Efter manuskript, författat av kyrkoherde Axel Broman, funnet i Landsarkivet i Vadstena

2. Ekonomien.

En nog så viktig sida av sockenförvaltningen var ekonomien, socknens inkomster och utgifter samt därmed sammanhängande beskattningsfrågor. Räkenskaperna fördes i Wist på 16- och 1700-talen av kyrkoföreståndaren och upplästes vid stämmorna. Om den tid räkenskaperna skulle omfatta, ges särskilda föreskrifter. De fördes ej såsom nu efter kalenderår. Men olika praxis följdes under olika tider. I äldsta tider gick räkenskapsåret emellan Andersmässostämmorna, men från och med 1697 skulle ”åhrlige Räckenskapen slutas Philippi Jacobi tijd, då Pastorum omskifte eller tillträde sker”, d.v.s. den 1 maj. Övergångsåret sträckte sig från den 30 november 1695 till den 1 maj 1697.

Men vilka voro nu församlingens utgifter, och hur fick man inkomster att täcka dem med? Utgifterna voro huvudsakligen av kyrklig art. De avsågo vin och oblater till nattvarden, arvoden till kyrkobetjäning, byggande eller underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga och fattighus, underhåll av fattiga, avlöning åt barnmorska, bidrag till lasarett och vägunderhåll samt brobyggnader m.m. Vad angår sådant som kyrkoutensilier, mäss- och altarskrudar samt andra prydnader för kyrkan, har Wists församling av gammalt blivit rikligen därmed begåvad av socknens höga herrskaper (såsom vi längre fram skola finna).

Hur anskaffades nu inkomster till fyllande av de nämnda behoven? Till vin, oblater och byggnader hade under den katolska tiden anslagits sädestionde, den s.k. vin- och byggnadssäden. Om denna inkomst än ursprungligen torde ha varit mer än väl tillräcklig för sitt ändamål, så gestaltade sig saken efter reformationen, tack vare Gustaf Wasas indragningar och beslag, helt annorlunda, i det att socknarna fingo behålla endast en obetydlig del av den nämnda tionden. För Wists vidkommande reducerades den till endast 4 (säger 4) tunnor, vika staten sedermera löst in mot vederlag i penningar. Det är denna inkomstpost, som ännu alltjämt skyltar i kyrkans inkomststat och räkenskaper såsom första posten: ”Lösen av 4 tnr vin- och byggnadssäd …… kr. ……”. Den löses nu efter medelmarkegång. Ursprungligen levererades vin- och byggnadssäden in natura, men efter hand torde det ha befunnits ändamålsenligare för både givare och mottagare att naturaprestationerna omsattes i penningar. Att så var fallet bevisas bl.a. därav att de som skulle utgöra vinsäden på Andersmässostämman 1725 anhöllo ”om en viss taxa för detta åhret där uppå”. Från 1727 bestämmes, att vinsäden skall lösas efter markegång, det året med 18 Dr kopt pr tunna och de näst följande åren med resp. 12, 10, 12, 12, 13 Dr o.s.v. 1736 löses säden med 20 Dr för råg och 16 för korn, 1747 med 26 Dr.

Vinpenningarna och byggningsmarken uppburos, såsom förut nämnts, av rotemästarna, som sedan hade att ”summan kyrkioherdanom lefwerera”. Detta var emellertid lättare sagt än gjort. Därom vittna nogsamt protokollen med sina uttryck om ”Rest-Längden på dem som skyldige woro win- och byggningspenningar för några åhr tillbaka” (1726 6/5). Eller: ”Win- och byggningspgr uppburos men med en stor rest, så at intet hielper mot en dels tredsko (177 2/10) <1727 2/10?/HH>. De tredskande beläggas 1735 med böter till kyrkan á 24 öre kpmt. En annan gång åläggas de att ”för sin tresko skul betala dubbelt”.

I varje fall räckte ej intäkten för vinsäden till erforderligt vinbehov. Man måste anlita andra utvägar, närmast då den att belägga deltagandet i nattvardsgången med avgift, som ofta varierade. Så stadgades 1663 ”åther å nyo, att inhyses folken skola giffwa 3 öre i wynpengar efter wahnligheten och bönderna 2 öhre”. Men i jämlikhetens intresse ändrades beloppet 1667 till 2 öre för alla och 1672 tillfogades: ”allenast dhe förskonas som dagligen gå till herrgårds dijsk och duk”. År 1718 bestämmes ”1 öre Silfwermynt” för varje nattvardsgäst. Då på grund av kommunionsvinets tilltagande dyrhet de anslagna medlen av 4 tunnor vinsäd ”jämte 3 rst winpgr af hwarje pärson” icke räckte för det årliga behovet beslöts 1799 ”att winpängar böra fördubblas, så att hädanefter af hwarje pärson, som begår Herrans Jesu Högvärdiga Nattward, betalas sex runstycken årligen; hwilken utgift herrskapernas betjäning, bruksfolk eller tjänstefolk icke heller får undandraga sig”.

Icke så få förseelser betalades med vinböter, ett stop eller en kanna. Det kan synas av allt detta, som om rätt så stora kvantiteter vin måst åtgå. Men så voro ock på den tiden nattvardsborden besökta av så godt som alla nattvardsberättigade åtminstone en gång om året.

Den meromnämnda vin- och byggnadssäden var den egentligen enda ordinarie inkomsten. Då den ej förslog till nattvardsvinet, räckte den naturligtvis än mindre till några byggnadsbehov. Vid sidan härav funnos emellertid andra, fast ganska oberäkneliga inkomstkällor. Dit hörde t.ex. håvpängarna (kyrkokollekterna), som ju i tider, då kyrkorna voro fyllda av folk, och då medlen ej plägades anslås till utomsocknes ändamål, väl kunde bereda kyrkan en ingalunda föraktlig inkomst. Vidare böterna eller pliktpängarna för såväl kyrkliga som det allmänna livet tillhörande förseelser. Mången gång torde dock den inkomstkällan ha flödat mera i besluten på papperet, och dess rikedom stod nog ej i proportion till förseelsernas rikedom, att döma av vederbörande uppbördsmäns ständiga klagan över ”tröghet, tredska och mothvillighet att clarera”.

Ännu en annan inkomstkälla var vad man kunde kalla lånepängarna d.v.s. de avgifter, som skulle erläggas för lån av varjehanda saker såsom bårkläde och brudkrona eller för klockringning m.m. Vad fick man då betala för lånet eller ”lejan”, såsom det heter? Man finner att beloppen rätt mycket växlade, ofta bl.a. med hänsyn till långodsets större eller mindre finess. Så t.ex. i avseende på bårklädet. I det nästan familjärt hållna protokollet relateras en bårklädesförhandling på stämman den 8 december 1776 sålunda: ”Upvistes klädet som var köpt hos fabriqeur Kiörner i Norrköping till församlingen at bruka till bårkläde för 24 dlr som wann Församlingens tycke och anmodades Pastor at draga försorg om nya fransars anskaffande och klädets förfärdigande med det första. Pastor berättade at han talt med snörmakare Bleumert i Linköping om dessa fransar, som vill gjöra dem af kamelgarn twunnit till 4 Dr lodet men 3 D. för det otwundna”. Så kom diskussionen, ”då Församlingen råddes wid och walde det twundna såsom starkare fast dyrare” Men så blev också ”lejan” därefter. Därom beslöts följande år ”at de som wilja betjäna sig för sina lik af det nu förfärdigade nya bårklädet skola för hwarje gång betala till kyrkian 16 öre Smt”. Men icke nog därmed – vederbörande skulle ”dessutom ansvara för all skada och fördärf som bårklädet genom owarsam medfart kan åkomma. De som wilja gagna det äldre bårklädet betala därföre nu som förr 8 :/: Smt och för det ännu äldre betalas intet”. Sex år senare androg församlingen såsom något synnerligen ”ömande at betala så högt och dyrt”. Priset prutades då ner till 2 sk. för det bästa och 1 sk. för mellansorten.

Även för brudkronelån erlades en avgift. Om det nu var priset som avskräckte, eller om man av andra orsaker uraktlät att låna kronan, alltnog på Andersmässostämman 1688 ”protesterade samptel. Församblingen att somblige förachta kyrkecronan dy blef dhen förriga förodning som war giordh utj sak. H Anders Magni tidh upprepar att ehoo som den icke brukar til sin brudh skal lijka mycket betala till kyrkan sin cronolego”, ett beslut som till yttermera visso bekräftades 1699. Sedan år 1759 ”brudcronan var lagad, nya stenar infattade samt överalt förgyld”, krävdes att klockaren och kyrkvärdarna skulle noga besiktiga henne vid varje utlåning och återlämning. Vid utlåningen skulle ”altid deponeras 3 dlr kpmt”, som i händelse att kronan inte tagit någon skada återlämnades, men i motsatt fall, ehuru liten skadan kunde vara”, skulle höra kyrkan till. Den ordinarie avgiften för kronan blev ”hädanefter såsom tillförene 24 öre kpmt.

Somliga brukade vid lånets uttagande ”lofwa gifwa til kyrkan och låta sådant af prädikstolen förkunna”. Men sedan kunde ”hela halfwaja hela åhret gå forbij innan vederbörande kunde utkräfja thet”. Och somliga funnos ”så sielswåldige, at the aldrig wilja betala sin skyldighet” Med anledning därav beslöts enhälligt ”at innan bårkläde, brudcrona utlånas eller af Prädikstolen nämnes at then el. them wid thet och thet tilfället gifwit så eller så mycket till kyrkan skola pänningarna richtigt wara inlefwererade”. Ja, det var nog det klokaste och säkraste!

En ytterligare inkomstkälla var det föreskrivna s.k. ”testamentet” d.v.s. ”att hwar och en giffwer efter sine döde och affledne, som tillförene alt hafwer warit öffligt” (1670). År 1671 ”utlåfwade hwar man willia gifwa i testamente hwad dheres förråd och ämbne kan tilsäija”.

Men vid så obestämd taxa kunde3 man näppeligen stanna. Också fixerades densamma 1696 närmare. Då ”blef bewiliat i Testamente effter dhe döda” vissa belopp, varvid man utgick från en nog så egendomlig taxeringsgrund – kossorna. Så bestämdes att ”när bonde eller hustru begrafwes, gifwes i testamente 8 öre koppmt för hwar koo i husets egendomb finnes, äfwen så för inhysesfolk och eliest hwem det wara må som sielf koo äger eller qwarlåter; gifwes för hwar koo 8 öre koppmt. När ett barn begrafwes gifwes i testamente för hwar koo i huset finnes 4 öre koppmt. Med legofolk som begrafwes förhålles således at testamente gifwes till kyrckian 16 öre kpmt för en dräng drängielöön haft; 8 öre för en yngre som mindre löön haft, 8 öre för Een legopiga allt: kopparmynt, Tantum!”

 Rörande avgiften för den s.k. själaringningen bestämdes 1739 att ”Ingen får gifwa mindre Testamente till kyrkan effter sina döda än 16 öre kopt, när siälaringningen sker med storklåckan” Sedan ”annangångsklockan” den 17 mars 1747 ”med kyrkans kännbara påkostnad blivit anskaffad och uppsatt i sitt rum” höjdes priset till 1 dr kpmt för storklockan och 1 dr dito för mellanklockan, under det att lillklockan fick brukas gratis. Åstundade någon den s.k. efterringningen så betingade den dessutom ett pris av 3 dr kpmt för de två större klockorna. Men detta belopp torde hava ansetts alltför styvt tilltaget, ty redan samma år sänktes denna taxa till 24 :/: för varje av de större klockorna.

 Vid sidan av sådana så att säga mera fixa, lagbestämda avgifter till kyrkan kunna ock nämnas de mer eller mindre frivilliga gåvor, som på stämmorna föreslogs eller utlovades. Så t.ex. ”proponerades 1699 at the Brudefolk, som wilia med lyckönskan ihugkommas och nämnas af Predikestolen skola gifva till kyrkian En half Carolin”. Och 1691 ”lofwade försambl. at när Gud hielper någon til helsan som har siuk warit och låtit bidia för sig i kyrchian, gifva til kyrchian någon Peng effter råd och ämbne”.

Till dessa inkomster på frivillighetens grund kunna jämväl räknas de s.k. offren d.v.s. gåvor, som framburos i kyrkan med anledning av t.ex. ”barns kristendom” (dop), hustrus kyrkotagning eller vigsel. Sådant skedde alltid i kyrkan före gudstjänsten. Så föreskrives 1681, att dylika offer skulle frambäras ”under trons sjungande, som tillförene skedt är”, och beträffande vigseloffer ”blef godt funnit när brudefolken wigde äro i kyrkian at dhe strax fullfölja acten med offrande för än ordenteliga gudztiensten begynnes”.

Någon större kyrkokassa synes Wist aldrig ha förfogat över. Dock begagnade man sig vid tillfälle av utlåning åt sockenbor, som voro därav i behov, och som på en tid då bankväsendet ännu låg i lindan, gärna anlitade sockenkassan. Till och med en så mäktig man som Carl Persson på Säby fick under sina penningbekymmer anlita sockenkassan.

På detta sätt skaffade sig församlingen även ränteinkomster. Med avseende härå beslutades 1702 ”at kyrkian hädanefter icke tager mehr än 5 pro centum, när hon så förmögen blifwer, at hon kan uthlåna penningar”. Ofta gick det trögt med ”interessets” inbetalande. I vad mån borgensförbindelse förekom är ej bekant, men stundom togs pant för lånet. Med avseende härå stadgades 1727, att ”ingen pant i kyrkan inlämnad, må utlånas til then som honom insatt hafwer utan aldeles stå orubbad och obrukad, et thess wärde ej må förminskas. Men skulle panten änteligen utlånas måste betalas 8 öre kopt härföre för hvart dygn”. Rörande skuldlikvid till kyrkan heter det ganska allvarsamt 1666: ”Bevilliades at ehoo the hälst vara kunna som veta sig kyrkione vara skyldige penningar the them aldra sidst ifrån sig leffverera till Pauli dagh (ty längre dagh gifz them intet) så frampt the icke villja gifva twå penningar för een”.

På 1600-talet stod en sannolikt utsocknes man ”Swen i Wåhlsberg” i skuld till kyrkan, en skuld som måtte hava suttit långt inne. Det heter nämligen 1663 ”at Hr Swens skuld i Wåhlsbergh refereras till Ehrwördige Hr Probstens dijudication”. Det halp ej. Ty nästa års höst ”sökes hoos hans högehwördighet Biskopen om Hr Swens skuld i Wålsbergh”. Förgäves. Ty ännu ett år senare ”beslötz att Lars i Norrberga och Nils i Wreetha tilltala Hr Swen i Wålsberg om sin skuld och gäldh till Wist kyrkio”. Huruvida ”Hr Swen i Wåhlberg” hade mer respekt för Lars i Norrberga och Nils i Wreetha än för ”Probsten” och Biskopen förmäler icke historien. Men all sannolikhet talar för att så verkligen var fallet, enär protokollen sedan ej envisas med att tala mera om den saken.

Å andra sidan förfor man nog varsamt och barmhärtigt i kravmålen. Ett vittnesbörd därom lämnar ett protokoll 1743, då ”Pär Krutsjudares skul til kyrkan 21 D. 8 :/: eftergavs för hans stora fattigdoms skull”. Även kyrkoherdeänkan Kylander fick 1727 röna stämmans välvilja, då hon var skyldig 269 dlr kpmt, så tillvida som ”henne efterläts intresset under förhoppning, att hon så mycket villigare skulle återbetala sielfwa capitalet”.

Anno 1733 ägde kyrkan i sin kassa ej mer är 500 koppardaler, delvis utlånta till församlingsborna. De förständigas att återbetala före hösten nästa år. Varom icke skulle anhållan om exekution göras hos landshövdingen. Alltnog: det var denna socknens klena ekonomi som i en tid, då kyrkan var så godt som fallfärdig och tarvade en grundlig påkostnad, drev församlingen att söka hjälp hos herrskaperna och så banade väg för patronaträttens tillkomst 10 år senare – såsom i skildringen över Bjärka-Säby och dess ägare är närmare utvecklat.

Såsom redan nämnts förslog alls icke den s.k. byggnadssäden till några som helst byggnadsutgifter. Den räckte ju ej ens till vinkostnaderna. Hur redde man sig då med byggnadsutgifterna till kyrka och prästgård m.m., som det ju dock ålåg församlingen att bygga och underhålla? Jo, man tog sin tillflykt till uttaxering av vissa belopp, som i handlingarna rubriceras såsom ”förskåtzmedel” och som i räkenskaperna betraktas vara av en annan natur än ”kyrkiones enskylta inkomster”. Spår till dylika sammanskott finna vi redan 1692, då följande beslut därom fattas: ”Emedan för Kyrckiones och Prästegårdsens byggnadt som Sochnen tillhörer äre Peng:r uthlagde och betalte så af Ehrwyrdige Hr Kyrckicherden sielf som af kyrckiones egna medel ….. Dy till dhes afbetallning gjordes ett sammanskott, så att hwar gård gifwer 12 öre, de större Torpare 6 och de smärre 3 öhre koppmt som skola uthgiöras 3 Adventsöndag och upbäras af Öfwe i Skog, som därföre räkenskap göra skall”.

Dylika sammanskott måste ofta göras flera år å rad. Så säges 1735, att till betalning av lånta 624 Dr Smt sammanskott då måste göras för fjärde gången, dock nu ”allenast halfft emot the som förra åhren warit wanligt”. Sammanskotten skulle ”effter giord uträkning användas till Sochnens nödtorftige uthgifter i penningar, wid all reparation och byggnad som Sochnen åligger”. Med avseende på medlens användning givas vissa restriktioner. De skulle ej få brukas hur som helst utan endast till ”nödwändige penningeuthgiffter, för dhe materialier som Sochnemännerna Sielfwa icke kunna hafwa oköpanden, såsom kalck, tegel, jern, spyk etc., jemvel för det arbete här wid som the sielwa icke giöra kunna uthan måste här till bruka handtwärkiare såsom murmästare, glasmästare, Smeder, snidkare etc”. Däremot skulle de materialer, som socknemännen själva kunde åstadkomma och det arbete som de själva kunde utföra ”här under intet förstås eller begripas”, utan skulle det ”åliggia allom i gemen och hwariom isynnerhet så hädan effter som för detta sådant owägerligen prestera”. Alltså en vädjan till personlig offervillighet.

Med arbetslikviden fjäskade man just icke. Eller vad skulle månne våra dagars handtverkare säga om följande passus i ett stämmoprotokoll 1730: ”Emedan det fölle sig för svårt för församlingen att nu på en gång utbetala till alla handtverkare som arbetat vid församlingens prästgårdsbyggning; alltså beslöts, at allenast 1 plåt eller 6 Dr kopt skulle af hwart helt hemman och propotionaliter af the mindre åhrligen utgiöras, tills alt sammans blifwer betalt. Skulle handtwärksmännen hårdt drifwa på at prompt utbekomma hela sin betalning, så måste man låna i kyrkan, tils Sochnemännen effter hand hinna sammanskifta och betala thet”. En rätt så talande tidsbild.

Vad slutligen beträffar utgifter och inkomster till fattigvård och skolväsen så kommer dithörande frågor att beröras längre fram i sammanhang med dessa angelägenheter.

Församlingsliv i Wist socken under äldre tid.

Efter manuskript, författat av kyrkoherde Axel Broman, funnet i Landsarkivet i Vadstena.

4. Skolväsen.

Av det föregående finna vi, att församlingen genom och på sina sockenstämmor sökte att omspänna och reglera såväl borgerlig som kyrklig ordning och öva fostrande inverkan på båda.

Detsamma gäller likaså skolväsendet.

Att folkbildningen i vårt land uthärdar jämförelse med det bästa i den vägen inom andra länder, och att det svenska skolväsendet i nutiden står synnerligen högt, torde vara en tämligen känd och erkänd sanning. De storartade framstegen sammanhänga förvisso, åtminstone vad senare tid angår, med inrättandet av vår folkskolestadga, som med heder bestått ett 80-årigt prov. Före 1842 saknade skolväsendet här fasta former och lämnade mycket övrigt att önska. Vad som gjordes för att i avseende på läskunnighet och bokliga kunskaper höja bildningsnivån, gjordes för det mesta genom prästerskapets förmedling, ofta tack vare dess initiativ. Det är nog ej mer än en enkel gärd åt sanning och rättvisa att erkänna, att folkbildningen utan prästernas intresse och stöd ej skulle hava befunnit sig på sin nuvarande höga ståndpunkt. Framåtskridandet härutinnan har för övrigt kostat ett oerhört arbete. En jämförelse mellan tillståndet nu och för 250 år sedan kan övertyga oss därom. Jämförelsematerialet lämnar oss delvis våra sockenstämmoprotokoll, som i mångt och mycket avspeglar den allmänna folkbildningens tillstånd och lära oss känna, hur densamma främjats och utvecklats, vilka åtgärder som under tidernas lopp vidtagits för folkupplysningens höjande och frukterna därav.

Den stora allmänhetens bokliga kunskaper förmedlades ursprungligen muntligt genom far och mor eller någon gammal boksynt knekt eller gumma i socknen. Och de inskränkte sig helt naturligt i förstone till kristendomskunskap. Förutsättning för deras förallmänligande var å ena sidan böcker och å andra sidan läskunnighet, förmåga att läsa innantill i bok. I samma mån som böcker blevo lättare tillgängliga gällde det att inrikta intresset på innanläsningskonsten. På den vägen – det låg för prästerna i öppen dag – skulle de bäst kunna främja en allmännare och djupare kristendomskunskap att börja med. Så knöt religionen förbund med kulturen. Den förras betydelse såsom banbrytare för den senare kommer här på en viktig punkt i dagen. I synnerhet måste det ju ligga det svenska prästerskapet efter reformationens införande i Sverige om hjärtat, att folket skulle kunna läsa bibeln, som ju var rättesnöre för tro och liv. Här uppenbarar sig i sin mån reformationens betydelse för civilisationen. Impulser gåvos väl dels genom kyrkolagar och dels genom för folkupplysningen nitälskande biskopar. I senare hänseendet var nog Linköpings stift med biskopar sådana som Spegel och andra lyckligt lottat. Men på prästerskapet berodde nog ytterst utvecklingens gång, dess raskare eller långsammare takt.

Vad åtgjordes då inom Wists församling för folkupplysningens främjande, och hur stod det på 1700-talet till härutinnan? Vi säga ”1700-talet”, ty 1600-talsprotokollen ha intet i denna sak att förtälja.

Såsom annorstädes så sattes även här kristendomskunskap och innanläsningsplikten i intimt samband med rättigheter sådana som att deltaga i nattvardsgång och utfå lysning. I förra hänseendet heter det 1725, att ”Ingen af ungdomen tillåtes begå Herrens Nattvard, som ej effter kyrkiolagens tydeliga innehåld kunna göra reda för sig uti theras Christendom. Och ehuruwäl några för detta fådt tilstånd där til /: en och annan gång allenast :/ som ej så noga sin Cateches kunnat, allenast till prof och ärlagdt löfte om all görlig flijts anwändande till förkofring i sin Christendom, hos hwilka sedermera en ringa eller altz ingen förkofring är förspord och somliga af treska ifrån förhören aldeles utebliwa; Ty warda sådane nu alfwarligen tilsagde, at de icke utan föregånget förhör och Prästerskapetz tillåtelse, understå sig till Discen framträda, där de icke willa tohla, sig ifrån altaret, effter kyrkiolagens innehåld, Coommunicerade afwijsas och ändå tacka till, om de ej med behörig plicht kyrkolagen likmätig, ansedde warda”.

Redan 1737 såsom sedan esom oftast under 1750- och 60-talen förmanades församlingens ledamöter, ”at flitigt tilhålla sina barn at tidigt lära läsa i bok, och innan the så stora blifwa, at the i hushåldssysslor brukas kunna, tå läsningen gerna efftersättes”. Uraktlåtenhet att hava uppsikt med vanartig son och lära honom läsa straffas med både föräldrars och gossens stocksittande.

Om prästernas insats för undervisningen bära de många olika förhören vittne, såsom prediko-, katekes-, communion- och husförhör samt förhör med brudpar för lysning m.m. Med avseende å dylika förhör givas ofta varjehanda föreskrifter, varpå här några exempel må anföras.

De barn som första gången ville gå till H. H. Nattvard skulle ”nödvändigt hela fastelagstiden wara tilstädes under alla prädikningar om fredagarna samt effter sluten gudstjänst framkomma til förhör uti ett af hufwudstyckena i Catechesen”.

De barn som icke kunde få undervisning av föräldrarna hemma borde, ”innan the hinna till 9, 10 á 11 års ålder hos klåckaren undervisas i läsande uti bok, samt sedermera höst och våhr alla fredagar effter slutad gudstjenst gå till herr Comministern at undervisas i sin kristendoms kunskap. The som thetta intet göra måga skylla sig siälfwa, om the för sin okunnighet skul bortvisas utan lof, då the söka tilstädjelse att få gå till Herrens nattvard”. (1766)

Anno 1785 stadgades, ”at alla Barn i Socknen om 10 till 14 år skulle hwar helgedag infinna sig i kyrkjan wid annangångsringningen, at i Christendoms kundskapen underwisas af prästerna, och af dem taga läxor till påföljande helgedag. Början sker straxt och räcker så länge årstiden är gynnande. Pligten för Föräldrar Husbönder och Barn, som icke agta denna lag, är 1 skilling för de förra och 6 runstycken för Barnen, hwilken fördubblas för dem som försumlige äro”.

På pastors föreställning beslöts år 1794, att ”utom de vanlige husförhören med 12-årsbarnen böra de hvilka första gången vilja begå den Heliga Nattvarden året förut ifrån maj månads början hvarje söndag vid annangångsringningen infinna sig i sacristian för att få vissa läxor och förhöras af Orgelnisten. Och admitteras inga andra att njuta pastors undervisning till en så högtidlig och viktig förrättning af församlingens ungdom, än de hvilka året förut sig vid dessa förhören enhälligt infunnit”.

Såsom ett bevis på intresset för skolbildningen kan nämnas, att man på en stämma 1795 beslöt, att till fattiga barns undervisning uti innanläsning en årlig kollekt skulle insamlas – ”äfwen nu”. Det synes således ha skett redan förut.

Redan under 1700-talets första tredjedel anlitades i Wist såsom annorstädes även andra lärarekrafter än präst och klockare eller organist. Så beslutades t. ex. i april 1733, att ”Pär Hennisson i Kiär som tjänar hos Swen i Norrberga skal i höst til Magnus i Biörkholmen och lära sig läsa i bok”.

Även om det kanske förhöll sig så, att man i många socknar kom i gång med barnundervisningen något tidigare än i Wist, torde det anförda utgöra vittnesbörd nog om så aktningsvärda bemödanden att genom offentliga beslut främja densamma. En annan fråga är då den, vad för effekt besluten medförde. Ett närmare studium av protokollen ger vid handen att det stundom var både si och så med resultatet i enskilda fall, men att å andra sidan godt beröm kunde uttalas i allmänhet. Några protokollsutdrag må tjäna till belysning av detta omdöme.

Vid stämman 1733 ”påmindes at gossen Pär Henricsson ifrån Kiärr skulle flitigt öfwa sig at läsa i bok, så skulle han nästkommande Påsk få gå til H. H. Nattward. Flickan Magdalena, som wistas hos Gustaf i Skog, måste förfoga sig ur församlingen och till sina föräldrar, emedan hon hwarken beflitar sig om at lära läsa i bok, eller at föra ett redeligit lefverne. Anders i Spånggården förmantes alwarligen at christeligen upfostra sina barn, emedan hans 2:ne äldsta barn, som nu äro wid 20 åhr, hwarken kunna läsa i bok, eller hafwa någon kunskap i sina Christendomsstycken”.

Stort besvär synes en dräng i Kalfsweden ha vållat genom sin håglöshet att ställa sig läslagarna till efterrättelse. Han får 1746 16/11 följande vitsord: Drängen Jöran i Kalfsweden, som är nog öfver 20 åhr men kan hwarken läsa i bok eller hafwer någon kunskap i sina kristendomsstycken, flyr och sticker sig undan och ur wägen, när prästerna willia lära och undervisa honom, skal tilsägas af sexmannen Pär i Skog och förmanas att han til nästa sockenstämma håller sig flitigt in till prästerna, som af hjärtat gerna vilja hafwa all möda och flit osparad at undervisa honom på thet at han må komma till then kunskap, at man med trydt samvete kan låta honom gå till Herrens h. Nattvard. Men fortfar han i sitt sielfsvåld och tredshet så nödgas man söka andra utvägar med honom”.

Vid ett tillfälle ”klagades öfwer at fader- och moderlöse gossen Johan Johansson, ellofwa åhr gammal, then åboerna i Marcustorp hafwa gifvit något litet i wargörningspenningar, så illa wårdas, at han hwarken kan läsa i bok, eller hållas till något nyttigt och anständigt arbete utan löper omkring, tigger och giör skaldestycken. Therför tilsades ofvannämnde åboar, at the skulle låta gossen läsa i bok och draga försorg, at han finge en christelig uppfostran eller och lämna all praetention på honom för the utgifna wargörningspengarna, tå någon annan torde åtaga sig at draga christelig försorg om honom och effterfrågades, om ingen af socknemännen wore, som wille tå åtaga sig honom. Tå svarade sockenmannen Anders Månsson i Skog, at therest Marcustorpeboerna wille afsäja sig all praetention på gossen så wille han med sina rotintressenter emottaga honom och draga all nödig omsorg om hans upfostran. Sexmannen Anders Nilson i Marcustorp anmodades altså at taga et wist swar af sina gård-boar och till nästa Söndag lämna sit och theras rena och ricktiga utlåtande och swar, hwilket Anders N. ock på sagda dag gjorde, å egna och sina grannars wägnar, som war thetta, at the intet mer bry sig om gossen utan eho som behagar må taga honom, the fråga nu mera hwarken effter gossen eller wargörningspenningarna”.

År 1767 påvisades ”nödvändigheten, at församlingens barn och upwäxande ungdom måtte ju förr dess helldre ärholla den ofta gånger påyrkade men av mångom oförswarligen försummade Christendomskunskapen”.

I 1779 års decemberprotokoll heter det, att ”några bland ungdomens sielfswårdiga om sin Christendoms tilväxt lågo Pastor om hjertat, och klagade deröfwer in för Församlingen, som enhälligt biföll at dessa måtte corrigeras med stocksittjande, om annars Pastors lindrigare warningsgrader ytterligare af dem föraktades”.

”Några barn” – säges det 1783 – ”woro i socknen, som funnos mycket wårdslösa sin Christendom, och lofvade församlingen att tillhålla deras föräldrar, det de låta barnen gå till prästerna, så wida de icke wilja se dem sittjande i stocken, efter förra sockenstämmobesluten”.

Så gavs och vid stämman 2/3 1809 ”till tjänna at Frimans gåsse Samuel på 18:de året, hwarken kan någodt i sin Christendom, eller det minsta gör sig winning därom, och då man är osäker inom samhället, hwar af en sådan kan hoppas eller frucktas, hemstältes till Församlingens inwånare, hwad utwäg för honom wore tjänlig, och beslöts at han 2:ne dagar i weckan skulle gå fram och läsa för organisten Visler och ytterligare öfwas i sin Christendom hos Salmoni, och om han utan förfall treskas eller är fördsumelig, skal han befordras till stockstraff. Föräldrarna bewiljades til hjelp en halfspan Säd för det närwarande”.

Ännu en annan, som för sin ”wanartighet och tröghets skull” hotades med den förargliga stocken, var tredskande ”unga drängen i Hässlekullen, then intet will lära sig läsa”. Honom ”sattes än ytterligare en pröfvotid före till Michaelis, inom hwilken, om han icke 8 gånger gådt til Prästen och läsit”, han Michaeli dag skulle utan skonmål få stifta bekantskap med det i alla väder användbara pinoredskapet.

Om det sålunda ej saknades anledning till mångfaldiga klagomål, så saknades ej heller anledning till beröm. Husförhören voro de tillfällen, då prästerskapet kunde känna sina åhörare på pulsen ifråga om deras kunskapsmått. Diagnosens resultat fick man sedermera vid de efter husförhörens avslutning hållna höststämmorna besked om. Vid upprepade sådana stämmotillfällen (såsom 1758, 60 och 63) hade prästerskapet ”thet nöjet at meddela att föräldrarna mest öfverallt med mycken flit tillhållit sina barn att läsa i bok” eller att ”nästan öfverallt beflita föräldrar sig at barnen tidigt måge lära sig läsa i bok” o.s.v. På decemberstämman 1771 tackade kyrkoherden husfädren, som så uppfostrat sina barn, at de mästa kunnat wisa wackra prof uppå Christendomskunskap”. Och år 1794 ”berättade pastor att han med nöje funnit barnen till större delen väl efter deras ålder öfvades uti utan- och innanläsning”. Men så hade han också redan vid sockenstämman 1730 socknemännen förmanats, ”at i siälfva barndomen hålla sina barn til at läsa i bok och förstå sina Chistendomsstycken”.

Den 5 mars 1769 kungjordes från predikstolen i Wists kyrka för församlingen konungens ”föreställning om en Sochne Scholae upprättande til winnande af Allmogens Barns bättre underwisning i Christendomskundskapen”. Fjorton dagar senare sammanträdde allmogen ”i den agt at här på afgifva sina underdåniga tankar”. Därvid ”erkjändes med djup undersåtelig wördnad Hans Kongl. Maj:ts Konungsliga Nåd och omtanka jämwäl om de fattigares barn, och utgjöts 1000:de tals wälsignelser öfver en så huld och mild Landsens Fader”. Beträffande själva saken togs till protokolls följande, för projektet ej allt för varmt intresserade utlåtande:

”Församlingen hoppas, at då deras Sochnemagazin, som i år, om Gud will, skall taga sin början, och hwarå de med fast undersåtelig tillförsickt wänta Hans Kongl. Maj:ts allernådigaste stadfästelse, genom Guds wälsignelse kommer til en önskad stadga, det icke allenast Sochnens fattige och uslingar kunna räddas från wåda, utan ock at barnen de fattigares, såwäl som en Scholae-mästare til deras underwisning, deraf skola få tillräckeligit underhåld; i synnerhet som inrättningen af Sochnemagazinet har detta såsom ett besynnerligit ögonmärke, och des afkomst intet får eller bör till andra behof wändas. I medlertid är Församlingen glad, at då deras swaga wilkor nu icke tillåter dem; enligt Hans Kongl. Maj:ts Nådigste proposition, genom en Scholas upprättande och Scholemästares antagande, at winna tiden, deras Barn hafwa tillfälle at få lära sin Christendom, så af klåckaren i Sochnen som Sochne-Prästerna, in til des den önskade lägenheten framdeles, med Guds hjälp, ter sig”.

Hur pass varm denna önskan verkligen var, är ej godt att nu säga. Säkert är, att det dröjde ännu 44 år, innan det blev någon skolhusbyggnad av. Däremot inrättades redan i januari 1800 ett ambulatoriskt ordnat skolväsen. Den förste läraren, som därvid anställdes, var Salomon Salmoni, vilkens historia och förtjänster komma att meddelas längre fram. Här må endast nämnas, att socknemännen 1805 ”lofwade taga i betänkande, om icke något af socknemagazinet till honom, Salmoni, såsom upmuntran kunde anslås”. Två år senare anmälde Pastor, att Salmoni ”gjort sig berättigad ej mindre till rättänkta föräldrars tacksamhet och erkänsla än församlingens lärares loford, hvilka vid de hållna förhör förmärkt barnens förkofran”. Med anledning härav ”önskade pastor det församlingens högrespektive herrskaper, hvilka uplyst inse sälla följderna af barnens upfostran, täcktes utse någon utväg, hvarmedelst Salmoni kunde inom församlingen bibehållas i egenskap af ambulatorisk skolmästare”. Med anledning av denna pastors önskan beslöts, ”att Salmoni tills widare årligen räknadt från Michaeli 1806 undfår af sockenmagasinet 2 tr råg, hvaremot han förbindes att vistas inom denna församling, så länge han för barnens undervisning finnes behöflig. Njutande han utom detta den skäliga betalning, hvarmed han med bönderna kan komma öfverens”. Detta var ju inga hårda villkor för församlingen.

För övrigt var ju undervisningen tills vidare grundad på frivillighetens princip. ”När Salomon Salmoni” – heter det 1809 – ”är antagen til Barnlärare här i församlingen och flera gånger anmält sig, at emottaga barn till undervisning; upmuntras de, hwars barn woro i nödwändighet af övning i läsning, at begagna hans anbud, hwilket lofwades”.

På hösten 1813 stod den nya ”Soknebyggningen” färdig. I densamma voro inredda även ”boställe för Sokneskolmästare” samt ”2:ne scholrum för barnen att läsa uti och under terminerna äfwen bo och wistas, hwarigenom scholinrättningen i församlingen, som hitills warit på en ambulatorisk fot, hädanefter kan få ett mera ordentligt skick”.

Huru skolväsendet i Wist var ordnat från 1814 till 1842 framgår av det utlåtande, som församlingen jämlikt sockenstämmoprotokollet den 28 mars 1847 § 1 avgav till konungens befallningshavande för erhållande av statsunderstöd, och lyder sålunda:

”Wist sockenskola stiftades 1814 såsom fast, och har i sådant skick fortgått till dess, enligt Sockenstämmobeslut och dervid upprättadt Reglemente den 1 februari 1835, undervisningarna lämpades efter Wexelundervisningsmethod, läroämnena utvidgades och skolan förändrades till Flyttbar, hwarmed början gjordes den 1 Maji sistnämnde år, då localen för undervisningen förlades till södra delen af Församlingen i närheten af Säby intill augusti månads slut och fortsattes sålunda undervisningarna alternerande mellan skolans ursprungliga local i Sockenbyggningen samt trakterna af Säby och Stafsätter, intill Höstterminens början i September månad 1843, då de förändringar i Skolans organisation, som blifvit föranledda af Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga för Folkundervisningen i Riket den 18 Junii 1842 och intagna i ett vid Socknestämman den 22 Maji 1843 förnyadt Skol-Reglemente, sattes i verkställighet. Sedan denna tid har Wist Sockenskola under noggrant iakttagande och efterföljd af det på nyss omförmälda Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga grundade reglemente oafbrutet fortgått i behörig och ändamålsenlig verksamhet, talrikt besökt af Socknens barn, till Skolstyrelsens tillfredsställelse samt Församlingens bifall och båtnad”.

Detta utlåtande är tydligen författat av den energiske Prosten Rydebeck, som ända från sitt tillträde till pastoratet inlade de största förtjänster om skolväsendets ändamålsenliga ordnande och utveckling. Om framsynt blick särskilt för kvinnans stora betydelse för undervisningens goda utveckling vittnar bl. a. ett uttalande av honom vid en stämma 1841. Han erinrade därvid ”om den stora, af erfarenheten bevittnade fördelen af flickornas vårdade innanläsning och läroöfningar i allmänhet, emedan de såsom blivande makar och mödrar, närmast och i första hand skulle komma att taga befattning med deras barns undervisning, öfning och bildning till kunskap, förstånd och hjerta. Det vore ock ett erkändt förhållande, att i de hus, där modern läste väl, der läste äfven barnen väl; att i allmänhet mödrarnas Gudsfruktan, ordning och duglighet närmast och kraftigast inverkade till efterföljd på barnen, likasom på husets och familjens trefnad, välstånd och välsignelse i öfrigt: Ett förhållande” – tillägger han – ”som borde betänkas och behjertas, i synnerhet vid frågan om ungdomens uppfostran och undervisning; ja äfven ej förbises vid valet af makar och husmödrar”.

Beträffande omkostnaderna för barnens skolgång kan till sist nämnas att den från och med 1835 blev kostnadsfri, tack vare den Sandbergska fonden. Närmast förut hade föräldrarna fått betala 24 sk. rglds för varje barn per månad. Ur fonden erlades då för fattiga barn till läraren en terminsavgift av 40 Rdlr. Nu åter ökades ersättningen ur fonden med 20 Rdlr ytterligare i stället för de av föräldrarna erlagda månatliga avgifterna, under det att det återstående räntebeloppet eller 30 Rdlr fick gå till böcker och skor åt barnen.

Församlingsliv i Wist socken under äldre tid.

Efter manuskript, författat av kyrkoherde Axel Broman, funnet i Landsarkivet i Vadstena.

6. Hälso- och sjukvård.

I den mån de som behövt fattigvård också varit sjuka – kanske sjukdomen rentav varit orsaken till behovet av fattigunderstöd – har sjukvården utvecklats jämsides med fattigvården som en kommunal angelägenhet. Den allmänna sjukvården kan så tillvida sägas vara lika gammal som fattigvården.

Tager man åter sjukvård i den inskränktare och egentligare betydelsen av åtgärder för att häva eller motväga sjukdom, skydda eller återställa hälsan, så dröjer det ganska länge, innan man kan spåra några åtminstone mera omfattande åtgärder från det allmännas sida. Och det som överhuvud förekommer omnämnt därom i annalerna är i jämförelse med fattigvårdskapitlet mycket ringa. Läkare voro t.o.m. under 1700-talet – för att ej tala om tidigare sekler – ganska tunnsådda. ”Kloka gubbar” och ej mindre ”kloka gummor” fanns det däremot fordomsdags gott om. Och för deras klokhet var nog vidskepelsen ej något alldeles främmande. Ett protokoll från 1804 omtalar att ”skomakaredrängen Jan Svensson blivit för sin fallandesjuka botad av Petter Samuelsson i Stohagen”. Kunskapen om medicin var ringa och åtkomsten därav var svår. Man använde varjehanda ”enfaldiga huskurer”, som ofta voro att beteckna som ”hästkurer”. Det är i ögonen fallande, att dödsfallen isynnerhet bland barnen fordomtima, innan den egentliga sjuk- och läkarevården hunnit göra sig gällande, voro vida talrikare än nu, trots att folkmängden ej var större utan snarare mindre. Under 1600-talet, räknat från 1640, till vilket år den första förteckningen över döda sträcker sig, håller sig dödssiffran under 19 år lägre än 30 per år, under 16 år mellan 20 och 29, under 7 år mellan 30 och 39, under 2 år mellan 40 och 49 och under 4 år går den ännu högre, då den nämligen 1693 stiger till 54, 1688 till 57, 1650 till 72 – större delen av ”Starksotten” – och 1651 når den ända upp till 99. På 1700-talet ligger dödssiffran för drygt hälften av åren mellan 30 och 60. År 1710 dogo 37 av vanliga sjukdomar, men av pesten ej mindre än 146 personer, de flesta avlidna i december. Följande år upptager 96 döda, de flesta ungt folk och i början av året. Den 2 oktober är antecknat: ”Vid denna tiden ändades den gruveliga pesten, som 1710 och 1711 på stått”. År 1743 är antecknade 66 döda, 1757: 93, de flesta av ”Upsalafeber”, 1778: 68 och 1779:77. Närmast peståren 1710-1711 är siffran låg, men stiger betydligt under seklets senare hälft.

Nedan presenteras ovanstående information i tabellform.

Tillägg av Sven-Olof Ekström

Se även Brita Petterssons artikel om Starka sjukan 1650-1651.

Det enda som under 1700-talet inom Wist åtgjordes från det allmännas sida i hälsovårdhänseende, var, så vitt jag kunnat finna, att Kgl. Sundhets Commissionens underrättelse av d. 5/4 1740 samma år på stämman upplästes, och likaså 1757 de tryckta recepten mot frossa, rödsot och fallandesot. Härmed torde avses de av Collegium medicum anbefallda recepten på ”sådana tjänliga och ringa husmedel, som allmogen antingen hemma i sina hus eller hos prästerna i församlingarna kunna hafva för en ringa kostnad att tillgå mot barnsjukdomar” (Westling, sid 487).

På vårstämman 1766 föredrogs Konungens Befallningshavandes kungörelse med vädjan, huruvida församlingen kunde finna för gott att deltaga i ett sammanskott för inrättande av ett lasarett i länet eller till ett i Stockholm redan inrättat. ”Här uppå yttrade sig samteliga Wists församlings närvarande ledamöter, at the ena sidan nogsamt behierta then öma Christendoms och Mennisklighets plickt hvar med the äro förplicktade theras nödlidande och med siukdoms plågor behäftade jämchristne och nästa, men som ther emot til öfvervägande kommer, at här i Östergötland för ut äro 4 hospitaler inrättade, hwilka med ansenlig kostnad underhållas, och för länets inevånare är högst nödigt, at thenna hälsosamma inrättning ständigt bibehålles, och om möjeligt är, ännu mera förbättras, hwilket med nog ringa påkostnad skulle kunna åstadkommas, och the siuka i länet ther med större bekwämlighet och mindre omkostnad inskaffas, underhållas och botas, genom en ther till antagen skickelig Läkare, än uppå en nog längre aflägse ort ske kunde. Men en långt drygare omkostnad än nödwändigt skulle erfordras til et nytt Lazaretts inrättande uti thetta länet och något betydiligit deltagande uti thet i Stockholm redan inrättade Lazarettet icke heller nu kan åstadkommas i hänseende then nuwarande stora penningebrist, samt nog beswärande mångfaldiga dryga utgiffter, hwilka ännu mera synas förestå at blifwa tilökta än minskade, så nödgas the högeligen beklaga at wilkoren och förmågan icke medgifwa at fullgiöra the erforderliga behof, här til kunde tarfwas och wore swarande emot theras goda wilja och hierteliga önskan, at här kunna bidraga, hälst the så wäl utaf egen öfwertygelse som af Hr Probstens ömma och efftertryckeliga föreställningar nogsamt inse både nyttan och nödwändigheten utaf thet af Riksens Ständer här wid påsyftade högst begripeliga hälsosamma ändamål, hwilket framdeles wid en lyckligare och säll tidernas och willkorens förbättring under then nådiga Gudens milda wälsignelse, torde kunna winnas och uppfyllas. Hvilket alt uti protocollet infattades och ther utur til behörigt bewis öfver hwad som anfördt är meddeltes och extraderades. Ut supra. In fidem protocolli Petrus Enevald”

Vid en senare stämma blevo emellertid ”medel som influtit på samqwäm till Länslazarettet uppläste och riktige befundne attesterade”, varav synes att man på frivillighetens väg gärna främjade lasarettssjukvården, även om man ej var benägen att genom stämmobeslut åtaga sig eller pålägga skatt för ändamålet.

En viktig, med hälsovården åtminstone besläktad angelägenhet, varåt man i Wist redan på 1660-talet ägnade uppmärksamhet, var förlossningshjälpen. ”Som ofta gånger” – heter det ”både moder och foster i brist på barnmoderska sätta lifwet til, och där lifwet bibeholles mongen gång genom de i hast till hjelp med barnsängen komna hustrurnas okunnighet och ringa insicht, modrens helsa för all sin tid förloras, ty beslöts at målarehustrun, nu boende i Linköping hustru ……, som tilförene här i församlingen tidetals haft sitt stamholl, och af allom wälkänd för en beskedlig lefnad, skulle härom anlitas, och tills vidare antagas på prof”. I lön fick hon ej mer än en ”skälig betalning af dem som henne anlitande warda”. Däremot lovades henne ”frihet at med sin tienst gå härutinnan andra kringliggande församlingar till handa; dock med det förbeholl, at hon förut innan hon reser utur socknen gifwer sitt wärdfolk wid handen hwart hon reser, at hon wid påkommande nöd i församlingen wara tillstädes”.

Vid 1788 års majstämma får socknen ett erbjudande av hjälp på detta hälsovårdsområde, varom protokollet förmäler följande: ”Bokhållare Nils Jern andrager, at hans K. Hustro Sara Ältsberg är nu i Stockholm under Collegii Medici upseende, at therstädes informeras uti Barnmorske wettenskapen, tillbjudandes Församlingen Hennes tjenst, sedan hon undergått wederbörlig Examen – mot skäligit arfwode, och utan at Sochnemän skola betala något för Hennes information i Stockholm. Församlingen antog willigt detta tillbud, och kommer utdrag af Protocollet at Her Bokhållar Jern meddelas, och Hans Hostro till säkerhet på Stockholm öfwersändas”.

Att församlingen emellertid ej hade lust att för saken påtaga sig några särskilda utgifter ens så sent som 1812, kan man finna av ett protokoll samma år den 13 maj. Då upplästes Kongl. Maj:ts skrivelse om nödvändigheten, ”at församlingarne ingå i anstalt till skickliga Jordegummors anskaffande”. Man var visserligen ”intet annat än finna det nyttiga och nödwändiga i en sådan anstalt”, och man erkände ”med undersåtelig wördnad och tacksamhet Kongl.Maj:ts nådiga omhugsan och omtanke för sitt folks bästa äfwen i detta fall, då frågan är om menniskolifs wårdande och räddning från för tidig död”, men av ekonomiska skäl drog man sig. Såsom motiv härför anfördes att ”inom församlingen funnos 3 á 4 hustrur, hvilka flera år biträtt wid accoucheringen, och derunder tillwunnit sig mycket förtroende, och i närwarande dyra och svåra tid en eller 2 qvinnors undervisning och aflönande ej utan drygaste känning för de flesta skulle aflöpa”. Därför hoppades församlingen ”på Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse, at tillswidare då dröjia med denna i sig sjelv nödwändiga anstalt”. Liknande beslut mot antagande och avlönande av examinerad barnmorska fattades ännu så sent som 1832.

Med anledning av Kongl. Maj:ts brev till Consitorium 1814 väckte Pastor samma år frågan om inrättandet av ett ”Sokne-apotek”. Ehuru man ”fant det nyttigt at hafwa”, så ingick dock församlingen icke i författning till dess anskaffande”, emedan ”för närwarande intet gafa någon fond till ett sådants inköp, och denna socken dessutom är apoteket i Linköping så nära”.

En farsot, som fordom krävde många offer, var smittkopporna. Så ock inom Wist. Att den numera ej förekommer i vårt land, därför hava vi förvisso vaccinationen eller smittkoppsympningen att tacka. Obligatorisk gjordes denna först år 1853. Men redan i mitten av 1700-talet sökte Kungl. sundhetskommissionen att isynnerhet med anlitande av prästerskapets hjälp sprida kunskap och bereda väg för densamma. Huruvida det från Consistorium 1760 till församlingarna utsända cirkuläret om vaccinationens natur och nytta verkligen bringats till Wists församlings kännedom, kan ej med bestämdhet avgöras, då protokollen ej ha något att därom förmäla. Däremot föredrogs vid novemberstämman 1804 k.m:ts skrivelse jämte consistorii, varvid Pastor ”föreställde nyttan af denna för mänskligheten så välsignade upptäckt”. Då meddelades, att många på Säby och Sturefors gods boende föräldrar redan anhållit, att deras barn – till ett antal av 32 – skulle bliva ympade. Därpå beslöts, att ”provincial Medicus Herr Doctor Noraeus skulle anmodas Vaccination med det första inom denna församling werkställa”. Så skulle så väl de redan anmälda barnen som och de ”inom och under Herr Doctorns warelse i församlingen” anmäldes, bliva vaccinerade utan att föräldrarna betungades av någon utgift. Fem år senare kommer en ny påstötning om saken: ”Som waccination är ett så viktigt ämne förenadt med så oskattbar nytta för männskjosläktet, så ofta yrkat ifrån Konungen, Chronan och Konungens befallningshafvande, som uppmuntras församlingens respective ledamöter vara omtänkte att betjäna sig af den beqwämlighet, som erbjudes inom församlingen genom trädgårdsmästaren Lagergren på Säby och Appelgren uti Ringetorp, för att icke uraktlåta en så öm plikt mot det käraste de äga, nämligen barnen; för hwart och ett barn som ympas, skulle gifvas i arfvode 8 skilling riksgäld.” Varifrån eller hur Lagergren och Appelgren fått sin kompetens, får man ej veta.

I ett protokoll från 1817 talas om ”Vaccinations Collecterne”, som äro ”anslagne till församlingens disposition at deraf någodt wedergälla Vaccinateuren för sitt beswär”. Såsom vaccinatör tjänstgjorde då klockaren och organisten Wisler. Han var den förste. Honom tillerkändes då ”så mycket som hitills flutit in i dessa collecter, hwilket på de åren denna collect tillhört församlingen upgådt till 5 riksdaler banco”. Och skulle han sedan få uppbära den kollekten årligen, ”så länge Han vid vaccinationen lägger hand”. På grund av bristande synförmåga avsade han sig uppdraget 1841, sedan han ”alltifrån vaccinationens införande i socknen utan avgäld eller ersättning bestridit detsamma. Hans son tillerkändes efter honom 10 riksdaler banco i årlig lön”.

Det ärende, som förlänade septemberstämman 1831 dess i ingressen omförmälda stora vikt, var frågan om åtgärder, ”i fall den dödande farsoten Cholera inom riket skulle yppas – att denna farsots härjningar ej blifwa af den förfärande egenskap, om den olyckligt skulle intränga i vårt samhälle, som utmärkt dess framgång i andra länder”. Den första åtgärden vid stämman var att välja en s.k. ”Sundhets Nämnd”. Den skulle enligt k.m:ts kungörelse bestå av minst 5 ”för upplysning, nit och drift kände män”. Här valdes 11 personer. Därjämte beslöts anläggning av 8 sjukhus med 36 st. sängutrustningar. De skulle förläggas å några från allmän farväg avlägsna ställen, ej långt från de tre herrgårdarna samt Norrberga, Risnäs, Skog, Torpa och Marcustorp. Vidare skulle av Nämnden utses till ”Pest Kyrkogårdar” lämpliga ställen i närheten av sjukhusen. Förskottsvis lämnade godsens ägare medel till inköp av medikamenter, avlönande av likbärare, sköterskor och sjukvaktare samt till verkställande av ”mineral sura rökningar”. Beträffande läkare skulle anhållas, att församlingen finge förena sig med en annan församling om avlöning av sådan. ”Äfwen uppmanade ordföranden hwar och en af Församlingens Ledamöter, att iakttaga ett måttligt, ordentligt och anständigt lefnadssätt, såsom mycket bidragande till hälsans bewarande och farsotens uteblifwande, samt att winlägga sig om, att så väl hemma i sina hus som i laga samqväm, auctioner och marknader ej förtära för mycket bränwin, som är ett gift för menniskokroppen samt en rot och källa till allt ondt, och den på dryckenskap och ett omåttligt lefnadssätt begifne, är altid snarare blottställd att falla offer för denna dödande farsot, än den måttlige, nyktre och återhållsamme”.

”Vidare uppgaf Pastors Vicarien följande kända medel att bewara sig för cholera sjukdomen:

Slutligen förenade sig så wäl Ordföranden som Församlingen i en ödmjuk och Warm bön till Gud att denna härjande farsot ej måtte intränga inom wårt kära Fädernesland och Samhälle, utan att vi alla med hälsa och krafter må få sköta och uppfylla wåra kall till Guds ära, wår och wåra medbröders nytta och sanna tillfredsställelse”.

Efter dödsfallens antal att döma för 1831 och närmast följande år blev ock, vad Wist vidkommer, denna bön hörd och församlingen sålunda besparad att behöva använda de beslutade åtgärderna mot choleran.

En sjukdom slutligen, för vilken Wist ej alltid varit främmande, var den ”veneriska”. Anno 1811 t.ex. ”yppade sig den högst beklagliga omständighet, at lösaktiga och otuktiga qvinfolk, sedan de efter sin lättfärdiga lefnad blifwit ur stånd at fortfara i sina tjänster, och ingen med deras tjänst är belåten utan måste derutur afgå och ingen hwarken will eller har lof at hos sig härbergera dem så komma sådana sluteligen och wilja, at församlingen skall wara betänkt på deras hugswalelse”.

På tillfrågan vid stämman den 16 maj 1830, ”om någon i församlingen hade någodt till Protocollet at anföra, yttrade en församlingens medlem sin önskan at i församlingen måtte anställas visitation, aldenstund det är at befara, det veneriska smittan ibland folket är inkommen mer än man trott. I detta anförande instämde hela församlingen, som ansåg denna åtgärd, at i tid upptäcka, hwar denna smitta finns, högst nödwändig, at mota dess widare utbredande. Herrar Inspectorer yttrade sig dock wilja inhämta sina högförnäma Principalers tanka härom, innan de biföllo saken”. Vid protokollsjusteringen gavs tillkänna, ”at Församlingens Högwälborne Herrar Patroner äro mycket med om visiteringen, om hwars snara wärkställande ansökning skall till Landshövdingeämbetet inlemnas”. Hur det sedermera gick med denna visitering, förmäler ej historien. Detta är i varje fall ett vackert drag, som visar att Wists församling ville från sig rensa ut den onda surdegen.