesmarker gick nu tjurar på bete, i väntan på slakteriet, de hade fått växa upp som kalvar i Ebbetorp. Så på en gång hade allt ökat i omfång, omsorg och bekymmer och i någon mån mera kontanter att röra sig med. Det blev nu möjligt för ungdomarna att gå skolorna ut och studera vidare, efter var och ens fallenhet.
1977 blev det åter bud från Lantbruksnämnden, de hade nekat Domänverket förvärv av en grannfastighet, och yrkade på att den skulle införlivas med Ebbetorp. Omsider kom det så till stånd att Selgesäter införlivades med Ebbetorp också, med hjälp av ett stort virkesuttag.
Vid den här tiden hade i Huvudstaden några talföra husmödrar förmått regeringen att ta itu med livsmedelspriserna och införa subventioner på baslivsmedel. Det blev nu medvind för lantbruksprodukter och yngste sonen, Henry, lärde om till bonde. Stallbyggnad för slaktnöt byggdes till enligt den tidens enhälliga rekommendationer, alla djur inne och intensiv utfodring. Det var bara så att detta system tillämpats sedan länge i hela västvärldens jordbruksbygder, och det ledde till överskott på mat. Man hörde talas om köttberg, fläskberg osv.
10 år senare ville staten med regleringsmedel lösa ut de effektivaste anläggningarna. Så Slaktnöten försvinner från Ebbetorp 1986, och bonden läser till civilingenjör. Hästar och smådjur av olika slag fyller nu till en del upp de tomma båsen, men hönorna är kvar i sina burar ännu en tid.

OM PLANER

Förhållandena som här har skildrats om livet på ett litet. hemman kan kanske tyckas enformiga och enahanda generationerna igenom. Men det enda som var lika var att solen gick upp varje morgon. Men det var ändå inte riktigt samma sol för bonden, det kunde vara den sköna livgivande, än den obarmhärtigt brännande, än skymd av moln och regn i veckor. Men det fick inte påverka livet i stort, drivkraften för framåtskridandet är ju att förbättra sin omgivning och levnadsbetingelser. Man hade alltid en plan att följa antingen den var som en tanke i bakhuvudet eller skrivet på. papper, alltid med förhoppning att det skulle bli till förkovran. Att alltid till nästa generation lämna över något bättre än det man själv tog emot. De planer som nu ligger på skrivbordet, gäller inte odling eller dränering, nu ska man vara rädd om våtmarker. Planerna visar hur barrskogen kommer in på ängarna som Marias söner och Gustav Fredrik odlat upp. Om hur odlade jorden runt Aspebråten minskas ner till formatet av det ryttaretorp det en gång var.
Och frågan är när skogen även kommer fram på betesslätten, sätern där segelleden på sjön Rängen slutar, Segelsäter – Selgesäter.
Att leva med och av naturen är ju att ständigt anpassa sig till rådande förhållanden. Just det som bonden ”den boende” i alla tider, på alla trakter haft vetskap om, och rättat sig efter.

Stinas berättelse

”Mors arbetsdag”

Om jag skulle försöka skildra en husmors arbetsdag vid denna tid blir det att leta i minnet. Det kunde bero på varierande årstider och veckodagar. Detta gäller min mor, Adina Gustavsson som var husmor i Ebbetorp vid denna tid. ( 1928-1955 ).

Dagen började kl 5.00 sommar som vinter, med uppstigning, tända upp i vedspisen och sätta på kaffepannan. Väcka drängar och ev pigan om det fanns någon. De skulle till ladugården och sköta om och utfodra kor och hästar, samt mjölka. Men före detta skulle de ha en kaffetår vid halv sextiden, helt lätt med kaffe på biten, eller någon skiva eller skorpa som tilltugg.Piga fanns på gården till omkring 1931, sedan måste Mor deltaga i mjölkningen, som utfördes morgon, middag och kväll. Kl 7.00 var det frukost, efter det var det matsäck till skolbarnen som skulle ordnas.
Så var det bäddning, disk och lite uppstädning. Hönsen och ev. grisar (när karlarna inte hade tid) skulle ha mat. Kl.9.30 var det förmiddagskaffe, kl.12 middag, kl 4 eftermiddagskaffe och kl.6.30-7.00 kvällsmat.
Efter disken var arbetet slut för dagen. Vid 11-tiden mjölkade man middag och mellan 5-6 em utfördes kvällsmjölkningen. De dagar det inte var något ”stök” kunde man ägna sig åt att laga kläder och strumpor samt andra småsysslor.
På den här tiden fick man bära in ved och vatten. Detta var i regel kvinnofolksgöra, ofta tog man veden i ett stort säckförkläde och tömde det i vedlåren, som stod i köket vid järnspisen. Även rörspisarna i rummen eldades med ved. Vattnet hämtades i en källa c:a 100 meter bort, och bars i hinkar och tömdes i en vattenså. Med en skopa drack man vid törst, samt tog till matlagning, disk och tvätt. Det var svårt många gånger på vintern, när isen frös till på källkaret. Man slösade inte i onödan med vattnet.
Slaskhinken stod i köksfarstun och fick bäras ut och tömmas på slaskhögen, en bit bort i en sluttning, den var full jämt och vattensån oftast tom.
Till lamporna i stugan och lyktorna i ladugården användes fotogen, ljuset var mycket sparsamt, sommartid behövde man inget lyse, då ställdes lamporna undan, för att sedan tas fram på hösten, när mörkret kom smygande.
Maten som förekom var nog vad man kallar husmanskost, Om vi börjar med söndagen så var det kokta ägg, ansjovis, rökt skinka, .korv eller ost och smörgås, samt kaffe till frukost kl. 8. Förmiddagskaffet indraget och middag kl 12. Den bestod alltid av kött i någon form, samt efterrätt, ofta inkokta päron eller konserverad frukt med vispgrädde. Nyponsoppa med grädde och skorpor var också vanligt. Till eftermiddagskaffet på söndagarna förekom förutom vetebröd, skivor och kringlor, även pepparkakor, bondkransar och sockerkaka. Eventuellt någon tårta om det var främmande. Jag tror att kvällsmaten bestod av smörgåsmat och någon dryck.
På vardagarna bestod frukosten av någon förrätt, t. ex. grynkaka, stuvade ärter eller böner, stekt potatis med fläsk eller pannkaka med mos, samt välling efter. En del dagar var det liksom bestämd middag. På tisdag tisdagssoppa med klimp och risgrynskaka eller mannagrynspudding som efterrätt. Under fastan bruna bönor med fläsk och semlor med varm mjölk. På torsdagarna var det alltid ärtsoppa och pannkaka. Det var gula ärter på vintern och grönärtsoppa den varma årstiden. Till frukost förekom kokt potatis och stekt sill de dagarna.
Lördagar var rotmosdagar. Kålrötter och potatis skalade Mor på fredagskvällarna, tog upp salt fläsk ur fläskbaljan eller lungkorv, och lade i vatten över natten så att saltet skulle dra ur. Som middagsmat de andra dagarna förekom bl.a. paltbröd med fläsk, raggmunk med lingon, potatis med fläskkorv eller stekt fläsk, köttbullar eller något annat kött.
På sommaren var det lättare mat med spenat och andra grönsaker från köksträdgården.Som efterrätt fruktkräm och mjölk, eller soppa på bär eller frukt. Det förekom även en soppa på bondbönor. På kvällarna var det mestadels smör och bröd, sill, ost och något annat sovel, samt gröt och mjölk, på lördagskvällarna risgrynsgröt. De andra kvällarna gröt av havre, korn, mannagryn, rågmjöl eller vetemjöl. Fisk och strömming åts i mitt hem till kvällsmat.
Skolmatsäcken bestod av smörgås med pålägg av ost, korv och någon gång ett stekt ägg, samt mjölk. Jag kommer ihåg att vi måste dricka ur var sin mugg nymjölkad sötmjölk innan vi gick till skolan. Vägen var lång och skolskjutsar fanns ju inte. Knappast någon åkte cykel till skolan heller. Den förste som cyklade till Vist Kyrkskola tror jag var Lennart Carlsson i Eriksholm.
Gårdens folk intog som regel måltiderna hemma, med få undantag. Endast kaffe med smörgås eller vetebröd, kunde tas med eller bäras ut när det var brådska med sådd och skörd.

Mjölken

Den mjölk som inte användes till kalvuppfödning, serverades varm 3 ggr/dag. Då skiljdes grädden från mjölken. Skummjölken användes till gödoch livkalvar, samt gödsvin.
Den tjocka grädden (gärna sur) samlades i stora stenkrukor och kärnades till smör, två gånger per vecka. Grädden skulle ha en temperatur av +16 gr, när den tömdes i kärnan, vilken sedan drogs runt för hand med vev, tills det blev smör. Det kunde ta cirka 20 min innan grädden skar sig och kärnmjölken skildes från smöret. När det var färdigt, tappades kärnmjölken bort och smöret tvättades i minst 2 vatten innan man lade upp det på smörbordet.
Smöret arbetades så att det blev smidigt och jämt, samt saltades, vägdes upp i halvkilosbitar och formades i rektanglar. Jag minns att Mor alltid tog på sig ett vitt förkläde och vit snibb när hon gjorde i ordning smöret.
På lördagarna åkte hon till torget i ”stan” och sålde smör och ägg. För det mesta var det Far som körde, men ibland körde hon själv med Vega. (En gammal snäll märr). På den tiden fanns det s.k. ”hållstall” i stan där bönderna kunde ställa in sina hästar, när de var i stan. Det fanns säkert flera, men jag kommer ihåg tre stycken. Ett låg vid Storgatan, ej långt från Stora Torget (Axel Karlssons ), ett vid Trädgårdstorget, dåvarande Köttorget, (Conrad Carlssons ) och ett på Drottninggatan 18 (Erik Bergströms). Stallplatsen var gratis, men affärsinnehavaren ville naturligtvis att man skulle handla där. Så fick naturligtvis gårdskarlen någon form av dricks.
Ystning förekom nog året om till hushållet. Det var en sorts ost på söt och skummjölk, med kummin som smakämne. På eftersommaren och hösten ystades de s.k. julostarna, på enbart oskummad mjölk, då var mjölken som bäst. Mjölken värmdes upp till +36 grader. Så slog man i löpet och rörde om (1 matsked till 10 liter mjölk). Detta skulle sedan stå 1 timma och löpna. Så rörde man sönder ostmassan, som då sjönk till botten och vasslen kunde tömmas av. Hade det kallnat, värmde man lite vassle och tömde i, innan man började själva ystningen. Man hade för ändamålet särskilda ostkar av trä med små hål i. Man lade tunna handdukar eller liknande tygstycken däri, samt öste upp ostmassan när den mesta vasslen kramats ur. Ostkaret fylldes under det man kramade samman osten. När man hade karet fullt, vände man osten i en annan fuktad duk. Detta upprepades ett par gånger, så att osten blev slät på båda sidor. Sedan skulle osten saltas morgon och kväll i ett par dagar, samtidigt som man bytte till nya dukar. Osten fick sedan ligga i karet några dagar tills den blev fast. Sedan fick de ligga på duktyg och skulle vändas ibland. Det tog någon månad innan osten var färdig att äta. Hur lång tid det tog berodde givetvis på storleken.

Bakning

Bakning skedde i regel en gång i veckan, med undantag av skorpor, de räckte lite längre, Det började med att Mor gjorde rågbrödsdegen på kvällen före bakdagen. Då togs det stora tråget in från boden. Med rågmjöl i 6 l. degspad (mjölk) som värmdes. Degen arbetades för hand och fick stå och jäsa över natten. Brödet bakades sedan ut före frukost och så skulle den stora, murade bakugnen eldas upp. Till det användes finkluven ved i meterlängd. Det var bra att vara två när man bakade, gräddningen gick då snabbt undan.
När veden var utbrunnen, rakade man ut glöd och aska. Man sopade ur ugnen med en färsk enrisruska som fästes på en lång stång. Den doppades först i vatten för att inte fatta eld. Sedan in med hålkakorna på bara hällen. Till detta användes en brödgrissla. I ugnen fanns plats för 14-15 kakor samtidigt. Medan rågbrödet jäste, gjorde man vetedegen och bakade ut efterhand. Innan man skulle grädda kringlor och bullar, måste ugnen hettas upp igen.
Man lade in lite torrt granris, t.ex. brobarr, och när det brunnit upp, rakades glöden åt sidan och plåtarna med bullarna sattes in i ugnen, som nu var väldigt het och brödet blev färdigt på nolltid och blev som regel mycket fint.
Efterhand som ugnen svalnade, kunde man grädda vetelängderna. Vetedegen gjordes på 4 l. mjölk, så det blev ett ganska stort bak. Därefter kunde man utnyttja eftervärmen till småbrödsbak och torkning av skorpor.

Slakt

Det slaktades 2 grisar till hushållet varje år. En till jul, då hela grisen behölls hemma.och en på våren, då det räckte med en halv till kosthållet och den andra halvan såldes. Dessutom slaktades 1 eller 2 kalvar årligen. På den tiden bodde slaktaren i Isaksberg och hette Karlsson. Han var även kunnig i enklare djursjukvård och anlitades vid behov. Vid slakten togs det mesta till vara och gjordes mat av.
Vid kalvslakten användes blodet till blodpudding. Av huvud, lägg, lungor och hjärta gjordes sylta. Övrigt kött stektes eller kokades och av slagsidan gjorde man kalvrullader. Det som inte gick åt färskt konserverades.
Grisslakten var mera arbetskrävande. Då lagades palt och gjordes paltbröd av blodet. Räntan (innanmätet) skulle redas upp och det s.k. plock-istret tas tillvara. Sedan skulle fjälstren (tarmarna) vändas och rengöras samt sköljas i flera vatten. Därefter ligga i vatten tills man gjorde korven och man måste byta till rent vatten morgon och kväll. Huvud och hjärtslag skulle också vattenläggas och bytas på dagligen. Under tiden styckades grisen och de för saltbaljan passande bitarna lades däri.
De finaste bitarna stektes och konserverades, t.ex. filen, karren, revbensspjäll, en del fläskstekar och bogsteken. Till jul togs även en bit som skulle bli julskinkan, vilken lades i saltlake 14 dar.
Vid vårslakten skickades skinkorna efter saltning till rökning. Det blev bra sommarmat. av bukremsan, bogkött och en del småbitar som putsades bort här och var, blev det korvmat, som med inblandning med nötkött blev till medvurst och fläskkorv. Hjärtslaget och fläskkött blev lungkorv. Av levern gjordes leverpastej och grynkorv. Av huvudet bereddes sylta. En del korv saltades ner, medan resten konserverades.
Jag vet inte när konserveringsapparaten började användas, men jag tror att det var någon gång på 20-talet i mitt hem. Kylskåp och frysboxar kom nog inte till någon större användning i lanthushållen förrän på 40-50-talen. Däremot fanns en isdös på varje gård och ett isskåp, där man under de varma sommardagarna kunde hålla maten kall med hjälp av is. Även till kylning av mjölken var det värdefullt att ha tillgång till is.

Lanthushåll

I ett lanthushåll var nog mjölken den huvudsakliga drycken, då så gott som alla lantbruk hade mjölkproduktion, men andra drycker kom också till användning såsom fruktdricka på torkade äpplen, enbärs- och honungsdricka. Man gjorde ett avkok på smakämnet (t.ex. äpplen). När det svalnat till 30- 40 grader, silades frukten bort och lite jäst och socker tillsattes. Så fick det stå och jäsa till nästa dag, då det tömdes på flaska. Detta dricka var inte så hållbart utan måste konsumeras ganska snart. Till andra högtider samt under sommaren köptes svagdricka. Glögg skulle göras till julen. Till den begagnades en kryddblandning, som fick koka i vatten en stund. Sedan tillsattes socker och vin eller brännvin allt efter behag och sinnelag.
Maten till jul bestod i stor utsträckning av rätter rätter tillverkade vid grisslakten. Till julaftonsmiddagen var ju julskinkan huvudrätt samt kokt saltkött av nöt, bruna bönor och en hemystad ost om 2-3 kg. Så naturligtvis dopp i grytan med ett särskilt sorts bröd, kallat fint bröd. På kvällen åt man mera smörgåsmat bestående av ansjovis, inlagd sill, sylta med rödbetor, köttbullar, fläskkorv, revbenspjäll, leverpastej, medvurst och risgrynsgröt som avslutning på det hela.I många hem förekom lutfisk, men då Far i huset inte ville ha det på julen, förekom det inte på julbordet hemma.
Till ingen annan högtid bakades så mycket som till julen. Brödet skulle räcka till över trettondagen. Först bakades pepparkakor, ca 300 st och 5-6 sorters småbröd såsom spritskransar, kex, chokladkakor, pepparnötter, eklöv och smörkammar. Till de senare åts klar buljong någon gång under helgen. Det bakades 3 sorters skorpor, en sorts vardagsskorpor, runda skorpor och kryddskorpor med fänkol, pomerans och kardemumma.
De traditionella jullimporna skulle bakas en vecka före jul, för att de skulle hinna ”mogna” innan de åts. Man tog in stora rågbrödstråget och tog grovt hemmalet i 6 l.vatten, som fått koka en stund med kummin och pomerans. när kryddorna blev mjuka, togs pomeransskalen bort och det heta degspadet tömdes över mjölet och alltihop bearbetades med ett klappträ, slogs från kant till kant under en timmes tid. Sedan fick degen stå ett dygn och man tillsatte surdeg och jäst och sedan fick det stå och jäsa upp. Därefter tillsattes sirap och fint skurna pomeransskal och sedan var det bara att grädda i stora ugnen, det tog c:a 1 timme.
Man bakade också ett bak vanligt rågbröd samt sirapsbröd och fint bröd. Det bestod av runda kakor, innehållande vetemjöl blandat med rågmjöl och sirap. Till kaffebröd bakades ett bak saffransbröd, en sats finare vetebröd och en till vardagsbröd. På grund av kylan möglade inte brödet denna årstid, men nog blev det lite torrt innan det tog slut. Limporna kunde med fördel grävas ner i en sädesbinge på magasinet. Där torkade det inte så fort och fick en extra god smak.
Efter helgen följde alltid en rad kalas med släkt och vänner som gäster. Sedan blev man bjuden igen förstås. Nyåret var det nyårsbön i kyrkan, eller hos ”frälsis” i Vilan. Omkring tjugondag Knut började julgransrystningarna. Det var ju rätt enkla tillställningar, med saft och kakor för de mindre och kaffe för de mera försigkommna. Lekar och dans kring granen och roligt hade vi. Eftersom granen, som stått inne i rumsvärmen, nu var ganska torr och det bara fanns levande ljus, måste en viss försiktighet iakttagas. Vad jag vet hände det dock aldrig någon olycka. Så plockades julprydnaderna i påsar och kartonger och bars upp på vinden igen till nästa jul.
Till påsk var det inte alls det stök som till jul. Naturligtvis bakade man lite extra gott bröd och småkakor. På långfredagen skulle man inte äta kött som middagsmat fick vi grönsakssoppa och så plättar till efterrätt. Påskäggen åts till frukost på påskdagen med smörgåsmat till. Jag minns att det ofta var kokt eller stekt kalvkött till middag, men annars var det inte så traditionsbundet vid denna helg.
Som sed och bruk var förr, gick man ofta till kyrkan, särskilt under passionstiden. Texterna var mycket gripande och man ville gärna följa med. Det kulminerade ju med Långfredagen. Det var med stor glädje man gick till kyrkan Påskdagen och fick lyssna till det glada budskapet om Jesu uppståndelse och de vackra psalmerna:”Vad ljus över griften ” och ”Uppmin tunga”.
Våren kom och det var en underbar tid. De fina björkarna runt om slog ut med nya gröna blad. Hagmarkerna blev fulla med blå- och vitsippor, gullvivor, liljekonvalj och många andra vilda blomster som man plockade.
Nu var Pingsten inne och 3 gånger fick Mor ordna för konfirmation. Nya kläder fick man och en klocka, den första. Några traditioner för denna helg minns jag inte. Någon av dagarna gick man till kyrkan. På ett enkelt sätt följde man med och njöt av naturens växlingar och utveckling under vår och sommar.
Midsommar var höjdpunkten på sommaren. Man åt gärna lite lättlagat som inkokt fisk, ostkaka och filbunke. Sturefors gård var samlingsplatsen på Midsommarafton. Där hade gårdsfolket klätt en fin stång på ängen mot ån.
Greve Bielkes, bjöd gårdsfolket på kaffe och grevinnan Brita hjälpte själv till med serveringen. Det fanns en liten dansbana som kördes fram och plockades ihop och sattes upp i en liten äng utmed vägen till Sundsbro. Dessa festligheter var egentligen endast avsedda för Godsets folk, men traktens ungdom drogs också dit. Det var svårt att skilja på ungdomarna och jag vet ingen som blev bortkörd.
Midsommardagen hade Frälsningsarmen sin stora fest i en skogsbacke vid godset. En tradition sedan många år tillbaka. Allt folket i trakten skulle dit. Många kom från Linköping med tåg eller ”Kinda”.
När vi var barn spände Far hästen för finvagnen och hela familjen åkte dit på eftermiddagen. Man hörde på Armens predikanter och en härlig musik som hördes vida omkring. Man träffade släkt och vänner och drack kaffe eller läsk. Om jag minns rätt så åt jag min första glasstrut där. Midsommarfirandet i Sturefors är ett minne som sitter i för livet.

Tvätt och Byk

Om man skulle jämföra tvättning av kläder nu och förr, blir det en väsentlig skillnad.Nu har vi mestadels en helautomatisk tvättmaskin. Det är bara att lägga in kläderna och tvättmedel, trycka på en knapp och allt sköter sig självt.
Jag ska nu beskriva hur en storbyk gick till omkring år 1930. Det var vanligt att det gick av stapeln 2 gånger om året, vår och höst.
Vårbyken som var den största, inträffade i början av maj. Då vi inget brygghus hade, var vi beroende av vackert väder. Man bar ner allt som skulle tvättas till brunnen vid hemängen, jämte bykkaret och tvättbaljor. All vittvätt lades i blöt i soda kvällen innan. Sedan var husmor uppe tidigt på morgonen och tände eld under bykgrytan så att vattnet skulle bli varmt när gnuggningen ( stukningen ) skulle börja. Allt skulle gnuggas på stukbräde i vatten, såpa eller tvättpulver och sedan läggas i bykkaret. Vid avtappningshålet lades först några ( bykträn ) för att kläderna inte skulle täppa till där. Kläderna lades sedan i viss ordning. Först säckhanddukar och andra handdukar, sedan underkläder, örngott, lakan och sist dukarna, allt efter smutsighetsgrad, ty all smuts gick inte bort i stukningen.
När bykkaret var fullt, lade man över ett grövre lakan som tog emot eventuella rök- och sotflagor.Stukningen tog minst 2 dagar med 3 kvinnor sysselsatta. Då man hade skarpt vatten från vittvätten, kunde det delvis användas till kulört tvätt, ( randklär ) av olika slag. Nästan allt som kunde tvättas i vatten skulle vara med när det bykades. Det var strumpor och andra yllesaker, gardiner, sängöverkast, karlarnas arbetskläder och trasmattor för att nu räkna upp en del.
Kvällen före klappningen gick det s.k. bykåket. Jag har själv bara varit med någon enstaka gång. Då samlades traktens ungdom på kvällen. Pojkarna ”öste på ” och eldade och flickorna var med som sällskap. Under tiden gick några i taget upp till köket och trakterades med kaffe och dopp. Luten gjordes så att lutpulver blandades och östes på bykkaret. Först skulle det kallösas ett par gånger. Sedan värmdes luten upp i bykgrytan och östes het över kläderna många gånger. Man fick hålla eld under bykgrytan hela tiden eftersom luten svalnade, under det att den rann genom karets innehåll. Sista gången fick luten vara kvar i karet över natten. Den skulle då väl täcka kläderna, annars kunde det bli fula ränder i det översta lagret.
Tidigt på morgonen påföljande dag tappades luten ur, vatten värmdes och östes på karet ett par gånger. Sedan var det dags att lasta karet med innehåll på stora planvagnen. Med Far som kusk gick färden till närmaste sjö, som var Rängen vid Labbenäs, där klappningen skulle förrättas. Man låg på knä vid klappbryggan, tog några persedlar i taget, doppade i vattnet, gick löst på dem med klappträet samt kramade ur vattnet. Proceduren upprepades ytterligare ett par gånger. Efterhand som kläderna var klappade och sköljda, lades de i klädkorgar.
Under arbetets gång gjordes en välbehövlig kafferast. Nykokt kaffe och medhavda smörgåsar smakade utmärkt och man fick räta på ryggen och vila armarna ett tag. När allt var ”klappat och klart” åkte man hem. Alla kläderna skulle nu hängas upp till torkning på tvättlinor (”streck ”) ute i det fria. Under vårbyken var det sällan några bekymmer med torkning men på hösten kunde det vara nog så besvärligt att få en stor byk torr. Då kunde man få torka det mesta på vinden inomhus.
Vittvätten skulle nu ”läggas” för mangling. De första åren jag har minne av d.v.s slutet av 20-talet, hade vi ingen mangel hemma, utan all mangeltvätt lastades på hästskjuts och kördes till Kyrkskolan i Vist, där det fanns mangel att låna. Sedan var det ju mycket som skulle strykas, bl.a. nästan all kulört tvätt och skjortorna. Man sorterade samtidigt undan sådant som skulle lagas, vilket brukade vara ganska mycket. En del gick dock till lådan för matt-trasor och en del till lumpsäcken.

Husförhör

Gårdarna var indelade i ”husförhörsrotar”. Till samma rote som Ebbetorp hörde även Selgesäter, Styvinge, Seltorp, Gattorp och Husby. Det var varje gårds skyldighet att ha husförhöret i tur och ordning. En gång om året, vanligtvis i november. på 1920 och 30-talen var det inte skräckförhör som man hört talas om från förr i tiden. Då skulle alla kunna ”Luthers katekes” med förklaringar utantill. Den som inte kunde svara fick ju skämmas förfärligt. Som jag minns, kom det några personer från varje gård. Under kyrkoherde Aspans ordförandeskap, redogjordes för ut- och inflyttning och anteckningar gjordes i husförhörslängen. Sedan höll prästen en andaktsstund över någon bibeltext, samt ställde några frågor till de församlade. Särskilt om det var barn med i skol- och läsåldern fick de frågorna, Till sist blev alla bjudna på kaffe med bröd och tårta, som avnjöts i god sämja. Det hela avslutades med bön och psalmsång.

I hus och hem

I regel skulle det vara en väv i vävstolen under vintern, annars tyckte inte Mor att man gjorde något nyttigt, den tiden då inget utearbete fanns. Som jag minns vävdes det handdukar, lakan och mattor på 30-talet hemma. Mattor vävdes flera gånger och slets ut rätt fort.
Ibland, men kanske inte varje år, kom en sömmerska, som stannade några dagar och sydde en del klänningar, samt ändrade somligt. Hon hette Sigrid Enstedt och bodde i närheten av Sörby i Landeryd. Hon var mycket billig, jag tror hon begärde 1 krona om dagen. Men Mor brukade skicka med en del i natura också.
På 30-talet var det ont om kontanter, men Mor var aldrig snål med det som fanns på gården, eller tillverkades i hushållet. Vid slakt, och särskilt vid jul, blev vi barn skickade ut till de gamla, som bodde i sina backstugor, med smakbitar. Att det var välkommet var ett som var säkert.
Våren var en bråd tid, då mycket skulle göras på kort tid. Det skulle röjas i trädgård och på ängarna. Det gamla lövet skulle räfsas ihop och brännas. Kökslanden skulle göras i ordning och besås med allehanda frö, samt lök och potatis. Lite blomland fanns också att pyssla om.
Inomhus skulle de innanfönster som man satte in på hösten, tas ut och bäras upp på vinden. Det skulle dammas och alla trägolv skuras med såpa. Vad det luktade gott när det var nyskurat, men man fick ont i knäna. Det var dåligt med garderober. På 3-e vind, förvarades de mesta kläderna och en del textilier. Allt skulle ut på vädring nu på våren. Klädstreck spändes upp kors och tvärs över gårdsplanen. Vindsgolvet skulle skuras nu när alla kläderna var ute. Plaggen bars sedan upp igen och beströddes med naftalin mot mal.

På åker och äng

Det var mycket arbete som kvinnorna utförde på åker och äng. Det fanns många ängar, backar och diken som slogs med lie. Far gick ofta upp vid 3-tiden och slog medan daggen var kvar. Det var sedan Mors och mitt göra att räfsa, vända och sätta upp detta hö i såtan. Det blev ett mycket bra kalvhö om det blev välbärgat. För övrig höskörd, samt vid sädesskörden behövdes kvinnornas hjälp. Vi hade ingen självbindare förrän i slutet av 30-talet, utan säden togs med s.k. avläggare. Man måste binda säden för hand. Var det mycket tistel, fick man trä avklippta strumpor på armarna.
Det behövdes 5 personer för att hinna med avläggaren. Mor var mycket flink på att binda och hon var med och band säd tills hon var i 60-årsåldern. Det var ett strävsamt arbete och det frestade på ryggen, så det skönt på eftermiddagen då man fick gå till kvällsmjölkningen. Samla ihop korna, sätta sig på en pall och vila upp medan man handmjölkade.
Vid hö och sädesskörd, samt trösken, var det alltid extra lejd arbetskraft. Det var helt naturligt att alla skulle ha mat. Då Far brukade Nordanbacka fram till 1937 blev det lite besvärligt med mathållningen, vid arbetet där. Vår mormor hade ofta hand om barntillsynen, men hon dog 1926. Det hände då att Mor måste lämna oss barn på 2-7 år ensamma, när hon for ned med middagsmaten.
Vid trösken, lagade ”Mor Mina” (kokerska på orten) till maten åt tröskverksfolket. De kunde bli ganska många, c:a 10 st. Mor Mina och farbror Gustavsson bodde i lilla stugan i Nordanbacka, ( nu borta ). Han var vaktmästare, ringkarl m.m. i Vist kyrka. Under vintern skötte han våra ungdjur, som stod i ladugården där, samt hjälpte till vid skörden därstädes.
På hösten när skörden var bärgad, skulle det vara Skördekalas. Alla som på något sätt hade hjälpt till, blev bjudna, hela familjen. Det var rikligt med mat, smörgåsbord först, samt skördegröt av risgryn och dricka därtill. Jag kan försäkra att alla blev mätta. Det var inget knussel då. Efter maten blev det kaffe med vetebröd, kakor och tårta.

Frukt och bär

En av de trevligaste kvinnosysslorna på eftersommar och höst var bärplockning, Det fanns ofta gott om smultron, blåbär och lingon i markerna på gångavstånd. Då Far var mycket glad åt bärmjölk på matbordet var det inte svårt för Mor och mej att få tid att gå till skogen och plocka bär. Vi hade god hjälp av faster Augusta, som ofta kom upp från kyrkbyn där hon bodde. Hon hade ofta med sej en halv kruka smultron, som hon plockat i Prästgårdshagen, på vägen hit. Efter ett middagsmål och lite vila gick vi sen ut till Husby och Ebbetorps hagar på eftermiddagen, för att ta reda på mera bär. Blåbären växte i Styvinge och Ebbetorps mossar. Ibland var det riklig tillgång. Mycket folk, ganska långt ifrån, plockade i Styvingemossen. En del år kunde man även hitta hjortron. Lingon fanns under några år i Ebbetorps mosse, men de försvann när skogen växte upp. Mycket av dessa bär kokte Mor in för vinterbehov. Hon gjorde även ett gott lingondricka.
Frukten i trädgården skulle även tas om hand. Det blev äpplemos, tutti-frutti, inkokta päron m.m. Mycket av frukten skars och torkades i stora ugnen. Päronen måste förvällas innan de torkades. Man plockade även mycket nypon och torkade. Det växte en del svamp i markerna som tillvaratogs, en del konserverades, men oftast åts den färsk. Ett mycket arbetskrävande arbete var att tillvarata åkerärtorna. Plocka, spränga och konservera på flaskor. Innan konservburkarna blev så vanliga. Vi hade god hjälp av faster Augusta och Tyra Karlsson med detta. Man måste hinna så mycket som möjligt på några dagar, innan ärtorna mognade till. Det var bra att ha ett rejält lager konserver att ta av under vintern.
Under några år före giftermålet hade Mor varit kokerska på större gårdar i Östergötland och hotell i Stockholm. Hon var därför duktig i matlagning och bakning. Flink och fortfärdig och hade lätt för att lära ut det hon kunde. Hon uppmuntrade till att det gick bättre nästa gång , om det blev lite fel i början.
Mor var gladlynt och hade en positiv livssyn så länge krafterna varade. Men olika sjukdomar drabbade henne och slutligen ändades hennes liv i hjärnblödning 1943 vid 63 års ålder.

Överfört till datorhantering i sept 2000.

Helge Fransson.

GÖTHES BERÄTTELSE
Oskar i Ebbetorp var min far, bonde på gården i början av seklet. Han kom från Husby, som farfar hade köpt av Ekmans, på Bjärka-Säby. Husby gård, tillsammans med de andra kyrkbyställena, hade sina betesmarker och skog, som gränsade till Ebbetorp.
Adina i Ebbetorp och Oskar i Husby blir ett par
Där bodde morfar och mormor med sina fyra söner, som övertygade varandra om hur bra det var i Amerika. Det enda jobb som fanns här, utöver det rent jordnära, var då någon bonde behövde bygga nya hus. Mina morbröder hade fallenhet för den branschen, och provade på här. Sedan for alla över till det nya landet. Där fanns behov av snickare och murare, som hade lust att bygga upp Amerika till sitt nya hemland. Kvar här blev min mamma Adina och då föll det sig snart att Oskar i Husby, blev Oskar i Ebbetorp. Det blev giftermål av och de bosatte sig i Husby först, som de arrenderade av farfar till 1922, då det blev ledigt på Ebbetorp. Då flyttade de dit, och där kom jag till världen en kall julhelg 1923. Nu är det min ambition att söka beskriva livet för en småbonde på den tiden. Mina intryck är ju starkast från händelser och förhållanden under trettiotalet, men det var ju så, att utvecklingen gick sakta på den tiden. Det var hästredskap som gällde, byggde man nya ekonomibyggnader, så gick dom i samma stil. Samma handredskap användes i generationer, så de kunde hänga på sina krokar, där alla visste var dom fanns. Var alla fostrade att återställa allt tillbaka, kunde man gå i mörkret och hitta rätt. Det var viktigt på den tiden då fotogenlyktan var enda belysningen i uthusen, och månskenet var inte mycket att lita på. För att få en beskrivning av en bondes vardag året om, så tänker jag börja med att relatera hur det var på nyåret efter helgerna. Far hade alltid en dräng innan jag växt till mig, i flera år hade vi också Patrik, ett socialfall kan man säga, hans far och bröder var möbelsnickare i mästareklass, hade sin verkstad i Gistalund. I stället för att komma till Vadstena, fick han bo hos oss, jag minns att han var välbekant med vedbacken, yxa och såg.
Arbetsdagens början
Dagens arbete måste startas i god tid, halv sex på morgonen gick det ann att få en kopp kaffe i köket, sen hade var och en sina givna sysslor. Far var extremt försiktig med eld, så fotogenlyktorna tog han hand om, gick till hästarna, ryktade och synade dem medan de tuggade i sej havre och hö. Dräng och piga ägnade sin tid åt korna, 7 – 9 stycken, där det skulle snyggas till, mjölkas och kalvarna skulle ha sitt. Mjölken skulle genom separatorn efter frukost, det skulle bli smör på stadsbornas bord så småningom via stadens torghandel. Men det var mors och kvinnfolkens bestyr. Ofta hade vi sugga och grisar i svinhuset. Efter frukost tog far den vägen med något varmt, alltid hade det samlats något även i den hinken. Jag vill inte nämna mammas höns i det här sammanhanget. De betraktades av karlarna som världens gissel, genom att de ockuperade vagnar och satte sina sigill på skalmar och säten. Som en följd av tiden i Husby fortsatte vi att leverera mjölk till kyrkbyn i Vist varannan kväll med häst och kärra. Det var väl ett dussin kunder vi hade där för färskmjölken.
Oxveckorna
Men då oxveckorna började efter sötebrödsdagarna man haft i helgerna, så var det att ägna sig åt skogen. Det var en dryg summa pengar att lägga ut för gården, då mammas bröder skulle lösas ut. Så det gällde att ta tillvara och göra mynt av det som var gångbart. Skogsarbetare på den tiden var permitterade byggnadsarbetare, man byggde bara hus den varma årstiden. Ibland såldes en rotpost till något av traktens sågverk. Det gick så tillväga att någon höstdag kom Skogsvårdsstyrelsens skogvaktare för att stämpla ut ett antal träd och mäta upp skogskubikmeter. Jag minns dom som någon sorts myndighetspersoner, som inte kunde äta tillsammans med oss i köket. Det skulle dukas i salen, det var väl så att far åt med honom där. Ibland låg dom över natt beroende på omständigheterna. Så behövdes det en opartisk man att klava träden i brösthöjd. Far anlitade ofta Lill-Kalle Persson. Han var inte mer än 1,50 lång, alltid gjorde det något till. När det sedan blivit affär av, kunde det bli verksamhet i skogen. Ett ambulerande sågverk ställdes upp vid någon väg, där det sågade virket kunde hämtas. Vintertid var skogskörslor det dominerande arbetet för manfolket. Jag minns efter avverkningen var där en villervalla av virke och risbråte, men så småningom blev det basvägar. Genom mera snö, tö och kyla blev där ett vägnät genom markerna, som man utnyttjade för att sedan ta tillvara ved av toppar och kvistar.
På en sådan här gård var det nödvändigt att ha hästarna i bästa trim, och det fallerade aldrig. Ibland kanske det gick ut över kornas bekostnad, dom var far inte så intresserad av. Han liksom de flesta bönderna på den tiden kunde inte mjölka kor, det var kvinnfolksgöra, och på något sätt var det respekterat av båda parter att så skulle vara. Det var inte så praktiskt ordnat med foderhanteringen till korna, trösklogen låg för sig, så det var ett transporterande av ströhalm, ända till att det blev att bygga ny loge på 40-talet. Vi hade mestadels kålrötter eller betor förvarade i stuka på fältet där de växt, det var att ta in lite i taget, så att de inte hann växa för mycket då de kom in i lagårdsvärmen. Var det så lyckligt att man hade en fölunge att tämja och köra in, så var det bästa tiden nu på vintern, om det var mycket snö. De hade ju gått kopplade med modern sista tiden det var möjligt, så de fått lära sig rutinerna. Det var lite äventyr att sela på och justera in spännena, hjälpas åt att samtidigt få dit selpinnarna i skalmarna till ett kälkåk. Då det sedan bar iväg gjorde det ingenting om det sneddades över diken och stenrösen.
Dyngspridning och isupptagning
En sak som skulle transporteras på vinterföret var dyngan, som skulle stackas på trädan i väntan på spridning då det blev så dags. På den tiden var det kalla vintrar som regel, och någon vecka i januari eller februari spordes det att nu var det dags att ta upp is. Bondeföretaget var en verksamhet som krävde god framförhållning i planeringen, men ville man försäkra sig om möjligheten att kyla mjölken och dess produkter nästa sommar, så gällde det att skaffa rejäl kärnis och sågspån till täckning. Det krävdes en del förberedelser innan man kom igång. I ett lättåk tog man med stocksåg där ett handtag var bortmonterat, isbill, yxor, riktbräda, för att ta ut en baslinje, vinklar av trä, med mått för bitarna. Och enbuskar, det var på sin plats att markera var man höll till, även om det inte var så många på den tiden som gav sig ut på sjöarna utan ärende. Var och en fick sin motion av arbetet. När man så kommit i gång blev det hemtransport på kälkåk med vedbom, och parhästar gick det åt. Det blev tunga lass, uppförsbacke från sjön som det var vid Labbenäs. Att få upp isbitarna från vaken var bäst med hjälp av isdrög, alltså två bommar parallellt med en fots distans emellan, tvärslå med handtag i överkanten, i nederändan järnvinklar med dubb som man förde in under isbiten, så över kanten och med en man vid varje handtag direkt på lasset. Där skulle dom tippas på högkant, för att få rejäla lass. Varv efter varv lades bitarna på isdösen, där den gamla spånen slätats till bädd, så skulle ny sågspån hämtas till isolerande täckning, en sak som aldrig blev tillräckligt mycket av, som jag mins det.
Skogsprodukter
Så skulle veden sågas upp och klyvas före dymmelonsdagen i påskveckan. Om så inte skedde, så for dymmeln i vedträna och de blev ogörliga att hantera. Men det var alltid en del stängselvirke och annat som skulle sågas, klyvas och iordningställas för sitt speciella ändamål. Far var inte speciellt händig med snickeriarbete,. Förutom Karl Palmkvist i Seltorp, som varit byggmästare, och hade såg till service för grannarna, behövde inte vanliga småbönder kunna snickra, emedan det fanns så många kunniga gubbar i stugorna runtom i bygderna, som tävlade om att hjälpa till. Kontanter var tacksamt att komma över eller en mjölpåse. Förutom julgrisen, som var obligatorisk, minns jag att vi ofta hade kalvkött. Det var naturligtvis praktiskt att hantera så små fall. Det kunde konserveras en del, hjälpfolket tog hand om något. Allt emellanåt kom det hem ett garvat kalvskinn, som Lill-Kalle sydde handskar av. Han bodde sista tiden i Filbacken, där tvinnade han becktråd, klippte ut ämnena ur skinnet, sydde, krängde om, gnuggade med händerna och pressade jämnt. Så hade han ärende att leverera en nyttig produkt. Kvastar av björkris kom från samma håll, liksom vispar av skalat björkris den årstiden, på våren då saven gjorde att nävern släppte. Skogsprodukterna som kunde saluföras var sågtimmer och ved, sedermera även massaved. Ett år var det marknad för props, stämp till kolgruvorna i England. Här blev det en trave, barkad och klar för leverans. Det blev så att vid Prästgårdens brygga, förtöjdes en pråm, två brandstegar mellan relingen och land, med plank på, blev en möjlighet att stuva lasten. Detta hände omkring 1930 och torde vara bland de sista godstransporterna på Kinda Kanal från vår trakt.
Torghandel
Då man gör en sådan här beskrivning av verksamheten på smågårdarna, så verkar det vara ett evigt enahanda. Men man får betänka att det var en livsform, alla hade ungefär samma villkor. Runt Linköping hade många småbönder en form av lediga lördagar genom torghandeln. Mor kärnade smör, vägde upp i halvkilo, isbitar och salt hörde till. Så bar det i väg med trillan efter lättfotahästen.Man kunde stå antingen på Stora torget eller Trädgårdstorget. Hästen blev installad i specerihandlare Bergströms hållstall på Drottninggatan. Hyran för detta uppfattade jag som en del inköp i affären, en sup eller två till stallgubben som höll vakten. Men samtidigt träffades grannar och andra bekanta, mor hade sina kunder, och lärde känna deras önskningar och behov. I saluhallen blev det ofta att köpa hem en söndagsstek, till omväxling med saltfläsket och konservköttet. Svagdricka köptes direkt från bryggeriet, dagsfärskt. Gubbarna måste hålla reda på veckorna, då det blev nytändning, och de kunde gå till Bolaget och köpa ut.
Vårsysslor
Ett tidigt vårarbete var att gå runt och leta efter sånt man inte ville hitta, dvs trasiga stängsel. Även skogen betades på den tiden av ungdjur och hästar, och stängsel förekom av alla de slag. Det gällde att laga med ungefär samma material, antingen var det trinne gärdsgård, eller granstolpar med taggtråd. På slåtterängarna skördades gräset ända till slutet av 30-talet. Då kom man på tanken att få användning för ekarna som stod överallt. Det blev ju med lite jobb hållbara stolpar att nagla fast tråden från Hjulsbro Tråddrageri.
Så var det vårbruket, då det torkat upp tillräckligt. Och jag må säga att det var inga enkla ceremonier, körning med Idealsladden kors och tvärs, gödsel till potatislandet, plocka sten, lättharva, plocka sten, så och sätta, köra bort sten, välta, skotta renarna och runt stenrösena. Vi hade 22 tunnland åker här vid Ebbetorp, och till 1935 arrenderade far komministergården Nordanbacka, som var 10 tunnland, så det var ett ständigt farande emellan ställena. I lagården där hade far kvigor som kyrkvaktmästare Gustavsson skötte om för hyran av lilla huset, där familjen bodde. Några vackra dagar på våren var det så dags att se över vagnar och seldon före skörden. Alla vagnar skulle ut i solen, far kom med gamla bordsknivar.Med dom fick vi skrapa träfälgar, ekrar och nav på bruksvagnar och fjäderåkvagnarna. Så blev det att ta till borstar och vatten. När det torkat efter första omgången, kröp leran fram ur springorna igen, mera vatten, mera borstande. Så skulle axeltapparna smörjas med svart vagnsfett, hjulen skulle justeras in igen, med lagom bricka innanför hjulmuttern. Så var det äntligen dags för trätjäran, som nu hade möjlighet att tränga in i virket, där den hade en uppgift att fylla. Fjädervagnarna var i en annan klass, målade i blågrå färg för vardagsbruk, och gula med svarta fartränder, paradvagnarna till stadsskjutsar och kalas. Jag räknade till elva vagnar, minns jag en gång, men de flesta bara stod och tog upp plats. Bakgrunden till detta var att då järnvägen byggdes vid sekelskiftet förbi Vist, så höll farfar skjutsstation för ingenjörer och administrationspersonal som skulle vidare. Det höll på senare också, en tid innan bilarna övertog transporterna. Så var det dags för seldon och remtyg att ses över, ut på bockar i solen. Öppna spännena och dela isär, tvätta med varmt såpvatten, smörja in med ekololja då det hade torkat till lite. Det kom sadelmakare ibland, stannade till någon dag beroende på behovet. Det var viktigt att allting passade respektive häst, däckel och lokputorna måste ha maximal anliggningsyta, för att trycket skulle få bästa fördelning. Med vårsolen kom värmen som lockade upp gräset, kor och ungnöt ville ut, det minskade jobbet i ena ändan, ladugårdsarbetet, men ökade på annat sätt, utemjölkning på olika platser. Nu kom isen till användning, för att svalka av mjölkprodukterna. Vintertid visste man var djuren var, i sina bås, men sommartiden var fylld av överraskningar. På försommaren gällde det att sköta om grödan, hacka potatis och kålrötter, gallra och vid behov kosta på dom lite Chilesalpeter. Frånsett detta så var vårt lantbruk helt ekologiskt baserat med naturgödsel och helt fritt från kemikalier. Midsommaren kom och med den ett avbrott i tillvaron. Det skulle lövas vid porten och verandan. För oss var det Sturefors gård som var samlingspunkt, dans på midsommarafton, och Frälsningsarmén på midsommardagen. Där träffades människor långväga ifrån och njöt av stämningsfull musik i furuskogen. Om någon lyssnade till predikanterna, så var det lättsamt, hoppfyllt, sådant som var lättsmält en sådan dag.
Höslåtter och lövtäckt
För bönderna var det nu tid att börja med höslåttern. Först i tur var timotejvallen som fort kom i blom annars, och blev tråkig att hantera. Det var hästslåttermaskin för parhästar, vanligtvis, där det skulle bytas olja i drevhuset, och så handvevandet av slipsten. För det var mycket som skulle tas ned lie också, dikesrenarna runt fälten skulle hyfsas av och räfsas in till det andra. Häsjning av allt hö på vallarna, ängshöet var kort och lätt att få torrt. Det var fars jobb den tiden, att tidigt i ottan medan daggen var kvar, ta vara på det som fanns. Till Nordanbacka hörde kärrslåttern. Då vi var klara med klövern också, fram i slutet av juli ibland, var det så dags att få tag i några extra mannar med liar. Då hade vattnet sjunkit undan någorlunda så att det gick att ta sig fram i madmarkerna, med gummistövlar, eller barfota, om man inte var ormrädd. Det var en remsa hårdvall där vi kunde sätta upp häsjor och börja. Till resten, ute i kärret, använde vi en släpa. Slåtterkarlarna tog den med ut och lastade, det var en lång wire i den med ringar. Det var mitt jobb några år att med en snäll häst släpa fram koppla om, för att komma fram med gräset till häsjan. Nog var det många dagsverken man offrade på hötapparna, men jag hörde aldrig talas om mögligt hö. För tidigare generationer bönder var det denna tid dags för lövtäkten, att hugga lövkvistar av asp och björk till vinterfoder åt fåren företrädesvis. Men vintrarna 1939-40 med extrem köld och sena vårar resulterade i foderbrist, så nu var det många som nödgades pröva de gamla traditionerna. Jag var även med far flera gånger och sågade ner tallar vintertid, och barren direkt på foderbordet. Cellfor och melass till hästarna gjorde att man kunde dra sig fram den svåra tiden. Våren med grönskan var efterlängtad av alla.
Skördetid, täckdikning
Men för att återgå till eftersommaren, på alla gårdar då, hade man helträda. Med den tidens teknik, var det naturligt att säkert få god såbädd för brödsäd till höstsådden. Man hade tid på sig att bottna upp och slänta landdikena där så behövdes, röja busk och bryta sten. Dyngan skulle spridas, myllas med plogen, sedan ett harvande för att hålla ogräset i schack. Till täckdikning av jorden användes förr gärdsel, som grävdes ner för att torrlägga surhål i fälten. Nu blev det en drive i tiden att använda tegelrör. Hushållningssällskapet tillhandahöll kartritare, som vägde av och planerade. De kom även till Ebbetorp. Därpå följde grävare, tegelrör perforerade skiftena meterdjupt ner i jorden, det ena efter det andra, varefter man mäktade med. Far, som mindes tiden före, prisade den här åtgärden, som gav säkrare skörd. Spannmålsskörden på sådana här gårdar började med brödsäden, råg om det fanns. På den tiden var rågen manshög, och ofta fick man begagna lien och handbinda kärvarna. Far hade självavläggare, en maskin som skar säden och delade upp den i buntar, som ett antal kunniga upptagare hade sysselsättning med att binda till kärvar. Far körde avläggaren, och sysselsatte sig med den verksamheten, så att han inte skulle behöva binda kärvar. Vad bindningen anbelangar så var det olika tekniker. Mor lärde mig den mest rationella, att sedan man samlat en handfull strån med höger hand, håller över åt axhållet med vänster, vrider och delar bandet, snor runt kärven. Då har man grepp om bandet med båda händer, som med tre knyck, på ett effektivt sätt låste stråna. Far hörde till dom som hade ett sätt, att vrida bara två varv, och stoppa in en kvarvarande ända under bandet. Så var det hotstång och krakstör, som skulle fram. Man lämnade aldrig fältet utan att det var uppsatt i krakar till tork och regnskydd. Det säger sig självt att allt detta tog sin rundliga tid. Man skulle ju ha förmiddagskaffe och samma procedur på eftermiddagen, om vädret stod vid lag. Lantbruket är ju ett hantverk där man är helt beroende av vädret, så det går ju inte att långtidsplanera skörden, det är att invänta mognaden. Havre till hästar och kor kom sist, och då vetet blivit tröskat, kunde man höstså det mellan de andra sysslorna. Far köpte självbindare 1938, det var ett stort lyft. Tröskningen var en gemensam angelägenhet. Far var delägare i ett stort tröskverk som betjänade, förutom oss, även Prästgården och Risnäs by. Men det var ett avbrott med febril verksamhet, då man skulle hämta verket någonstans. Ett par hästar till verket, ett par till råoljemotorn, ett par med flakvagn till trossen som bestod av halmblåsare med rör, smårör för agnar instuckna i de större, verklåda med såll, och andra tillbehör. Det följde maskinist, som skötte verket, säckade upp spannmålen, ev. vägde säck, matare, som hade ansvar för den biten. Det behövdes en upplösare att skära av banden också, ända till att det uppfanns en kniv som mataren kunde ha fastspänd på ena handen. Folk att langa fram kärvar från logfacken och att trampa halm. Vid matbordet var det inte ovanligt att man var 8 man. Ofta minns jag att far tröskade först i Nordanbacka. Det var nog merendels höstvete där. Då hade han engagerat kyrkvaktmästare Gustavssons fru, Mina, att stå för mathållningen. Hon var kokerska och engagerades till kalas, då det skulle vara något extra. Hon hade all tänkbar utrustning enligt den tidens sed, kopparbunkar, aladåbformar och dylikt. Allt detta tog plats, och en av sönerna talade om för mej att han fick en god idé. Han tog en ståltråd, och buntade ihop allt, rodde ut i ån och sänkte det där. Så fick dom bättre plats i bodarna. Genom att vi var så många om tröskverket, blev det att lägga in den mesta säden i logen till trösk senare, en säker men arbetsam metod. Allt eftersom fälten blev rena från säd, kunde far ta till plogen och vända ner stubben, och upp kom ny svart mylla, med hopp om ännu en skörd nästa år. Det var potatisen som skulle upp, kålrötter och betor, upp ur jorden, blastas och köras till stuka för vinterförvaring under halm och jord. Därmed inleddes andra rutiner, det mörknade fort, och korna ville komma in i värmen. Det passade bra i och med att man utfodrade med blast och ibland svårtorkad återväxt från klövervallen. På hösten var det sedan gammalt frivecka, för de anställda, sista veckan i oktober. Som en följd av detta, var det ofta flyttningar till nya ställen. Kontakter hade etablerats vid marknaden på Vallen nordväst utanför staden. Där gjordes affärer med hästar och fädjur av alla slag. Bönder och drängar träffades, man kunde planera för nya förhållanden. Men det gällde även då att sköta sig, och uppvisa ett gott betyg från sin förra anställning. Skräckexempel förekom, som detta jag hörde talas om. En dräng som fick till slutbetyg TYSTER VAR HAN I SKOGEN, INGET VÄSEN PÅ LOGEN, MEN EN TRÄLMASK I GRÖTFATET. Ett sådant omdöme kunde väl gälla som beskrivning av båda parter, och på större gårdar var klasskillnaden markant, något som vi aldrig kom i beröring av.
Så här års var det för far att leverera kluven meterved, som legat på tork över sommaren efter vinterns avverkning. Det var till egnahem i Hjulsbro och villor i Sturefors, som då kallades kyrkbyn. Det var nu man skulle bedöma vilka djur det fanns foder och plats att behålla. Därför var hösten slakttid, då det blivit kallare och bättre att hantera köttet. Men det var bara julgrisen som slaktades hemma, storboskap gick till slakthuset i Linköping.
I och med detta var det dags att plocka in redskapen för vinterförvaringen, och att byta vagnar till kälkar. Ett år hade passerat.

BOUPPTECKNING
EFTER PER ESBJÖRNSSON ÄBBETORP.

År 1779 den 12 Augusti uppå wederbörlig begäran förrättade undertecknade Laga Bouppteckning öfwer Afledne Häradsdommaren Wählförståndige Per Esbjörnsson i Äbbetorp Bo, som på sitt 79-de år saligen afsomnadt den 29 nysswekne Juli, och i sorgen efter sig lemnadt Enkan Gudfruktiga Hustru CATHARINA NILSDOTTER samt följande Barn af förra Giftet: Söner Färgaren i Jönköping, Mäster JOHAN WIDEGREN, Torparen LARS PERSSON i Stensäter på Styfwinge Ägor och Skomakaren JONAS PERSSON på Äbbetorps Ägor. Döttrarna: CHRISTINA PERSDOTTER, Enka på Äbbetorps Ägor, SOPHIA Enka boende uti Äbbetorp. Afledne Sonen ESBJÖRNs Barn ANDERS, Soldat vid Hennes Kongl. Majst.. Enkedrottningens Regemente wistandes wid Sweaborg, Hustru EWA i Linköping, gift med Soldaten wid nyssnämnda Regemente, och Pigan ANNA MAJA ESBJÖRNSDOTTER. Aflidne dottern Hustru CATHARINAs Barn BRITA HANSDOTTER, LISA HANSDOTTER och INGRID JOHANSDOTTER ifrån Tacketorp alla omyndiga, men att deras rätt härwid bewakades av deras Fader och Swärfader JOHAN LARSSON i Tacketorp Närwarande. Af de först nämnde befinnande Barnen äro LARS och JONAS PERSSON samt CHRISTINA och SOPHIA PERSDOTTER sielwa närwarande och såväl egna som sine frånwarande Syskons samt Aflidne Syskons Barns rätt härwid bewaka och Egendomen härwid uppgifwen på sätt Lag erindrat Enkan. Hwarefter upteckningen och wärderingen företogs i ordning som följer.
Contante Penninger och Guld äges icke.
(Belopp i D.sk.r)

(Nedanstående lista är ännu ej komplett!)

GRÖDAN

På litet undantag wid Äbbetorp är inbärgad som ock eftergifwet til Enkans förnödenhet och föda hwaraf likwäl Hon kommer att betala 1/2 Tunna lånt Råg på Socknemagazinet med dess Intresse.

GÄLD OCH SKULD

Til begrafningskostnad lånt af Carl i Korset       4 Rd Specie
Til Socknens Fattige 1/2 procent                      3  ”     ”
Bonden Johan Larsson i Tacketorp å sin Stjufdotter Brita Hansdotters wägnar, ärindrar om dess Mödernes Arfs utbekommande i persedlar efter Boupteckning af d. 5 Maij 1764 som Moderfadern Pehr Esbjörns Son efter Qwitto af d. 6 Maij 1764 skall emottagit hwaremot Enkan i Huset och närwarande Arfwingar swara: At Brita själf för flera År sedan innan han flyttade til Jönköping, emot tagit alla persedlarne utom hälften i Brännvinspannan, som är förvarad i Kyrkan, en Kopparkittel som finns här i Huset jämte ett litet Skåpoch ett litet Skrin.

För Boupteckningens förättande                     2 Rd. 24 sk.
Till Lofliga Tings Rätten                                            24 ”

Sonen Jonas Persson ärindrar, det han icke fått full Hemgift emot sina Bröder, bestående af wagn och Häst men som han fått några gamla och förruttnade Hus på Äbbetorps Ägor så tager han dem i afräkning för wagnen, men Hästen påstår han nu få ärsatt, och förklarar sig nöjd med det Hästkreatur nu i Huset finnes, som bewiljades af närwarande och afföres således wärdet därpå.   -3.–.-

Gäld Summa  7 Rd 35 Sk.

Widare bewiljades af samteliga närwarande at Enkan hustru CATHRINA NILSDOTTER får sjelf utnämna the henne nödige persedlar till dess hennes fördel af behållne

                                  INWENTARIE SUMMA   37 Rd 32 sk.
                                                                              ? til den 20      1.42. 2
                                   Giftorätten 1/3 af Dito                               11.44.10
                                   Fördel och Morgongåfwan                          1.  9.3
                                                                                                    15.  3

blifwit fullt uttagna som uträknades uti följande persedlar

(Här följer uppräkning av valda persedlar till ett värde av ca 13 Rd.)                          

Fyllnaden kontant av barnens auktionsmedel framdeles: Summa         2.29.9

Protocoll innefattande bewis om lef-
wererande Eke-Medel. Utfärdadt ifrån
Lands-Kontoiret i Linköping den
3 April 1832.

Jordägaren Johannes Gustafsson
företedde Landt-Ränteriets qvitto af denna dag på lefve-
rerad Lösen 50 Riksdaler ———————— Bancomynt,
för oduglige Ekar wid 1/4 ??? Äbbetorp
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
i Hanekinds härad och Wist Socken;
hwarjemte Jord ~~~~~~~~~~~~~~~~~
till Landt-Ränteriet erlagt den serskilte Hemmansafgiften
6 ???, samma mynt, för rättigheten att dsiponera
den framdeles upwäxande Ekskogen, i kraft af Kongl.
Maj:ts Nådiga Förordning den 28 Oktober 1830, §. §. 2
och 4. -Häröfwer meddelas detta Protokoll genom Ut-
drag, hwarmedelst alt Kronans Anspråk, nu och för ewerl-
deliga tider, afstås, på den Ekeskog hwartill Jordägaren
genom den erlagde Lösen oinskränkt ägande och disposi-
tionsrätt sig förwärfwat likmätigt §. 10 uti åberopade Nådiga
Förordning; warandes anteckning om denna inlösen här-
städes werkstäld i Kronans sista Jordebot, för hwilket ända-
mål Jordägaren äfwen bör detta Protocolls Utdrag hos
Häradsskrifwaren i Orten upwisa, som derom påtecknar
betyg. Ut Supra

L

Protokoll

fört vid lösöresauktionen vid Ebbetorp den 10 mars 1944 då Hemmansägaren Oskar Gustafsson på grund av gårdens utarrendering låter försälja levande och döda inventarier. Tillträdare: Erik Karlsson, Skrinhult, Sturefors.
Auktionist: Albert Ekdahl, Vessentorp  Skrivare: Oskar Johansson, Skog, Allan Andersson Ö. Ullstämma