Livet som dräng

Låt oss börja med vad Morfar berättade för mig. Han talade om att en dräng i slutet av 1880-talet hade en lön av 75 kr och ett par stövlar om året och ingen semester. När Morfar berättade detta för mig var han omkring 65 år.
Tänk i vilka förhållande en dräng fick leva. I avbalkade så kallade rum av ett brygghus. På vintern fick de elda så gott de kunde på kvällen efter arbetets slut, och lyset kom från ett talg- ljus.
Arbetstiden var mycket lång, på vintern var den väl lite kortare, men sommaren var dryg. I regel började de klockan 5 på morgonen sedan var de fria först efter klockan 8 på kvällen.
Ja den tiden har vår Morfar varit med om, och betalningen den var en 12-shilling om dagen. Jag frågade hur mycket det var, ungefär 25 öre svarade Morfar. Jag bara satt och gapade. Och därtill skulle han vara nere vid Bjärka klockan 5 på morgonen, och en dålig väg om ungefär 3 km. var det. Inga fortskaffningsmedel fanns, det var att gå. Väl framme fick han ofta köra ett par oxar.
På den tiden byggde de om Bjärka ladugård, och när det hände kan vi än idag veta ty det står på de båda gavlarna mot vägen, 1874 på den ena och 1875 på den andra gaveln. ”Själv är jag född 1861 och då kan du själv räkna ut hur gammal jag var under bygget”, sade Morfar.
Han forslade nämligen fram grus och sand till murningen av allt tegel som gick åt till bygget
Så grabb jag var, satt jag bara och såg på morfar och sade ”Hur kunde det gå”. Morfar svarade
”Det var bara tvunget och gå det var inget annat”. Han skulle också hålla sig med mat hemifrån.
Morfars ålder gjorde väl att han var på ett så kallat ”hjonarbete”. Det ordet fanns på hans tid vid Bjärka. ”Hjongrabbar” är minderåriga pojkar.

Livet som piga

Även vår Mormor måste in i bilden, lönen var i stort sett lika, fast hon behövde just inga lång-skaftade läderstövlar. För henne gällde det ett eller två hemvävda klänningstyger eller ett kapptyg om året samt väl omkring 75 Kr om året. Sovplatsen var i köket, och hon fick hålla ut så länge alla de övriga var vakna, först uppe och sist i säng. Detta system fanns kvar i vår ungdom, det har min Margit varit med om under sina första år som piga. Hon fick gå upp klockan 5 och mjölka 4-5 kossor, sen ha maten klar klockan 7 på morgonen. På kvällen fick hon gå och lägga sig först när allt var klart i köket för dagen. För sådana arbetsdagar fick hon 1928 en månadslön på hela 20 Kr. Sista året 1932 hade lönen stigit till 35-40 Kr per månad, men köket var fortfarande hennes sovrum.

Ni som läser och tar del av den här beskrivningen, tänker kanske; så dumma ni var som bara var kvar, och inte flyttade. I mitt fall var det trädgårdsmästaren som bestämde lönen. Och det var alltid arbetsgivaren som bestämde vad pigan och drängen skulle ha betalt, vi själva hade ingen talan, men visste inte om något annat.
Jag kommer ihåg att det fanns vuxna pojkar, som i slutet av 1800-talet, gick utan lön på vinterhalvåret bara de fick mat och husrum. Men det var också många ynglingar som tog värvning på tre år d.v.s. sökte in vid det militära, och så straffade de sig därifrån.

Morfar och Mormors första tid

Mor och Farföräldrar sökte på sitt sätt att tala om för oss barnbarn vad de varit med om, särskilt vår Morfar, som jag tidigare nämnt. Berätta, det var det enda vi kunde ta oss för på de långa höst- och vinterkvällarna. Ingen radio, inga dagstidningar, det var endast Svenska Posten, en god och kristen veckotidning, och naturligtvis fanns ingen TV. Bäst var det när Morfar var i berättartagen. Och berätta det kunde han. Det behövdes inga anteckningar. Vi satt framför den öppna spiseln, kanske var det enda lyse vi hade innan vi måste tända fotogenlampan.
Men för att vara helt rättvis, så berättade vår Mormor mycket också. Jag kommer särskilt ihåg när hon för mig sökte återge berättelser och följetongen i Svenska Posten, hur hon blev hjärtnupen och tårarna började trilla utför kinderna. Då tog hon nedersta delen av sitt stora förkläde och snöt sig ett tag.
Det är inte alla av oss syskon som har dessa oskattbara minnen. De yngre syskonen fick inte uppleva Mormors och Morfars berättelser.
Vi går vidare med vår Mors blivande föräldrar, och börjar på 1880-talet. Vår Morfar var då en helt ung man, lång och stilig, har det berättats oss, med god sångröst, hans håg låg åt det kyrkliga hållet. Han var med i sin hemsockens kyrkokör, och kunde även spela munspel.
Morfar berättade för vår syster Margit hur det gick till när Morfar friade till Mormor.
Jo, Johan han satte sig ned och förfärdigade ett friarbrev till Greboflickan Clara Charlotta. När han fått brevet färdigt skickade han det med en kamrat som skulle åt Grebohållet. Kamraten han stoppade brevet i innerfickan på sin rock, men helt naturligt glömde han bort det viktiga brevet, det förblev i fickan 3-4 månader, och den kärlekskranke ynglingen Johan Karlsson fick gå i en väldig förtvivlan och vånda. Till sist kom dock medhjälparen ihåg sitt uppdrag, och Grebotösen Clara fick anbudet, och eftersom hon blev vår Mormor så gick det väl som för alla andra, det blev bröllop så småningom.

Bröllop och Stavsäter

Vad jag vet, så har vi i vår ägo ett bröllopstelegram ägnat till bröllopsparet Clara och Johan Karlsson 1886. Troligtvis någonstans i Grebo socken. (Mörtsveden?)
Mormor förlorade redan i unga år sin Mor, men fick senare en styvmor ”Kerstin i sågen”, hon var lika ung som Mormor. ( Sannolikt fel namn på styvmor Kom 1 ) Hon kom därför tidigt ut och tjänade piga på flera platser i Grebo socken Efter giftermålet kom de till Stavsäter under Bjärka-Säby. Där var de i 5 år det kommer jag ihåg att de talade om. (Tiden stämmer ej med kyrkoböckerna. Kom. 2) Under tiden i Stavsäter fick de sin förstfödde pojke Karl född den 9 juli 1888.

Lillsäter

Så fick de tag på ett mindre torpställe, Lillsäter i Vist socken dit de flyttade 1891. Det var ett så kallat dagsverkstorp, de fick göra ett visst antal dagsverken, i det här fallet i Sturefors trädgård. Till de större godsen, som Sturefors, hörde ofta ansenliga trädgårdar, och framför allt parker och planteringar, vilka skulle skötas och vårdas. För Lillsäters del gjordes det mesta arbetet i form av hjondagsverken. Vad är då ”hjon”. Så kallades en daglönare i tonårsåldern, på så vis fick sönerna och ibland även döttrarna ”gå nere vid herrgården” som det kallades och fullgöra torpets dagsverken. Lillsäter var inte något stort torp, det fanns inte ens någon grusad åkväg, sista biten var att söka ta sig fram över hagar bäst man kunde.
Vår blivande Mors föräldrar kunde väl ha 4-5 mjölkkor, och ett par stutar.

Stutar

Vad är stutar? Det är unga kastrerade tjurar, som inte har nått den storlek, som en oxe skulle ha, nämligen 14 kvarter eller med andra ord 82 engelska tum som är 244 cm. ( 208 cm Kom 3). De mätte runt oxen alldeles bakom frambenen, och när han mätte de 14 kvarterna då var det en oxe, och dessförinnan en stut. Han var då inte heller ”inkörd”, som det kallades. Det var rätt vanligt att man på de mindre torpen fick börja med stutar, och när de sen var vuxna så såldes de på oxvallen i Linköping. De större godsen och gårdarna använde sig enbart av oxar, på så vis fick torpen en slant extra emellanåt.

Mera Lillsäter

Vad fanns mera på Lillsäter? Ett tiotal får kanske, 2-3-kvigor, två grisar till husbehov som det kallades, kanske kunde de ibland ha en so med smågrisar.. Ja det var allt vad torpet kunde ge. Av fåren fick de ullen som Mormor måste ha till nya kläder. (Se även Kom. 4 och 8)
Efter några år är det åter dags för tillökning hos familjen Karlsson i Lillsäter och den 4 juni 1892 kom flickebarnet Maria till världen. Karl var nu 4 år.

Morfars glömska hos prästen

Vår Mormor brukade berätta om hur vår Mor fick sina namn. Jo, Morfar skulle själv gå den långa vägen, ungefär en mil, rätt över hagar och ängar ner mot Vist kyrka. ”Det var ju inte så lätt för mig att komma ifrån” sade Mormor så Johan fick gå ensam till prästgården..
De hade kommit överens om vad hon skulle heta, Maria det var självklart, sen skulle hon ha ett namn till också det var fullt klart. Så här många år efteråt hade Mormor glömt det andra namnet de hade kommit överens om.
Morfar tog flickan och travade i väg den långa vandringen till prästgården. Så under själva dopakten frågade prästen Morfar: ”Vad skall hon heta?” Maria svarade Morfar ”och vad mera” frågade prästen. Morfar dröjde med svaret ty han hade glömt bort det andra namnet. Men i samma stund kom han ihåg att han kände en flicka med namnet Alfrida, en gammal fästmö ville Mormor påstå. Och omedelbart så svarade han prästen med namnet Alfrida.
Kuriöst nog, så skulle denna flicka Alfrida senare bli gift med en yngling som hade namnet Jonas Alfred.
Ett par år förflyter, vi skriver 1894 den 18 april, då kom ”lille Albert” till världen. Nu var barnaskaran fulltalig. Men Lillsätersbarnen fick en lång och slitsam skolväg, de gick i samma skola (Bjärka-Säby) som samtliga Mosshultebarnen gick i senare. Lillsätersbarnen konfirmerades även i samma kyrka som vi från Mosshult.
Vår Morfar fick endast gå i skola några terminer, i Gasarp lilla stuga och även dit var det en förfärligt lång och besvärlig skolväg vintertid, ända från Spjutstugan (Mårdstorp) där vår Morfar var född. Den stugan är för länge sedan riven. Vi borde väl veta var vår lilla fina Mormor gick i skola men det är så många namn på gårdar, byar och platser i Grebo som jag har hört talats om, men var låg skolan?

Hårda tider i Lillsäter, Vårdnäs

Åren för Johan och Clara i Lillsäter blev många och slitsamma. Det var en hård tid, vår Mor brukade tala om hur de, barnen, fick ge sig iväg i tidig morgonstund den långa vägen till skolan, och hur de när de hade slutat skolan för terminen, fick ge sig ner till trädgården till herrgården i Sturefors.
De skulle vara vid trädgården redan före klockan 7 på morgonen, och sedan arbeta till klockan 7 på kvällen. Även Mors bror Albert kunde berätta om de evinnerliga hjon-dagsverkena nere i Sturefors trädgård.
Men barnen växte och åren gick, och snart var de utflugna och vi har här sökt berätta om stora och små händelser i deras strävsamma liv. (Se även kom. 7.)
Morfar berättade för mig en gång, om den första kalven de fick i Lillsäter. Kalven slaktades, sen fick Morfar ta den på ryggen och bära den den långa vägen till Linköping, det var ungefär 2 mil.
Jag talade med en barndomskamrat till Mor, Ella i Lövsveden född 1895, och frågade ut om det var så på den tiden. Hur de bar sig åt att få kalvar och slaktsvin till Linköping. Det fanns ju ingen järnväg, Östra Centralbananblev ju färdig först 1902, Inga bilar, endast torparnas stutar och oxar, och de gick ju så förfärligt sakta. Det var bara att börja stadsresan på fredagskvällen och sen köra hela natten. Grannarna hjälptes åt och turades om, så att den som körde hade flera djur med sig, även smör som de hade kärnat, och som skulle säljas på torget i stan.

Grannsämja och kamratskap

Denna tant Ella kan än i dag komma ihåg och i fantasin se hur Clara och Johan kom med en talgljuslykta. De kom över och pratade bort en kvällsstund. Ella talade också om att när hennes Far var sjuk, och inte kunde köra in sitt hö, då kom en morgon Johan i Lillsäter och äldste pojken Karl och körde in allt hö åt fadern. ”Tänk vilken grannsämja det var förr” sade Ella med gråten i halsen.
Så en händelse, bara så som det blev. När vår Mormor slutade sina dagar den 26 mars 1932, så slutade även Kalle i Lövsveden sina dagar ungefär vid samma tid. De fick emellertid sina viloplatser intill varandra, alldeles oss ovetande var vår Mormor skulle få sin viloplats på Vist Kyrkogård.
Inte var det någon tanke på en familjegrav, ”det var det allmänna varvet”, som det kallades, en plats för alla obemedlade. Det var för sådana som: fattiga torpare som bodde i en liten stuga inom Sturefors och Bjärka-Säbys domäner, statare , pigor och drängar samt de, som det sades, som bodde på undantag.
Efter några år 1941 fick även vår Morfar sluta sina dagar och det skedde på Vists ålderdomshem. Men var det ett ödets skickelse eller var det högre makter, att även kvarvarande makan Sofi i Lövsveden samtidigt var mätt på sina dagar. En mer än 40-årig god grannsämja, och ett gott kamratskap, fick nu sitt slut. Sofi fick sin plats i graven intill vår morfar.
Vad skall man säga. När dessa två enkla och fattiga torparfamiljer, som i hela sin mannaålder har delat på den tidens hårda kamp för tillvaron, även in i sin sena ålderdom fick komma samman i sista vilan.

Fagerhult

Så tillbaka i tiden, jag kommer ihåg när Mormor och Morfar bodde i undantaget Fagerhult. Mormor var på sjukhuset, hon led av ett svårt ålderssocker. Morfar var nästan blind, han led av gråstarr. Kalle i Lövsveden kom då över en dag och skar av säden med sin lie. Det var väl 4-5 km för honom att traska genom skogen rätt över, och jag skulle vara med och ”ta upp” som det sades, d.v.s. samla upp och binda kärvarna eller nekker som vi kallar det i Östergötland. Morfar han lagade middag, han hade kokt potatis, sen lingon och saltgurka. Var det här hela kalaset tänkte jag? Morfar bjöd oss börja och han sade: ”Ta krösamos du Kalle att blöta pärana i” Det var inte så kinkigt vad vi fick, vi blev i alla fall mätta.

Morfar går vilse

Vår syster Margit berättar: Tänk när Morfar gick bort sig på sista biten från Bjärka handelsbod. Han hade varit och handlat risgryn och kanske något mera och just sista biten i hagen så gick han bort sig. Morfar dröjde alltför länge, och Mormor blev orolig och gick ut för att titta efter honom, och för att se om han var i närheten. Redan då hade Morfar så nedsatt syn, att han knappast kunde vägleda sig. Mormor ropade Johan, och då var Morfar bara ett litet stycke ifrån det ställe där de brukade gå över gärdesgården. Då hade Morfar gått i flera timmar fram och åter och runt, runt och kunde inte känna igen sig. Morfar var en utåtriktad person som gärna samtalade med folk, vilket hade bidragit till att det hunnit börja mörkna när han anträdde vägen hem. Risgrynen lär ha hämtats i skogen dagen efter.

Allans lördagskvällsnöje

Vi har så många vackra minnen av den förnöjsamhet som de gamla upplevde, ja det var riktigt skönt att gå dit. Själv kommer jag ihåg att jag hellre åkte till Mormor och Morfar på lördagskvällen, när de andra ungdomarna for ut till festplatserna, bland annat Bestorp. För det mesta hade jag inga pengar, och när de sen kom och frågade efter mig så var jag inte hemma, jag satt hellre på kvällarna och läste Svenska Posten spalt upp och spalt ner sida för sida.
Mormor och Morfar kunde inte läsa en tidning på grund av att de såg så illa. Jag kommer inte ihåg om de då hade någon radio (kristallmottagare). På hösten 1927 fick även de en ”Jonasapparat”. (Se även Kom. 5)

Morbror Karl

Hur gick det för vår Mors bröder Karl och Albert? Vi börjar med den äldste av pojkarna, Karl, som i sin ungdom mest tjänade som dräng. Efter sitt giftermål med sin Gerda hade han de mest skiftande arbeten, men mångfalden av jobb han hade tar här alltför stort plats att beskriva. Emellertid kom han med sin familj till Enköpingstrakten och var i många år portvakt vid Bahco.
Morbror Karl och Gerda gifte sig 1917. Gerda var född Hansson den 5 juni 1889 och kom från Limhamn. De fick en son Ture den 5 februari 1918. Vår moster Gerda avled den 19 augusti 1954 medan Karl fick leva längre, han avled den 13 december 1960.
Sonen Ture är också död, han avled i sockersjuka 3 december 1965. Samtliga tre ligger på Enköpings kyrkogård. Ture, vår kusin var gift med Valborg från Enköpingstrakten. De fick en son Ulf Ture född den 4 januari 1944.
Ett rätt konstigt minne har jag av Morbror Karl från den tid de var bosatta vid Drabo någonstans kring Mormorsgruvan i Östergötland. De hade väl ett litet ställe med en häst och en kossa, jämte lite jord. Vid ett tillfälle när morbror Karl var ute på en tur, med häst och vagn, för att sälja strömming visade han ett kort, där Karl gick och plöjde med både hästen och kon förspända för plogen.
Morbror Karl var även kopparslagare, och kunde förtenna kopparbunkar, grytor m.m. I Enköpingstrakten var han spånspingare samt som tidigare nämnts nattvakt vid Bahco.

Morbror Albert

Sen har vi morbror Albert, han är väl den mest kände för oss Mosshultebarn, och många av våra barn har reda på vilka Albert och Emma var.
Morbror Albert fick ju redan i tonåren en liten uppfattning om vad trädgårdsyrket innebar. I början av 1920-talet genomgick han Adelsnäs trädgårdsskola utanför Åtvidaberg,
(Kom 6) Efter två år på Adelsnäs blev han trädgårdsmästare i Gryts skärgård samt senare på Åkerstads gård, utanför Linköping. Där gifte han sig med sin Emma den 1 september 1923. Men hör och häpna, de hade haft sällskap i hela 10 år, och som förlovade i 5 år, men så grälade de inte någon gång påstår Emma, för då teg den andra. Kanske var det sant, men nog såg de mörka ut i ansiktet ibland. Nästa uppehåll på livsvandringen var 1924, då flyttade de till Ulvåsa trädgård, en på den tiden rätt så stor trädgård med mycket bärträd (bigarråer), 500 bänkfönster, och två växthus.
Men nu var det dags för den första lilldrängens ankomst. Den 12 juni 1924 födde Emma sin Lars Albert som han fick heta. Efter ytterligare ett par år kom deras Lennart till världen född den 2 augusti 1926.
På våren 1930 började det att rycka i flyttnerverna, då fick Albert se en annons i sin facktidning ”Viola” om ett arrende i Enköping. Där fanns 5 växthus 4-500 bänkfönster dessutom mycket fruktträd och jord, detta för endast 1500 Kr om året.
Det var något det, för en driftig trädgårdsmästare som Albert. Sagt och gjort, Albert åkte upp och tittade på härligheten, och kom glad tillbaka med ett kontrakt. Där skulle det odlas!

Den här flytten skall vi beskriva lite extra. Färden startade den sista oktober 1930 från Ulvåsa. En intressant fråga var om det fanns någon överenskommelse att båda bröderna, Karl och Albert, hamnade i Enköping. Vad jag kan komma ihåg var morbror Karl redan där uppe med sin familj men det fanns ingen som helst överenskommelse dem emellan.

Jo, Albert tog kontakt med en båt ”Simson IV”, som kom och lade till vid Ulvåsa båtbrygga (i sjön Boren). Allt som var Alberts egendom skulle med, potatis, kålrötter, alla vintersaltade gurkor, hela skörden av krysantemum, rödbetor, ja alla rotsaker, hönsen, grisen lagom att slakta till julen, kossan som jag fått mjölka hela sommaren, ett 60-tal egna bänkfönster. Forden skulle också med om det gick. Rotsaker och djur skulle ner under däck.

För att få ner kossan användes en speciell matta att ha under magen. Men ve och fasa när de lyfte kon med vinschen lyfte hon på rumpan och sprutade grön avföring som välling över bryggan och hela båten, alla fick med av besprutningen. När hon kom ner så brast en fördämning och kålrötterna började rulla ner där kon skulle stå.

”Du Allan och Gunnar ni får gå efter grisen” sade Albert ”ta en säck och veckla ut under magen”. Vi gav oss iväg, men att få en säck under grisen var inte lätt, men det gick, nu hade vi cirka 300 meter att bära den. Vi började så tappert, men redan efter ungefär 75 meter var vi slut i våra armar, och vi måste vila. Vi satte ner grisen ”RÖFF RÖFF” sa grisen och stack. Nu kom Albert, han undrade vart vi tagit vägen. Sen blev det jakt upp på slottsgården och runt hela parken, vi fick springa efter grisen cirka två timmar. Om ändå inte grisen haft sådan förkärlek till Ulvåsa gårdssmedja, jag vet inte hur många gånger nassen tog vägen förbi, och där stod ”smen” med flera och gapskrattade åt vår jakt på grisen.
Men den som inte skrattade det var Albert, du milde, vilken ilska det var i ”lille Albert” och den sparade han inte på. Både Gunnar och jag fick höra vilka kräk vi var. Men slutligen fick vi tag i uslingen, jag syftar alltså på grisen förstås. ”Men det ska bli mera besvär med mig” tänkte nassen. När vi väl fick ner grisen till båten och mattan under magen och grisen nästan var på plats fick han det första fotfästet i högen med kålrötter, och tog ett skutt in till kossan. Vilket liv det blev, kon blev ju vettskrämd och helt tokig. Där fick den stackars grisen många riktiga kyssar, att han överlevde var mer än underligt.
Nu började båten bli fullastad men det var ändå en del kvar bland annat gurkorna och krysantemumskörden, och så förstås Forden. Allt utom bilen gick bra, hur de grejade så fick bara halva bilen plats. Albert fick åka upp med familjen i sin ägandes personbil Ford 1927 års modell, på den kunde han montera ett lastflak som lastade 500 kg.

Så äntligen efter två dagars hårt arbete var ”Simson IV” färdig för avfärd. Klockan var precis på slaget ”Fem” den 31 okt 1930 när vi fick vinka av hela besättningen d.v.s. två besättningsmän jämte Gunnar och en trädgårdsarbetare.
Ja visst var det ett äventyr för vår driftige morbror Albert. En resa på vinst och förlust, inte var det den framgången han hade drömt om. Samtliga gurkfat fick han stjälpa ut på våren, det gick inte att sälja i Enköping på den tiden. Krysantemumen frös ned i skärgården på resan upp. Men den stora flytten kostade inte mer än 500 kr för båten. Albert sade senare åt mig att en auktion i Ulvåsa på alltsammans hade ekonomiskt varit bättre.
.

Kommentarer Morfar

Kommentar 1. Fel styvmor
Enligt Torbjörns släktforskning, gifte Claras far Carl Fredrik om sig år 1885 (?) med Christina Charlotta född 1864. Hon kallades ”Lotten ” enligt Allans systrar Margit och Viola.
När modern Anna Sophia dog 1884, 58 år gammal var Clara 23 år.
År 1879 hade hon 18 år gammal redan flyttat till prästgården som piga, och sedan vidare till Landeryd 1885, för att 1886 flytta till Spjut och gifta sig med Johan (Morfar).

Kommentar 2. Tiden i Stavsäter.
Enligt Torbjörns släktforskning, flyttade Clara till Johans föräldra-hem Spjutstugan i samband med bröllopet hösten 1886 där de vistades ett år. De bodde sedan Stavsäter åren 1887 och 1888. 1888 står också som inflyttningsår till Lillsäter.

Kommentar 3. Stutar / Oxar.
1 aln = 4 kvarter = 59,38 cm. 1 kvarter blir alltså = 14.845 cm
Oxens 14 kvarter blir då 208 cm. Enligt uppslagsverk.
Besvärligheterna ligger i de olika begreppen för en tum.
Det fanns bl.a. decimaltum, verktum och engelska tum

Kommentar 4. Margit minns Lillsäter.
Margit minns att hon var i Lillsäter kanske vid 5 års ålder. Hon noterade då att det utanför en knut stod en svart järngryta där de skållade säd till djuren. (Se även Kommentar 8.)

Kommentar 5. Margits minne av besök i Fagerhult.
Ibland när Allan skulle till Fagerhult och förnöja Morfar och Mormor hände det att han protesterade, men övertalades ändå att gå. Margit förstod då, att om man protesterade mot att gå till Fagerhult då måste man gå. Så en gång, när mamma Maria tyckte att Margit skulle gå, så protesterade hon för att säkert komma iväg. Men ve och fasa mamma höll med och Margit fick stanna hemma. Då tyckte Margit att livet var orättvist!
Vid ett annat tillfälle skulle Margit och Bertil tidigt uppvakta Mormor på ”Mors Dag”. De vandrade iväg och med sig hade de också ren och nystruken tvätt som Mor Maria hade skickat med. På vägen plockade de blommor i Dalshults ängar, och det tog sin tid, så någon tidig morgon uppvaktning blev det ej, men barnen blev säkert välkomna ändå.

Kommentar 6. Albert i Adelsnäs.
Enligt Margit, bekostade Greve Bielke Alberts utbildning på Adelsnäs, och det var troligt att Morfar återbetalade en stor del av kostnaden i varje fall ”gjorde han rätt för sig” som man säger när Morfar flyttade från Fagerhult.

Kommentar 7. Mor Marias färd med oxar.
Mor Maria har berättat för Margit om en färd med oxar (stutar?). Hon skulle skjutsa lillebror Albert till järnvägsstationen. Han skulle kanske till Adelsnäs eller dyl. På hemvägen skenade oxarna.
Hur skulle hon få stopp på ekipaget? Jo mor hon fann på råd, hon lyckades sno tömmen runt ett träd och det hela stannade.

Kommentar 8. Lillsäter
Måndagen den 3 juli 2000 besökte Margit, Maja-Brita, Gulli och skrivaren Bertil resterna av Lillsäter. Där fanns betonggolv och ho ifrån ladugården och man kunde ana rester av stugan.
Man kan åka bil nästan ända fram. Det finns numera en skogsväg från Jubäck. Sett i vägens färdriktning så tar man av rakt till höger från skogsvägens vändplan. Gå sedan ett hundratal meter och snett upp till höger. En skylt med följande text finns uppsatt:

Lillsäter Nr 4

Siste brukaren.
Gustav Alvar Strömberg
Flyttade 1943

Sturefors egendom AB
Wist Hembygdsförening

Lillsäters stuga flyttades till Stora Långnäs ägor, troligen på
1950-talet. Stugan, som kallas scoutstugan, ingår i KFUM-gården, en friluftsgård för bl.a. lägerverksamhet.
Som kuriosum kan nämnas, att Morföräldrarna Johan och Claras ”barnbarnbarnsbarn” Linda år 1994 övernattade i Lillsätersstugan som deltagare i ett läger för Friluftsfrämjandets ”Skogsströvarna”.
(Linda är barnbarn till Gulli som ju i sin tur är barnbarn till Johan och Clara.)