Vad kvinnorna har betytt för Sturefors.
| Grundskollärarutbildningen |
Ingela Kaliff
| Examensarbete, 5 poäng, på grundskollärarlinjen Högskolan i Kalmar, ht 1995 | Handledare: Gunnel Ölmebring Institutionen för samhällsvetenskap |
INNEHÅLL
|
Kvinnornas roll i historien har i alla tider kommit i skymundan. Men i skuggan av männen finns det många kvinnor som har haft stor betydelse för människors liv och samhällets utveckling. Därför tycker jag att detta är ett viktigt och mycket intressant ämne. Eftersom min släkt kommer ifrån Sturefors har jag valt att studera kvinnornas betydelse i den trakten.
Mina förhoppningar med den här uppsatsen är att den ska ge ett annat perspektiv på historien än det som ges i de flesta historieböcker. I Lpo 94 står det att ”Kvinnornas, männens och barnens olika världar är viktiga teman i den sociala och ekonomiska historien som visar hur människor levde, arbetade och skapade förr”. Jag vill också lyfta fram kvinnorna ur det fördolda och ge en rättvisande bild av deras insatser. Vidare hoppas jag att det jag har kommit fram till genom min forskning kan vara till nytta för dem som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet. Kanske kan uppgifterna vara till hjälp även i andra sammanhang.
Avståndet till början av 1900-talet då klyftorna i samhället fortfarande var enorma och många av våra förfäder hade det väldigt fattigt, blir hela tiden större. Många av dagens unga vet inte hur det var att leva på den tiden. Med bakgrund av detta har jag valt att i avsnittet Statarna, skriva om förhållandena i allmänhet, för att sedan belysa dessa med olika exempel från Sturefors. Detta för att även den som inte känner till dåtidens förhållanden ska kunna sätta in mina exempel i ett sammanhang.
I resultatet refererar och citerar jag speciellt två kvinnor, Maja Gustavsson och Maja Törnqvist. Maja G är född och uppvuxen i Sturefors och har därför haft väldigt mycket att berätta. Maja T har också bott en stor del av sitt liv i Sturefors. Det har varit extra roligt att höra henne berätta eftersom hon är min farfars syster och deras föräldrar Patrik och Amanda, följaktligen är mina gammel-farföräldrar.
I metodavsnittet finns övriga källor som jag har använt mig av.
PROBLEM
Vad har kvinnorna från olika samhällsklasser betytt för Sturefors och dess befolkning? Hur har kvinnornas situation i gångna tider varit?
METOD
Det finns inte mycket nedtecknat i ämnet som jag har valt, därför var jag redan från början inställd på att mycket av min tid skulle gå till att söka information.
Ingmar Carlsson i Linköping, aktiv inom Vists hembygdsförening, har gett mig många uppslag på litteratur att finna fakta i och saker att beröra i min uppsats. Jag har också tillbringat många timmar på Linköpings och Kalmars bibliotek. Sökorden som jag har använt är följande: Bielke, kvinnor, Carl och Christina Piper, statarna, Sturefors, Olof Hansson Tömflycht, Rut Wallensteen-Jaeger och Vist.
Genom att läsa referenslistor i olika böcker har jag fått reda på användbara artiklar som jag telefonledes har försökt att få tag på.
Förutom den litteratur, de tidnings- och tidskriftsartiklar samt den videoinspelning som jag har använt, har jag gjort intervjuer med: greve Nils Bielke (Eftersom det är hans mor och mormödrar som har bott på Sturefors slott, valde jag att intervjua honom istället för grevinnan.), f d torparna Ellen och Evert Bohmar, f d statarna Maja Gustafsson och Maja Törnqvist.
Dessutom har samtal kring kort från början av seklet tillsammans med syskon till farfar som alla vuxit upp på Sturefors gård, gett mig ytterligare information.
Eftersom arbetet tidsmässigt endast omfattar fem veckor har jag fått begränsa mig. Jag kommer i huvudsak berätta om statarkvinnorna eftersom det är min släkts ursprung. Grevinnorna berörs mera kortfattat. Jag har valt att skriva om Christina Piper eftersom hon är den som är grundaren av det Sturefors (godset) vi fortfarande kan se idag.
RESULTAT
Under sista skedet av svenska stormaktstiden danades många viktiga kvinnogestalter. Eftersom männen var i strider på olika håll i Europa, var det kvinnorna där hemma, oberoende om man tillhörde allmogen eller adelsståndet, som fick ta hand om allt ifrån barnuppfostran till affärer och gårdens skötsel. De flesta har gått namnlösa genom historien, fast det finns en del vars betydelse man fortfarande kan märka.
GREVINNAN Christina Piper
 |
57. Christina Piper |
Christina Piper tillhörde de mest framgångsrika och märkligaste kvinnorna i 1700-talets Sverige.
Ett par generationer tidigare hade hennes mors släkt kommit till Sverige från Skottland. Margareta Andersen, som hennes mor hette, gifte sig på 1670-talet med Olof Hansson Törne, senare adlad Törnflycht. Han var kommerseråd, politieborgmästare och en framgångsrik handelsman i Stockholm.
När Christina Tömflycht 1690 giftes bort med sin fars styvbror, den 26 år äldre Carl Piper var hon bara sjutton år. Han var riksråd och tillhörde därför ett förnämare frälsestånd än Christina. Därför valde hon att kalla sig Christina Piper.
1697 blev Carl kungligt råd och statsråd. Året därpå blev han upphöjd till greve.
Man sa att äktenskapet var ett resonemangsparti. Tillsammans fick de betydande rikedomar och kunde därigenom göra stora förvärv. Bl. a köpte de Sturefors slott av Bernhard von Liewen år 1700.
Carl Piper var en mycket framstående ämbetsman. Han var populär hos både Carl XI och Carl XII. Under Carl XII s krig var Carl Piper chef för fältkansliet 1700-09. Dessutom var han kungens närmaste rådgivare.
I slaget vid Poltava 1709 blev Piper tillfångatagen av ryssarna. Det finns rykten som säger att hans maka av sparsamhet inte betalade den begärda lösensumman. Men enligt familjetraditionen skulle Carl ha skrivit ett brev till sin Christina ”Skicka istället pengarna att användas till medel åt utblottat svenskt manskap i Sibirien”. (Bielke 1976). William Karlsson, 1956, hävdar att grevinnan ville betala en lösensumma, men eftersom hennes make inte trodde att den skulle komma fram, övertalade han henne att istället använda pengarna till egendomsförvärv. Några bevis för det ena eller andra har jag inte lyckats hitta. Klart är i alla fall att Carl Piper dog som krigsfånge på fästningen Schlüsselburg år 1716. Christina fick därför på egen hand fostra de nio barnen och sköta egendomarna. Detta lyckades hon med mycket bra. Så småningom blev hon en av dåtidens största byggherrar och egendomsinnehavare.
Den handlingskraftiga kvinnan
Att Christina var speciell visar bl. a de två tillfällen då hon besökte sin make ute på krigsskådeplatsen för att gifta bort sina två systrar. Hon lyckades båda gångerna. Följden blev två ståtliga bröllop som t o m bevistades av kungligheter. Giftermålen var inte den enda orsaken till besöken. Grevinnan Piper var intresserad av ett antal gårdar ägda av änkan Catharina Lovisin. Problemet var att änkan hade lovat Germund Cederhielm, ägare av bl. a Bjärka-Säby, att köpa dessa. Germunds bror Josias Cederhielm låg i Carl XII: s krig på samma ställe som Piper och de var följaktligen vänner. Därför passade Christina på att under sina besök förmå denne att övertala brodern. Till slut lyckades detta och gårdarna Jordstorp, Ringetorp, Mårdstorp, Klint, Fallemo, Gasarp, Dalshult och Banketorp i Vist socken samt åtta gårdar i andra socknar införlivades bland Pipers andra ägor. Därmed förstorades godset avsevärt.
Enligt Holger Rosman, 1924, hade Christina ett mycket bra ekonomiskt sinne. Det sades att hennes inkomster var de största privata i Sverige på den tiden, ”väl en tunna guld årligen”. Att detta påstående kan stämma vittnar hennes grundande av inte mindre än sex fideikommiss om, Kristinehov, Torup, Högestad och Baldringe i Skåne, Ängsö i Västmanland och Sturefors i Östergötland. När hon avled 1752, tillföll Sturefors slott hennes äldsta dotterson, greve Nils Adam Bielke.
I Fideikommissbrevet, 9 juli 1747, skriver grevinnan klart och tydligt att Sturefors skulle tillfalla släkten Bielke, därför att det ”i förra tider har varit Bielkeska familjen tillhörigt”.
Grevinnan Piper tvekade aldrig att ta tag i saker och ting. Enligt Holger Rosman, 1924, betecknades hon därför som ett huggstort fruntimmer. Detta vittnar tvisten om kyrkorenoveringen i Vist om. Som tidigare nämnts hade det varit motsättningar mellan Germund Cederhielm och Christina vad det gällde fastighetsköp. Nu när det var dags att renovera den fallfärdiga kyrkan visade det sig ännu en gång hur svårt de hade att samarbeta.
Under en lång tid hade Vist kyrka varit i stort behov av att renoveras, men pga de dåliga tiderna, sköts renoveringen på framtiden. När Petrus Enewald blev kyrkoherde hade konjunkturen börjat peka uppåt och man vågade därför ta upp ärendet till behandling på sockenstämman den 26 oktober 1733. Det var mycket tack vare Enewalds insatser som kyrkobygget till sist blev av.
Eftersom varken kyrkan eller sockenborna själva hade några pengar, skrev man ihop ett brev med en vädjan om ekonomisk hjälp. Detta brev gav man sedan till ägarna av socknens tre sätesgårdar eller säterier som de också kallades. President Cederhielm på Bjärka-Säby, lagman Sparrschiöld på Stafsäter och grevinnan Piper på Sturefors. För att få dessa att bekosta bygget, erbjöd man dem ju patronatus eller patronatsrätt, vilket enligt 1686 års kyrkolag betydde att en person har rätt att utse församlingens präst och att denna svarar för de förpliktelser och rättigheter som detta innebär. 1921 upphävdes denna rätt. Allt enligt Bonniers Stora Lexikon 10, 1991.
Redan från början uppstod oenighet mellan de tre parterna. Grevinnan Piper och herr Sparrschiöld motsatte sig Cederhielms begäran om att ensam inneha patronatsrätten. Han hänvisade till äldre handlingar där Säby gård fanns omnämnd. Efter åtskilliga förslag från alla parter beslutades till slut utan Cederhielms vetskap- man befarade att han åter skulle sätta sig emot fru Pipers förslag- att kyrkan skulle rivas och byggas om med en läktare för Sturefors godsägare. Cederhielm som på omvägar fick reda på detta, protesterade hos kungen och ännu en gång blev inte renoveringen av. Till slut tog Cederhielm saken i egna händer och satte på egen bekostnad igång med bygget. En förbittrad Christina skrev i april 1741 en skrivelse till Kungliga Majestätet där hon beklagar sig över Cederhielm.
Innan Christina hann få något svar avled Cederhielm. Trots detta var tvisten inte löst. Förberedelserna avstannade och kampen mellan de tre grevinnorna (Hedvig Christina Spens på Stafsäters gård hade blivit änka några år tidigare) fortsatte. Tillslut gav grevinnan på Säby med sig och det blev fru Piper som fick som hon ville. På våren 1745 revs den gamla kyrkan. När kyrkan efter tolv års underhandlande äntligen stod färdig, visade de tre grevinnorna sin välvilja ännu en gång genom att bekosta särskilda delar av inredningen. Grevinnan på Säby stod för den nya orgeln, grevinnan på Stafsäter bekostade delar av den nya klockan och grevinnan Piper skänkte en altartavla.
Ett annat exempel på Christinas handlingskraft var när det nuvarande slottet skulle byggas. Paret Piper hade anlitat arkitekten Nicodemus Tessin d y och hans elev, tillika medhjälpare Adelcrantz. De höll på att under samma period uppföra ett nytt kungligt slott i Stockholm efter det nedbrunna Tre Kronor.
Sturefors har kallats för stormaktstidens sista lantslott, och var förebild för ett antal slott som byggdes under samtiden. Tessins intentioner följdes inte till punkt och pricka. Den handlingsfasta grevinnan hade synpunkter på det från början tänkta tvåvåningshuset med förhöjt mittparti och dess fasad. Det blev som hon ville. Resultatet ser vi idag. Ett ståtligt trevåningsslott med putsad fasad.
Jag har funnit många olika uppgifter på när slottet byggdes. I de flesta står det att det uppfördes 1704. Nu var även den av Tessin och Adelcrantz ritade franska parken i barockstil och det vita orangeriet klara.
I orangeriet fanns det väldigt många arter av främmande växter och träd. Dessvärre var det mycket kostsamt att underhålla det. Efter makens död beslutade därför Christina att hon skulle skänka det till Lunds Universitet. Hon bekostade själv transporten av växterna till det nybyggda orangeriet i Lund. Först transporterades växterna med förhyrda fartyg till Ystad. Därifrån fraktade grevinnans bönder dem vidare till Lund. När ekipaget nådde Lunds tullbom, blev det problem. Tullmännen visste inte hur mycket tull som skulle betalas för varorna. Efter överläggningar med akademiens rektor som hävdade att det var allmän egendom som skulle finnas tillgänglig för allmänheten, beslutade tullinspektor Croell att man skulle betala 97 daler 21 öre silvermynt i tull för växterna som han värderade till 2 000 daler silvermynt.
Enligt en förteckning från Krageholm och Ystad undertecknat av J. Höllingh den 3 juli 1751 framgår vilken enorm mängd växter och tillhörande krukor som gåvan innehöll. Numera förvaras sju av gåvans järnurnor på Kulturhistoriska museet i Lund.
Den 25 mars 1752 dog denna märkliga kvinna. Sedan slutet av 1740-talet var hon bosatt på Krageholm, varifrån hon ombesörjde frakten av orangeriets växter. När dödsbudskapet nådde akademien, lät man som alltid när någon av donatorerna avlidit trycka ett offentligt meddelande och sorgeverser för att hedra hennes minne. Pga. akademiens dåliga ekonomi trycktes aldrig sorgepredikan över Christina Piper. Förutom att hon skänkte sin växtsamling till Lunds Universitet, instiftade hon Grubbo-Piperska stipendiet där.
Att Thure Gabriel Bielke som var den förste fideikommissarien, vördade sin mormor Christina Piper ser vi fortfarande i dag. Det var nämligen han som lät det av intendent Cronstedt ritade minnestemplet, uppföras för att hedra minnet av henne. Platsen där templet ligger, valde Thure Gabriel med omsorg. I tankarna hade han den kraftfulla och självsäkra kvinna som templet vill påminna oss om. Det är placerat på parkens högsta punkt, från vilkens terrass man har en underbar utsikt. Man ser ut över de mäktiga alléerna som ramar in slottet med sitt typiska klocktorn, den vackra spegeldammen och barockträdgården.
Arbetarna fick oftast huvuddelen av sin lön som naturaförmån. Denna kallades för stat, därav uttrycket statarna. Denna bestod av skiftande saker. Ofta fick man fri bostad, mjölk, spannmål, ved och längre tillbaka även kläder.
Dessa människor var de som hade det fattigast och svårast av alla. Dessutom var de för det mesta trångbodda, bland annat på grund av de nästan alltid stora barnkullarna. Enligt Rut Wallensteen-Jaeger, 1975 visar statistik från en läkare i en socken i norra Östergötland år 1936 att i ett rum och kök bodde i medeltal 5,7 personer.
I en av sina böcker berättar Rut W-J, 1983 att beroende på husbondens ekonomiska situation var kvalitén på bostäderna som statarna hänvisades till mycket skiftande. Allmänt ansågs att det var ett mer generöst och personligt förhållande till husbondfolket på de mindre gårdarna. Däremot var bostäderna hos dessa ofta sämre pga. ekonomiska svårigheter. De större gårdarna hade fler arbetare vilket gjorde det roligare att arbeta där. Rangskillnaderna var dock större här. Dessutom kunde det ofta vara möjligt för de statare som inte orkade arbeta längre eller i de fall då maken dog före sin fru, att få en liten stuga att bo i. Detta var förmodligen en av anledningarna till att många sökte sig till de större gårdarna.
Den 24 oktober varje år började den s k friveckan. Under denna vecka kunde de familjer som inte trivdes på ett ställe söka rätt på en ny gård att jobba på. Många gånger blev det att de flyttade år från år utan att hitta något ställe de trivdes på.
Arbetsdagarna för arbetarna på Sturefors 1911 när min gammelfarmor och gammelfarfar, Amanda och Patrik, samt deras två barn Maja T och Frida flyttade dit var många och väldigt långa. Patrik som först var oxskötare och sedan när hästarna blev vanligare, blev hästskötare, arbetade sju dagar i veckan. Var tredje söndag hade han sin frisöndag. Tillsammans med de andra som arbetade ute på åkrarna arbetade han till sju på lördagarna den första tiden. Längre fram arbetade han till klockan fyra eller fem på lördagarna. På vinterhalvåret arbetade han ute i skogen. Eftersom det blev mörkt tidigt under denna delen av året, var arbetsdagarna kortare.
Hurdan bostadsstandarden var, berodde på var i rangordningen man befann sig, berättar Maja G. De finaste husen och de människor som befann sig högst i rangordningen var inspektorn, bokhållaren, befallaren, trädgårdsmästaren och de som bodde runt slottet. Till de sistnämnda hörde betjänten, chauffören, kusken m.fl. Därefter kom mjölnaren, maskinisten, smeden, snickaren och ladugårdsförmannen. Kördrängarna, ladugårdsmännen och mjölkerskorna var de som hade lägsta rang.
På Sturefors låg standarden på bostäderna en bra bit över genomsnittet. Dessutom kände sig familjerna som kom till godset relativt trygga och de trivdes. Därför stannade de kvar där.
I en typisk torpar- och småbrukarstuga låg köket ofta innanför en köksfarstu. Vid sidan av denna fanns ett relativt stort rum. Från farstun gick en skev trappa upp till vinden. Det fanns en skrubb under trappan som av många användes till skafferi.
Takhöjden i stugorna var ofta 160-170 cm. Därav uttrycket att taket var sju stockvarv högt. Detta innebar att stugan var uppbyggd av sju varv liggande stockar tätade med mossa. Så länge det inte var mer än sju stockar, slapp man betala skatt. Det låga taket gjorde stugorna mörka och trånga. Visserligen var människorna kortare än idag, men det trånga utrymmet var ändå begränsande när torparhustrun skulle utföra sin sysslor. Och de var många.
Man kan tänka sig att det kunde bli instängt vintertid i stugorna eftersom man hade innanfönster för att behålla värmen och man därigenom inte kunde öppna fönstren. Så var inte fallet för i ett av fönstren i varje rum satte man dit innanfönstret men utan papperstejpen, fönsterremsan, för att detta fönster skulle kunna öppnas. En naturlig ventilation skedde också genom skorstenen.
För att det inte skulle dra från fönstren, lade man mossa, senare bomull, som man smyckade med lingon, eterneller eller nypon. Detta var också en av många saker som kvinnan gjorde för att göra det hemtrevligt i sin enkla boning.
En annan sak som man gjorde för att göra det trivsamt var att antingen stänka olika färger med visp eller göra mönster med potatistryck på de limfärgade väggarna. Ett ihoprullat papper doppat i färg blev fina rosor på den kritstrukna spiskåpan. I en del stugor lade man hackat enris på det nyskurade köksgolvet. Lummer dekorerade ofta köket. Under midsommar smyckades hemmet med björk- och eklöv. På fredags- eller lördagskvällen lades färskt granris utanför farstutrappan.
Statarbostäderna var av olika typer. Man kunde bo i en egen liten stuga med tillhörande jordplätt. Ibland hade man också ett litet uthus till eventuella djur. Maja T säger att de hade det bra som bodde i stugan Kullen. De hade ett rum och kök tills hennes bror tillika min farfar vid fjorton års ålder började arbeta vid sågen. Då fick de ett rum till. Från början hade de både grisar och höns. Längre fram hade de också kaniner som gav en extra slant i plånboken.
En annan typ av statarbostad var den s k stora staten eller statkåken som den kallades i Sturefors. Det var ett större hus där flera statarfamiljer samlades. Det var vanligt att det bodde fyra familjer i ett sådant. Dessa delade på ett kök på bottenvåningen. Det kunde bo upp till arton barn i huset. Dessutom var det fyra husmödrar som skulle hävda sitt revir. Inte konstigt att det ofta var osämja bland familjerna.
Det fanns olika typer av statarlängor. En del var avsedda för flera familjer, andra var mindre och kallades parstugor.
Enligt Ivar Lo-Johansson i boken Statarklassen i Sverige, hörde lantarbetarbostäderna i Östergötland till de bästa i landet.
Det viktigaste, och ibland det enda rummet, var köket. Här utfördes de flesta av hemmets sysslor. Köken såg olika ut beroende på de ekonomiska förutsättningarna. Gemensamt var att de var mycket omoderna och tungarbetade. Eftersom männen inte intresserade sig för hushållsarbetet och ansåg att investeringar i köket inte ökade inkomsterna, var det inte det första de lade pengarna på om det blev några slantar över skriver Rut W-J, 1975. Dessutom fanns det gott om arbetskraft. Några effektiviserande åtgärder var därför inte nödvändiga.
Under 1930-talet förbättrades många kök. Exempelvis drogs vatten och slask in. Trots detta var det först efter andra världskriget köken förbättrades nämnvärt.
Det var ett tungt arbete att hålla rent i köket. Fram till 1900-talet fanns det fortfarande små stugor som hade stampat jordgolv. Annars hade man golv av karmsågade brädor. Eftersom de följde stockens form var de smalare i ena ändan och bredare i den andra. Naturligtvis blev det väldigt dragit, speciellt på vintern. Därför täckte man hela golvet med trasmattor. Mycket av den värk kvinnorna hade kom säkert från de dragiga golven och från rengöringen av dessa. En procedur som inte var helt lätt. Man fick ligga på knä och skura med kallt vatten. De allra fattigaste hade inte råd att köpa en skurborste. Istället använde de sig av hopbuntade och skalade granriskvistar tillsammans med fin sand.
Inte bara de dragiga golven måste ha varit ett gissel för kvinnorna. Den dåliga belysningen försvårade också arbetet. Ljuskällorna varierade. Fotogenlampor i olika modeller användes i den mån man hade råd att köpa fotogen. Det var kvinnans uppgift att alltid se till att dessa var påfyllda. Eftersom det var billigare att stöpa ljus användes dessa flitigt. En annan ljuskälla var skenet från vedspisen eller öppna spisen. Maja Törnqvist, 88 år, flyttade med sina föräldrar och syster till Sturefors 1911. Då hade de varken el eller vatten. När elen installerades samma höst underlättades arbetet mycket. Man kunde jobba längre på kvällarna eftersom de elektriska lamporna gav ett starkare sken än fotogenlamporna. Det var Sturefors gård som stod för strömmen från ett eget kraftverk. Trots att man bara använde femton watts lampor från början och det därför blev en ganska svag belysning, tyckte familjen Kaliff att det var bekvämt.
Spisen var naturligtvis en av de viktigaste sakerna i köket. Det fanns olika typer av vedspisar, den öppna spisen och järnspisen.
Den öppna spisen
Långt in på 1900-talet var den murade, öppna spisen med bakugn vanlig. Över den öppna härden ställde man en trebent gryta eller också hängde man en gryta på den rörliga armen över elden.
Inmurad under kåpan och över den öppna härden fanns bakugnen. Det var hantverksskickligheten hos muraren som avgjorde om värmen i ugnen var jämn och värmebeständig. Naturstenen stod för dessa egenskaper då bruk och tegel är poröst och därför inte leder värmen.
Järnspisen
I de öppna spisarna började man i slutet av 1800-talet sätta in järnspisar. För att lyckas med gräddnigen av brödet, krävdes att kvinnan kunde känna med handen när temperaturen i ugnen var den rätta.
Långt ifrån alla järnspisar hade en vattenreservoar i järn eller koppar. När en sådan saknades gällde det att se till att det alltid fanns ett kärl med vatten avsett för diverse rengöring. Ett potatiskok skulle också alltid stå på spisen. Varje dag kokades nämligen små och dåliga potatis till höns och grisar.
Spisarna måste putsas och hållas rena, eftersom en blank yta avger mer värme än en matt. Spiskåpan skulle också hållas fin. Genom att stryka på en blandning av krita och skummjölk på spiskåpan, höll man den fin. Mjölken gjorde att kritan fäste bättre.
Maja T berättar att de hade en järnspis från början, med en stor bakugn i murstocken som mamma Amanda bakade stora bak i. De bakade bröden och vetebröden, till helgerna även småkakor, förvarades i plåtburkar uppe på vinden.
Kokkärlen var nästan alltid gjorda av koppar eller järn. Kopparsakerna användes till allehanda göromål. Man värderade inte dessa saker speciellt högt. Eventuellt förtennades de trasiga kärlen så att de inte skulle förgifta maten, annars kastade man bort dem. De kärl som var av järn däremot, blev bättre ju längre man använde dem.
Enligt Rut W-J, 1975, stod spisen oftast i det mörkaste hörnet av köket. Spiskåpan som vi idag tycker är vacker, var många gånger till stort besvär för kvinnorna. Ofta var kåporna låga, så husmödrarna var tvungna att böja på huvudet vid matlagningen. Detta tillsammans med att kåpan tog stor plats, gjorde att många kåpor med tiden togs bort.
Förutom matlagning och brödbak var spisen en mycket bra värmekälla. Man torkade också kläder och blöjor över den. Eftersom det inte fanns regnkläder och gummistövlar, blev de befintliga kläderna mycket blöta när det regnade. När läderskor och läderstövlar hade torkats över spisen, smorde far in dessa med fett. Rut W-J har hittat ett recept på infettningskräm från södra Östergötland. Detta heter ”täta skor”.
4 dl linolja
50 g grön eller brun såpa
20 g gult vax
12 g harts (kåda, balsam)
Något kimrök (ett svart färgämne)
Smält allt över svag eld!
Alla hem hade inte diskbänkar. I de fall det var så stod kvinnan i spishålan och diskade i en kastrull. När disken var klar stjälptes denna i en bunke eller på bakplåt.
När man upptäckte att det feta diskvattnet som man tidigare hade gett till grisarna, inte hade så stor effekt som man trott, satte man in diskbänkar med nedfällda hoar. Vad man inte tänkte på var att arbetsställningen blev ännu mer ogynnsam för kvinnorna, eftersom höjden på diskbänken var den samma som förut. Det faktum att man tog hänsyn till de låga fönsterhöjderna gjorde det inte lättare att övertyga byggarna att diskbänken borde vara högre. Rut W-J som har varit hemkonsulent, vet vilken hopplös kamp det kunde vara att få igenom dessa praktiska saker hos byggarna.
Matbordet
Det vanligaste matbordet var slagbordet. I allmänhet var endast en skiva uppfälld, men om så behövdes fälldes även den andra upp. Slagbordet som ofta omålat, användes till diverse hushållsgöromål, exempelvis till bakning. När vaxduken blev mer allmän i början av 1900-talet, underlättades rengöringen av bordet avsevärt.
Kökssoffan
Denna och andra sovplatser berör jag i avsnittet Hälsa och hygien, varför jag inte går in på dem här.
Kommoden
En tvättplats var något som fanns i de flesta kök. Var det inte diskbänken så var det ett hemsnickrat bord. Det vanligaste var att man hade en kommod. Denna kopierades från överklasshemmen. Skillnaden var att dessa ofta var tillverkade i mahogny, och allmogens gjordes av betsad eller lackerad furu.
Att mat har spelat en stor roll genom historien är ingen överdrift. För många var måltiderna dagens höjdpunkter. Kostvanorna varierade beroende på i vilken landskapstyp man bodde samt på den ekonomiska situationen. Bland de fattiga fann man de mest konservativa vad det gäller nymodigheter i matlagningskonsten. De nya idéerna spred sig ändå tillslut bland allmogen.
Matens betydelse
De långa arbetsdagarna och det tunga arbetet krävde en mycket energirik kost. Hur det blev med den saken berodde mest på tur eftersom man inte hade tillräckliga kunskaper om vitaminer och andra viktiga näringsämnen. Dessutom fick husmödrarna tillagade de råvaror som fanns tillgängliga. Det sista gjorde också att kosten ofta blev fantasilös och ganska ensidig.
Man åt inte bara för att bli mätt. Måltiderna var ett sätt att umgås. Förutsättningarna varierade naturligtvis. Bland allmogen samlades man till s. k. gängen. Maja T mins hur kul det var att få vara med p å slåttergängena. När torpare och daglönare skulle slå sina marker hjälpte karlarna, som bodde i närheten, till med att meja och räfsa. Under arbetets gång fanns på åkern en kutting med svagdricka i, som man släckte sin törst med. Som tack för hjälpen bjöd torparen, vars mark man slagit, på kaffe med dopp.
Basfödan
En av husmoderns många plikter var att se till att familjen i möjligaste mån fick tillräckligt med mat. Eftersom man levde under väldigt knappa förhållanden var det därför mycket viktigt att kvinnan hade ett utomordentligt ekonomiskt sinne. För att spara de få slantar man hade, gällde det att själv producera så mycket som möjligt. Tack vare staten där nästan alla baslivsmedel ingick, fick de flesta arbetarbarn den näring som de behövde.
Bland det viktigaste var rågbrödet, som man för det mesta bakade hålkakor av. Att brödet spelade en stor roll vittnar den skrock och magi som det var omgärdat av. Man kastade aldrig bröd. Inte heller fick man lägga brödet upp och ner på bordet. Maja G berättar att hennes mor brukade säga ”O Gud välsigna brödet”, om hon råkade tappa det på golvet. Hon minns också att hon aldrig behövde gå hungrig från matbordet trots att de kunde ha det torftigt. Man fick äta det som bjöds, annars fick man vara utan. Maja T har samma minnen från sin barndom.!!!
Förutom brödet tillhörde rätter av spannmål, mjölkprodukter och kött av olika slag basfödan. Potatis, rotfrukter, fisk, grönsaker och bär var också viktiga komponenter i födan. Frukt kom först senare att spela en stor roll i näringsintaget då det förr var väldigt ont om den varan. När Maja G var liten blev hon överlycklig om hon fick ett äpple.
Hushållsgrisen
Många hem höll sig med en egen hushållsgris. Det var stor fest när man till jul skulle slakta denna. Man hade under nästan ett helt år gött grisen efter bästa förmåga. Ju fetare slaskvattnet efter disken som man gav till grisen var, desto bättre. Nästan alla gamla jag har pratat med tycker att fläsket var bättre förr, både kvalitets- och smakmässigt. Maja G (1995) säger ”Till julen slaktades hushållsgrisen. Då blev det fest, och vilket fläsk så gott. Aldrig någonsin har jag ätit så härligt fläsk, det går inte att jämföra på samma dag.”
Allt på grisen togs tillvara. Vi minns alla julstöket i Katthult hos Emil. Korv, syltor, paltbröd, blodpudding och palt gjordes i långa banor. För att skinkorna skulle hålla sig till sommaren saltade och rökte man dessa. Även övrigt mellanfläsk saltade man ner i en fläskbalja. Av ben och lägg kokade man soppor och rotmos.
Maja T minns vilken fest det var när grisen hade slaktats. Amanda tog tillvara på allt utom blodet. Detta fick grannfrun. När hon tog hand om sin nyslaktade gris fick Amanda blodet från denna. Man hann fästa sig vid grisen under den tiden man gödde upp den. Därför ville man inte använda blodet från sin egen gris.
Ysta ost
När man tillverkar ost går det åt väldigt mycket mjölk. Därför brukade Maja G, min farmor och två andra kvinnor samla ihop sina vardera fyra liter mjölk för att göra en ost tillsammans. Denna ost fick den som stod på tur. Det var alltså bara var fjärde gång som man fick en ost.
Att samla förråd
Det var mycket viktigt att ha ett ordentligt förråd av livsnödvändigheter till vintern. Att detta verkligen var inpräntat förstår man om man besöker människor som levde på den tiden och under ransoneringstiderna under kriget. Hos min mormor och morfar är det ingen ovanlighet att det finns flera kilo kaffe, mjöl o d i förrådet. Detta trots att det är 50 år sedan andra världskriget slutade.
Förutom det trädgårdsland som tillhörde statarbostaden, fick de som arbetade på Sturefors sätta potatis på en av gårdens åkerlappar. Sättpotatisen tillhandahölls av gården. Arbetet med sina egna land fick statarna ägna sig åt när den långa arbetsdagen var avslutad.
När det på sensommaren och hösten var dags för bärplockning tog mamma Amanda med sig de större syskonen och plockade bär i skogen. Då fick Maja T som var äldst, passa de minsta syskonen.
Maja G fick gå upp tidigt på morgonen för att hinna gå till hallonhugget innan det var dags för de andra sysslorna. På eftermiddagen tog familjen med sig kaffekorgen till blåbärsskogen. Det var en vild tävlan bland barnen om vem som kunde plocka mest. Nyponen som var den viktigaste C-vitaminkällan, torkades och kokades sedan till soppa. Om det fanns någon frukt torkades denna och användes sedan till dels en soppa med korngryn i och dels en klar fruktsoppa. Av färska päron, lite havregryn och mjölk kokade Maja G: s mamma päronvälling som var barnens stora favorit.
Tillsammans med saft, sylt, gelé, kompotter etc. förvarades potatisen i jordkällaren. Denna höll maten sval på sommaren trots en varm utetemperatur. På vintern frös maten inte annat än under vargavintrarna då temperaturen sjönk under minus 30° C.
Metoder för att bevara maten
Rökning
Kött, korv, fisk och fläsk har i alla tider rökts. Dels ger rökningen en mycket god smak och dels håller sig den rökta maten mycket bra. Enligt Rut W-J, 1981, finns det på vissa ställen i Östergötland murstockar på vindarna med en utbyggnad försedd med en lucka. I denna utbyggnad hängde man den saltade maten tills den var ordentligt genomrökt.
När man rökte maten användes mest varmrökning för den var enklast att utföra. Många tyckte det var tålamodsprövande att fylla rökgången med enris. Att röka en skinka tog minst två dagar. Därför sköttes rökningen ofta av en torparfru som på så vis fick lite extra pengar att dryga ut kassan med.
Torkning
Speciellt frukter och bär torkades. Sedan gammalt använde man torkade blåbär mot bland annat diarré.
Om man någon gång fick en apelsin, torkades skalen för att användas till soppa, saft eller kräm. De användes också till tvättvattnet, som på detta sätt fick en behaglig doft. Päron, körsbär, äpplen och nypon var andra frukter och bär som torkades.
Det fanns olika metoder man använde sig av vid torkningen. Dessa var lufttorkning i järnspisugnen, i solen, i den murade bakugnen eller i så kallade ållor ovanpå spisen. Ållorna bestod av fyra tegelstenar som sattes på den varma järnspisen. Över dem lade man en träram med nätbotten.
Det var viktigt att den torkade frukten och bären hölls torra. Därför förvarades de i tygpåsar som man hängde upp i taket i något förrådsrum. Maja T: s mamma Amanda förvarade den torkade frukten och nyponen uppe på vinden. Hon var noga med att knyta ihop påsarna så att inga råttor eller mal skulle komma åt innehållet.
Hermetisk inkokning
Rut W-J, 1981 skriver att denna konserveringsmetod började användas runt år 1915. Eftersom konserveringsapparaterna var dyra var det många som inte hade råd att köpa dessa. Istället använde de fiskkitteln på vars insats glasen stod stadigt. Andra använde vattenreservoaren eller tvättstugegrytan som sattes på spisen. Då var man tvungen att lägga en perforerad skiva i botten för att glasen skulle stå rakt. Träull eller halm lade man emellan för att glasen inte skulle spricka. Mycket kokades in på butelj. Dessa korkades och försågs med en s k apoteksknut. (Se bilden.)
Insaltning
Att salta in speciellt fisk var en vanlig företeelse. Inlagd salt sill, eller spickesill som man enligt Maja G kallade den i Sturefors, hörde till en av de vanligaste rätterna på veckans matsedel. Maja G minns att man åt denna minst två gånger i veckan. Lade man inte in sillen själv, var det vanligt att ett par familjer köpte en tunna tillsammans som man delade på
Vid slakten saltade man fläsket för att detta skulle hålla sig längre.
Att kunna sy, sticka, virka, väva, baka, laga mat etc. var nästan ett måste för kvinnorna förr. Var man inte händig utan tvungen att köpa mycket saker, var det inte lätt att få kassan att gå ihop.
Många gånger har Maja T frågat sig hur hennes mamma Amanda och andra kvinnor fick slantarna att räcka till och hur de orkade hålla på som de gjorde. Det var inte bara enormt mycket hushållsarbete som tog upp deras tid. Ofta bestod familjerna av många barn. I Majas familj var de sju syskon. Till varje skolavslutning sydde Amanda examenskläder till alla syskonen. Likaså fick de nya kläder vid midsommarafton då stora festligheter för gårdens arbetare hölls. Amanda hade väldigt omodern symaskin. Tyget köpte hon oftast från en gårdfarihandlare, som åkte runt till stugorna med sina varor. Mycket sällan reste hon in till Linköping för att handla. Dels var det ett par kilometer att gå till tåget och dels hade hon inte alltid kläder eller skor utan var då tvungen att låna av grannfrun.
Konfirmationskläder och bröllopskläder var plagg som användes otaliga år efter högtiderna. Överhuvudtaget fick man räkna med en lång livstid för sina plagg. Slitna vuxenkläder sprättades upp, vändes och syddes om. Likaså repade man upp och stickade om stickade tröjor som hade blivit slitna. Blekta och fula kläder färgades i pigga färger. Barnkläder sydde man av diverse tygbitar som man samlat ihop vid olika tillfällen. Vad det gällde barnkläder hjälpte det knappt att ha pengar. Det fanns nämligen inte mycket barnkläder att köpa.
Utslitna kläder användes till slut till mattrasor.
Skor fick man också slita på länge. Vissa var händiga och kunde tillverka sina egna skor, andra fick köpa av gårdens skomakare. Så fort det började bli varmare gick man barfota för att spara på skosulorna. Många av de allra fattigaste familjerna hade inte vinterskor till alla sina barn. Därför fick barnen låna skorna av varandra och turas om att gå till skolan. På vissa skolor fanns det skor som lånades ut till barnen.
Maja G och andra barn som kom från fattiga familjer fick grova pjäxor av kommunen. Dessa hade en grov träskobotten som var ihopnitad med det grova lädret. Dessa pjäxor kallade man för skolskor.
De dåliga tiderna lärde kvinnorna att spara och ta tillvara på allt de kunde. Det blev en utmaning att klara uppgifter som ibland tycktes omöjliga. På detta sätt förbättrades och förnyades metoderna. Man levde efter ordspråket: Se möjligheterna istället för hindren.
Maja G berättar att man tvättade trasmattor samt övrig tvätt i den gemensamma tvättstugan som låg precis vid sågen. Tyvärr finns inte denna kvar idag. Mitt på golvet stod en jättestor gryta inmurad. Under denna fanns en eldstad. Vattnet till grytan hämtades från den fem meter långa bryggan utanför tvättstugan. Längst ut på bryggan låg klappbryggan och flöt på fyra tunnor. På varje sida var ett avlångt hål utsågat. Där sköljdes och klappades kläderna. Under vår- och höstbyken hjälptes de flesta åt.
Besöken i tvättstugan var välkomna avbrott. Där diskuterade man diverse spörsmål. Lite nyheter och skvaller kunde det också bli. Ibland bjöd någon på kaffe.
Statarmjölken
En annan samlingsplats för kvinnorna var vid mejeriet där man hämtade fyra liter sötmjölk och två liter skummjölk varje dag. Detta kallades för statarmjölken. Maja G minns hur de varje kväll gick dit med sin kruka. Sedan mätte mejerskan upp hur mycket mjölk var och en skulle ha.
Bilden av mejeriet i Sturefors tagen vid en kvällsvandring 080529.
Ännu fler sysslor…
Som om det inte var nog med alla dessa sysslor. När mannen fick tjänst på en gård ingick det i kontraktet att hans fru skulle vara mjölkerska. Detta innebar att hon mot betalning skulle mjölka korna två till tre gånger per dag. Maja G berättar att hennes mor, som var statarhustru, alltid var rädd för korna eftersom dessa var mycket oberäkneliga. Det kunde hända att de sparkade iväg både spann och mjölkerska. Ivar Lo-Johansson har i en av sina böcker skrivit om detta tvång som han kallar den vita piskan. Maja som själv har varit statarhustru tycker att detta uttryck är mycket träffande. Att mjölka korna för hand – på den tiden fanns det inga maskiner – var ett mycket tungt arbete och något man var illa tvungen att göra. Dessutom var det mycket dåligt betalt. År 1911 tjänade Maja T:s mamma 50 öre i timmen.
Dagen för statarhustrun började varje dag, vardag som helgdag, klockan fem då hon skulle utföra sin plikt. När hon kom hem till barnen gav hon dem frukost och skickade sedan iväg dem till skolan. Sen var dagen i full gång med allt vad det innebar.
När männen kom hem på lunch stod maten alltid på bordet. Efter måltiden lade de sig för att vila. Då fick frun ställa sig vid zinkbaljan och göra rent porslinet, vilket inte alltid var så lätt eftersom man inte kunde använda diskmedel i baljan för som tidigare nämnts fick grisarna diskvattnet. När diskningen var klar var det dags att mata grisar och höns. Därefter var det slut på middagsvilan. Far gick tillbaka till sina uppgifter på gården och mor fortsatte med sitt.
I Maja T: s familj var det annorlunda. Där vilade inte pappa Patrik utan istället matade han höns och grisen. Han bar också in ved och vatten till Amanda så att hon skulle slippa detta tunga arbete. Dessutom tyckte han att hon hade nog med de andra sysslor. Maja minns att hennes far var mycket omtänksam.!!!
När Maja T och hennes syskon blev så stora att de kunde hjälpa till, drog de under julhelgen ved på kälken. Veden lade de på hög i förstugan. Annars hjälpte de Amanda med diverse småsysslor. Den viktigaste uppgiften för de större barnen var dock att ta hand om sina småsyskon så att mamman så ostört som möjligt kunde få arbeta med sitt.
Hur kom det sig då att medellivslängden var så mycket lägre då än nu? Naturligtvis finns det flera orsaker. Jag har tidigare nämnt de stora barnkullarna. Att föda alla barn och ta hand om dessa slet otroligt mycket på de ofta unga mödrarna. Dessutom bidrog allt slitsamt och tungt arbete till att kvinnorna blev utslitna i förtid.
Kosten påverkade naturligtvis också människornas hälsa. Denna tar jag upp i ett annat kapitel.
Hygienen var inte heller den bästa. Maja T kommer ihåg vilket jobb hennes mamma hade varje jul. Dagen före julafton skulle hela familjen, sju barn och två vuxna, badas i baljan i köket. Vilket jobb att värma vatten till alla! Inte konstigt att man annars bara tvättade av sig. På sommaren badade man oftare. Det fanns ett badhus nedanför deras hus vid ån. Amanda följde med barnen in i inspektorns kök för att låna nyckeln till träribbsbassängen. Eftersom varken barn eller vuxna var simkunniga -det fanns ingen simskola på den tiden- kände de sig säkrare här än att bada i sjön.
Visst badade man i Erlången, men det blev mest plask och lek intill strandkanten.
När mejeriet lades ner i slutet på 1930-talet byggdes det om till bastu dit alla arbetarna på gården kunde gå med sina familjer. Maja G brukade ta med sig sina barn dit varje lördag.
Det fanns en tolvbarnsfamilj på Sturefors. Maja G minns hur duktig mamman i familjen var. Naturligtvis var barnen tvungna att hjälpa till, men mamman såg till att barnen alltid kom hela och rena till skolan, något som skolan krävde.
Man var mycket rädd om sina skolkläder. När Maja T och hennes syskon kom hem från skolan var deras mamma mycket noga med att de skulle byta kläder.
Det var inte bara från människorna utdunstningarna i köket kom. Kläder hängdes på tork över spisen och eftersom det var dåligt med skafferiutrymme torkades även fläsk och dylikt i detta allt i allo rum..
Kvinnorna var för det mesta renligare än männen. Vid mjölkningen använde mjölkerskorna ofta ett extra säckförkläde. Liksom på andra stora gårdar använde man på Sturefors speciella mjölkningsförkläden. I slutet av 1910-talet började man istället använda randiga bomullsrockar, som gården höll med. Tvättningen av dessa fick mjölkerskorna klara själva. Höjden av renlighet för en jordbrukare var att byta skjorta en gång i veckan. Lärftkalsongerna som ofta var långa, byttes lika ofta. På sommaren hade man inga kalsonger.
I början av 1900-talet hade kvinnorna inga underbyxor. På vintern bar de flera underkjolar tillsammans med en stubb. Så småningom använde kvinnorna kalsonger. Dessa var öppna så att kvinnorna utan problem kunde stå upp och kissa. S k lämbyxor som knäpptes bak användes också av kvinnor och barn.
Som jag tidigare nämnt var bostäderna trånga. Det var sällan man hade en egen säng. För det mesta låg flera barn och vuxna i samma. Ofta saknades örngott och lakan. Då fick man ligga direkt på bolstrarna. Halmen i bolstrarna byttes ett par gånger om året. Dessutom skulle täcken stickas. De smutsiga rengjordes eventuellt, men för det mesta kläddes de bara över med rent tyg. Maja minns när mor Amanda klädde över täcken. Hon fick sitta och sy förhand. Ett mycket krävande arbete. Allt detta var naturligtvis ett enormt arbete för kvinnorna. Därför kan man förstå att det inte skedde så ofta.
Att bädda däremot var man tvungen att göra varje dag på grund av bristen på utrymme. Det måste ha varit ett helt företag att skjuta ihop de olika typer av utdragssoffor, dragspelssängar, fållbänkar, stolsängar etc. som man hade. (Se skisser nedan.) Ytan där respektive möbel stått skulle användas till de dagssysslor som utfördes i köket. Sängkläderna förvarade man oftast i respektive möbel.
På grund av den dåliga hygienen och bristen på läkemedel härjade ett otal sjukdomar. Tuberkulos, smittkoppor och lunginflammationen är några exempel. Dessa skördade många människors liv.
Maja G upplevde ett levnadsöde där TBC utplånade nästan en hel familj. Familjen som bestod av föräldrarna och två flickor, bodde på Sturefors där pappan arbetade som körkarl och följaktligen tillhörde statarna. Både pappan och den äldsta flickan dog i TBC. Kvar var mamman och den tvååriga dottern Maj. Dottern var förmodligen född med TBC, vilket en stor puckel på hennes rygg vittnade om. Denna gjorde att hon tvingades ligga i gipsvagga och att hon blev en krympling. När hon blev äldre utbildade hon sig till finmekaniker på vanföreanstalten Norrbacka i Stockholm. Under tiden fick modem flytta till ett litet, litet torp som bestod av ett kök med öppen spis och en liten farstu där endast ett skafferi fick plats. När Maj var färdigutbildad fick hon ett arbete i Linköping och kunde flytta hem till sin mamma. Efter en tid dog Maj helt plötsligt och mammans liv slogs naturligtvis i spillror. Hon brukade komma hem till Maja Gs mamma och prata om sitt otursförföljda liv.
Idag står Buskstugan, som hennes lilla krypin kallades, med inrasat tak och en söndervittrad murstock och minner om denna tragedi.
Glädjeämnen i vardagen
Trots att det var mycket slit, klagade man aldrig. Maja T hörde aldrig sin mamma klaga trots alla sysslor och barn som nästan dygnet runt upptog all hennes tid. Hon mins hur Amanda kunde ta fram gitarren framåt kvällen och spela och sjunga sånger från Frälsningsarmén för familjen. ”De var förnöjsamma på den tiden” tycker Maja T.
Maja Gs mormor var en annan kvinna som kunde ta tillvara på små stunder och förgylla tillvaron. Hon var fantastisk på att berätta. Hon hade talangen, de rätta gesterna och den rätta mimiken för att kunna fängsla. Maja kommer ihåg hur hennes mormor i dörröppningen till tvättstugan stod och refererade hela filmen Söder om landsvägen med Edvard Persson efter att ha sett denna. Vilket skådespel!
Födelsedagar
Det är stor skillnad mellan när barnen på den tiden fyllde år och när barn idag firar sina födelsedagar. Frågan är vem som uppskattar och minns sin födelsedag mest? (Författarens egen kommentar.) Att det var en mycket högtidlig och speciell dag för Maja T förstår man när hon berättar hur det gick till när hon och hennes syskon fyllde år.
Födelsedagsfirandet på den tiden var mycket enkelt. Innan far gick till arbetet, kom han upp med choklad, skorpa, bulle och ett gratulationskort från föräldrarna och syskonen. Vi hade ingen samling på kvällen. Det som gjorde detta enkla firandet så högtidligt och minnesvärt, var att det var just pappa som kom upp på morgonen. Ja det glömmer jag aldrig.” (Törnqvist 1995 muntlig källa).
På Sturefors var en av statarhustruns höjdpunkter när någon av de andra kvinnorna fyllde år. Man samlade ihop en liten slant för att köpa en present. Det var bara mammorna som träffades och drack kaffe och åt av alla sju sorters kakor. Barnen fick stanna hemma. Ibland var minstingen som inte kunde lämnas hemma med. När Amanda kom hem från kalaset eller kafferepet, som de också hade ibland, mötte barnen henne med stor förväntan i dörren eftersom hon alltid hade med sig kakor hem.
Något annat som de tyckte var trevligt var när de precis hade fött ett barn då grevinnan Brita kom på besök för att se hur mor och barn mådde. De nyblivna mödrarna fick också komma till slottet för att låna en liten korg med kläder till sina nyfödda barn.
Julen
En av storhelgerna då liksom nu var julen. Julstöket och julfirandet tedde sig lite annorlunda för förfäderna än vad det gör idag. Vi ska göra en påhälsning i Artur Bohmans barndomshem julafton 1863. (Han tillhör visserligen torparna men firandet skilde sig inte nämnvärt mellan statare och torpare.)
”Jag tycker mig se hur brått min mamma har med att pynta och ställa i ordning efter bästa förmåga. Barnen skulle tvättas och göras fina till helgen, halva grishuvudet skulle kokas och även litet mera mat skulle lagas. Också korna måste ha sina måltider. Och det mesta ville hon ha undanstökat, tills pappa kom hem från Linköping. Han brukade hugga julgranar och dra dem till stan på sin dragvagn och sälja dem på torget… När han kom hem blev det att doppa i grytan och äta julmiddag av vad huset förmådde. Sedan var det snart dags för mor att ordna med kvällsmåltiden. Pappa ordnade med julglöggen. Kvällsmaten bestod av julfisk och vit gröt. Gröten hade mamma prytt med några ränder sirap julen till ära.
Sedan allt blivit undanstökat och barnen gått till vila, hände det att pappa och mamma sjöng en julpsalm till avslutning… Pappa gick för det mesta till julottan som på den tiden började klockan fem. Mamma fick stanna hemma och se efter oss barn. På juldagen var allt tyst och stilla… Barnen fick ej gå ut och leka på en högtidsdag.” (Bohman 1979 s. 5-6).
Innan vi går vidare besöker vi Maja T:s mamma Amanda, som är mitt uppe i julförberedelserna. Hon har varit på femtonöresbasaren Spåres på Storgatan i Linköping. Just nu håller hon på att svepa in de 15 – 25 öres presenterna som hon har köpt till barnen. Alla ska få ett litet paket var. När pappa Patrik hade tänt de levande ljusen i granen vet barnen att de måste sitta stilla och att de inte får gå för nära granen. Därefter är det dags för utdelning av paketen. Någon tomte hade man inte utan det var mamma och pappa som delade ut julklapparna.
Artur berättade om hur hans pappa gick ensam till julottan. I Maja T: s familj var det lite annorlunda. Eftersom Patrik arbetade på juldagen ibland, kunde han inte alltid gå på julottan. Men när han väl gick till julottan, följde de barnen som ville och var så stora med. Eftersom det alltid var någon liten som skulle passas, var det sällan Amanda kunde följa med. Först när barnen blev större kunde hon gå till kyrkan. Julottan började klockan sex, (Vi befinner oss nu 50 år framåt i tiden jämfört med när Artur berättar om sin jul.), därför var barnen tvungna att väckas mellan fyra och halv fem.
Dagen efter annandagen, eller fjärdedagjul som man sa, var en stor dag för arbetarebarnen. Då kallades de nämligen till slottet för att fira jul där. Maja G minns hur festligt det var. Först drack man choklad med vispgrädde i. Till detta fick man en jättestor pepparkaka i form av en häst, gumma eller gubbe, med kristyrsocker på. Dansen runt granen leddes av greveparet Thure Gabriel och Brita till tonerna från grevens faster, Anna, som spelade på pianot. Efter dansen kom det spännande ögonblicket när de stora korgsängarna med julklappar i lyftes in. Dessa var alltid inslagna i rosa papper med rött lack på. Alla paket var påskrivna. Trots att alla visste att det ena paketet man fick innehöll ett par strumpor och det andra en leksak, flickorna fick ofta dockor, var detta ett mycket spännande ögonblick. Medan allt detta spännande pågick fick föräldrarna vänta på sina barn. Detta var barnens dag.
Midsommar
På midsommarafton var de flesta lediga. Till midsommarafton sydde Amanda alltid nya kläder till hela sin familj. Från början var det grevinnan och greven som anordnade alla festligheterna på midsommarafton. Senare övertog idrottsföreningen arrangemanget av dansen. Denna skedde då på idrottsplatsen som låg bakom Amandas och Patriks stuga.
Blommor och löv samlades till kransarna som bands på kvällen innan. På midsommarafton började festligheterna nere vid sjön med bindandet av midsommarstången. Därefter dansade man en timme. Sen bjöd greveparet på svagdricka och
bröd med en ostbit på. ”Det var så högtidligt så det inte var klokt”, tycker Maja T (1995). När man hade dansat ytterligare en
halvtimma gick man i marsch med spelmännen ? en dragspelsspelande och en fiolspelande smed ? i täten, upp till gården.
Dansade gjorde man i dagsverksstugan. Detta var det rummet i smedjan där arbetarna åt sin matsäck. Dagen till ära hade man klätt rummet med björkar. Spelmännen satt på en hylla upp emot taket. Patrik lyfte upp Maja och hennes syskon
i fönstret så de fick stå utvändigt och se på när de vuxna dansade.
Första dansen var vigd för greveparet Brita och Thure Gabriel, sen gick de hem och lämnade plats på dansbanan för de andra.
Maja G kommer ihåg att man på midsommardagen gick till Krassebobacken där Frälsningsarmén hade sitt möte. När detta var slut tågade hela Frälsningskåren uppifrån backen och ner till borggården nere vid slottet, för att tacka greveparet att man fick ha sina möten i
Sturefors. Det var mycket folk som brukade tåga med efter musiken, andra satt på trapporna längs med vägen och tittade på. På kvällen var det dans igen.
Ida Andersson som Majas mormor hette, var en mycket skicklig kvinna. Samtidigt som hon kunde vara väldigt barsk och bestämd var hon mycket hjälpsam och ställde alltid upp. Hennes ledaregenskaper var medfödda och i hemmets diverse göromål var hon självlärd.
Som mormor minns Maja henne med stor respekt. Hon var inte den typiska gulligullmormor-typen, utan såg disciplin och lydnad som en dygd. Likaså var det hon som helt dominerade över maken, som var väldigt lågmäld och timid. Som jag berättat i ett tidigare avsnitt var Majas mormor mycket bra på att berätta. Hon brukade var med vid storslakten på slottet. Om detta berättade hon gärna. Det fanns inga kvarnar eller maskiner, utan man fick hacka köttet förhand med två kötthackor i ett tråg. Rummet som man arbetade i var iskallt, likaså var korvsmeten som arbetades med bara händerna. Värk och reumatism blev ofta resultatet av detta kalla och slitsamma jobb.
Förutom att hon var en fenomenal kock, var hon också väldigt duktig på att väva. Hon vävde till slottet och var mycket stolt över detta. Hon hade också näsa för vackra saker. På auktioner ropade hon in kopparsaker som hon ställde till sin beundrade samling.
Ida var enda barnet och själv hade hon bara två barn. Maja tror att detta är förklaringen till att hennes mormor hade lite extra slantar att röra sig med, trots de svåra tiderna. Dessutom var hon som har framgått tidigare en mycket produktiv kvinna.
Det var inte lätt att bli gammal. Om de äldre inte hade någon som kunde ta hand om dem, kunde de om det ville sig illa bli utauktionerade. De som bjöd lägst fick mot betalning av kommunen ta hand om den gamla. Likadant gjorde man med föräldralösa barn. För många var den stora skräcken att komma till fattighuset. Män och kvinnor bodde i samma rum där de också fick laga sin egen mat. I Sturefors byggde man i början av 1900-talet det första ålderdomshemmet, Källsäter. Detta brann ner på 1940-talet. 1912 invigdes det nya ålderdomshemmet, Visthemmet, beläget på Skogs Norrgård. Detta var ett jordområde skänkt av Bjärka-Säby. Pengarna till bygget hade man samlat ihop från allmänheten.
… i Sturefors
Under senare delen av 1800-talet fanns det på Sturefors många backstugor och sk undantagskammare som åldringar bodde i. För att klara sig fick de gamla vara mycket sparsamma.
Eftersom det inte fanns något ålderdomshem i Sturefors vid den här tiden, var socknen uppdelad i fyra fattigrotar. Deras uppgift var att se till att alla fattiga hade mat och tak över huvudet. Förutom de förutnämnda backstugorna och undantagskamrarna användes den lilla stugan Peenemynde, om ett rum och kök, som fattigstuga.
Ibland bodde det ända upp till sex gummor som skulle dela på spiselhällen i rummet. På övre kammaren bodde en något kryare pensionär. Hon kallades för skötemor, och hade till uppgift att ha uppsikt över de andra gamlingarna. En uppgift som hon inte tog allvarligt på utan de fick klara sig själva efter bästa förmåga. När någon dog skedde transporten av den döda m.h.a ett åk draget av oxar. Detta ekipage hämtades från den närmaste utgården* som var Norrberga. Begravingsceremonin var mycket enkel och betalades av socknen. Denna betalade även begravningen av de fattiga som inte bodde i fattigstugan.
Männen dog ofta tidigare än kvinnorna. I Sturefors fick dessa bo kvar på gården men i en annan, mindre stuga. Detta var en typ av undantag som ej erbjöds statarna på alla gårdar.
När Patrik dog 61 år gammal, hade familjen bott i Kullen, som stugan heter, i 30 år. Amanda var så kry att hon kunde ta hand om sig själv. Därför flyttade hon tillsammans med yngsta sonen Sven till Stora Krassebo, i en liten lägenhet om ett rum och kök.
Man kunde också sätta sig på undantag. Detta innebar att man flyttade ut till en stuga på gården eller i ett rum på vinden. På det här viset var det de unga som fick ta ansvaret för sina föräldrar. Dessa kunde i sin tur vara till stor hjälp med diverse småsysslor.
Beroende på skräcken de gamla hade för att hamna på fattigstugan fanns det enligt Artur Bohman så mycket småstugor förr. Det var gamla knektar och torpare som hade möjlighet att bygga en liten stuga i exempelvis ett skogsbryn. Eftersom stugorna ofta låg på någon annans mark, fick man göra några dagsverken varje år hos markägaren. Väldigt många av de här stugorna är idag borta. Redan under Arturs pappas sista tid hade sexton försvunnit.
Maja T berättar att hennes mamma inte fick några pengar från slottet. Änkepensionen var dessutom mycket liten. Att Amanda och Sven klarade sig, berodde bl a på grönsakslandet och fruktträden. Räddningen var dock Svens lön som trädgårdsarbetare på slottet. När Amanda blev gammal blev backen upp till Krassebo till slut för jobbig och hon hade dessutom svårt att klara sig själv. Därför var hon tvungen att flytta till pensionärshemmet nere i samhälle. Sven gifte sig och flyttade hemifrån. Han bor fortfarande kvar i Vist. När Amanda var 80 år fick hon cancer. Två år senare dog hon.
Rut W-J, 1983 har rätt när hon skriver att det för oss nutidsmänniskor är svårt att förstå hur dessa människor kunde klara sig. (Författarens egen kommentar.) Eftersom socialhjälpen från samhället inte var utbyggd, var det grannarna som såg till att de som hade det allra sämst klarade sig. När man slaktade fick barnen gå till de gamla med smake. Detta var smakprover av mat som man hade gjort av grisen. Även råmjölk brukade man ge till de fattiga. När de gamla till slut blev så sjuka att de inte kunde klara sig själva, tvingades de till fattighuset där de ofta dog efter en kort tid
Hemsidesredaktörens tillägg: Edvin Karlsson om fattigvård samt boken ”Syster Selmas dagbok”
När Maja T var femton år kom hennes pappa Patrik hem en dag till middagen och sa, ”Nu har jag ställt upp dig till å bli lillpiga. Du har fått plats.” Det var så hon kom till Åndebäck där hon för femton kronor i månaden stannade över sommaren. Hon fick sova i samma rum som husbondfolket som delade en säng. Maja låg själv i en säng i andra änden av rummet. Första kvällen tyckte hon att det var helt bedrövligt. Hon drog täcket över huvudet och grät en skvätt. ”Nu är jag såld”, tänkte hon. Hon fick lära sig att mjölka och hjälpa till med det mesta.
På hösten när säsongsarbetet var slut, följde Amanda med Maja in till Linköping där arbetsförmedlingen låg. Hon fick plats hos en bonde under ett år. Lönen var 25 kronor i månaden. Det blev ett slitigt år för Maja. Hon fick mjölka, mata kalvar, fodra grisar, städa, diska och separera mjölk.
Dagen började klockan fem med mjölkning. Klockan sju skulle frukosten serveras. På sommaren var hon ute på gärdena och tog upp säd, hässjade hö och räfsade. När middagen var serverad och måltiden hade avnjutits tog karlarna en middagstimma medan Maja fick ställa sig vid diskbaljan och diska. När disken var klar skulle grisarna och kalvarna fodras. Hon fick inte ledigt en enda minut på middagstimmen. Hon blev helt utpumpad. På hösten hade hon magrat så mycket att Patrik sa att hon inte fick vara kvar där längre, så hon sa upp sig. Hon var hemma under vintern för att hon skulle äta upp sig. På våren fick hon plats hos slussvaktaren i Hovetorp. Där blev det lite bättre. Visserligen hade de ett par kor som skulle mjölkas, men det var inget mot de andra gårdarna där hon hade haft anställning tidigare, som hade sju till tio kor. Under åren 1925 till 1928 stannade hon kvar hos slussvaktarparet. Efter ett och ett halvt är hos dem dog husmor, därför var Maja husmor åt slussvaktaren resten av tiden.
För folket på Sturefors gård var kulturutbudet inte så stort. Det enda som började sprida sig på landsbygden var film. Dessutom hade radion gjort sitt intåg i hemmen. På så vis bröts isoleringen på landsbygden och man kunde ta del av musik, föreläsningar och teater. Genom nyheterna fick man veta vad som hände ute i världen.
Kvinnorna för 50 år sedan hade det kämpigt, men det började ske förändringar inom fackföreningsrörelsen och man fick ett hopp om att situationen skulle förbättras. Maja G (1995) säger att hon har upplevt svåra tider, men också stora förändringar. ”Arbetarna blev respekterade och fick människovärde.” Hon berättar också hur hon ser på dagens kvinnor. Hon tycker faktiskt att de har det jobbigare och kämpigare än någonsin med de krav som ställs på dem. De ska vara högutbildade, göra karriär, vara maka och mamma, fräscha och evigt unga. Maja hoppas mycket på att jämställdheten ska komma så långt i framtiden, att männen kan acceptera att göra hälften av allt hemarbete.
I en av våra mest kända psalmer, Härlig är jorden, sjunger vi att ”…Släkten följa släktens gång…”. I praktiken gör vi det. Varje dag föds nya liv till världen samtidigt som andra lämnar jordelivet och går in i evigheten. Är det så att de nya invånarna på vårt klot även känslo- och kunskapsmässigt tar över? Är de medvetna om allt blod, svett och tårar som ligger bakom vårt välutvecklade samhälle?
För att skapa ansvarstagande barn och ungdomar som har insikt om våra förfäders förutsättningar och insatser, är det viktig att överbygga generationsklyftorna. Detta har även författarna till Lpo 94 tagit fasta på som skriver att ”Ämnet skall göra eleverna medvetna om att de lever i tiden: då?nu?sedan. De har själva tillsammans med sin familj, sin släkt, sin hembygd, sitt land en historia. Kunskapen om detta ger dem förståelse för människor och livsvillkor under skilda epoker och därmed referensramar för förståelse av skeenden i nuet och förväntningar inför framtiden. Undervisningen i historia skall ge eleverna möjlighet till en djupare kulturell identitetsutveckling genom att den knyter ihop generationers erfarenheter”. (s. 27)
Lars H. Gustafsson och Agneta Lindkvist (1992) skriver om att varje barn har behov av att vara stolta över ett ursprung. Om de inte är det är det mycket svårt att utveckla empati* gentemot andra människor. Detta är ytterligare en anledning till varför hembygdsundervisningen är så viktig.
Som inledning på arbetsområdet Vår hembygd, kommer pensionärer/äldre människor till klassen och berättar om hur det var att växa upp i den här trakten när de var små, om hur det såg ut, hur och vad de lekte, hur de skaffade mat, hur de bodde, hur det var att gå i skolan etc.. Eftersom de berättar att de sjöng psalmer på morgonen, blir det en bra inledning till att klassen sjunger och diskuterar psalmer under temats gång. För som det står i Lpo 94 ”Musikämnet i skolan skall på olika sätt spegla såväl det nutida musiklivet i samhället som det historiska musikarvet. Genom sin kulturbärande och kulturskapande roll kan musikundervisningen befrämja den kulturella miljön i skolan och den musikaliska bildningen i samhället.” (aa s. 36)
När besökarna har berättat klart får barnen ställa sina förberedda frågor.
Nästa steg blir att låta barnen som hemuppgift intervjua någon gammal person som de känner. För att komma ihåg vad som sagts ska de skriva stödord under samtalets gång. Dessa tillsammans med de fakta vi får vid vårt studiebesök på traktens hembygdsmuseum, ska användas till de historiska berättelser som alla barnen ska skriva som avslutning på arbetsområdet. Här stöder jag mig p å Lpo 94 ”Användning av t ex databaser, hembygdsmuseer, tidningar och andra medier är en naturlig del av historieundervisningen. Eleverna får därmed tillfälle att stifta en viss bekantskap med historiska källor liksom att dokumentera, berätta om och beskriva historiska företeelser och händelser.” (aa s. 28)
Under museebesöket ska alla eleverna välja ett gammalt föremål som de finner intressant. I valfritt material ska de sedan skapa detta. Det här momentet tycker jag är viktigt för som det står i Lpo 94, ”Bild och bildkonst ger tillfällen till reflektion kring andra människors sätt att tänka och uppleva olika tider och kulturer och är en viktig del av det kulturarv skolan skall förmedla.” (aa s.4)
Vid introduktionen av arbetsuppgiften är det viktigt att läraren gör eleverna uppmärksamma på hur föremålet ser ut, så som dess färg, form, struktur, storlek, linjer, skugga och ljus etc.. Detta beskriver Lpo 94 på s. 5.
Av de tidigare nämnda historieberättelserna, det avbildade föremålet och de faktatexter som de har skrivit till sitt föremål, ska hela klassen göra en utställning på biblioteket eller i traktens hembygdsmuseum.
Eventuellt kan även en dag om hur det var förr anordnas. Tillsammans med exempelvis slöjden, hembygdsföreningen, fritids, frivilliga pensionärer, görs olika stationer som eleverna får gå runt på. Hantverksstation, idrott i skolan – förr i världen, vanliga lektioner på gammalt vis är några exempel på stationer. Denna dag serveras ingen mat i matsal utan precis som förr ska alla ta med sig sin egen matsäck.
Detta arbetsområde är tänkt för eleverna på det som förut kallades mellanstadiet, men jag anser att hembygdsundervisningen ska börja redan i första klass. Det ska vara naturligt för barnen att prata och umgås med människor i alla åldrar. Detta gör i sin tur att barnen får mer förståelse och respekt för andra människor.
Efter att relativt ingående ha studerat hur kvinnorna hade det förr, har en stor beundran för dessa vuxit fram hos mig. Jag har funderat mycket på hur de orkade och att de fann sitt slitsamma liv tillräckligt stimulerande för att komma ur sängen trots alla plikter som väntade. Min slutsats är den att de kunde konsten att glädjas åt småsaker och att de hade små pretentioner på sin tillvaro.
Under arbetets gång har jag mer och mer kommit till insikt om hur viktigt det är att vi försöker hålla ihop grupperna i samhället på ett förnuftsmässigt sätt. Det kan inte bli helt rättvist, men när en grupp blir totalt nertryckt och utnyttjad för att en annan ska kunna leva i lyx och flärd, har det gått alldeles för långt. För att det inte ska bli så igen, är kunskap om hur människor har haft det i gångna tider mycket viktig.
Det har varit både väldigt roligt och lärorikt att arbeta med det här området. Ibland har det varit väldigt svårt att hitta material och de rätta källorna. I de fall då jag inte har lyckats att hitta ursprungskällan, utan har flera olika uppgifter, har alla redovisats i uppsatsen.
Vissa referenser som finns med i listan har jag enbart tagit tankar och allmänna fakta ifrån, varför de inte finns noterade på något ställe i texten.
Ett STORT tack till alla som på det ena eller andra sättet har hjälpt mig att gör detta arbetet möjligt. Ingen nämnd och ingen glömd.
Äppeldoft Vi de sista minns de gamla mödrarna gråa flätan till natten vi de sista såg de gamla mödrarna de sa oss aldrig mödrarna Solveig von Schoultz |
REFERENSLISTA
Muntliga uppgiftslämnare:
Bielke Nils, greve, Linköping, (september 1995).
Bohmar, Ellen och Evert, Linköping, (september 1995).
Gustafsson, Maja, Linköping, (augusti 1995).
Törnqvist, Maja, Linköping, (augusti 1995).
Otryckta källor:
Den vita piskan TV 2, (951030), Arkivet för Ljud och Bild
Tryckta källor och litteratur:
Bonniers Stora Lexikon (1991). Stockholm: Bonnier Fakta.
Kalm, I. (1945). Om Vists Kyrka. Linköping: Linköpings Tryckeri Aktiebolag
Karlsson, E. (1987). Minnen från Vist. Stockholm: AB Grafisk Press.
Karlsson, W. (1956). Förf:s Från Lund till Lundagård. Lund ( s 103?111)
Ljungars, B. (1981). Herresäten i Östergötland. Linköping, Studiefrämjandet.
Rask, L. (1978). Landeryds Församlingsblad. Linköping: AB Östgöta Correspondenten.
Rosman, H. (1923, 1924, 1927). Bjärka?Säby och dess ägare 1, 11, 111 Stockholm Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Förlag.
Sylvander, I. m fl (1992). Empati?Känna, förstå och växa. Arlöv:Berlings Grafiska.
Tisell, S. (1979). Landeryds Församlingsblad. Linköping: AB Östgöta Correspondenten.
Utbildningsdepartementet (1994). Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94. Stockholm: Fritzes.
Wallensteen-Jaeger, R. (1988). Ett husligt halvsekel. Mjölby: BM?Förlaget.
Wallensteen-Jaeger, R. (1975). Kök och stök när seklet var ungt. Stockholm: LT:s Förlag.
Wallensteen-Jaeger, R. (1981). Mat till vardags och fest. Stockholm: LT: s förlag.
Wallensteen-Jaeger, R. (1977). Tjänarinnor på gods och gårdar när seklet var ungt. Stockholm: LT:s förlag.
Wallensteen-Jaeger, R. (1983). Torparnit och Statarslit när seklet var ungt. Stockholm: LT:s förlag.