Möte med en Guds trubadur

Ur Linköpings Stiftsbok 1970. 

Av Thomas K:son Hultberg

Sommaren 1968 fann förf. i ett antikvariat i Uppsala fyra anteckningsböcker i 8:0 numrerade I-VI. Titelbladet i del I bär texten ”Något av vad de gamle på Bjärka-Säby berättat under åren 1902-16. Avskrift av ’första upplagan’. T-a L-d.” På fasta försättsbladet står namnet Oscar Ekman.

Böckerna befanns innehålla uppteckningar gjorda för hand efter namngivna personers berättelser. I huvudsak söker texten återge östgötsk dialekt. Berättelserna skildrar sociala, ekonomiska och religiösa förhållanden i Vists socken i Östergötland under 1800-talet, varvid de äldsta förhållanden som skildras går tillbaka till 1830-talet

En närmare undersökning gav vid handen, att materialet tidigare är känt och omnämnt såsom källa av Holger Rosman i dennes arbete om Bjärka-Säby och dess ägare. Som material har han bl a använt uppteckningar gjorda av fröken Tullia Lundblad.

Då av allt att döma en kopia hade påträffats utav detta original, var det av största intresse att få tag på originalet för att se hur kopian förhöll sig till detta och om eventuellt fler uppteckningar gjorts. Förf. tog nu kontakt med Bjärka-Säby gods i Östergötland. Originalet jämte ytterligare två böcker förvarandes där och dessa ställdes välvilligt till förfogande av agronom Oscar Ekman, son till stor-donatorn och förre ägaren till Bjärka-Säby gods Oscar Ekman. Agronom Ekman och dennes mor, fru Anna Ekman lämnade även en del upplysningar om upptecknaren.

Tullia Lundblad föddes 1856 i Västergötland, förmodligen i Trollhättan där fadern var präst. Efter skolgång tjänstgjorde hon som lärarinna i Synnerby prästgård i Västergötland. Sedermera blev hon privatsekreterare till konsul Oscar Ekman, agronom Ekmans farfar, från år 1900 fram till dennes död 1907, under vilken tid han var i det närmaste blind. När konsul Ekmans son Oscar Ekman övertog godset kvarstannade fröken Lundblad och arbetade som värdinna och husmor. År 1909, vid Oscar Ekmans giftermål, flyttade hon in i Solängen, en villa som ligger inte långt från slottet. Där förblev hon bosatt till sin död 1950.

Under denna tid hade hon inget yrke, men hennes krafter togs i anspråk för många ändamål. Så t ex höll hon söndagsskola med godsets barn och det berättas att hon var något kunnig i läkekonst. Som person var fröken Lundblad livlig och glad och hade ett underbart handlag med barn. Hon var en sagoberättare av format, hon var musikalisk och något av tusenkonstnär.

På begäran av Oscar Ekman, konsul Ekmans son, gjorde fröken Lundblad uppteckningar av folkminneskaraktär, som finns bevarade i dessa sex anteckningsböcker. Ett stort område upptecknaren intresserat sig för är de religiösa förhållandena. Största gruppen utgörs av notiser om folktro och läkedomskonst, spridda över hela materialet. Vidare finner man berättelser och sägner kring Bo Jonsson Grip och den holme där dennes slott var beläget.

Huvudsagesmannen hette Gustaf Andersson i Berglund, över vilken fröken Lundblad skrev en levnadsbeskrivning. Titelbladet till VI bär rubriken ”Dikter av Gustaf Andersson i Berglund. Upptecknade efter gubbens diktamen af T. L-d.” Boken innehåller trettio sidor visor och dikter av vilka många har en utpräglat religiös karaktär mest påminnande om väckelsesånger. På sidorna 31-63 finner man en biografi över diktaren.

Även del V innehåller visor och dikter gjorda av Gustaf Andersson. Själv var han analfabet, men vände sig med förtroende till fröken Lundblad för att få dem nedskrivna.

Det följande utgör en sammanställning av de partier i delarna V och VI som berör Gustaf Anderssons liv och diktning. Redigeringen omfattar även modernisering av stavningen, tillägg av förklarande fotnoter samt strykning av i och för sig intressanta partier, som av utrymmesskäl här inte kunnat medtagas. Texten återges i det närmaste ordagrant.

Gustaf i Berglund

På den tiden greve Salza ägde Säby, fanns, där nu det lilla skogstorpet Berglund ligger, en s k jordkula, vars ena vägg utgjordes av branta sidan av den bergknalle på vilken den nuvarande stugan ligger. Folket som bebodde den usla kojan, ”Pomp-Jons”, hade dåligt rykte, de snattade i gårdarna och voro opålitliga i allt.

Så småningom lyckades Jon uppföra en liten ryggåsstuga helt nära jordkulans grund. Den stugan var en s k sjuvarvsstuga och hade ett enda rum med stor spiselmur och tre små fönster.

Efter Jons död bodde sonen Janne med sin hustru Ulla en del år i detta hem, den gamles efterträdare också i tjuvnad och elände. När Ulla, som änka, måste flytta ifrån stugan, slog hon skarp lut på bärbuskarna i täppan för att ingen annan skulle få nytta av dem.

En ärlig man, statkarlen på Kringstorp, Anders Larsson (f. 1811, d. 1896) fick nu av greve Salza löfte att inneha Berglund utan någon s k skatt till herrgården, förrän han så hunnit upparbeta jorden att han med de sina där kunde reda sig. ? Det var våren 1856 som Anders med hustru och sex barn flyttade in i det lilla hemmet i skogen. Fattigt och knotigt hade Anders haft det på Kringstorp (hans kontanta inkomst var där 42 Rdr för år),  fattigt och knotigt blev livet i backstugan. På de små magra åkerlappar, som uppodlats mellan stenarna i uthuggningen, sattes 1/2 spann potatis inalles. Ett år blev hela skörden ”en bykbalja full”.

När greve Salza lämnat Säby och kammarherre Sparre blev ägare där, ”skattlade” han senare Berglund med ett dagsverke i veckan. Det var en gåta hur den stora familjen nu skulle kunna livnära sig. Nu gällde det att ”ta i”, var och en efter sin förmåga. Dagsarbetet började ofta kl 3 om nätterna och höll på till kl 10 på kvällen.

Hustrun spann ull och lin för grannarna och fick i ersättning några brödkakor, lite sovel eller vad de nu hade. Äldste gossen fick ta drängplats vid 11 års ålder. Gustaf och systern, Anna, måste bidraga till familjens uppehälle med bärplockning.

Gustafs sinne öppnades tidigt för naturens skönhet. Skogen blev mer och mer hans värld, där han blev förtrogen med allt; furan och bäcken, trasten och sippan. Han sjöng gärna under arbetet ute i den fria naturen, och ofta ”diktade” han själv orden. Vid 20 årsåldern, då Gustaf tjänade som dräng i Gasarp, blev han en tid sinnesrubbad. En kringvandrande gubbe hade förtrollat honom och gjort så att han i den Ondes namn fick krafter till allehanda upptåg”. På gamla da’r berättade Gustaf om denna ”förtrollning” en hel mängd förunderliga saker: han ”dansade på taken, sprang på farliga ledstänger, var stark som en jätte och lätt och vig som en råbock”,  han ”kunde allt, utom att gå på vattnet”.

En natt gick han på Åtvidsvägen i stor ångest. Han kände som om Djävulen så helt fått makten över honom, att av honom själv ”ej fanns mer kvar än en knappnålskknapp”.

Denna lilla del hörde Gud till, och den arme ynglingen ropade i sin nöd till den Fader han från barndomen lärt sig se upp till. ”Då flydde den Onde å ja föll ner på jorden. Ja va inte förloren, då fanns en fläck kvar.”

Han sjöng då denna vers (ur en gammal sångbok):

”Än är det tid, men kanske blott en dag. Än står Han och viskar, det är jag. Förspill då ej den dyra nådatiden. Den är så viktig – men så snart förliden.”

Han fick så ro i sin arma själ, men denna kamp hade så tagit krafterna att han ej orkade resa sig och gå hem utan hjälp. En dräng, som kom vägen fram, ledde Gustaf hem. Han blev sedan sängliggande en tid och sömnen svek honom i hela tre veckor. Sinnesförvirringen var över. Men Gustaf ansåg sig ej vara fullt frisk förrän ”en klok gubbe slagit åder på honom, och den svarta bloden förts till Kyrkan. Sedan var allt bra”.

I grannstugan, Sjöberga, tjänade en flicka, Augusta, och henne fick Gustaf kär. De gamle motarbetade partiet, kanske mest därför att de ej ville att deras ställning i hemmet skulle rubbas.

Gustaf vände sig i sitt bekymmer till sin husbonde, direktör Insulander, som med sina kloka råd klarade upp saken till allas belåtenhet.

De unga gifte sig år 1885. Vid tal om bröllopet sade Gustaf:

”Ja, bröllop då hade en inget. Vi la å te prästen, vi båe, inte klädde anne som vanlit – i söndagsklär, vell säje, å sen va då te börje knoge näste möran.” 

Ja, det blev ett knog från morgon till kväll. Visserligen hade åkerlapparna så småningom vuxit ut, så att Gustaf kunde skörda potatis och blandsäd nästan till husbehov; han kunde ha ko och gris och därtill en stut, med vilkens hjälp bärskördarna nu fördes till staden.

När Gustaf blev gammal flyttade yngste sonen och hans unga hustru hem till fadern, som nu ej längre hade krafter att sköta skogsarbetet; men att hjälpa till med skötseln av djuren, det lilla jordbruket och fruktträden, var hans glädje. Allt mer och mer avtogo Gustafs krafter, den ena krämpan tillstötte efter den andra, värst var det med hjärtat som ofta ville strejka.

Det föreslogs därför den gamle att flytta till församlingens ålderdomshem. Först kände han den tanken mycket svår: 

”Då vurte allt rolit för mej te gå än e ti å traske mella träna som ja har satt. En blir gla när en tänker på hur en har knoge i alle dar. Ja kan nog få bra på ålderdomshemmet, men då ä klart att ja hällre vell vare här, där ja ha vart i all mi ti. Då faller sej svårt för mej te lägge å, då va en sak, – men Den som ä över oss kan styre allt, då kan bli te vårt bäste om då än inte blir som en vell. Vi har inget gjort skäl för, utan då ä te tacke för allt. Här ä ett hemvist, vell säje, en blir gla i sinen små orninger”.

Så lade han alla sina bekymmer i sin Himmelske Faders hand och var sedan trygg som ett barn.

I skogen trivdes Gustaf bäst. Från barndomen hade hans öga och öra öppnats för naturens språk. Han hade lärt sig att beundra Skaparens makt och vishet och han såg Guds kärlek i allt. Han diktade och sjöng ute i Guds fria natur. En förunderlig gåva hade den gamle att kläda sina tankar i poetisk form och därvid begagnade han ett språk, som låg betydligt över hans vanliga folkmål, nästan ren svenska.

Gustaf kunde ej själv skriva, det hade han aldrig lärt, utan han gick ibland till en vän, som upptecknade hans opus och gjorde detta så ordagrant som möjligt. Ej ett ord korrigerades.

”Det skall vara Er givet i samma stunden”, står det, ” så är då för mej: då kommer, då kommer när ja går å åker, – bäst när ja sjunger”.

Egendomligt nog talade han nästan ren svenska när han dikterade ”andliga sånger”. I allt annat oskrymtat östgötamål. Han satt som lösgjord från allt annat, och läste stilla vers efter vers, så länge man orkade skriva.

Ibland sjöng han muntra visor, om flickan som fick sin vän” och andra, såsom ”Herrskapets små gossar”, men helst sjöng han om kärleken till sin Frälsare och om det himmelska Hemmet, dit han mer och mer längtade.

Tillägg:
Efter hustrun Augustas död i lungsot 1899 hade Gustaf en äldre hushållerska med ett argsint humör. Om henne yttrade han: ”Ä lite karg, så dä ä te å rätte sej ätter na, en får kaste sej så en inte stöter ’a”. Om sonen Hjalmar, som också hade lungsot, sade Gustaf: ”men han ä aktiv öm sej, har e ullen bunntröje å därpå tre ulleskjorter å därpå blusen” (när han arbetade om sommaren). Han sa’ också: ”Dä inte alle söm har de huven i skogen söm ja har. Förstås, mänsker ä olika. Ja ä mer mön öm skogen än öm ja rådde öm ’en själv.” Efter Augustas död blev Gustaf så småningom omgift.
Gustaf dog 1918 av ålderdomssvaghet. Han var då boende i Berglund hos sonen Ernst August.