Förord:

Nedanstående berättelsen ingår i material insamlat för en planerad bok med titeln 7 byar i Wist. Tyvärr förverkligades inte bokprojektet, men innehållet är intressant och kommer här på hemsidan i stället.

Materialet erhölls 2009-10-21 och 2010-03-07 från Bernt Kristoffersson. Texten har lätt redigerats av Birgit Hackl i mars 2010.

2016-06-07/ HH

Livet i Risnäs

Av Bernt Kristoffersson

Risnäs är en by i Vist socken. Vackert belägen på ett näs utmed Stångån och Kinda kanal. Kanske upplevde man de många slånbärsnåren som ris när byn fick sitt namn. Före 1880 var det egendomsbönder i Risnäs. De ägde marken själva. Större ladugårdar byggde man, men orkade inte med ekonomin och fick lämna allt och det blev nytt folk i hela byn. En gång när pappa plöjde med nya plogar som gick djupare så plöjde han upp nio koleldar med stenar runt som låg i en cirkel. Så här har det bott folk länge

Det fanns fyra gårdar i byn:

Nergården som drevs av Martin och Greta Göransson fram till 1973. Dottern Marianne flyttade till stan. Det gjorde även sonen Karl-Gunnar efter att ha jobbat några år på gården. Hans fina ljusblåa Ford Anglia, den glömmer ingen. Därefter var Gretas bror Karl-Erik Andersson dräng i drygt 10 år. Barnbarnen Eva och Stefan hade vi mycket roligt med. Rodde ute på Stångån. Hade lekstuga bakom bon. Byggde hyddor. Gav kalvarna mjölk och mycket mer.

Hans och Birgitta flyttade in i Nergården 1973 och fick barnen Fredrik, Henrik och Patrik.

I Storgården bodde Ingvar och Margit Kristoffersson med barnen Kerstin, May, Bernt och Inger. Ingvar var lantbrukare fram till 1962. De sista 5 åren hade han ladugården i Överby. Sen bodde de kvar i byn i 33 år och skötte hönsen, trädgård och fiskade. Pappa köpte bil som de tre äldsta barnen hann köra. När trädgårdslanden skulle sås då kom den långa linan fram. Det syns till och med på flygfoto hur raka raderna är. De flesta av våra drängar bodde i drängstugan i Överby. De kunde heta Vass, Lövgren, Axel Qvist eller Bengt i Stengårn. På gården fanns både byns enda loftbod och undantagsstuga. Helge och Anna Gustavsson var pensionärer och bodde i stugan det gjorde även deras son Lasse . Ja det var han som spelade alla kända Elvislåtar för oss när vi lekte affär eller gjorde en fågelholk i snickarbon. Men Lasses röda Cortina den var fin.

I Stengården bodde Göte och Svea Gustavsson och barnen Gerd, Gittan, Bengt, Hans och Ulla. Göte var son till våra närmaste grannar, och kusin med Martin i Nergården. Så det var lite ihopsläktat. Ofta var familjen Lindholm och besökte våra grannar, där var Peter den som jag hängde ihop med. Vi var och badade, då var cyklopet med och vi dök efter musslor. När det var höskörd med balar satt Peter och jag längst upp i taknocken och stuvade väl. I Stengården var ofta många hemma under helgen. Man låg på rad nedanför berget och solade samtidigt som ”Sommar, sommar” gick på radion. Inför semestern kom barn och mågar hem för att på prov sätta upp det nyinköpta campingtältet. Det var flera tält, man jämförde och sa vad man tyckte var bra med det ena eller andra. I Stengårds brygghus brukade vi mangla tvätt. En kväll var Norr där och krokade ålrev. Peter och jag fick hjälpa till och Norr säger till oss: ”Det här ni grabbar det ä allt grejer dä.” Göte och Hans var lantbrukare till 1982. Bengt och Hans hade var sin folkvagn, så man visste inte vem det var som kom. Men båda klarade ut att backa in en tvåaxlad vagn på logen med traktor.

I Överby bodde syskonen August och Gunhild Karlsson. August högg sin ved själv trots sina 90 år. När en större gran skulle fällas bad han mig följa med och dra i ena änden på stocksågen. Det var ofta vi som bar upp posten till Överby, då fick man en karamell eller två och en lång pratstund. Det kunde handla om vad det var för fåglar vid fågelbordet. Hur det var på bondetåget i Stockholm 1914. Han berättade, att det för många år sen en kväll knackade så passen på rutan, så när vi kom ut i lagårn så var kalven nästan framme.

Något som alla unga i byn gjorde en gång det var att gå upp till Tomta (övre Överby) och äta sötkörsbär. Så var det också tradition med julbjudningar och kakor man inte åt upp fick en servett om sig och sen ner i handväskan.

Det var också bebott i torpen. Kristinelund hade familjen Tunkvist och den svarta pudeln till sommarstuga. I Ståltorpet bodde Ture, Gunhild och Boo Johansson. Katten hette Tusse. Där fanns en lekkamrat. Vi byggde vattenhjul i Bäckfallebäcken. Byggde hydda i skogen. Han var bra på att göra plast av kemikalier. Han skickade upp små raketer som fällde ut en fallskärm. Vi var också bra på att städa i uthusen genom att bränna av alla gamla tändhattar och dynamit som vi hittade.

I Hagalund bodde Selma. En go gammal tant. En gång gick min mamma och jag till badet i Rudan. Det var innan jag började skolan. Sedan gick vi till Hjalmar Bergström i Rudan och åt upp våra smörgåsar. Han hade bi, så vi fick med oss en burk honung hem. Katten Chombe hade namn efter en Afrikansk president.

Risnäs var en by där man hjälptes åt, det märktes mest när det var skörd. Man hade släpräfsa och häst när man hässjade. När det var kaffedags blev jag ivägskickad med en stor ryggsäck som räckte ända ner till knäna, men man var välkommen när man kom fram. Det stod också alltid en kruka kallt vatten i änden på en hässja. När det skulle tröskas med tröskverk så var det alltid Göte som bytte säck när den var full. Inger och jag sprang hem från skolan för att få köra fram med traktor på gärdet mellan krakarna.

När jag var 6-7 år var vi vid plöjera och det blev en häst och vagn över. Då tittade Martin på mig och sa.” Den där kan du köra hem”. Det kändes stort att va själv på flakvagnen och hålla tömmarna med hästen Max framför i 1 km hem. När jag var 7 år bad pappa mig att leda upp vår häst Bläsen till hagen vid vårt mjölkhus. Det var en vallack av modell större. Pappa sa att jag skulle akta mig så jag inte blev trampad. Hur får jag stopp på honom tänkte jag. Så kom jag på det. Jag tar mig fort under taggtrån så stannar han. Det funkade. Vår gråsugga körde jag också som 7 åring på plant gärde. En gnistrande vinterdag kunde man få åka med på ett grejåk till skogen antingen med Göte eller Martin för att hämta ved, det är friskt men solens strålar värmer även lite mitt i vintern. Efter ett snöoväder kom alltid Göte med häst och plog och körde från Överby ner genom byn och över isen.

På vintern var jag ofta i någon ladugård. Den här kvällen var jag i Martins och det var en ko som låg ner. Så säger han, när han känt på senorna vid svanskotan, att den där kommer nog kalva i kväll. Det dröjde en kort stund. Vi skulle ta en titt på kon innan vi gick hem. Då stack det ut ett par klövar. Vi tog fram en lina med snara och la runt klövarna och hjälpte dra lite försiktigt när värkarna kom. Snart var kalven ute. När jag var liten så tyckte jag att i samhället där skulle jag inte vilja bo. För där händer det aldrig något. Men här i Risnäs händer det alltid något. Mamma brukade påminna mig om vad jag sa som riktigt liten: ”Kar dä ä träligt å va, men bonnä dä ä roligt.” Jag blev helgdräng i Överby en vinter.

Det fanns alltid små sysslor att göra. Gå ut med slaskhinken kanske inte var det roligaste. Men vi hade kaniner som behövde skötsel. Höns hade nästan alla i byn. Det skulle öppnas och stängas om dem och mat morgon, middag och kväll alltid vatten. Jo, sen fick man inte glömma plocka ägg. Det är rätt trevligt att höra tupparna gala ikapp med varandra. Hämta dricksvatten på andra sidan Stengårds tupp var en utmaning men för det mesta gick det bra. Mjölkkrukan ställde vi i Stengården.

Pappa knöt fem ryssjor när han blev pensionär. Inger och jag tränade också på att göra knutar och nät. Stickan som man trädde upp garnet på fick vi träna på att göra en av syren.

Det var skönt att ro ut på en spegelblank Stångå. På långt håll såg man skäggdoppingen som börjar plocka små fräkenbitar över äggen. En svan och sothöns har bon i närheten. Med små nätta årtag tar jag mig fram. Det är klart det är spännande om det är någon fångst. Men fullt tillräckligt att känna det fridfulla, att stilla få glida fram med en båt i den idyllen. Det här kanske man aldrig mer får uppleva. Men den stuvade abborren, pepparrotsgäddan och den inkokta braxen, dem glömmer man aldrig

Förr i tiden så gick man i fräkenvassen och slog den med lie. Det blev foder åt korna. De mjölkade väldigt bra, men de blev så magra. Pappa har berättat om när det blev kväll under skördetiden, då blev det bad utmed landgången, först herrar sen damer.

Vid vasskanten nedströms vid Nergårn så finns det pålar som är rester av en brygga där man lastade och tog emot varor.

En gång tog pappa upp is nere vid ranna, som han sen körde på en spark till Överby isdös, där han skulle förvara ympkvistar. Det fanns också en isdös i Nergårn.

På vintern gick vi till skolan på isen över viken. I alarna bredvid järnvägen såg man ofta ett ovanligt hackspett, mellanspetten. Jag tror inte den finns kvar i Sverige numera.

Ibland var det några klasskamrater med hem från skolan och då måste man ju hitta på något roligt. I en gammal byrå i bon fanns det tändhattar och stubin. Vi åkte upp till vårt mjölkhus och klättrade upp på taket. Efter smällen så var jägare Johannesson där på nolltid och undrade vad det var som small. Det var bara att säga som det var. Att se det flinet han la upp där, det var värt mycket.

När jägarn var i byn så var vi med. En gång ville han ha hammare och spik, det var en ilsken mink som försökte ta sig ut ur en fälla. En höst ville han att jag skulle ro båten till ett kärr, det var så mycket vass att man fick staka sig fram. I en öppning i vassen stannar vi och han säger, det där är en kricka. Det flyger ett par gräsänder över oss som han skjuter, då är det som om hela kärret lyfter av gräsänder. På eftervintern var fasanfällan gillrad i vassen. Den första kullen blev ruvade av höns som skrockade, dessa hade han samlat ihop hos bönderna i bygden. Sen släppte man ut fasanerna som då la en egen kull.

Något som vi barn roade oss med var att räkna järnvägsvagnar på tågen som gick förbi, och sen jämförde vi om vi fått det till samma. Någon period gick det ånglok förbi rätt ofta. När de gick söderut så försvann tåget först bakom ett gärde, då såg man bara rökpuffarna sticka upp.