MIDSOMMAR I STUREFORS

 

Frälsningsarmén kommer på sitt årliga besök

Nedtecknat i mars 2008 av Maria Gustafsson

 

Alla har vi våra minnen från tidiga barnaår. Det som jag vill berätta om, gäller Frälsningsarméns årliga besök i Sturefors, just på midsommardagen. Det kanske inte är så många kvar i livet, som kan berätta om hur det var, den där märkliga dagen, då ”Frälsiskåren” från Linköping kom och förgyllde tillvaron för många människor i Sturefors.

Mötena hölls i en otillgänglig och stenig skogsbacke ovanför Sturefors Sluss. En mycket lång och brant backe ledde upp till själva mötesplatsen. I slutet på backen ligger Stora och Lilla Krassebo. I den lilla stugan föddes jag år 1920, och vi bodde där tills jag var 5 år, då vi flyttade till ett annat hus någon kilometer längre bort mot Risnäs. Men de allra tidigaste minnena är från 1924-1925. Midsommarhelgen var en fin och rolig helg för oss alla, inte minst för barnen. På midsommarafton fick vi vara med och dansa runt majstången, som restes vid strandängen mellan kraftstationen och slottsallén. Där var gårdens alla familjer samlade och där bjöd greveparet Bielke på kaffe.

 

Lilla Krassebo

Och så kom midsommardagen, även den med stor festglädje. Den första gudstjänsten började klockan 11.00, men innan dess var det mycket som skulle ställas i ordning. Det arbetet påbörjades tidigt på morgonen, godisstånd sattes upp, den lilla lastbilen med drickabackar tog sig med möda uppför backen, för att parkeras mitt i körvägen som gick igenom skogen. Kaffe skulle kokas, i början lånade de mors kök till kaffekokningen, men senare användes en utespis, som stod under ett tältdukstak.

På förmiddagen började folk strömma till från alla håll. De kom gående och cyklande, en del kom med hästskjutsar, en del åkte tåg och gick från stationen och en del kom med den stora båten Kinda. Nere vid logen var det ordnat med cykelförvaring, som min pappa hade ansvar för. För detta fick han 5 kronor i ersättning, ett bra tillskott till en dålig statlön.

Det var inte lätt att ta sig upp för den rätt långa och branta backen. Många var gamla och alla hade mycket att bära på. Det var matsäckskorgar, filtar, småbarn och barnvagnar, många stånkade och knäade innan de kunde slå sig ner och vila. Det var heller inte lätt att hitta ett ställe, där man kunde breda ut sina filtar, bland alla stenar, stubbar och halkiga granrötter.

Min tre år äldre syster och jag stod på knä på soffan vid fönstret, som vätte ut mot den lilla vägen, där massor av folk gick fram och tillbaka. Stugan låg 3 – 4 meter lägre än vägen, så vi såg bara en massa fötter och ben som rörde sig. Det var liksom en myrväg, där det hela tiden rörde sig.

Det första mötet började klockan 11.00 och var en vanlig gudstjänst med texter, sång, predikan och bön. Jag tyckte alltid om musiken, helst när damerna sjöng och spelade gitarr. Efter första mötet var det paus någon timma. Under pausen gick de bahyttklädda damerna och tog upp kollekt och sålde Stridsropet. Då packades innehållet i kaffekorgarna upp och kommersen i de olika stånden kom igång. Nere hos oss i stugan blev det också liv och rörelse. Det var många som kom och ville koka sitt kaffe på spisen, mammor som ammade bad att få sitta ned en stund med sitt barn. Det gick ju inte an, att sitta ute i naturen och visa sina behag. En del ville låna nyckeln till utedasset, ja den var nog utlånad hela dagen antar jag.

Mamma hade nog aldrig tid att övervara ett möte. Men hon fick nog en slant extra, när hon hjälpte många till rätta. Själv fick jag göra mitt första inköp någonsin av en 5-öres kokosbulle, vilket var en smakupplevelse jag aldrig hade upplevt tidigare. Kokosbullar duger än i dag.

Åren går vidare, jag växer upp, men midsommardagen förblir som den varit. Men en del saker förändrades ändå. Man kan ju nämna färdsättet. Folk köpte bilar och motorcyklar. Det började gå bussar i skytteltrafik ifrån Linköping till Sturefors. Jag tror att antalet deltagare när det var som mest uppskattades till 10 – 12 tusen personer. (Kan det vara möjligt?)

I vår familj var det alltid så bråttom på midsommardagens förmiddag. Anledningen var att vi skulle hinna i tid till musikmötet kl. 14.00. Men för det mesta, så hann vi bara ett stycke på vägen, när vi hörde trummorna och sången till blåsorkestern. Jaha, de hade redan hunnit att börja mötet såklart. Det var mycket folk, hela skogsbacken var fullsatt näst intill sista plats. Det skrattades och pratades medan musiken ljöd. För detta var ju den stora släkt- och vänträffardagen. Träffade man inte sina vänner och bekanta så ofta under året, så nog träffades man den här dagen. ”Nej vad roligt att se Dej”, ”Jaså, Ni har tagit Er hit också”, ”Ja, det var roligt att träffa Er här”, ”Men hej på Er, så roligt att se Er”, ”Det var länge sedan vi sågs”. Så kunde det låta familjer emellan när de möttes.

Under pauserna mellan mötena passade många på att besöka slottsparken, eller ta en tur med båten Kinda, som gick en runda på Erlången, eller en bit upp i Stångån. Det var en ständig vandring fram och tillbaka i den branta backen till mötesplatsen. Barnen gnällde väl en del och blev trötta, mammor med barnvagnar (jag själv) stretade med ungar och allt man skulle ha med sig.

Ja, så förflöt dagen till sista mötet, som började klockan fem på eftermiddagen, ett så kallat tack- och avslutningsmöte. Det var alltid många predikanter av olika grader, som tackade alla för den stora dagen. Musikkåren radade upp sig, och många marscherade med efter musiken ned till slottet, där greveparet skulle avtackas för att kåren ännu en gång fått gästa Krassebobacken.

Stureforsdagen ca 1980

När marschen ned till slottet gick genom valvet, satt alltid de som bodde i flyglarna på sina trappor och tittade. På den ena trappan satt Alice och Aron Pettersson, mitt emot satt min mormor Ida och morfar Claes samt min morbror Ivar. På den tredje trappan satt mjölnarparet Augusta och Henrik Johansson, och på den fjärde kanske Elin Peterzén hade bänkat sig.

Dagen efter skulle det snyggas till i backen. Min äldste bror och syster fick uppgiften att plocka upp allt papper och skräp som blivit kvar. Och för detta fick de en liten slant.

Men allting förändras igen. Besökarantalet minskar, men så sent som i slutet av 70-talet var vi på armén, med barn och barnbarn och satt i samma skogsbacke. I början av 80-talet, tror jag, förlades Stureforsdagen till slottsparken, men det höll inte så många år. Det blev aldrig samma stämning där och till slut tunnades det hela ut och upphörde någon gång på 80-talet.

Men frälsningsarmén övergav inte Sturefors. Nu samlas Vist församling och ”Frälsis” till gemensam gudstjänst i hembygdsföreningens lilla stuga Bomtorpet i juni månad varje år. Kaffekorgarna kommer även med dit, och för det mesta är det skönt väder med fågelsång och bisurr. Och vem vet, traditionen kanske förs vidare i hundra år till.

Ja, detta var vad jag ville berätta och bevara till eftervärlden, mina minnen från många midsommardagar tillsammans med Frälsningsarmén i Krassebobacken.