Lanthandeln i Vist socken
Städerna hade monopol på all handel fram till mitten av 1860 talet. Linköping hade fem tillfartsvägar som öppnades varje morgon och stängdes på kvällen. Ett stängsel var byggt runt staden för att hindra smuggling. Tull betalades efter de införda varornas värde enligt en årligen bestämd taxa.
Många människor hade långt till städerna. Därför beviljade Kongliga befallnings havande marknader ute i bygderna men även i en del städer. Många marknader var s.k. frimarknader. Tid och plats fanns angivna i almanackan. För år 1857 anges 526 marknader, men trettio år senare bara 278. Då hade lanthandeln börjat växa fram och marknaderna minskade i betydelse.
I en lanthandel fanns nästan allt vad den tidens och traktens folk behövde. Silltunnan var obligatorisk, och nästan lika vanligt var att handlaren fick öknamnet sillstrypare. Folk fick ofta kredit. En del kunder hade månadslön och fick handla ”på bok”. De som handlade kontant kunde ibland få en strut karameller. När telefon och cykel blev mer allmänna kunde yngre grabbar få jobb som springpojkar, som senare blev springschasar. I de minsta affärerna skötte ofta frun försäljningen och mannen hade ett annat jobb.
Klampenborg
Hur platsen Klampenborg fått sitt namn är inte klart. Till vardags säger folk ofta bara Klampen. I en bouppteckning från 1777 omnämnes ”ofärdige Carl i Korset”.
General Johan Fredric Boy på Stafsäter ägde en del av Norrberga. När djuren skulle drivas till Linköping var det för långt med en dagsmarsch mer än 15 km. Det behövdes ett övernattningsställe. Han lät därför bygga en stuga för folket och en länga för djuren där Klampenborg nu ligger. Längan som låg väster om Vistvägen revs 1959. Med tiden blev det allt vanligare att resande tog nattkvarter här eller åtminstone stannade man för att få en sup eller lite öl. Mest på hemväg från stan. Det var gott om krogar utmed vägen. Nykro och Tobo i Landeryd och Klampen och Cedersberg i Vist.
Den förste som drev egentlig lanthandel vid Klampenborg hette Karlsson. Därefter kom en som hette Johansson omkring 1909. Han hade bara en hand. Handelsboden stod på ofri grund med ett årligt kontrakt. När kontraktet skulle löpa ut var det svårt att hitta en efterträdare. Under en kort tid hade Knut Jonsson (porslinshandlarn) filial där. Näste handlare hade varit mjölnare vid Sturefors kvarn och hett Sandkvist. Antagligen friköpte han tomten omkring 1912. Efter honom kom en skomakare, O Pettersson, som ägde affären 1918 till 1928. De sista två, tre åren drev Axel Lind rörelsen.
Så kom Axel Hultgren. Han hade tidigare varit lantbrukare i Edsberga Frälsegård. Han startade bl a beställningstrafik med personbil. Han drev affären från 1928 till 1930 då en handlare Johansson tog över och drev butiken till 1937.
Mellan 1937 och 1940 ägdes affären av Carl Fant som också en kort tid hade en filial i hamra.
1940 och 1941 låg affären nere.
1942 övertogs affären av en måg till Hultgren, Carl-Gustav Thörnholm. Kundunderlaget var för dåligt och han blev den siste handlaren vid Klampenborg. Affären upphörde 1961 varefter Thörnholm sökte och fick.bygglov för ombyggnad av affären till bostad. Detta hände 1962.
Hösten 1962 fick Svenska Gulf tillstånd att bygga en bensinstation vid Klampen. Denna, som också innehöll en kiosk, drevs av en systerson till Thörnholms fru, Karl-Gustav Hultgren, fram till midsommar 1976.
Nysäterslätt
Nysäterslätt kallas ofta bara för Slätten. Platsen ligger på Sturefors gods vid vägen mot Grebo. En skomakare, K.A.Svensson, började idka handel här med diverse förnödenheter. Han hämtade varorna vid båten med en körtam ko, senare med en gammal häst. En son, Knut, fortsatte med affären. Han var också skomakare. Han hade varit i Amerika men reste tillbaka till Sverige 1923. Den siste handlaren vid Slätten hette Bror Andersson. Han arbetade i trädgården vid Sturefors slott. Hans fru skötte affären, som förde en alltmer tynande tillvaro.
Katrineberg
År 1876 flyttade två sömmerskor, fröken Carolina Wilhelmimna Ågren född 1822 och Augusta Matilda född 1827 från Linköping ut till fastigheten Katrineberg i Sturefors eller Vist Kyrkby som det hette då. Bestående av Kyrka, skola , Prästgården, Rävantomta, Nordanbacken Husby, och några små gårdar och torp i närheten. De måste ändå ha haft full sysselsättning för två år efteråt flyttade deras två andra systrar, Emma Cristina född 1830 och Anna-Greta född 1835 till Katrineberg. I husförhöret står de fyra systrarna som Handelsidkerskorna 1881. 25 år efteråt fanns endast en av systrarna i livet, Anna.
Nu hade järnvägen kommit till och folk fick ärenden till stationen. Mjölk, slaktdjur o dyl. kunde skickas med tåget. Folk kunde passa på att handla när de i alla fall skulle åka förbi.
En brorsdotter, Emmy Ågren, hade börjat expediera och när trakten fick telefon blev det växel i handelsboden. År 1946 blev det automattelefon. Emmy i växeln blev ett begrepp. Hon fortsatte i affären även hos näste ägare, Karl Nilsson, 1920 till 1936. Han var målare men hade även byggt Ådala 1914. Byggde till och utvidgade affären.
En stor del av inköpen gjordes på kredit vilka noterades i en ”kontrabok” och betalades månadsvis eller när pengar fanns.
Näste ägare blev Martin Vistby. Han hette Pettersson i början. Även han måste utvidga och affären gick bara bättre.
Efter hans död kom Sture Wilhelmsson, som byggde om till snabbköp. Han överlät affären till sonen Bertil 1973.
En snart 100-årig affärsrörelse som överlevt och har alla möjligheter att fortsätta och ytterligare utvecklas. Men kanske på en annan plats.
Liksom avsnittet om handelsbodar och gårdfarihandlare är detta hämtat ur en rapport från Vist hembygdsförenings studiecirkel 1977-78 med namnet ”VAD VI VET OM VIST”.
Överfört för datorhantering i aug. 2000.
Helge Fransson.