VIST- socknen där ån kröker

NATUREN I VIST

Vist socken är till en del belägen i Stångådalen, det låglänta område som omger Stångåns slingrande lopp. Förr benämndes trakten häromkring Västanstång respektive Östanstång beroende på ett områdes placering i förhållande till Stångån.

Här finns mycket omväxlande landskap med både barr– och lövskog, berg, åker av relativt stor karaktär och grönskande ängs- och hagmarker. Detta eftersom dess placering befinner sig i övergångsbygden mellan östgötaslätten och södra skogsbygden, och då innehar former av båda naturtyperna. Ca 50 % av arealen består av skog och ca 30 % av åker och äng, medan sjöarealen uppgår till 10 %. Landskapsbilden är småkuperad och böljar fram i varierande form tills den allt som oftast avbryts i de för sprickdalarna så ofta förekommande vattendragen.

Socknen ligger på höjder som varierar mellan ca 60-145 m.ö.h. Alltså en nivåskillnad på ca 80 m.

KLIMAT

Vist socken ligger på det mellansvenska låglandet, vilket innebär att man befinner sig inom den zon där landets högsta sommartemperaturer uppnås, och där vintrarna endast blir måttligt kalla. Klimatet är en blandning av det kontinentala och maritima. Genomsnittstemperaturen 1901-1970 var i februari månad ungefär -3.3° C och i juli +17.4° C. Den absolut lägsta temperaturen mellan åren 1901-1975 var –32,0° C och den absolut högsta + 34,5° C (1917)

SJÖAR OCH VATTENDRAG

Denna trakt ligger i ett sprickdalslandskap, vilket kännetecknas av att insprängt i området finns ett otal sjöar och sjösystem av långsträckt och flikig karaktär i varierande storlekar. Dessa sjöar är uppkomna genom förkastningar som bildats i berggrunden och sedan vattenfyllts. I Vist finns just ett sådant sjösystem där Stångån förbinder de stora av socknens sjöar.

Stångån har sin upprinnelse i flera små armar ca 1-2 mil väster om Gullringen som ligger i nordligaste Småland. Åarmarnas början befinner sig dock i Östergötland pga landskapsgränsens dragning. Dessa armar förenas och rinner söderut till Storebro ,knappt 1 mil söder om Vimmerby, där ån byter riktning och rinner norrut. Ån slingrar sig så åt norr genom ett antal sjöar och mynnar till slut i Roxen norr om Linköping.

Stångån är över 18 mil lång, men har en mycket varierande bredd och framkomligheten är inte alltid så stor, vilket medfört att den inte kunnat användas som farled för några större farkoster. På några ställen medför höjdskillnaden små forsar med mycket sten och grunt vattenstånd.

NATURSKYDD

Fridlysta växter
I Östergötlands län och då också i Vist socken är följande växter fridlysta:
Förbjudet att plocka: mistel, mosippa, pipfloka, och samtliga orkideer.
Förbjudet att gräva upp eller plocka till försäljning: blåsippa, gullviva, liljekonvalje.

Sturefors naturreservat
Reservatet ligger uppdelat i ett större område, norr om Sturefors slott, och ett mindre, utmed vägen mellan Sturefors samhälle och slottet. Här finns det omväxlande eklandskapet som så mycket kännetecknar denna trakt. I den kuperade omgivningen växer ekskog och lundar på höjderna, som avbryts av hagar och betesmarker på de något lägre placerade markerna. Ekarna blandas med lönnar, askar, granar och hasselbuskar som på vår och sommar även får dela med sig av platsen till en mängd blommande växter. I reservatet finns även fornlämningar av typ gravfält, stensättningar och skålgropar

Säby Västerskogs naturreservat
Säby Västerskog består av urskogsliknande barrskog och ligger ca 2 km söder om Bjärka-Säby slott. Området har i stort sett lämnats opåverkat under de sista 200 åren vilket medfört att gran och fur är ganska gamla och grova samtidigt som stormfällor, lågor och torrakor finns kvar till glädje för växter, svampar och djur. Marken är kuperad och full av stenblock och detta tillsammans med stormfällor gör att det tidvis kan vara ganska svårframkomligt på stigarna. Mossor och lavar av diverse slag samt blåbär stormtrivs här och vårgläntorna lyser av blå och vita sippor.

Naturreservatet Vessers udde
Vessers udde är som namnet säger en udde liggande vid sjön Stora Rängens östra strand. Sedan 20-talet har större delen av reservatet varit opåverkat av all mänsklig aktivitet genom fridlysning. Detta för att kunna användas till vetenskapliga studier av växtlighetens utveckling i en natur som får sköta sig på egen hand. Därför är ett besök på Vessers udde förbjudet, eftersom det skulle medföra en viss påverkan på området. Naturreservatet, som även är en del av det tidigare omtalade eklandskapet, består idag av en igenvuxen äng, en strandskog och ön Norsholmen.

HISTORIER OCH SÄGNER

Draken under bron
Under en bro som ledde över Stångån till Risnäs, inte långt från Prästgården, skall förr en hemsk, grön drake ha haft sin hemvist. Draken hade ett huvud stort som en gris och en lång släpande svans och han hade setts av många i trakten. Enda sättet att få död på den, var att skjuta den med en silverknapp i bössan.

Eskils ek
En rik och snål bonde, vars namn var Eskil, bodde för länge sedan i Tägneby. En jul när man skulle åka släde till kyrkan var det ingen snö och Eskil blev förargad och sa:
” När inte Gud kan låta det snöa skall jag själv göra det!”
Därpå tog han mjölet som var kvar efter julbaket och strödde det på vägen. Det räckte dock bara halvvägs till kyrkan, till den skogsdunge som ligger på höger sida mellan Tägneby och Vist kyrka. Där fick han sitt straff: han föll död ner och där växte sedan en ek upp, kallad Eskils ek.

En annan variant av historien säger att Eskil, på väg till julottan, istället frös ihjäl vid en redan befintlig ek. Där hade han stannat därför att det var ett fruktansvärt oväder. Eken kallades sedan Eskils ek.

Midsommardråpet
På kyrkogården vid Vist kyrka står en gravsten från 1640. Den har följande historia att berätta:
Peder Månson hette en man som på midsommaraftonen 1640 hittade sin rival, skräddaren Mårten i Skog, med huvudet i knät på Peders flicka. Mårten upptäckte att Peder sett dem och jagade honom till kyrkogården där han dräpte honom med ett järn. På platsen där dråpet skedde begravdes Peder och där står än i dag gravstenen kvar. På stenen står det skrivet:

Anno 1640 Midsomersdagh ähr på thetta rum
ynkeligen fallen och omkommen ärligh person
Peder Månsson i Toketorp. Gudh hans siel nåde.
Hans sista ord gudh vare migh nådigh.
Evadh tu talar eller gör så kom iw ihog till
ytersta så gör tu aldrgh illa. Hvilken som sliar
een ihiel medh nigot iern så att han döör har en
mandrapare och skall döiden döö.

Där slutar avskriften av Helen Gustavssons examensarbete.

Det omfattar mycket mera men detta har redovisats av Vist
hembygdsförening i annan form.
Få kan vara mera lämpade att skriva om Vist socken, med släkt i ”socknen där ån kröker” sedan generationer tillbaka än just Helen.

Avskrivet i oktober 2000.
Helge Fransson.