En Amerikafärd år 1890

För att kunna få en möjlig, men dock ändå osäker, uppfattning om återinvandrarnas uppväxt har jag studerat föräldrarnas yrken. Eftersom prästen ganska sällan noterade kvinnornas yrken i husförhörslängderna, (det står oftast bara hustru), blir det fädernas yrken som studeras. Mödrarna arbetade säkerligen med hem och barn men i endast ett fall, (en barnmorska), var deras sysselsättning noterad i husförhörslängden. Uppgifter om återinvandrarnas fäder har jag hittat utom i tre fall. När man tittar på fädernas yrken bör man ha i åtanke att nästan alla ”mina” återinvandrare hade många syskon och chanserna att ärva var små även för de med besuttna
föräldrar.

Återinvandrarna tillhörde med några undantag det lägre skiktet på den dåtida samhällsstegen33. Tre män hade fäder som var hemmans- eller lägenhetsägare. Till dessa räknas målargesällen Carl Gustaf Nilssons far medan modern var barnmorska. Två återinvandrade bröder hade en mor som var ägare till en av Krutsjudar-gårdarna i Vist34. En del hantverkaryrken hade också en ganska hög ”status”. Jag vill återigen påminna om osäkerheten när man ger sig in i en statusindelning. Vad gäller hantverkarna fanns det dels de som var anställda och dels
egenföretagarna, i husförhörslängderna framgår inte vilket. En byggmästare, en handlande/skomakare, en skomakare och en snickare/ brukare representerar denna yrkeskategori. Carolina Andersdotter Järn var änka efter grenadjären Abraham Järn. En grenadjär var ingen officer utan titeln var egentligen bara ett annat ord för soldat.

Längre ner på ”skalan” hamnade de 17 personer vars fäder var brukare, torpare eller statdräng. Två re-emigrerande syskon hade en slussvaktare till far och en annans far var ”avskedad grenadjär”. Här är det svårare att avgöra ”statusskillnader”. Arrendatorerna av de större gårdarna hade oftast drängar och pigor anställda som kunde utföra gårdens dagsverken. Detta behöver inte betyda att de hade det bättre ställt än de mindre brukarna eller sämre än hantverkarna och de självägande bönderna. Detta får vi aldrig reda på men man kan tänka sig att
antalet barn hade betydelse. Med många munnar att mätta fanns nog svårigheter även hos de till synes mer välbeställda. Statdrängar, drängar och pigor hamnade säkerligen ett par steg under arrendatorerna. För att få säkrare uppgifter om levnadsförhållandena skulle man kunna studera bl.a. taxeringsmaterial och mantalsstorleken på torp och gårdar. Till en uppsats av större format kunde detta vara tidsmässigt möjligt. Här har jag dock fått nöja mig med ytterst osäkra antaganden.

33 Till detta stycke har jag studerat Sten Carlsson, Samhälle och riksdag, del 11. (1966).
34 Intervju med Stig Lindh, nov. -95.

Ingen av återinvandrarna var gift vid utvandringen, men en var änkeman och en änka. 12 av dem gifte sig dock mycket snart efter hemkomsten. 7 personer gifte sig redan inom 1 år, 2 inom 2 år, 1 inom 3 år och 1 inom 5 år. Ytterligare l gifte sig ganska snart efter hemkomsten, (året är obekant). Sammanlagt gifte sig 12 personer, alla antagligen inom 5 år.

Gustaf Alfred Palmqvist gifte sig i Vist vid 22 års ålder, blev änkeman samma år och fick en dotter. Han emigrerade 2 år senare och dottern lämnades hos hans föräldrar under de 5 amerikaåren. Efter 2 år hemma i Vist gifte Gustaf Alfred om sig, skaffade fler barn och flyttade 1920 till grannsocknen Grebo. Knut August Svensson och Signe Karolina Flink var de enda förutom en, re-emigrant, som gifte sig i Amerika. Knut August kom tillbaka 1911, 1 år senare kom Signe Karolina med deras 3 barn. Kanske hade de inte pengar till alla biljetter när fadern återvände. De får ett barn till 1915 och flyttar 1919 till Huddinge.

Vad gäller re-emigranterna har jag endast civilståndsuppgifter om en person. Det var Johan Oskar som var hemma 1 år för att bygga en ladugård35. Han gifte sig i Amerika med en svenska.

Beijbom har kommit fram till att svenskamerikanerna oftast gifte sig svenskt. Endast ca en tiondel av männen i Chicago valde ”ickesvenska” hustrur36. Med tanke på att de återvändande männen till Vist gifte sig så snart efter hemkomsten, verkar de ha följt de svenska männens allmänna förkärlek till att gifta sig svenskt.
Frans Otto Johansson återvände till Sverige för att gifta sig med sin ungdomskärlek. I Nils Ferdinands berättelse37, framkommer giftermålsorsaken också som en av de främsta vid beslutet att återvända. Nils Ferdinand gifte sig inom 1 år med en av Frans Otto Johanssons systrar. Frans Otto Johansson var ett av 16 barn till brukaren Johan Fredrik i Wreta38. Otto arbetade som dräng i Toketorp men när han var 18 år, 1904, flyttade han till Amerika. Kanske insåg han de snäva möjligheterna i att kunna ärva något eller att få ta över arrendegården efter sin far i en så stor syskonskara. Ett brev som Otto fick från sin mor i Sverige kom att ha stor betydelse. Hon skrev att flickan Adina som Otto var förtjust i, hade fått sällskap av en grannpojke, och om han fortfarande var intresserad av henne fick han skynda sig hem. Otto packade då sin kista och beslöt sig att på vinst eller förlust åka hem efter 7 år i Amerika.

Den 14 november 1911 stod han på järnvägsstationen i Vist där han träffade en man som arbetade vid järnvägen. Otto visste att denne man var välinformerad om läget i Toketorp där Adina bodde, för denne var gift med en moster till Adina. Otto frågade om han trodde att det fanns någon chans att Adina ville gifta sig med honom. Ty om han inte trodde det kunde han lika gärna bege sig direkt tillbaka till Amerika igen. Otto var en rejäl man, men lite blyg och ville väl inte göra sig till åtlöje om han fick ett nej. Han fick i alla fall rådet att söka upp henne. Adina hade inte sett Otto sedan hon var 15 år, men besöket var inte förgäves. 19/10 1912 gifte de sig och flyttade till grannsocknen, Bankekind, där de arrenderade en gård. De fick 3 barn, av vilka 2 blev vuxna. 1919 flyttade familjen till Åtvidaberg.

Att Otto flyttade hem från Amerika för att gifta sig är uppenbart, dessutom hade han antagligen i Amerika tjänat ihop pengar till att köpa de djur och maskiner som kunde behövas på gården. Otto fanns inte noterad som återinvandrad i hembygdsföreningens bok. Kanske berodde det på att han så snart efter hemkomsten flyttade ut ur socknen. Husförhören skedde på hösten och innan dess hade han flyttat.

35 Intervju med Stina Andersson, nov. -95, (Johan Oskar Petersson var hennes morbror)
36 Beijbom s. 162.
37 Se inledningen
38 Denna berättelse fick jag genom en intervju med Stig Lindh, nov. -95, vars faster Adina, orsakade Ottos återresa.

I detta stycke räknas re-emigranterna av naturliga skäl inte med. 22 personer återstår, varav en person dog snart efter hemkomsten och en var den äldre änkan. Gustaf Adolf Axelsson Axén hade varit intressant att få fram lite mer om än vad husförhörslängderna kunde förtälja eftersom han blev tillbakavisad39 från Amerika efter 3 år. Han var arbetare före emigrationen och hade tidigare suttit av ett straff för ”våld mot tjänsteman stadd i tjänsteärende” 40. Vid hemkomsten var han fortfarande arbetare. De 4 återinvandrade kvinnorna har inte noterats som arbetande i husförhörslängden vare sig före eller efter amerikaresan utan här var det civilståndstiteln som
gällde. Det var änkan och en skomakaredotter som flyttade från socknen 1 år efter hemkomsten. Sedan var det hustrun Signe Karolina som antagligen inte bott i Vist före emigrationen och slutligen Emilia Wistrand.

Emilia Wistrand var dotter till hemmansbrukaren och snickaren Anders Fredrik Wistrand. Emilia emigrerade 1887 som 21-åring och återvände 1895, 8 år senare. Hon återvände till Karsnäs som föräldrarna arrenderade av Bjärka Säby. 1896 gifte sig Emilia med Carl Alfred Johansson och de tog över Karsnäs. Emilia dotterdotter, Siv Larsson, har berättat att Carl också varit i Amerika men han inflyttade till Vist från Vårdsberg och därför komhan ej med bland ”mina” återinvandrare41.

Siv berättar också att Karsnäs var en gård på 20 h., (vilket betyder att det var en ganska stor gård med dåtidens mått). Emilia och Carl fick 8 barn och kunde väl inte kosta på sig någon lyx men ingen behövde i alla fall gå hungrig. Under intervjun kom vi också fram till att den återinvandrade äldre änkan, antagligen var Emilias mormor.
Huruvida amerikavistelsen blev en ekonomisk framgång i Emilias fall kan jag dock inte uttala mig om

En del av männens yrken benämns olika fastän de står för samma sak. Hemmasöner och arbetare var oftast detsamma som dräng och de arbetade inom jordbruket. Av männen var det 4 personer som prästen antecknat
som hemmasöner och en står som yngling vid emigrationen. Några av dem har nog ändå arbetat i några år före resan med tanke på åldrarna. I dessa fall får man titta på fädernas yrken och några av dem har jag redan berört.
Jag har funnit att 7 personer möjligtvis hade en ganska hög ”status” efter resan och av dem var det 2 personer som inte hade det före emigrationen. Ytterligare en kanske kan sägas ha gjort en ekonomisk framgång. En annan person som kan sägas hade en hög ”status” efter resan, var drängen Johan Axel Nilsson som tillbringade 12 år i Amerika. 1899 återvände han och blev ägare av en av Krutsjudaregårdarna i Vist. Jag vet tyvärr inte mantalsstorleken på gårdarna, vilket givetvis kunde ha varit av intresse. Kanske var han i Amerika tillräckligt länge för att vid hemkomsten kunna förändra sin status (jag vet heller inget om fadern och det kan ju
ha varit så att han ärvde gården). Den andra personen som förbättrat sin ställning var arbetaren Adolf Fredrik Carlsson. Adolf Fredrik var i Amerika 2 gånger, sammanlagt 12 år. Hans far var statdräng men han själv blev hemmansägare när han återkom andra gången från Amerika. Här kan den långa amerikavistelsen också varit avgörande.

Målargesällen Carl Gustaf Nilsson kom hem någon gång kring 1913 och byggde sig ett hus, som han sålde 191942. Samma år köpte han livsmedelsaffären i Vist och blev ”handlande”. Carl Gustafs far var visserligen hemmansägare men med tanke på hans egen titel vid utvandringen kan man nog säga att han ”arbetat upp sig”.

Bröderna Johan Harald och Gustaf Alfred Palmqvist kom från en annan av Krutsjudaregårdarna i Vist. Modern ägde 1/4 av ”stamgården” i Norrberga och fadern var byggmästare43. Jag har fått veta att orsaken till emigrationen i Johan Haralds fall troligtvis var för att undslippa straff, för ett slagsmål i samband med en taklagsfest i Åtvidaberg. Då hade brodern ”Gusten”, Gustaf Alfred, redan emigrerat 2 år tidigare och kanske påverkade han Johan Haralds utvandringsbeslut. Bröderna återvände 1901 och 1905 och fick tillsammans med en tredje bror ärva Krutsjudaregården. Stig berättar att de antagligen arrenderade ut sin gård eftersom den var så liten, (7/l6 mantal), och att Johan Harald blev mjölnare i Rimforsa (utanför socknen). Gusten arrenderade Nyhagen, en gård i socknen, och arbetade som snickare hos fadern. I husförhörslängden står Gusten som ”arbetare” både före och efter resan och Johan Harald först som hemmason och sedan som arbetare. År 1919 sålde bröderna gården.

Ynglingen Per Adolf Knapp Petersson vars far var ”avskedad grenadjär”, tillbringade 7 år i Amerika. När han återinflyttar är hans yrke snickare. Per Adolf kan ha varit snickare redan före resan utan att prästen har fört in det i husförhörslängden, men han kan också ha lärt sig yrket i Amerika. Jag vet tyvärr inte om han var sin egen eller om han arbetade som anställd.

Sedan har vi hemmasonen Knut August Svensson som gift sig i Amerika. Han kom hem med sin familj efter faderns död och tog över som ”handlande och skomakare”. Knut August står som hemmason i utflyttningslängden. Med tanke på faderns yrke kan man nog säga att han inte genomgick någon större statusförändring.

De resterande 14 återinvandrade männen var drängar, arbetare eller hemmasöner vid emigrationen och de flesta av dem arrenderade en gård eller ett torp vid hemkomsten.

39 Ordet ”tillbakavisad” är taget ur husförhörslängden och var en myndighetsbeslutad återinvandring.
40 Hembygdsföreningen, Utvandrare från Vist socken 1850-1930, s 111. Otto och Adina
41 Intervju med Siv Larsson, nov. -95.
42 Intervju med Stina Andersson.
43 Intervju med Stig Lindh.