Den gamla bondbyn Norrberga splittrades, som så många andra, vid laga skiftet på 1840-talet. Tidigare skulle varje gård ha var sin del av alla typer av jord. Detta medförde att ägorna enbart bestod av smala remsor. Laga skiftet skulle ändra på detta, så att varje gård skulle få sammanhängande ägor. Rikets skiftesmän gjorde säkert så gott de kunde, men i bygder med starka adelsgods var risken för övergrepp stor.

I Vist socken fanns den gamla byn Norrberga, där Sturefors gods ägde Storgården. En annan stor ägare var kyrkan, vars ägor gick in i byns myller av åkrar. Bland gårdarna i byn fanns Norrberga Krutsjudaregård – som egentligen blivit två genom ägodelning. Dessa fick flytta helt från sina gamla platser. Med tiden upphörde den minsta som gård genom avstyckning av mark och beboddes av olika yrkesmän, bl.a. slaktare.

Den större Krutsjudaregården finns fortfarande kvar. Till namnet. På dess åkrar har en stor del av det moderna Sturefors samhälle vuxit upp. Vad gjorde man då på en krutsjudaregård ? Jo så här skrev generalen C Cronstedt ( 1672-1750 ):

”Vad förmån och styrka vore det inte för riket att, när andra nationer måste skicka sitt kapital till Ostindien och därifrån med äventyr och dryg kostnad förskaffa den salpeter, vi då kunde förse dem därmed, isynnerhet när salpetern blivit förädlad till krut – och på så sätt indraga i riket ansenliga penningsummor. En så synbar förmån borde ju hos var och en uppväcka en allvarlig iver och omsorg att befrämja ett så angeläget verk, men som man ofta måst förspörja att det av många blivit ringa aktat och vårdat, ja ofta hatat och illviljat, och man av erfarenheten funnit att den allmänna nyttan, som väl framför allt borde befordras ,sällan haft trevnad och framgång utan att vara blandad med den enskilde, så har man varit betänkt på att förena vars och ens enskilda intresse med kronans och på så sätt göra detta verk smakligare”.

En krutsjudaregård gjorde alltså råämnet till den tidens krut – salpeter. Att det var ett hantverk som säkert måste göras smakligare framgår av de ingredienser som användes. Där låter vi P.A. Fogelström berätta i boken ” Vävarnas barn”,citat:

” Ingredienserna drogs ihop i väldiga högar eller lades i gropar som täcktes med lock. Där fanns svartmylla, kalkjord och snäckmylla, fet lera och grov lera, sand, gyttja från träsk och insjöar, kolstybb, sot, pottaska och trädaska, gatusmuts och andra sopor, osläckt och släckt kalk, tegelstenar – allt i högar. I groparna samlades ruttet kött från däggdjur, fiskar och fåglar, kräft och hummerskal, hår, dun och fjädrar, horn, ben och skinnbitar. Där fanns allt som kastats i slaktarhus och kök, rester från hornsvarverier, kammakerier och lädergarverier, Och i stora tunnor och andra kärl samlades människors och djurs exkrementer, urin, dyngvatten, såp- och tvålvatten, saltlake från kött och fisk. När vädret var vackert och varmt togs locken av men vid regn fick man skynda sig att lägga på dem. I stackar låg rutten halm från fälten och från omlagda halmtak, ruttnande frukt, garvarbark och tång, vissna löv och ogräs”

Så långt Per Anders Fogelström. Den som vill lära sig yrket rekommenderas att läsa ” Vävarnas barn” från sid. 255. Avsättningen för den färdiga produkten är troligen inte lika stor som på generalen Cronstedts tid, men verksamheten kan möjligen räkna med statlig startbidrag.

Enligt muntlig tradition har salpetersjuderi även funnits vid Sturefors Gård, men tills idag har inga skriftliga belägg funnits. På Bjärka–Säby egendom har två små öar använts som upplag för självdöda djur och annat avfall. Öarna har i folkmun kallats Asholmarna men av godsägarna getts de betydligt vackrare namnen Isola Bella och Isola Madre. Öarna ligger i Ladugårdsviken men används troligen inte längre.

Skrivet i oktober 2000.
Helge Fransson.