Min
barn- och ungdomstid i Sturefors

Märta Almqvist berättar

 

Samma år som jag fyllde 10 år, 1941, flyttade vi, familjen Nygren, till Sturefors, och jag började i 4:e klass i Vist kyrkskola, som var en s.k. B-skola, d.v.s. två årskullar i samma klassrum med en lärare, i mitt fall Dagmar Tholén, klass 3 och 4. I småskolans klass 1 och 2 ”regerade” Dagmar Sandin en trappa upp och 5:e och 6:e klass hade Margot Oskarsson hand om. I klass 7 undervisade kantor Henning Novik. Vaktmästare var Eskil Pettersson. På den övre våningen fanns också en stor samlingssal, det s.k. kommunalrummet, och på nedre botten en rejäl gymnastiksal. Skolans ingång, som låg på södra sidan, hade en stor stentrappa, där jag minns att kyrkokören sjöng in våren till lågorna av en rad marschaller placerade framför de ståtliga popplarna, som kantade skolgården. Mellan skolbyggnaden och lärarbostaden låg ett uthus med vedbod och på dess baksida var skolans dass placerade. Bakom skolan löpte en hög, tät granhäck. En annan skola, som man också gick i var förstås söndagsskolan. Lärare där var prästfrun Therés Kalm.

Byns handelsbod, som drevs av Martin Vistby, hade stor sortering, inte bara av mat, utan där kunde man hitta det mesta för ett hushåll, t.o.m. tyger. Men mjölk gick man till prästarrendatorns och köpte kl. 18. Den östes upp ljum i medhavd kruka direkt ur en 50-litersså, placerad i deras köksfarstu. Hemma slogs den upp i ett stort fat, så att man kunde skumma grädde morgonen därpå. På somrarna sattes också filbunkar i skålar, en klick sur grädde + ca. 3 dl mjölk i varje. Klara att ätas nästa dag.

Posten var inrymd i järnvägsstationen och den sköttes av två stationsinspektörer ”stinsar”, Karlsson och Karl Santesson, den senare med stor växtkännedom. De var väl medvetna om sin betydelse och järnvägsbestyren gick alltid före postärendena, kunderna fick snällt vänta.

På fritiden roade vi oss barn med olika aktiviteter, det mesta på lek. Vi sparkade boll på någon lämplig gräsplätt, byggde kojor och klättrade i träd och på berg i Gistadlundsskogen, (nuvarande Mulleskogen), där vi även åkte skidor i spännande backar på vintern. Skridskor kunde vi åka på kärret nere vid Vist vägkors eller i prästgårdsviken; det var inte så mycket vass då. Då spelade vi både bandy och hockey så gott det gick med dåtidens utrustning.

Inte minst var det många av oss, som tillbringade en hel del fritid hos prästarrendator Stedt i ladugård och stall. Det var sönerna Josef och Olle som lät oss vara med på det mesta.

Evert hade hand om hästarna och jag minns dem, Pärla, gammal och snäll, Stjärn, lite tjurig ibland, Stjärna, medgörlig, och Max, den yngsta och piggaste. Populärt var att få rida dem i vall, särskilt på en lördag, då det kunde bära av ända till Isaksberg. Men vi hjälpte till en del också, att hässja hö t.ex. och plocka potatis på höstloven.

Även hemma var man tvungen att göra nytta med diverse trädgårdsarbete, rensa trädgårdsland, klippa gräs, kratta löv m.m. Dessutom skulle alla grusgångar krattas till helgen. Det var något som vi också gärna hjälpte Gunnar Kleist med på kyrkogården, då de flesta gravarna var täckta med fin sand, som man gjorde vackra mönster i. Gunnar var generös, så det lönade sig alltid. Ofta var vi sedan med uppe i tornet och såg när han drog igång den stora klockan till helgsmål.

På somrarna fanns också simskola, söm hölls dels vid prästgårdens lilla simbassäng men också vid Hökhultsviken. Småningom byggdes på frivillig väg ett badhus med bassäng och liten svikt i trä vid arrendatorbostaden.

Någon gång i början av 40-talet startades en blåvingeverksamhet för flickor av en guvernant på Sturefors slott. Det blev upptakten till att en flickscoutkår bildades så småningom. Vår första kårledare var Karin Rustner och patrulledare var Gerd Rustner och Eva Jungenfelt. Efter Karin blev Inga-Lisa Philipsson kårledare. Vi fick hålla till i skolans korridor och vårt material förvarades mellan mötena i en stor trälåda i skolans förråd.

När man blev lite äldre tog andra intressen (nöjen) vid. Ungdomsföreningar bl.a. SLU och SSU samt idrottsföreningen var mycket aktiva. Även skytteföreningen hade en rekrytklass.

Det ordnades också fester med dans av dessa och då hörde det till att några av oss uppträdde med sång och sketcher och nidvisor bl.a. Några somrar i slutet av 40- och början av 50-talet hade vi riktiga revyer vid fotbollsplanen i samband med fotbollsturnering. Det var olika förmågor i bygden, som arbetade fram dessa. Nämnas bör John-Erik Karlsson, Janne i Stohagen kallad, som var otroligt duktig att dikta ihop verser med aktuellt innehåll på kända melodier. Vi var ju dessutom lyckligt lottade som hade Steiners orkester som medverkande. Den bestod av Torsten Andersson, dragspel, Sven Kaliff, gitarr, K-G Hultgren, bas och Bertil Markman på trummor. Naturligtvis var det dans på kvällen på lövad utomhusbana. Dansbanan forslades dit till midsommar och togs sedan bort igen efter idrottsfesten.

Ja, det var lite av de minnen från min barn- och ungdomstid, som jag kan dela med mig av. Vår familj flyttade från Sturefors 1952. Jag fortsatte dock att medverka i kyrkokören ytterligare ett par år, då jag bodde i Linköping, och jag har varit aktiv i den sedan 17-årsåldern.

1959 kom jag tillbaka som gift, då byn hade börjat växa och flyttade in på Skolvägen 1, nuvarande Näckrosvägen 1, men det är en annan historia.