Korta biografier och minnesord över några människor som kommit från eller verkat i Vist
Albinsson, Hjalmar (1904-1977) – åkare och aktiv i Östergötlands åkeriägarförening
Följande artikel var införd i tidningen "Lastbilen 8/1972". Från Anders Vistby
Hjalmar Albinson, ett stycke åkarhistoria.
Efter 45 år som aktiv som länsordförande i Östergötland och aktiv i förbundsstyrelsen har Hjalmar Albinson, Sturefors, dragit sig tillbaka från de flesta uppdragen och från aktiv tjänst. Han är ett stycke åkarhistoria. 1927 köpte han sin första entons lastbil och började köra mjölk. Med hemmagjorda hjälpmedel körde han ekstockar under depressionen på 30-talet, när så många fick ge upp. På 40-talet började han alltmer knytas till branschorganisationen både lokalt och på riksplanet. "Jag ångrar aldrig att jag blev åkare", säger han. "Och jag är, trots alla pålagor som kommit till, optimistisk för näringens framtid." Hans förhoppning är att åkarna kan bli mer enade och använda det verktyg som organisationen utgör på rätt sätt. Att enighet ger styrka konstaterade han redan på 30-talet, när han ledde en grupp mjölkåkare till ett av de första transportavtal som träffats i detta land.
År 1929 körde Hjalmar Albinson mjölk med denna 1,5 tons Willys lastbil. Materialen speciellt däcken, var undermåliga och reparationer på väg var ett dagligt inslag i trafiken. (Albinson tv.)
"Att vara åkare - det är inte bara ett yrke, det är en sjukdom!" För det yttrandet står Hjalmar Albinson, åkare sedan 1027 och en centralgestalt i åkeribranschen såväl lokalt som centralt. I detta omdöme om sig själv och sina kollegor finns ingen negativ underton. Hjalmar Albinson konstaterar att åkarens fascinerande yrke fängslar sina utövare. En gång åkare, alltid åkare, är ett tänkesätt som han delar med många i branschen, "Jag ångrar aldrig att jag blev åkare även om det inte alltid varit en dans på rosor", säger han. Hjalmar Albinson har efter en lång och upplevelserik verksamhet både organisatoriskt och affärsmässigt. Bakom sig har han 30 års ordförandeskap i Östergötlands Åkeriförening, 23 års verksamhet som styrelsemedlem i Åkeriförbundet, ordförandeskap i Såifa, en mängd specialuppdrag och kommitéverksamhet inom branschorganisationen. Och sist men inte minst, 45 års verksamhet som åkare. Hans upplevelser är i mångt och mycket branschhistoria. perspektivet finns där - från gräsrötterna till topporganisationen. Hjalmar Albinson, en fascinerande personlighet, som en försommardag berättade om sina lika fascinerande upplevelser, vilka vi försöker återge några glimtar av till LASTBILENs läsare.
RÅKADE BLI ÅKARE Hjalmar Albinson är född i Gryts skärgård 1904. "På den tiden fick man inte välja yrke", säger han. "Att jag blev åkare var mer eller minde en tillfällighet." Tidigt föräldralös fick Hjalmar Albinson klara sig så gott det gick. Det avgörande steget tog han 1927, när han övertog en begagnad entons T-Ford och började köra mjölk. Den tidigare ägaren såg det omöjligt att fortsätta. Hjalmar Albinson: "Vi körde mjölk till mejeriet i Linköping. Vi var fyra som hade bil, resten körde med hästar". Tiderna var kärva. De ekonomiska bekymren i början av 30-talet var svåra. Endast ett fåtal av dem, som startade åkeriverksamhet på 20-talet, klarade sig över mitten av 30-talet. Själv körde Hjalmar Albinson från 5 på morgonen till 10 på kvällen - vardag som söndag. "Organisation? Vem hade tid att tänka på organisation det gällde närmast att skaffa mat för dagen," säger han. Men när de tio åren förflutit och förhållandena började bli lättade engagerade sig Hjalmar Albinson sig i organisationsfrågorna för att möjligt gemensamt börja lösa problemen. Utvecklingen stor klar - hästen hade spelat ut sin roll och lastbilarna var framtidens transportmedel.
LASTBILENS SEGERTÅG Fram till 30-talet hade de flesta produkter transporterats med häst fram till järnväg eller båt och sedan åter med häst fram till användnings- eller förädlingsplatsen. Systemet var klumpigt, omlastningarna många och det manuella arbetet hårt. Med lastbilar kunde man på lämpliga avstånd eliminera många omlastningar och köra direkt mellan olika slutmål. Det gällde skogsprodukter, handelsvaror, spannmål, gödning, byggnadsmaterial och mycket annat. Hjalmar Albinson: "Problemet i början av 30-talet var att bilarna inte var speciellt bärkraftiga och att däck-gummit var undermåligt." Åkarkåren bestod av enbilsföretag. Ägaren arbetade hårt och hade varken tid eller kunskaper att kalkylera fram rätt pris för sitt arbete. Kunderna prutade också ersättningarna långt under självkostnadspris. Trots ringa tillgång på lastbilar var konkurrensen hård. Men lastbilarnas segertåg hade börjat och järnvägarna såg sitt monopol hotat. Frågan togs upp i riksdagen 1936. Förslag väcktes att stoppa lastbilstransporter över vissa avstånd. Förslaget fanns på en fyramilsgräns, men riksdagen avslog och tillsatte i stället en utredning, som resulterade i 1940 års förordning.
ALBINSON I STYRELSEN 1939 I Östergötland hade en åkeriägarförening bildats och Hjalmar Albinson blev styrelseledamot 1939. År 1943 blev han föreningens ordförande och den posten har han upprätthållit till detta år. "Jag minns mitt första självständiga organisationsarbete", säger Hjalmar Albinson. " Det var 1938-39 då jag deltog i bildandet av en sammanslutning bland mjölktransportörerna till Linköpings mejeri. Efter delvis hårda förhandlingar fick vi, sedan vi enats, till stånd ett av de första transportavtal, som träffats i landet. Redan då fick jag bevis för att enighet ger styrka." Hjalmar Albinson gjorde sig bemärkt också utanför länets gränser och 1941 kallade dåvarande förbundschefen i Lasttrafikbilägarförbundet honom till sig för att hjälpa till med uppgifter på riksplanet. Det gällde i första hand prissättning på transport av skogsprodukter. "Förbundskansliet bestod då av fyra anställda - Ceve Bergström, Anna Lokranz och två skrivare", berättar Hjalmar Albinson. "Det var omöjligt för Ceve att hinna med allting själv och han vände sig därför bl a till mig för medverkan." Under hela krigstiden deltog Hjalmar Albinson i sammanträden och underhandlingar med kommissioner och myndigheter. 1947 fick han uppdraget att tillsammans med representanter för Kgl Väg & Vattenbyggnadsstyrelsen åstadkomma en prislista för körning av grus och schaktmassor. Detta resulterade sedermera i den prislista som utvecklads till dagens Vägverksavtal. 1949 tog han steget fullt ut och accepterade en styrelseplats i förbundet och blev sedan också styrelseordförande i Såifa och Kilafors Industri AB.
ORGANISATION GAV TRYGGHET Att Hjalmar Albinson kom att älska åkaryrket står klart. Att få arbeta var på trettiotalet, när det var som kärvast, nästan ett privilegium. Att arbeta med något som man trivdes med gjorde också att arbetet blev hans stora hobby. "Jag förstår inte folk som inte vill arbeta", säger Hjalmar Albinson . "För mig har arbetet alltid varit en livsvillkor - inte bara bokstavligt för mitt uppehälle utan också som en trivselfaktor." Men vad kom Dig att engagera Dig så hårt i organisationsarbetet?
"Mest var det kanske rädslan att på grund av ekonomiska svårigheter inte kunna fortsätta i ett yrke som jag gillade över allt annat. Genom att hjälpa till att bygga upp organisationen fanns det möjlighet att trygga yrkets framtid", säger Hjalmar Albinson. "Dessutom har jag haft turen att få hyggliga förutsättningar. Jag har lätt för att prata och diskutera med folk." Ett blygsamt svar från en av pionjärerna i branschen. På länsnivå ville han skapa en gemensam instans för åkarna, bemannad med kunniga tjänstemän, som kunde lösa åkarnas gemensamma problem. Ett ställe där åkaren kunde känna att han blev väl omhändertagen. On så blivit fallet? "Ja, det är inte omöjligt för mig att bedöma", säger han.
På riksplanet anser han att förbundet skall samordna de riksviktiga frågorna. Ge förslag och lösningar, som sedan kan debatteras för att nå fram till bästa lösning. Så har skett och så sker - men det finns ständigt mer att göra. "Utvecklingen gör att också organisationen hela tiden måste utvecklas".
ATT FÖLJA RÅD ÄR VIST Frågar man Hjalmar Albinson vad han skulle velat ändra på, om han ser tillbaka på branschens utveckling, svarar han så här: "Det som smärtar mig mest är att vi inte kunnat utnyttja möjligheterna att ekonomiskt stabilisera åkeriföretagen i högre grad. Många har gått sina egna vägar utan att följa taxebestämmelser. Frestelsen att tjäna snabba pengar har gjort att man tagit stora skulder och utnyttjat fordonen maximalt utan att tänka på långsiktig kostnadstäckning. 1928 kostade bil och förare på ett visst ställe 11 kr per ton, idag kostar det på samma avstånd 12 kr! I detta har inte minst fordonstillverkarna skuld, som - till inte för så länge sedan - levererade fordon som låg över i fråga om storlek och vikt jämfört med vad vägtrafikförordningen tillät. Han pekar också på det omöjliga förhållandet inom skogstransportsektorn där man tvingas åka på vägar som delvis är upplåtna för 10/16 ton medan andra delar är begränsade till 8/12 ton. Att lösa det problemet blir än mer accentuerat med de nya överlastavgifterna som kommer i bruk. "Det måste vara en fråga för hela skogsnäringen", anser Hjalmar Albinson, "som har behov av att dessa transporter utförs rationellt. Ingen åkare skall behöva ta på sig kostnadsansvar för överlast. Det måste drabba näringslivet i form av högre transportpriser." Men innerst inne är han optimistisk för åkerinäringens framtid. Trots alla pålagor som lagts på transportarbetarna. "Lastbilstransporter är rationella och arbetsbesparande. Det gör att de är konkurrenskraftiga. Dessutom tror jag inte att svenska folket i framtiden vill betala godstransporter via skattsedeln. Hans råd till kollegerna är detsamma som han predikat i 30 år. Samarbete och sammanhållning inom organisationen, Organisationen är ett verktyg i åkarnas tjänst utan att den får bli självändamål. Den stora gruppen åkare inser det i dag. Man lyssnar på råd, kommer själv med idéer och ser på varandra som kollegor. "Men säger Hjalmar Albinson vidare, "det finns också en annan grupp, turligt nog inte särskilt stor, men dock oroande. Dom är sig själva nog och förstör mycket också för andra."
Yrket måste genomgående bedrivas av seriösa företag som kan göra rätt för sig och vinna förtroende i samhället.
ÅKARHUSTRUN - EN STÖTTEPELARE
Hjalmar Albinson berättar fängslande om otaliga episoder under en upplevelserik åkargärning. Han stannar till inför åkarhustrun - speciellt sin egen fru Alice, men även andra. "Det är en speciell sorts kvinnor, som branschen är ett oändligt tack skyldig", säger han. "Det är ju dom som är hjärtat i småföretagen - dubbel bemärkelse. Dom tar emot beställningar, administrerar, sköter bokföring och kassa. Ett ofta hårt och besvärligt dubbelarbete vid sidan av att sköta ett hem. Vad vore åkaren utan denna fantastiska hustru!" Själv gifte sig Hjalmar 1933. Med 500 kr hopskrapade bildade han sitt bo. "Köpa kontant skulle man på den tiden", säger han. Själva bröllopet var också ett äventyr. Han berättar: "Min fästmö arbetade i Linköping och skulle åka till sitt hem - en sträcka på tio mil. Färden gick naturligtvis med en åkarkollega. Men strax utanför stan började däcken skjuta - kvaliteten på däck var urusel. Efter fem mils färd och upprepade lagningar blev man tvungen att övernatta i Boxholm och först dagen därpå anlände bruden till hemmet. Men hos prästen blev det ja, i alla fall." Att reparera bilen på vägen var något självklart på 30-talet. Två drivaxlar fanns alltid med i utrustningen. Plankstumpar och domkraft var andra livsviktiga attribut i bilens verktygslåda. Ett lastbilsdäck kostade ca 400 kr i slutet på 20-talet. En svindlande summa för en usel produkt. "Jag minns att jag köpte mitt första däck till bruttopris - ung och grön som man var", berättar Hjalmar vidare. "Efter en tid hörde jag att andra fick 25 procents rabatt. Redan då hoppades jag på en tid när man skulle slippa bli lurad på priset - vilket ju blev möjligt tack vare Såifa." Under den stora byggnadskonflikten i början av 30-talet fanns knappast något jobb att få. Då skulle Sturefors fideikommiss sälja ett parti ekstockar till Åtvidabergs Industrier. Man frågade Hjalmar Albinson om det gick att köra dem med lastbil. Vissa stockar vägde upp till fem ton och hästtransport var uteslutet. Inte heller bilarna klarade av den lasten, men Albinson tackade ja. "Jag gjorde en enaxlad släpvagn av bakaxeln till en T-Ford, tillverkade en handdriven lyftkran och åtog mig jobbet. Förvåningen var stor och folk tyckte jag var stollig. Men med den ena änden av stocken på bilen och den andra på kärran körde jag upp till nio lass per dygn. Sträckan var ca 2 mil. Någon bilprovning existerade inte och det gällde att ta det försiktigt. Men allt gick bra och jobbet varade i nästan fyra år."
Så gick det till att överleva som åkare på den tiden. "Det var spännande som det värsta pokerspel", säger Hjalmar, "men jag kan inte påminna mig att jag ens tänkte på att ge upp."
Lastbil tillhörig Albinssons åkeri. Vid ratten Karl-Erik Andersson, Norrliden
Andersson, Allan (1910-1992) – lantbrukare och aktiv i upprustningen av Fornhemmet
Allan Andersson In memoriam
Vi är tacksamma för Allans stora och betydelsefulla insatser inom vår hembygdsförening. Fornhemmets upprustning och skötsel låg honom varmt om hjärtat. De vackra hägnaderna kring hela området och hans noggranna dagboksanteckningar vittnar bland mycket annat om detta. Vårt forskningsarbete om bygden och all annan verksamhet inom föreningen bär mycket av Allans prägel. Vi bevarar Allan i ljust minne.
För Wist Hembygdsförening INGEMAR CARLSSON
Biografi
Allan Andersson föddes i Horn 1910 och dog 1992 i Sturefors. 1916 kom han med föräldrarna till Övre Ullstämma Norrgård.
Efter avslutad skolgång arbetade han först hemma hos sin far. 1941 övertog han gården samtidigt som han gifte sig med Stina, f. Gustavsson. 1977 slutade han med lantbruket och bosatte sig i Sturefors. Under många år har han engagerat sig i hembygdsforskning, bland annat var han mycket delaktig i upprustningen av Fornhemmet i Bjärka-Säby.
Börie i Bäck (1600-talet) – stenhuggare, tillverkare av predikstolar
Stenhuggaren Börie i Bäck var en man som skymtar förbi i Vist tidiga kyrkobok. Hans arbeten finns fortfarande bevarade på en del platser i Östergötland och även utanför landskapet. Att Börie Eriksson, som var hans fullständiga namn, hade sina rötter i Vist råder knappast något tvivel om. Hans fader bör av namnet att döma ha varit den gamla sockenmannen Erik i Bäck som dog 1650, det året då "starka sjukan" härjade som värst.
Dopfunt av Börie i Bäck
Börie arbetar nu med färdigställandet av en predik-stol som Sophia Stenbock skänkte till Vist kyrka 1650. Predikstolen förstördes tyvärr vid kyrkobranden. Dopfunten i Vist kyrka är också den ett arbete av Böries hand. På kyrkogården har vi gravstenen över Peder Månsson. Något skriftligt bevis att det var Börie som utfört den finns inte men det är väl nästan otänkbart att någon annan skulle ha gjort den då Börie är fullt sysselsatt i Vist och närliggande orter vid denna tid.
Spis av Börie i Bäck
År 1650 ser vi åter hans namn i kyrkoboken, då föddes "Börie stenhuggares i Bäck oäkta dotter Kerstin benämnd". Den lilla dottern dog samma år i mässlingen.
Börie har i det tidiga 1650-talet stora arbeten igång på Visingsö. Per Brahe den yngres hustru är död och i Brahekyrkan på Visingsö uppfördes ett pampigt gravmonument i kalksten och marmor vilket till största delen är tillverkat av Börie.
1656 arbetade Börie med en predikstol till Brahekyrkan i Gränna (som också den är förstörd genom brand). Det var sista gången som Böries namn förekommer i något källmaterial. Detta behöver inte innebära att Börie dog vid den tidpunkten, bara att papper har förkommit under den långa tid som har förflutit sedan Börie var verksam. Var och när Börie Eriksson dog vet vi inget om.
Förutom de ovan nämnda arbeten som Börie utförde i Vist, nämns här ytterligare något av hans produktion som finns på andra ställen i Östergötland.
Gravstenar i Linköpings domkyrka
Guldsmeden Wallentin Wefers, död 1671. Stenen ligger i golvet intill väggen rakt norr om högaltaret.
Sten- och diamantsliparen Peter Remer, död 1674. Stenen, som höggs på 1650-talet, ligger i södra koromgången.
Inte långt därifrån, närmare södra väggen, en något mindre sten, som Lucia Hansdotter Grönevald låtit hugga för sig och några av sina anhöriga. Stenen är huggen på 1640- eller 1650-talet.
Elin Eriksdotter, död 1645 och hennes tre män, Simon Andersson, död 1637, Daniel Jonae Kylander, död 1641 och Samuel Petri Brasch. De två sistnämnda var lektorer vid gymnasiet i Linköping. Stenen är mycket sliten.
Grebo kyrka
I koret gravsten över kyrkoherde Nils Svenoni, död 1646. Stenen är mycket sliten. Ett epitafium över samme man skulpterat i trä.
Askeby kyrka
Gravsten över kyrkoherde Nils Svensson, död 1673, och hans maka Anna Isaksdotter, död 1648.
Åtvids kyrka
Gravsten över Nils Assarsson Mannersköld, död 1655, och hans maka i andra giftet Anna Wrangel. Kullerstad kyrka Gravsten över Erik Rosenstråle, död 1643, och Anna Ribbing.
Ekdahl, Tage (1908-1982) – lantbrukare, Hembygdsföreningens förste ordförande
Tage Ekdahl In Memoriam
Tage Ekdahl
När lantbrukare Tage Ekdahl avled för några dagar sedan (1982-05-10) hade han varit ordförande i Vists hembygdsförening sedan dess bildande 1976.
Foreningen skapades först och främst för att försöka återställa Bjärka-Säby fornhem i det skick som 1800-talsgården hade då den blev museum på 1920-talet.
Fornhemmet varför några år sedan så förfallet att många misströstade om möjligheterna att ens rädda en ringa del av gården till eftervärlden. Men nu står den åter i gott skick till glädje inte bara för hembygdsföreningens medlemmar - utan för besökare från hela Linköpingstrakten. Och även om det storartade renoveringsarbetet är förtjänsten av många människors oegennyttiga insatser så hade det aldrig kommit till stånd utan Tage Ekdahl.
Hans envisa optimism såväl i grovarbete som i nödvändiga kontakter med antikvariska myndigheter var den smittande kraften som förtog alla svårigheter och bit för bit återskapade en rest av äldre tids bondeverklighet.
Tomrummet efter honom i hembygdsföreningen känns desto större som han i allt vad föreningen företog sig alltid visade denna okuvliga men lågmälda handlingskraft - parad med ljus livssyn och stor generositet.
Vists hembygdsförening gm OLA PERSSON
Biografi
Tage Ekdahl föddes 1907 och dog 1982
Efter genomgången lantmannaskola på Hamra och Bjärka-Säby arbetade han bl. a på Örneströms och Fiskebys lantbruk. 1935 kom han som bokhållare till Koberg i Västergötland och 1940 till Gåsevadholm i Halland. Efter att ha arrenderat Rolfsåker 1948-62 flyttade han åter till Östergötland, där han brukade Wessentorp till 1978. Under tiden i Halland var han starkt kommunalt engagerad och hans stora fritidsintresse under senare år var Wist hembygdsförening i vilken han var ordförande från föreningens start 1976.
Ekman, Oscar (1913-2002) – agronom och ansvarig för egendomen Bjärka-Säby, aktiv inom politik, kyrkan och en rad föreningar
Minnesord
Oscar Ekman har avlidit 89 år gammal
Agronomen, förre ryttmästaren i kavalleriets reserv, Oscar Ekman, Bjärka-Säby, 89, har avlidit. Han var son till godsägare Oscar Ekman och hans maka Anna, född Sondén.
Efter studentexamen vid Linköpings högre allmänna läroverk 1931 följde reservofficersutbildning i Skövde och på Karlberg. Därefter studier i England och Tyskland. Under andra världskriget var Oscar Ekman inkallad och anmälde sig även som frivillig till finska vinterkriget. Militärledningen ville dock inte avstå sina reservofficerare i rådande krisläge.
Han avlade agronomexamen vid Lantbrukshögskolan i Ultuna 1942, blev ämneslärare vid Bjärka-Säby lantbruksskola samma år och rektor för skolan 195 1. Oscar Ekman förvaltade familjeegendomen Bjärka-Säby till 1980, då nästa generation tog över.
Oscar Ekman var mycket engagerad i kommunala och kyrkliga frågor och var under sina aktiva år bland annat ledamot av Vårdnäs kommunfullmäktige samt ordförande i Vårdnäs kommunalnämnd 1951-63, då kommunen införlivades med Linköping. Han var ledamot av Vist kyrkoråd och ordförande i Vist kyrkofullmäktige 1973-85 och kyrkvärd i Vist kyrka i femton år. Oscar Ekman var även ordförande i Vist-Vårdnäs-moderaterna, ordförande i det lokala Hushållningsgillet 1965-76 samt ordförande i Vist skytteförening i cirka 35 år och vice ordförande i Östergötlands skytteförbund.
Dessutom var Oscar Ekman medlem i en lång rad föreningar. Bland annat Riksföreningen Sverigekontakt och Rotary låg honom varmt om hjärtat. Han stödde generöst många ideella organisationer och välgörande ändamål.
Han sörjs närmast av hustrun Margit, född Hagander, samt barnen Caroline, lågstadielärare, Marie, sjukgymnast, Oscar, civilekonom, och Fredrik, civilekonom, samtliga med familjer.
*
En lugn och mycket intresserad bygdeman, ett gott stöd, är inte längre med oss i Wist hembygdsförening. Att vara men inte synas var något som gick i arv från tidigare generation. Inget var omöjligt när vi kom och ville ha hjälp. Vår emigrantbok forskades fram i flygeln på Bjärka-Säby. Ekman släppte till lokal och kom ofta in och undrade hur det gick när vi satt där två kvällar i veckan.
Vi glömmer inte när Oscar Ekman delade ut Sveriges första pris i JUF:s rikstävlan Min hemsocken till Paul Aineström.
Uppgörelsen om fornhemmets bevarande vittnar också om Oscar Ekmans intresse för vår bygds historia. Våra varma tankar är hos familjen Ekman på Bjärka-Säby.
ANITHA DAHLSTEDT och INGMAR CARLSSON
för Wist hembygdsförening
Gustaf i Berglund (1849-1918) – torpare och författare
Gustaf i Berglund
1849-1918
Blyertsteckning av G. Börjesson 1916Gustaf Andersson i Berglund med familj.
Gustaf Andersson växte upp i torpet Berglund under mycket fattiga omständigheter. Det var hans far som odlade upp torpet och det övertogs 1880 av Gustaf.
Gustaf var en mycket märklig människa och via följande länkar finns en biografi, uppteckningar av Tullia Lundblad och Tyra Karlsson samt exempel på hans dikter att läsa.
Göransson, Samuel (1892-1981) – skulptör och målare
Träskulptören på Kvarntorpet Den 3 april 1920, - alltså på dagen för 50 år sedan - blommade blåsipporna överdådigt i Bjärka-Säby, fåglarna sjöng och livet log. Som en målad duk med färgens friskhet bevarad framträder minnet hos 78-årige Samuel Göransson på Kvarntorpet i Bjärka-Säby, ty det var den dagen han gifte sig med sin goda hustru Maja. Han var en ung målargesäll, som fortsatte i sin faders hantverk på godset. I dag är han pensionerad målarmästare, en högrest, spänstig gosse i polotröja och med ädel profil. I snövallen vid förstutrappan står skidorna vårdslöst nedstuckna och klara för en tur. Naturligtvis gjorde han i år liksom förr en sportslig insats på Skidans dag. Samuel Göransson är konstnär av födsel och ohejdad vana, främst då en träskulptör, med förkärlek för altarskåp - han var representerad med ett sådant på Östgöta konstförenings vårsalong för tre år sedan. Här på Kvarntorp, idylliskt beläget på ett näs vid Stångån, har familjen bott i 46 år och huset är ett levande vittnesbörd om ägarens skapande fantasi, hans pietet och kärlek till de vackra tingen. Ovanför den väggfasta hörnsoffan står två skulpturer av östgötakonstnären Anders Wissler, född 1869 och kanske mest känd som skapare av den väldiga fontänen Tors fiske på nuvarande Mariatorget i Stockholm. Wissler var kusin till Samuel Göranssons mor. På gamla porträtt i Kvarntorp kan jag följa denna östgötasläkt tillbaka i tiden: Ingevald Jonsson, född 1712 och sedermera antog familjenamnet Wissler, var klockare i Vist utanför Linköping; hans son Magnus född 1762 var också klockare i Vist, liksom dennes son Anders, född 1789. Att jag nämner denna släktförankring i Vists församling har sitt speciella intresse, ty det skulle bli Samuel Göranssons son Per - känd konstnär med verksamhet förlagd i Oslo, dels i Bjärka-Säby - som för några år sedan fick utföra den stora takmålningen i Vist kyrka, där han för övrigt biträddes av sin far. I samband med dekorationsarbetet skänkte Samuel en rikt skulpterad sparbössa till kyrkan - dessutom påbörjade han 1965 sitt största arbete: ett altarskåp i polykrom träskulptur, 100x200 cm stort. Det blev färdigt i år och hänger sedan påsken på prov i kyrkan. Centralmotivet är Kristus inför Pilatus. På nuvarande stadium skall jag inte ingå på närmare bedömning av konstverket. Det är emellertid många altarskåp som hunnit skulptera, måla och förgylla under årens gång. Hemma i Kvarntorp stannar jag inför tre av dem: Syndafallet, Julevangeliet och Korsfästelsen. De är utförda i en mustig, primitiv stil och förmedlar konstnärens renhjärtade upplevelse av de bibliska texterna.
Och Samuel Göransson berättar att han vid sidan om sitt ordinarie arbete snidat i trä nästan hela sitt liv. Och ingen behöver tvivla på detta. Där är en mycket tidig relief föreställande slaget vid Stångebro och dominerad av Karl IX till häst; och där en fantasifullt skulpterad brudkista från 1931, kallad Hymn till hantverket. Och alltjämt fortsätter han med oförminskad kraft i sin verkstad, som är inhyst i Bjärka-Säby gamla elkraftverk, som nedlades 1920 och vilket han har strax bakom knuten. Men i dag är det som sagt guldbröllop i Kvarntorp. I övre hallens tak vandrar Adam och Eva i Lustgården, skildrade av Samuels pensel i kärlekens vårtid, och fru Maja lyfter ned gitarren från väggen och spelar som när det en gång begav sig. Tehå
Östgöta Correspondenten 771115
Samuel Göransson 85 år på söndag lägger sista handen vid monumentalverk
Samuel Göransson
S Göransson, målarmästare, står det i telefonkatalogen. Bakom denna anspråkslösa uppgift döljer sig en dynamisk personlighet och en stor konstnär. Att han fyller 85 på söndag syns ingalunda på den ungdomliga gestalten, han rör sig obehindrat i naturen, där han ofta strövar och söker inspiration. Hans kraftfulla ansikte är nästan helt fritt från rynkor och hans intellekt är klart som en fjällbäck. Samuel Göransson har just lagt sista handen på sitt hittills största konstverk, det som betytt mest för honom och som han räknar som sitt förnämsta arbete hittills. En tre meter lång och en meter hög altartavla för Berga kyrka i Linköping. Den består av fem sektioner med ett centralmotiv med Jesus omgiven av fyra vitklädda gestalter under devisen Kom till mig Ni alla som arbetar och är betungade. På de åtta omgivande bilderna får man följa Jesus från bergspredikan i olika episoder till uppståndelsen och himmelsfärden. Den är utförd i polykrom trärelief och är hans tredje altartavla. De andra finns i Vists kyrka och i S:t Hans kyrka i Linköping. Dessutom har han gjort ett altarskåp till församlingshemmet i Vist. I Vists kyrka har han för övrigt varit sonen Per behjälplig med målningarna i taket och i den kyrkan finns även en sparbössa av hans hand, vackert dekorerad med de fyra evangelisterna. Han började i sin fars lära som yrkesmålare vid nio års ålder och var sedan yrket trogen under hela sitt liv. Men han här varit intresserad av träsnideri sen barndomen och han har alltid en brädbit liggande ifall en ide skulle dyka upp. Och det gör det allt som oftast att döma av de många trätavlorna som finns i ateljén. Han är mycket blygsam och ödmjuk inför sin konst och det är väl anledningen till att han debuterade vid en utställning så sent som för tolv år sedan, på Östgöta konstförenings vårsalong. Det var mer av en tillfällighet att så skedde, en av sönerna hade fått en tavla, Syndafallet, i födelsedagpresent men han förmådde sin far att i stället sända den till vårsalongen, där den blev antagen. Han har sedan deltagit i ett flertal utställningar i Östergötland men även i Stockholm på Galleri Heland.
LARS GUTH
Göransson, Per (1924-2008) – målare och textilkonstnär
Per Göransson
Yrke: Målare, textilkonstnär. Född: 19240508 Död: 20081225 Familj: Hustru Eli-Marie, tre döttrar och sex barnbarn. Studier: Konstfack, Stockholm, Statens kunstakademi, Oslo och Accademia di bella arti, Firenze Italien. Separatutställningar: På flera platser i Sverige, Norge, Italien och Tyskland. Utsmyckningsarbeten: Flera stora som gjorts tillsammans med Eli-Marie.
ÖC 1965-mm-dd.
Konstnär med glädje i färgen målar på taket i Vists kyrka
Vist kyrka
När jag träffar honom första gången sitter han på en ställning högt uppe under taket i Vists nya kyrka och målar Maria i ett fält av sexuddig stjärna. Han måste vara glad i färger, konstnär Per Göransson. För det han skapar i taket går i blått, rött och vitt. Maria i Betlehemsstjärnan har blivit en vacker symbol, skapad av en konstnär, som har en klar blick för färger som värmer och ger ett glatt intryck. Men bakom detta konstnärliga skapande i Vists kyrka ligger ett intensivt arbete.
Högar av skisser har arbetats fram. Många kompositioner har åstadkommits och många penslar har slitits för att få fram de rätta färgerna. Och temat har han hämtat ur bibeln från tredje trosartikeln, den helige andes duva - en vit med gloria. Kanske att det var lättare att som målarlärling ta till penseln och stryka stugorna i sin hembygd, Vists församling. Man behövde då inte tänka på så fina färger, säger han. Men här i taket på Vists kyrka måste det bli färger av mycket hög kvalitet. Visst har det gått åt färger att pryda och smycka ett tak i storlek på 400 kvm. Men jag har hållit mig till de tre färgerna, blått, rött och vitt, och med dessa färger har jag åstadkommit något som jag tycker skapar glädje, ro och eftertanke. Han stod där högt uppe på sin rullande ställning och målade. Han behövde inte ens flytta på den. Ett rop och andra mannar, arbetande på kyrkgolvet skjutsade ställningen till den nya platsen. Enda störande momentet var nog det dundrande borret i golvet. Men inget störde honom i hans skapande i bilder och symboler. Han arbetade skickligt, och penseln förde han snabbt fram och tillbaka med ett öga då och då på den 6 meter långa arbetsskissen. Han trivdes med sitt kyrktak. Han sysslade med ett kyrkomåleri, som ville ge ett budskap, ett glatt sådant. Och han har lyckats fint, konstnär Per Göransson, i sin hembygds kyrka. 1962 började han skissa upp idén och fortsatte på vintern i konstnärsbyn hemma i Oslo. Hösten 1963 hade han komponerat fram det slutliga förslaget - det som sedan gick till kyrkorådet, domkapitlet och byggnadsstyrelsen. Det blev sedan många arbetsskisser i färger. Den rullande ställningen byggdes upp vid altaret. I taket växte här fram treenighetens symbol omgiven av evighetens cirkel. I det andra fältet arbetade konstnären fram Den helige ande, som återgivits med en duva, som sitter i en tolvuddig stjärna. Detta symboliserar de tolv apostlarna, när de går ut för att predika evangelium. Så kommer Maria i ett fält med en sexuddig stjärna - Betlehemsstjärnan, över orgeln finns det ett mittfält med en sol, som symboliserar universum. På sidostyckena återfinner man de fyra evangelisterna och de övriga apostlarna. Över huvudet på var och en av dem finns ett attribut, som anger vem det är eller föreställer. I sidostycken har även målats in små symboliska tecken, så att man kan läsa sig till tredje trosartikeln. Ett Mariamonogram finns på ett ställe jämte de fyra urelementen - eld, luft, jord och vatten.
KRISTET BUDSKAP Det är färgsammanställningen i blått, vitt och rött och innertakets storlek som medverkat till att takutsmyckningen blivit så vacker. Inga störningar har förekommit. Jag fick vara i fred med min Herre under taket, säger konstnären, som betonar att han med sin takmålning velat förmedla ett kristet budskap i symboler och färger till kyrkobesökaren. Präst och församling är för övrigt glada i taket, blir hans slutkommentar.
ÅTTA ÅRS UTBILDNING Han lärde sig målaryrket grundligt, målade stugor och stugknutar i Vists församling. På konstfack i Stockholm började han 1946 och gick där fyra år. Fortsatte sedan på akademin i Oslo i tre år. For till Florens och gick som ende europé på konstakademin. De andra eleverna kom från Turkiet, Indien och Sydamerika. Men Florensvistelsen var nyttig. Där fick man lära sig de gamla frescomästarnas teknik, säger han. Och ynglingen från Vist har haft framgång. I en skola i Gamlebyen i Oslo har han gjort en stor väggmålning. Fått första pris två gånger tillsammans med sin fru, textilkonstnärinnan Eli Maria Johnsen. Smyckat en skola utanför Oslo med en stor vävnad, där temat var Jordens barn, och sedan vann man den stora tävlingen som gällde utsmyckningen av Stavangers nya moderna bibliotek. Vists kyrka står nu färdig - invigs av biskop Askmark på påskdagen - med kyrktorn, kyrkklockor och har i innertaket fått en kyrkomålning, utförd av en hembygdens son. Men från den gamla brunna kyrkan har man kvar Madonnan från 1400-talet, som nu fått en plats i den nya kyrkan. Konstnärsparet Per Göransson och Eli Marie Johnsen utställer nu sina fyra stora gobelänger, skisser, foton, garnmaterial på Kunstindustrimuseet i Oslo och sedan bär det i väg direkt till Stavanger för överlämnande av de fyra gobelängerna. Det blir emellertid en ny utställning i Oslo efter Stavangerbesöket, då utställer Eli Marie Johnsen tillsammans med två andra norska textilkonstnärinnor vävnader. Ean
Per Göransson
Östgöta Correspondenten 20040506
80 år och mycket produktiv "Plankstrykare" blev erkänd konstnär
Ett svensknorskt möte för mer än 40 år sedan på Konstfack i Stockholm blev det lyckliga äktenskapet mellan Eli-Marie Johnsen och Per Göransson. På lördag fyller han 80 år och det firar han med familj och vänner på Gunnarsbo i Bjärka-Säby.
HAR DEN ÄRAN
På den tiden, då de små lantbruken bar sig, var Gunnarsbo en av Bjärka-Säbys arrendegårdar. Nu är den konstnärsparet Eli-Marie och Pers sommarbostad. Den enkla, lantliga idyllen Gunnarsbo värmer särskilt Per, eftersom Bjärka Säby är hans barndoms hemtrakter. Han föddes och växte upp på närbelägna gården Kvarntorp. Fadern var målare och anställd på Bjärka-Säby egendom. Det yrket blev också Pers, när både han själv och hans närmaste omgivning, så fort han slutat folkskolan, ville att han skulle tjäna pengar.
Andra talanger Men den unge målaren på Bjärka-Säby visade på fritiden tydliga teckningstalanger. Det förde honom till nuvarande Anders Ljungstedts gymnasium och en dekoratörslinje. Efter en tid i den utbildningen, sa en av lärarna: - Du ska till Konstfack Efter en tids debatt i det göranssonska hemmet sökte Per den rekommenderade utbildning och kom ganska snabbt in på en återbudsplats. Resten är en lång och händelserik solskenshistoria. Per lyckades med sina studier. Han finansierade dessa med att på fritiden vara "plankstrykare". Mötet med textilkonstnärinnan Eli-Marie ledde 1953 till äktenskap. De växande norska intressena gjorde sedan att Per sökte vidareutbildning på kunstakademien i Oslo.
Tre hemmadresser Strax därefter fick han ett ett-årigt studiestipendium. Det spenderades i italienska Florens. Stipendiet och upplevelserna satte sina spår. Både Per, Eli-Marie och den då växande familjen trivdes utmärkt i Italien. Nu, cirka 40 år senare, har konstnärsmötet i Stockholm i början på 50-talet, resulterat i att de båda huvudpersonerna har tre hemmadresser på sina visitkort Där står en i Bjärka-Säby, en i Oslo och en i Imperia, som ligger i norra Italien, inte långt från Evert Taubes "Colla Bella", där enligt vistexten "geten skuttar och man kan vandra ostörd utan kläder".
Fortsatt aktivitet Båda är alltjämt mycket aktiva som konstnärer. I fjol ordnades en utställning, på Charlottenborgs slott i Motala. När jag frågar om han sålde bra, svarar han: - Det gick ihop. Han ser på mig på ett sätt, som gör att jag inte frågar mer om ekonomin. Nu ska det firas på Gunnarsbo. Det blir i år lämpligt på själva födelsedagen, eftersom 8 maj är på lördag. Då kan alla som fått inbjudan, följa Pers eleganta vägbeskrivning till den gamla arrendegården Gunnarsbo Vid vägs ände ser man först ett stort uthus med ateljéfönster i taket. Då vet man att man har kommit rätt. BÖRJE GUNNARSSON
Per Göransson med hustru och Ingmar Carlsson 2003-04-13.
Henriksson, Selma (1875-1956) – sjuksköterska och föreståndare för fattigstuga och ålderdomshem
Syster Selma
Selma, Fia och Greta
Selma Olivia Henriksson föddes i Brattfors i Värmland 1875-12-23. Hon utbildade sig till sjuksköterska och blev 1903 ansvarig för Källsäter fattigstuga i Wist.
Efter att ha blivit sjuk flyttade hon vintern 1911 hem till föräldrarna i Brattfors.
Den 1 september 1913 kom hon tillbaka till Wist för att ta över ansvaret för det nybyggda ålderdomshemmet. Den arbetsuppgiften hade hon kvar till sin pension 1942?
När hon började skriva dagbok vet vi inte säkert och inte heller när hon slutade. I denna bok kan vi läsa innehållet i tre fullskrivna dagböcker från åren 1907 till 1916. Selma ger oss en fascinerande inblick inte bara från livet på ålderdomshemmet utan också från samhället där utanför. Selma hade kontakter på alla nivåer i samhället. Socknens riksdagsman och noblessen på Bjärka-Säby och Sturefors gjorde då och då besök på ålderdomshemmet ofta medförande ytterst välkomna gåvor.
Tillvaron på ålderdomshemmet beskrivs naturligtvis ingående och det är svårt att förstå hur hon orkade med det hårda arbetet och alla vaknätter hos sjuka och döende.
Selma var en mycket religiös människa. Hon var frälsningssoldat och en flitig besökare i Hvilans missionshus.
Selma Henriksson fick aldrig någon egen familj. Efter sin pensionering 1942 flyttade hon tillbaka till Brattfors där hon dog 1956.
Via Ragnar Persson har Hembygdsföreningen fått en mycket intressant dagbok skriven av syster Selma Olivia Henriksson under de första två decennierna av 1900-talet. Hembygdsföreningen gav ut dagboken i bokform under hösten 2008. Nedan finns en länk till några utdrag av dagboken. Boken kostar 50 kr och kan köpas via föreningens kassör.
Här kan du öppna en pdf-fil innehållande några korta avsnitt ur dagboken
Det måste påpekas att delar av dagböckerna är mycket svårlästa varför det finns en del frågetecken i texten.
Uppdaterad 2018-03-19
Johansson, Olga (1923-2012) – aktiv i Fornhemmet
Olga Johansson
Olga Johansson *1923-10-07 +2012-05-30
Jungenfeldt, Karl G. (1931-2016) – nationalekonom och professor vid Handelshögskolan
Karl G Jungenfelt
1931 - 2016
Nationalekonom från Sturefors med stor betydelse för svensk nationalekonomi under 1900-talets senare del
Professor emeritus Karl G Jungenfelt
Karl Gustav Jungenfelt föddes 1931 som Karl Gustav Johansson och växte upp i Sturefors i Östergötland. Karls far var inspektor på Sturefors gods. Redan i folkskolan i Surefors visade Karl Gustav studiebegåvning och i gymnasiet i Linköping gick han reallinjens matematiska gren, en utbildning som gav en utmärkt grund för en blivande nationalekonom.
Karl G Jungenfelts framgångsrika levnadsbana har uppmärksammats i tidskriften "ekonomisk debatt" nr 5 2021, ledande forum i Sverige för bred presentation av ny, svensk nationalekonomisk forskning. "Ekonomiporträttet - Karl G Jungenfelt" är skrivet av nationalekonomerna Peter Englund, Henrik Horn och Mats Persson och ger en bred och uttömmande beskrivning av vår hembygds kanske inte så kända men betydelsefulla son. Med tillstånd av författarna läggs beskrivningen upp på vår hemsida.
Karlsson, Edvin (1887-1958) – lantbrukare och skribent
Edvin Karlsson i Stohagen
Edvin Karlsson föddes i Linköping den 27 mars 1887 och dog också i Linköping den 13 februari 1958. Efter att ha tagit över arrendet av torpet Åndebäck under Sturefors som han brukade från ca 1917 till 1940 blev han nattvakt på Sturefors. Han flyttade då till Stohagen som ligger mellan Sturefors och Vreta by. Under denna tid skrev han den folkliga krönika om Sturefors varav delar återges i det följande. 1949 fanns en artikel om Edvin Östgöta Correspondenten. 1950 gjordes ett reportage om Edvin i tidningen Östgöten.
Jon Edvin Karlsson född i Linköping 27/3 1887.
Edvin kom 31/3 1890 med sina föräldrar till Åndebäck i Grebo s:n. Åndebäck tillhör Sturefors egendom. Gifte sig första gången 26/10 1917 med Mia Charlotta född Andersson som var född 1/9 1888 i Vist. De hade två barn i äktenskapet:Son: John Erik, f. 251126 i Linköping. Dotter: Signe Emilia f. 180903 i Grebo. Dessa två utflyttade från Vist till Linköping domkyrko 8/12 1961.
Flyttade 15/3 1940 från Grebo till Stohagen i Vist. Stohagen tillhör Sturefors gods. Hustrun Mia Charlotta död 28/4 1944.
Edvin gifte sig andra gången 7/7 1955 med Inga-Brita Nilsson från Linköping. Bosatte sig i Linköping (Domkyrkoförsamlingen) 3/8 1955.
Det kan ej med säkerhet anges när Edvin övertog arrendet av Åndebäck då kontrakt härpå saknas. År 1915 brukar hans far Åndebäck. År 1921 finns Edvin som brukare där. Det är väl troligt att han övertog arrendet 1917 när han gifte sig.
Edvin Karlsson är begravd 23/2 1958 i familjegraven på Vist kyrkogård.
Edvin Karlssons föräldrar var båda födda i Vist:
Fadern Johan Alfred Carlsson i Dala 2/5 1851.
Modern Emma Johanna Gustafsdotter i Sadelmakarhemmet 25/7 1852.
Farföräldrarna, som brukade Dala i Vist, var Carl Anders Carlsson, född i Wässentorp, Vist 11/8 1815. Johanna Pärsdotter, född i Linghem, Törnevalla 24/3 1817
Ur Östgöta Correspondenten lördag 13 december 2003
En allkonstnär fyller hundra år.
Victor Carlsson
TÖRNEVALLA
I dag fyller Victor Carlsson från Törnevalla hundra år. När jag träffade honom inför födelsedagen berättade han entusiastiskt om sitt liv och sina minnen.
Karl Axel Victor Carlsson föddes den 13 december 1903 i Bäck, utanför Sturefors, där han växte upp med sina sex syskon, De bodde på en ganska stor gård, med fyra-fem kor, två hästar, oxar, höns och grisar. Vid fem års ålder dog hans käre far, modern dog tio år senare. Systern Elma hjälpte då till hemma, medan Victor fick bo och växa upp hos en av sina farbröder.
- Jag minns en gång när jag och min farbror var ute och gick på isen. Men efter en stund blev jag trött och farbror tog en grankvist som han gjorde en pulka av och drog mig på.
Tog ledigt
Skolan var inget favoritställe för Victor. I småskolan gick man varje dag, medan man bara gick varannan dag i storskolan (motsvarande mellanstadiet i dag). De hade matsäck med sig varje dag och fick mycket läxor - läxor som Victor inte var intresserad av. Istället "tog han ledigt" ibland och gick genom hagar och skogar. I skogen fanns nämligen en stor myrstack, där Victor satt och räknade myror och förundrades över den enorma kraften i deras små kroppar. Han berättar mer från barndomen:
- Jag och en vän gick mellan Sturefors och Hovetorp. Vi gick där och åt smultron så vi blev mätta. Efter ett tag hittade vi en ungefär 40 cm lång rörstump som vi tog med oss hem. Vi monterade den på en lavett med två hjul, så att det blev en kanon! Vi hade ju sett kanonerna vid Sturefors Slott. Så jag tog lite krut och eld, och sköt mellan tre ladugårdar - och vilket eko!
Uppfinnartalang
Victor skrattar åt minnet och ser lycklig ut. "Kanonen" fick han sedan skjuta salut med på fester och bröllop. Han har uppfunnit mycket i sina dar. Bland annat gjorde han snabbtelefoner mellan gårdarna och enkla radioapparater. Ljus gav han även till gården - med hjälp av batteri och en turbin som drev en bilgenerator. 1915 började han framkalla sina egna foton.
När det var dags för lumpen, låg han som rekryt på I4 i Linköping. Vid tjugo års ålder tyckte han att det var dags att finna något annat jobb än det han hade på gården där hemma. Han började som skogsarbetare, där han fick en krona per meter ved. Som högst blev det fyra meter varje dag ...
1924 träffade han sin blivande fru, Alice. Fem år senare gifte de sig i Grebo prästgård, och fick så småningom sju barn. I samband med giftermålet såg de en annons i en tidning där man sökte en vaktmästare till Törnevalla missionshus. Båda var starkt troende och med i missionskyrkan sen barnsben, så varför inte? De ringde och fick klart för sig att deras nya hem skulle bli i Törnevalla missionshus. Victor hade ännu kvar jobbet som skogsarbetare i Sturefors och cyklade de två och en halv milen varje måndag på trasiga däck som hölls ihop med hjälp av skosnören. I veckorna bodde han hos systern och hennes man.
Hemlighet i vedbon
1931 började han på ett tröskverk, där han fick högst fyra kronor per dag. Inkomsten var dessvärre inte så stor, ett år hade de inte råd med julklappar åt barnen, och Alice var så ledsen. Men Victor hade en hemlighet. Varje kväll satt han ute i vedbon. När julafton kom, tog pappa Victor fram två paket, som innehöll två docksängar. Fadern blev självklart barnens idol! 1950 fortsatte han att hugga ek, men i Törnevalla, och kunde nu bo hemma hos sin älskade familj även i veckorna. Victor lagade även skor, fotbollar och andra skinnsaker samt hjälpte många i omgivningen, precis som hans hustru gjorde. De blev paret som verkligen älskade varandra - och som alla älskade! Han har även byggt ladugårdar bland annat - ja, säg nåt som Victor inte gjort! 1984 blev Linghemskyrkan klar, som han även hjälpte till att bygga. Rollen som vaktmästare avsade han sig efter 55 trogna år.
Tomt efter Alice
Hans älskade Alice dog i april i år och på begravningen fanns många sörjande. Nu blev det väldigt ensamt för Victor, trots att sonen Lennart bor kvar hemma. Barnen ordnade så att han kom in på Åleryds dagcenter två dagar i veckan. Här kommer förstås Victor också att firas och dottern Doris påminner honom om en flaggstång man har på bordet. - Ja, just det, ja. Det har inte blivit riktigt färdig än... Det kom något i vägen, skrattar Victor glatt. På dagcentret umgås man och hittar på olika saker att göra. Där finns tolv pensionärer, och tre tjejer som tar hand om dem. Även Victors barn är väldigt nöjda med verksamheten. Efter födelsedagen åker han med dottern Siw upp till hennes hem i Gävle, där han sedan ska fira jul.
Tillägg av hemsidesredaktören: Victor Carlsson avled den 2 april 2010 106 år gammal.
Carlsson, Ingemar (1925-2016) – lantbrukare och mångårig eldsjäl och ordförande i Hembygdsföreningen
Ur ÖC 2016-07-06
Minnesord över Ingmar Carlsson, 1925 - 2016
Ingmar Carlsson
En av Östergötlands mest kända lantbrukare, Ingmar Carlsson, på Styvinge gård i Sturefors har i den fagra midsommarveckan gått ur tiden. Hans största intresse förutom lantbruket var naturen, växterna och alla blommor.
Ingmar var med och startade Wist hembygdsförening 1976 där fornhemmet i Bjärka-Säby blev den centrala samlingspunkten och där de gamla husen som flyttats dit från närbelägna gårdar nu renoverades med varsam hand. Där trivdes verkligen Ingmar och ingen kunde som han berätta historien om alla de olika saker som skänkts och sedan många år bevarats där. Ingmar blev efter några år den givne ordföranden i Wist hembygdsförening, en befattning som han innehade tills för cirka fem år sedan då han i stället valdes till hedersordförande.
Posten som studieansvarig i Wist LRF blev han vald till 1955, en syssla som han innehade i nästan 60 år. Ingmar brann för studieverksamhet och hade alltid nya idéer. En kurs 1990 om maskinkostnader lade grunden till ett fruktbart maskinsamarbete mellan bönderna i trakten.
En enastående föreningsmänniska som varit med på hundratals olika möten om hembygden, växtcirklar och andra sammankomster har nu gått ur tiden. Vi önskar nu Ingmar en skön vila efter ett långt och verkligt innehållsrikt liv efter vilket han lugnt och stilla somnade in i hemmet på sitt kära Björkbacken i kretsen av sina närmaste.
Vi tror att han redan nu sitter i sin himmel, uppflugen på en traktor och harvar och sår för att sedan skörda allt det fina som han efter 91 års leverne på vår sköna jord har varit med och skapat.
Wist hembygdsförening genom Rune Sundström och Anders Ekdahl
Linder, Carl Wilhelm (1825-1882) – domprost och professor
Carl Wilhelm Linder
Av Brita Peterson
I Torpa Norrgård, Vist socken, föddes 1825 en pojke, vars namn med tiden skulle bli väl känt i de akademiska kretsarna i landet. Han gjorde något som vi i dag med ett modernt ord skulle kunna kalla en klassresa.
På fädernesidan härstammade han från en gammal bondesläkt som år 1800 inflyttade till Torpa Norrgård från Tjärstad socken. Hans mors släkt var en Torpasläkt som varit bosatt vid Eketorp under Bjärka-Säby sedan mitten av 1700-talet. Faderns namn var Daniel Persson, han hade 1816, vid 24 års ålder, ingått äktenskap med den 37-åriga Cristina Nilsdotter. På våren 1817 övertog Daniel arrendet av Torpa Norrgård. 5 barn föddes i äktenskapet. Vid Torpa-byns avveckling flyttade familjen till Landeryds socken och inköpte 1844 en gård i Månestad. Efter hustru Cristinas död 1856 flyttade Daniel till Uppsala och bosatte sig då hos sonen Carl Wilhelm. Troligen medföljde han därefter vid familjens flyttning till Lund där han ligger begravd på Östra Kyrkogården. På gravstenen står:
"Rusthållaren Daniel Persson Månestad
15/10 1792 26/4 1865
jämte sonsonen Sigurd Elias Linder"
Daniel Persson och Cristina Nilsdotters barn:
Pär August
* 1817-08-22
Avled 1817-09-04 av kikhosta, 13 dagar gammal.
Anna Maria
* 1818-09-10
Avled 1818-10-01 av slag, 22 dagar gammal.
Stina Sophia
* 1819-08-11
Avled 1821-04-12 av mässlingen, 1 år och 7 månader gammal.
Per Johan
* 1821-09-21
Avled 1830-06-28 genom drunkning, 9 år gammal.
Carl Wilhelm
* 1825-03-10
Avled 1882-10-20.
Som synes växte Carl Wilhelm upp som sina föräldrars enda barn. Kanske var detta en bidragande orsak till att han vid omkring 10 års ålder blev inskriven i Linköpings lärdomsskola. Faderns avsikt hade varit att sonen skulle antas till apologistklassen och förstärka sitt vetande, som troligen läraren Salmoni tidigare förmedlat. Men efter att ha prövat den blivande elevens kunskaper ansåg rektor att han borde placeras i lärdomsskolan. Möjligheten fanns, att om han inte motsvarade förväntningarna då flytta till den tidigare tänkta klassen.
Carl Wilhelm Danielsson, som han då hette, fortsatte på lärdomsskolan, vilket var mycket ovanligt för böndernas och torparnas barn vid denna tid. Efter ett par års skolgång förmedlade han också kunskaper till andra elever, vilket han fortsatte med under hela sin skoltid. Efter mogenhetsexamen i Linköping blev han 1845, alltså vid 20 års ålder, student i Uppsala. Först 1864 blev det möjligt att avlägga studentexamen i Linköping.
Efternamnet Danielsson bytte han under gymnasietiden till Linder. Orsaken till detta sades vara att det fanns ytterligare en elev i klassen med samma namn.
Han fortsatte sina studier i Uppsala, och eftersom han redan tidigt under sin skoltid visat fallenhet för språk, var det nu latin och grekiska som blev hans huvudämnen. Redan som gymnasist i Linköping hade han fått det Tranerska stipendiet1 som han också innehade under sina första år i Uppsala. Stipendiet var förenat med villkoret att årligen författa 200 verser på latin. Linder blev också känd som latinsk skald, bland annat för hyllningsdikterna vid kronprins Carls bröllop 1850, vid ärkebiskop af Wingårds död 1851 och professor Atterboms död 1855 o.s.v.
År 1851 avlade han filosofie kandidatexamen och samma år filosofie magisterexamen. Året därpå, vid 27 års ålder tog han sin filosofie doktorsexamen.
Linder var känd för att vara en hårt arbetande man. Följande historia från hans Uppsalatid stöder väl detta påstående. En kamrat till Linder skulle tentera i grekiska och bad honom om undervisningshjälp för att bli säkrare i sitt ämne. Linder svarade då: "jag är upptagen från kl. 5 på morgonen till sena aftonen, men om du vill komma kl. 4 varje morgon i fjorton dagars tid står jag till din tjänst". Det hände att den som skulle undervisas kom någon minut för sent, men aldrig Linder. Vid denna tid gick han även under namnet "Titanen från Vist". Av Uppsalastudenterna var han uppskattad för sitt flärdfria och effektiva sätt att undervisa.
År 1854 gifte Carl Wilhelm Linder sig med kyrkoherdedottern Ulrika (Ulla) Wallenberg från Hovs socken (* 1829-06-04). Ulrika tillhörde samma släkt som den i dag välkända finanssläkten. I äktenskapet kom med tiden att födas 13 barn, av vilka 12 nådde vuxen ålder.
Vid 34 års ålder, året var 1859, tillträdde han en tjänst som professor i grekiska vid Lunds universitet. Under sin tid i Lund utkom han med flera vetenskapliga arbeten, där det svensk-grekiska lexikon som han tillsammans med en medarbetare utgav 1862 räknas som ett av de viktigaste. Han inrättade också tillsammans med en kollega ett filologiskt seminarium2. Han var också inspektör för Östgöta och senare för Kalmar nation. 1864 företog han sin första utlandsresa, då med statsunderstöd. Tio år senare den andra, denna gång bekostad med egna medel.
Hans undervisning av studenterna var i Lund inte lika uppskattad som i Uppsala. Studenterna ansåg här Linder för en sträng och ofta kitslig tentator och ogillade starkt att han som den enda av professorerna behöll hatten på under föreläsningarna, en vana som han troligen medfört från Uppsalatiden.
Under tiden i Lund hade Linder studerat teologi och 1866 prästvigdes han vid 41 års ålder. Han önskade återvända till Östergötland. När platsen som domprost i Linköping blev ledig 1867 anmälde han sig som extra sökande. Men biskopen ställde sig avvisande till hans ansökan och angav som skäl att första steget i kyrkans tjänst inte borde vara som domprost, och tjänsten tillsattes med en annan sökande. Redan året därpå blev Linder utsedd till domprost i Västerås stift.
Hans förmåga att leda och organisera ansågs vara stor, varför han snart var ledamot av både stadsfullmäktige och landsting. Han blev även ordförande i Västmanlands fornminnesförening. Skolfrågor var hela livet ett av hans stora intressen. Han var också en av grundarna till Tärna folkhögskola. Han stred för att staden skulle få järnväg och representerade sin stad vid 6 riksdagar och 2 kyrkomöten. Som riksdagsman var han konservativ, men ställde sig utanför partierna. Han samarbetade ogärna med partier som stod längst till höger. Av Lantmannapartiet var han illa tåld på grund av sin yrkan på allmän värnplikt.
När domprosttjänsten i Linköping 1876 åter blev ledig, kallades Linder trots hårt motstånd, men med stöd av sin inflytelserika svåger landssekreteraren Adolf Wallenberg, att söka den lediga tjänsten. Motståndet, som även denna gång riktades mot hans planer kom från två håll, dels från biskopen, som kände Linder sedan Lundatiden och som ansåg honom alldeles för "världslig" för den tänkta tjänsten, dels från väckelserörelsens folk, där hade han ett starkt motstånd. Denna grupp människor såg i Linder ett "djävulens redskap". Vid röstningen vann han med överväldigande majoritet. Han utnämndes till domprost i Linköping 1877, samma år som han avlade teologie doktorsexamen. På våren 1879 tillträdde han tjänsten.
Ur Matrikel över Linköpings stift år 1881
- - -
Domkyrkan åtnjuter en årlig inkomst, den s.k. domkyrkotunnan, bestående af 1241,1 kft3 kronotiondespannemål, hvilken utgår med 6,3 kft från hvarje socken i stiftet med undantag af 20 (neml. Stiftets 8 städer samt Stjernorp, Simonstorp, Krokek, Jonsberg, Börrum, S:t Annœ, Loftahammar, Eds kapell, Westerum, Ulrika, Trehörna och Haurida). - - - Domprosten, i egenskap af församlingens pastor, har i övre våningen af stadens rådhus sin bostad, innehållande tillika med vindsrummen 12 rum och kök, och innehar följande lägenheter och hemman: a) Löningsjord på stadens område 146 qv. ref4. 60 qv. st. åker, 14 qv. ref 17 qv. st. äng; b) Stomh. Berga (tax. 17200 kr.); c) lägenheten Eklund (tax. 7700 kr.); Ängstugan (tax. 5600 kr.); e) Tannefors utjord (tax. 2600 kr.) och f) Bergängen (tax. 3600 kr.); uppbär för öfrigt såsom lön af staden 574,8 kft spannemål, hälften råg och hälften korn, som löses efter medelmarkegång samt omkr. 500 kr. kontant, och af S:t Lars 204 t:r5 in natura, hälften råg och hälften korn (hvaraf dock 16 t:r utgå till kommin. i S:t Lars jemte 377 kr. 25 öre), samt åtnjuter dessutom 194 t:r 18 kpr6 (0,33 råg, 0,67 korn) kronotionde-spannemål, hvaraf likväl 503,4 kft komma att indragas, när den fastställda löneregleringen vinner tillämpning. Nämnda reglering följes redan i det hufvudsakliga beträffande staden, men S:t Lars först 1896. Den nyreglerade lönen är beräknad uppgå till 8,100 kr. årligen. Obs. S:t Lars är numera att anse såsom annex till domkyrkoförsamlingen.
Som domprost var Linder självskriven som ledamot i stadens skolstyrelse, ett uppdrag som passade honom ypperligt med den långa erfarenhet han ägde av dessa frågor. Bland annat blev han ordförande i styrelsen för Ljungstedtska skolan, där han upptäckte att nästan 40 år efter folkskolestadgans tillkomst saknade staden fortfarande lokaler för undervisningen. Skolundervisning bedrevs, men i Ljungstedtska skolans lokaler. (Denna skola var en donation av den utlandsboende ringkarlssonen Anders Ljungstedt). Det var helt emot donators vilja att de fonderade medlen skulle användas för detta ändamål. Hans uttryckliga önskan hade varit en fungerande yrkesskola. Genom Linders ingripande omorganiserades stadens folkskoleväsende. Det blev en hård kamp och det var först efter Linders död som Ljungstedtska skolan blev vad den var tänkt att bli. Händelsen har gått till historien under namnet skolstriden (för närmare studier finns att läsa " Ljungstedtska friskolan i Linköping och dess öden", författare C. W. Linder).
Under sin Linköpingstid verkade han för nykterhet och tog krafttag mot superiet. De mest illaberyktade nästena stängdes. Mot all förmodan blev samarbetet med biskopen det bästa tänkbara. Det samma kan väl ej påstås om hans kontakter med väckelserörelsen. Ove Hassler har berört problemet i sin bok "Det legendariska Linköping", citat:
"De mest inflammerade domkapitelärendena var förhållandena till väckelsefolket. Bring hade valts till biskop som ledare för den Lundensiska högkyrkligheten men han var försynt och konsiliant7 till sin läggning och var mer och mer neutraliserad av Ulla8, som hade pietistiska9 sympatier och svärmor som var Svedenborgare. Domprosterna Laurenius10 och Sjöbring11 visade ingen bestämd profil i frågan. Detta hade desto mera kämpanaturen Carl Wilhelm Linder."
Även i sin bok "Kyrkogården berättar" omtalar Hassler hur denna tvist till och med gav eko i amerikansk press, citat:
"Om hur domprosten Linder röjts ur vägen av läsarna handlade en artikel i ÖG den 3-11-1883. Vad blev orsaken till domprost Linders död? "Morgonstjärnan" har lämnat upplysning därom genom följande mycket märkvärdiga utdrag ur ett Chicagoblad Andra till varning. Angående den nyligen avlidne domprosten i Linköping har vi från trovärdigt håll fått oss meddelat att han var mycket nitisk förliden vår att hindra de andliga rörelserna i orten. Då överenskommo några Guds barn att gemensamt bedja till Herren för mannens frälsning eller om Gud såg att han ej skulle låta sig räddas han då måtte röjas ur vägen. En eller två veckor därefter insjuknade mannen och kom sedan aldrig upp från sitt läger. En kyrkans man som varit ögonvittne till både det ena och det andra utropade med anledning härav ungefär följande Gud låte mej aldrig bli föremål för de kristnas böner".
Linder framställdes som synes som en motståndare till väckelsen. Men det fanns inget som tyder därpå utöver det kyrkorådsförbud12 som utverkades för väckelsepredikanten Fredrik Fransson. Att han som sin siste adjunkt mottog Lars Häggström, en av de ledande väckelseprästerna, pekar i annan riktning.
Som ledare för kyrkorådet hade Linder varit delaktig i beslutet att en ny kyrkogård skulle anläggas och han hade med intresse följt arbetets framskridande.
En av de första dagarna i oktober 1882 företog han en promenad i vagn över den då nästan helt färdiga kyrkogården. Han hade sen en tid tillbaka varit märkt av den tärande sjukdom som han led av. Trots detta uttalade han en önskan till sitt ressällskap att få inviga kyrkogården. Troligen var han medveten om sjukdomens allvar då hans ord hade varit att invigningstalaren brukade få sin grav på den plats där han hållit invigningstalet. Kort tid därefter dog Linder. Han avled den 20 oktober och hann alltså inte inviga kyrkogården under sin livstid. I stället fick det ske i samband med hans begravning fredagen den 27 oktober.
Östgöta Correspondenten berättar utförligt om händelsen följande dag, lördagen den 28 oktober, citat:
"Sällan, om än någonsin förut hafa vi sett en begrafning firad under ett så allmänt deltagande. De personer som woro i rörelse, för att deltaga eller beskåda den högtidliga akten räknades till 6 a 8000 deraf en del från kringliggande landsbygd och från olika delar af stiftet. Stadens butiker höllos stängda under högtidligheterna. Kistan fullkomligt inbäddad i kransar, hade redan i torsdags afton bisatts i domkyrkans kor der äfven jordfästningen egde rum - - - Under sorgmarsch från orgel utbars derefter kistan av 8 bland kontraktets prester. Den wäldiga processionen tågade derpå upp till nya kyrkogården. Det war som en böljande massa ända från kyrkogårdsporten ned till borggården. På kyrkogården war utefter stora gången rest en allé af gröna kolonner och längst fram ett kors klätt med grönt och kransar. Midt fram för gången war graven redd och bakom densamma framför war anordnad en svartklädd talarstol. Härifrån förrättades invigningen av biskop Bring som i ett kort tal antydde att den aflidne enligt sin uttalade önskan nu fick inwiga den kyrkogård som genom hans omsorg kommit till stånd".
Så slutade "Titanen från Vist" sitt händelserika liv i en ålder av 57 år, 10 månader och 10 dagar. Som dödsorsak angavs magkräfta. Närmast sörjande var hustrun Ulla Linder. Av de 13 barnen var 11 i livet. Ulla Linder överlevde sin man i 26 år. Hon dog 1908.
Ulla och Wilhelm Linders barn:
Daniel Ulrik Wilhelm
* 1855-08-08
Generallotsdirektör, chef för lots- och fyrinrättningen samt livräddningsväsendet i riket. I g. med Sigrid Lilliehök.II g. med friherrinnan Elin Pleiff.
Andrietta Maria Christina
* 1857-01-21
G.m. konsistorienotarien, fil kand Herman August Petri i Linköping.
Carl Adolf Markus
* 1858-03-04
Hamnkapten i Stockholm. Sjöofficer. G. m. friherrinnan Anna Pleiff.
Abela Sophia Ulrika
* 1859-09-25
G.m. stadsläkaren i Linköping Oskar Leonard Segerdahl.
Ivar Johan Jacob
* 1860-11-01
död 1880
Knut Sextus Ludvig
* 1862-04-21
Fil lic, förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket.g.m. Selma Rosander. Bebor eget hus i Stockholm.
Helga Fredrika
* 1863-09-19
Fil kand. Helga Linder och ytterligare en Linköpingsflicka var de första Östgötastudentskorna, vilka den 17 maj 1883 avlade mogenhetsexamen på latinlinjen, Wallinska flickskolan i Stockholm. G.m. professor Carlgren i Lund.
Sigurd Elias
* 1865
död 1865.
Anna Wilhelmina
* 1867-03-13
Fil mag. Adjunkt vid folkskoleseminariet för lärarinnor i Kalmar.
Per Henrik Hjalmar
* 1868-12-05
Sjöman, guldgrävare i Klondyke, N. Amerika
Elin Karolina
* 1870-08-11
Sjuksköterska vid Sofiahemmet, Stockholm.
Gunhild Lovisa Laurentia
* 1872-05-06
Fil kand. f.d. adjunkt vid Landskrona seminarium. G.m. sin svåger professor Carlgren.
Ulla Elisabet
* 1873-09-09
Författarinna, skrev mest historiska romaner.
Gamla rådhuset i Linköping
Rådhuset i Linköping
Författarinnan Ulla Linder utkom 1938 med boken "Glimtar från det Linköping som är borta", där hon berättar hur det gamla rådhuset disponerades under den tid då hon tillsammans med föräldrarna Ulla och Carl Wilhelm Linder samt en talrik syskonskara var bosatt där (1879-1885).
På bottenplanet fanns stadens polisväsende med stadsfiskal, fjärdingsmän, stadsbetjänter som sedermera gick under namnet poliser och övernattande arrestanter. Vidare ett stort kök med gammaldags öppen spis och väldiga bakugnar, skåp och förvaringsutrymmen samt ett par rum som användes till pastorsexpedition.
På andra våningen hade stadsfullmäktige drätselnämnd sina lokaler.
På tredje våningen var domprostens bostad. I förstugan två trappor upp fanns tre par höga döbattangdörrar som förde in i våningen. Den mittersta, vilken var försedd med glasrutor ledde till tamburen, från vilken man sedan kom in dels i matsalen, dels i ett mindre rum som tjänade som entré till min faders båda arbetsrum. Dörren till vänster i detta entrérum ledde till min faders båda arbetsrum medan den högra var ingången till köket. Jag minns att alla tre rummen som min far disponerade för egen räkning var från golv till tak klädda med bokhyllor och alla var proppfulla med böcker.
Det var utan tvekan en vacker och ståtlig våning, skriver författarinnan, där de fyra största rummen låg i fil och vette ut mot Stora torget. Det var vardagsförmaket, matsalen som då var den största privata matsalen i hela staden, salongen och bästa förmaket som det också kallades på grund av den stora mahognymöbeln, klädd med röd ylledamast, vilket var 1850- och 60-talets högsta mode. I alla dessa rum fanns vackert dekorerade kakelugnar. Utom dessa nämnda rum var det mina föräldrars gemensamma sängkammare, de äldre systrarnas rum, hushållerskans rum samt en stor jungfrukammare, som var avdelad horisontalt, så att ett visserligen lågt, men dock skafferi eller finare förråd erhållits ovanpå detta rum. Troligen var det en betydande takhöjd i våningen, eftersom författarinnan minns att husorna brukade beklaga sig över hur besvärligt och farligt dessa fönster var att rengöra. Uppe på vinden fanns ytterligare 3 rum. Det största beboddes av familjens tre hemmavarande söner, de återstående båda rummen upptogs av de tre yngsta döttrarna och deras barnjungfrur.
Det gamla köket på bottenvåningen användes av domprostens hushåll vid storstök såsom exempelvis de stora baken som var vanliga ett par tre gånger årligen, då det bakades rågbröd, knäckebröd, skorpor och småbröd. Vidare vid slakt och omhändertagandet av tvättkläderna efter de stora bykarna med flera liknande arbeten.
Till tjänstebostaden hörde också en liten gårdsbyggnad, innehållande tvättstuga och ett bostadsrum för gårdskarlen och hans familj samt på vinden till denna lilla byggnad ett rum som beboddes av domprostens adjunkt.
Författarinnan framhåller att det knappast var någon idealbostad för en familj med många barn, då det helt saknades grönyta kring huset. Ett annat problem var grannarna på nedre planet. Lördagar och onsdagar var det stor risk att möta någon blodig och sönderslagen karl som polisen tagit hand om, värst var de så kallade mötesdagarna första onsdagen i varje månad, då tillströmningen av människor från landsbygden var särskilt stor. Citat ur "Glimtar från det Linköping som är borta":
"Om kvällarna kunde vi uppe i vindsrummen, jag tror inte det hördes så väl i mellanliggande våningar, höra sparkandet i väggarna då någon riktigt argsint bråkstake tagits i förvar och övernattade där nere. Jag minns att lampan på bordet skakade och tavlorna på väggen dinglade fram och tillbaka, medan vi barn bleka och darrande lyssnade till de dova och ilsket dunkande ljuden". I sex år var domprostbostaden i Linköping Ulla Linders hem. Trots "oglada minnen" blev hennes summeringav den tiden "Barndomsminnen bära dock med sig en förunderligt strålande aura."
[1] Johan Traner, f. 1770, d. 1835. Författare. Adjunkt i latin vid Uppsala. Professor. Senare kyrkoherde i Söderköping.
[2] Vetenskapen om ett folks litterära och språkliga minnesmärken
[3] kft = kubikfot. 1 kft = 26,17 liter
[4] Gamla måttenheter för ytor. 1 ref = 100 fot = 29,69 m. 1 kvadratref (qv. ref) = 881,5 m2 1 stång = 10 fot = 2,969 m. 1 kvadratstång (qv. st.) = 8,815 m2
[5] t:r = tunnor. För torra varor såsom spannmål gällde att 1 tunna = 2 spann = 56 kannor = 146,6 liter struket mått eller 164,9 liter fast mått (med råge).
[6] kpr = kappar. 1 kappe = 4,58 liter
[7] Konsiliant = försonlig, smidig (SAO)
[8] Ulla. Biskop Brings hustru.
[9] Pietism, väckelserörelse inom lutherska kyrkan i Tyskland i slutet av 1600-talet. Eftersträvade personlig omvändelse, praktiskt kristet liv och lekmannainflytande. Till Sverige ca. 1710. (Bonniers compact lexikon)
[10] Domprost i Linköping 1848-1866.
[11] Domprost i Linköping 1867-1878.
[12] Kyrkorådsförbud; Kyrkoråd, en församlings förvaltande och verkställande organ. Rätt att deltaga i denna tillkom alla kommunalt röstberättigade som icke var av främmande trosbekännelse eller anmält sitt utträde ur Svenska kyrkan. Troligen innebar kyrkorådsförbud här att Fredrik Fransson redan var invald i kyrkorådet och uteslöts på grund av något av de ovan angivna skälen. Ett annat alternativ kan ha varit att det tagna beslutet skulle förhindra ett framtida inval av Fransson.
Linderoth, Georg Gustav (1861-1945) – rallare
Rallaren Gustaf Georg Linderoth
Gustaf Georg Linderoth
Linderoths stuga
Linderoths stuga
Nedan följer tre versioner av rallaren/luffaren Gustaf Georg Linderoths liv:
Den första är hämtad ur föreningens jubileumsskrift från 1996.
Den andras källa är okänd (möjligen Corren)
Den tredje är hämtad från "Kvällsstunden den 13 februari 2004
Att versionerna skiljer i en del avseenden får vi på köpet.
Rallare Gustaf Georg Linderoth var född i Eksjö 1861-02-05, död i Vist 1945-08-12.
Vid Hovetorp, norr om Stångån, fyra kilometer från Bjärka-Säby, ligger en liten röd stuga med vita knutar som rymmer sin alldeles speciella historia. Här bodde under många år Georg Linderoth, en man med småländsk härkomst. På ett fängslande sätt och med stor fantasi berättade han om sitt märkliga levnadsöde. Redan som ung pojke fick han lämna hemmet och bege sig ut på luffen på landsbygden, där hans nattlogi kunde bli en kalvkätte i någon ladugård, där han var hjälppojke med smärre sysslor.
Han fick icke någon som helst skolutbildning, med tillägnade sig på egen hand elementära kunskaper. Sin värnplikt gjorde han vid artilleriet i Göteborg, där ha bl a ingick i hederskompaniet, då Gustaf V:s drottning Victoria kom till Sverige (omkr 1880).
Han arbetade som rallare i Norrland vid bygget av malmbanan innan han sedermera kom till Östergötland, där han i flera år var med vid bygget av Östra Centralbanan från Linköping till Hultsfred ( via Bjärka-Säby), som invigdes av Oscar 11. När järnvägen var färdigbyggd 1902 skingrades anläggningsarbetarna (rallarna) åt alla väderstreck. En av dessa rallare var denne märklige man, Georg Linderoth.
Han var ett original på många sätt. Han hade en bra sångröst och diktade ett otal sånger om rallarlivet. I radions barndom var det en banmästare som samlade på gamla rallarvisor och sjöng dem i radion. Bland dessa visor var många av denne Linderoth.
På sommaren vandrade Linderoth längs j järnvägen och hälsade på i många banvaktsstugor. Han blev glatt mottagen, vart han än kom, i synnerhet där det fanns barn, för han var mycket barnkär. Han övernattade ofta.
Men han välkomnades inte bara av människor med anknytning till järnvägen. På sin vandring sade han också till på Bjärka-Säby slott, där han blev lika väl mottagen av familjen Ekman.
Vid ett sådant besök stod han i trädgården, när fru Ekman kom fram till honom och frågade:
- Vad står Linderot och tittar på? Då svarade Linderot:
- Jag tittar på en jordgeting, han flyger in i sitt lilla bo och han flyger ut ur sitt lilla bo. Han har någon stans att ta vägen, men gamle Linderoth han har ingenstans där han kan luta sitt trötta huvud.
Nästa gång Linderot kom till Bjärka-Säby så frågade fru Ekman om han ville ha en fast bostad. På detta svarade Linderoth, att det var hans högsta önskan i livet.
Han fick då den lilla röda stugan med vita knutar vid Hovetorp, som bliv hans hem under de återstående 35 åren av hans liv; till stor glädje och inspiration för alla dem som kom i beröring med honom.
Två gånger i veckan vandrade Linderoth från sin stuga till slottet på Bjärka-Säby, som blev hans andra hem. Han var i ordets bästa mening en medlem av familjen. Då han återvände till stugan medförde han riklig matsäck från slottsköket. Han deltog i familjen Ekmans liv i helg och söcken hela året. Han skrev hyllningsdikter till alla högtidsdagar både vid ljusa och mörka händelser .....
Sin pension ordande han på egen hand, genom att skriva ett personligt brev på vers till Konung Gustaf V, där han vältaligt redogjorde för sitt stormiga liv och som utmynnade i en vädjan till Konungen om pension!
Och han fick pension! Vilket på uppdrag av Konungen meddelades Linderot i ett personligt brev! Linderot avled på socknens ålderdomshem 84 år gammal.
Linderoth stod i ett lite märkligt förhållande till Anna Ekman på Bjärka-Säby, något som framskymtar i hemsidans texter. Linderoth betraktade Anna Ekman nästan som sin mor och tillägnade henne ett antal hyllningsdikter och egenhändigt tillverkade små presenter, vilket accepterades. För ca 5 år sedan (2013) överlämnade Henric Ekman två sådana presenter till Whbf, presenter som pietetsfullt bevarats på Bjärka-Säby. (Dessa förvaras nu, 2018, helt anonymt i Bomtorpet, men bör och skall registreras tillhörande Bomtorpet)
"Fru Annas kyrka" var en present till Anna Ekman på hennes 40-årsdag 1926-02-02.
Fotografierna monterade i en avsågad trädstam är på Fru Anna, den övre tillsammans med ett barn, den undre med maken Oscar, fotografier som Linderoth säkert fått av Anna Ekman.
Nedan följer ett kort utdrag ur hans digra diktning. Han signerade alltid sina alster med den lilla stugan.
Minnesord och avskedsvers till torparänkan Amalia Gustavsson från Humpen 13 oktober 1933.
Enkan
Hå hå ja ja, mitt levnadslopp, nu äntligt hunnit ända och böjd nu är min gamla kropp, jag är en torparenka.
Jag strävat fram i många år att hålla torpet samman, familjen stor, men herren rår när enkans tårar samlas.
Men många minnen, de finns kvar de stannar kvar, på humpen de lever om bland mina barn, de rotas fast, i avskedsstunden.
Nu är jag nöjd min kropp fått ro, min själ är frigjord varden hos mina barn jag likväl bor fast jag ej, tillhör jorden.
Jag tänker på, min sista tid, när som jag gick på jorden fastän jag brukat mycken flit, fick hårda ord, av fogden.
Jag ber till Gud att han i nåd, vill fogden, det tillgiva fast han, har varit mycket hård, han sjelv kanske får svida.
Jag klagar ej uppå min lott, nu är det övervunnit min helsning går, till Säby-slott, där mycket godt utrunnit.
Ur okänd källa, troligen ÖC, okänt utgivningsdatum
Linderoth
Knekt, rallare, naturskald, tusenkonstnär
Nere i Stångådalen, ej långt från Hovetorps station, där Centralbanans stålband slingrar mellan skogklädda höjder och silverglittrande vatten genom den här gudomligt vackra dalgången ligger halvvägs uppe på åsen en liten torpstuga, nymålad, röd med vita knutar, fin och pyntad, och med sitt enda gavelfönster vakande som ett öga över nejden. När man kommer upp till stugan på åsen har man också en hänförande rundblick över en av Östergötlands vackraste landskapsbilder. Ovanför står blandskogen mörk med skiftningar i grått och med skogens resar tecknande sig mot himlen. Nedanför sjunger forsen vid Knutsbro sin sövande sång och därbortom ligger Hovetorpsslätten utbredd mellan de skogklädda åsarnas kilar, förtonande i ett svagt blått i fjärran. Man förstår att en vandringsman här kan vilja stanna och slå sig till ro, när vägen börjar bli tung och stegen trötta.
Här bor Linderoth, den vandrande sadelmakaren, soldaten, rallaren, naturskalden – ett original, som är vida känd i östgöta- och smålandsbygderna. Här har han funnit, som han säger, den vackraste biten av det land, som han med sin hantverksväska, en smula skaldeblick och ett öppet sinne genomvandrat under ömsom glada, ömsom tunga dagar under flackandet mellan arbetet vid olika brädgårdar, på järnvägsbyggen, på konditioner i bondgårdar eller helt enkelt på landsvägs-luffen mellan skilda arbetsplatser. Men det kanske är bäst att presentera honom ändå .
Han är ingen vanlig man, han Linderoth, och han har heller ingen vanlig levernes beskrivning att förtälja – när han kommer igång med att berätta den. Han har något av både Fänrik Stål och naturskalden Wallin över sig, och han är också soldat och naturskald men dessutom en tusenkonstnär, vars mångsidiga anlag fått växa vilt utan skolning och därför också skapat sig former som äro unika, men som vittna om en obestridlig talang, en frodig fantasi, en djup känsla och ett konstnärligt seende öga. Mången bland den bofasta befolkningen har kanske i förstone haft svårt att fatta Linderoths psyke, han har gått en smula utanför det vanliga och därför ha också historierna om och kring honom blivit många och ibland litet underliga. Men den som kommer honom litet mera in på livet skall finna ett trevligt och gemytligt original, en förnöjsam och rättfram man med en fond av humor, djup känsla och sin egen lilla blick på tingen. Historierna om honom äro många, men den bästa och vackraste är i alla fall den om hans eget liv, om hur han vinddriven kom att hamna i denna bygd och här slog rot. Det är en människobana, som är mindre vanlig, och om än de yttre konturerna äro anspråkslösa, så har historien i alla fall en hel del att säga oss.
Medan stockvedsbrasan flammar på den öppna härden och kaffepannan puttrar hemtrevligt, börjar han berätta om sig själv, hur han farit vida omkring i Norden som sadelmakare, soldat, sågverksarbetare och rallare, arbetat och svirat och just inte hyllat någon annan religion än det fria rallarlivets. Tills, som han säger, man började bli gammal och det började ta i fodrale.
Han är smålänning, genuin smålänning, född i Eksjö, där modern var en fattig bagerska. Redan vid 10 års ålder fick han börja knoga för sitt uppehälle och kom ut i sadelmakerilära. Det var andra tider då än nu – man fick svälta och fara illa. Upp bittida och sent omkull, arbete från 5 på morgonen till sena kvällen och sovplatsen, som bestods var en säck under arbetsbordet. Här höll han på i sex år, då han beslöt sig för att ta den sista örfilen och ge sig av. Efter ett par år som sadelmakeriarbetare vid Smålands husarer följde sex år som värvad vill Göta artilleri, varpå han gav sig ut på arbete i skogar, vid brädgårdar och senare på järnvägsbyggen. Det var ett flackande och fritt liv, än i olika delar av Sverige och än i Norge, från arbetsplats till arbetsplats med avstickare till städerna emellan. Så vid sekelskiftet höll man på att lägga Östra Centralbanan strax söder om Linköping. Det lag, som Linderoth då tillhörde hade just slutat ett arbete uppe i södra Dalarna och man beslöt bege sig av till Östergötland för att pröva förhållandena här. Men Stockholm låg i vägen, och Linderoth som på den tiden var en glad farande sven, måste "se på stan", vilket skedde så grundligt att reskassan tog slut och han fick ta resten av vägen till fots. Han kan än i denna dag inte låta bli att dra på mun vid minnet av "vackra frun vid Storgatan", som hade kafé och tyckte Linderoth såg ut som en riktig rövarhövding och som man skrämde med att det skulle komma "400 friska viljor till med nästa tåg….”
Ja, så luffade han från Stockholm, kom väl litet sent till järnvägsbygget, men arbetade sedan med några intervaller för avstickare åt andra håll på detta bygge tills det år 1902 var färdigt och rallarlagen drogo till nya marknader Men då hade bygden tagit honom berättar han, och han beslöt sig för att stanna där han var. Han tog åter upp sitt gamla sadelmakeri och gick från gård till gård "som Jerusalems skomakare”, lappade selar, lagade litet av varje och gjorde förresten allehanda sysslor än här, än där, och sov där han så kunde, ibland inomhus, ibland utomhus.
Det var en svår tid. Emellertid hade han så småningom börjat göra en del sysslor även uppe vid "gården" – Bjärka-Säby – och hur det nu var, så växte han alltmer in med trakten, och så fick han sin stuga. Men det är en särskild historia.
– Se det gick så till, berättar han, att jag stod på vedbacken uppe vid slottet en dag och högg. Då hade jag länge haft ett gott öga till den här stugan, som då stod tom, och jag funderade som bäst på, hur jag skulle kunna ordna det, så jag fick bo här. Så när jag stod där och högg, kom fru Ekman – hon har alltid varit så hjärtans rar och snäll – bort till mig som hon brukade ibland för att fråga hur jag hade det. När hon kom alldeles bakom mig sa hon "Hur står det till i dag, Linderoth?" Jag for upp ur mina tankar och blev liksom lite halvt skrämd så frun sa: "Nu blev visst Linderoth rädd?" och då svarade jag som sanningen var, att jag stod där och fantiserade för mig själv. Och så frågade hon, vad jag fantiserade över. "Jo" sa jag, "Jag såg alldeles nyss en backgeting, som kröp ner i sitt jordhål, och då tänkte jag om jag också skulle kunna gräva mig en kula till att ha och krypa, in i….
"Det finns väl alltid, så att Linderoth kan få bo i någon stuga här i trakten", svarade då frun (se hon förstod mig, se), och hur det nu gick till, så kom jag i alla fall fram med den här stugan och så ordnade frun det med godsägaren och jag fick flytta hit.... Det var 1918, så nu har jag varit ''egen godsägare” i mer än 10 år.
Linderoth lyser över hela ansiktet. Stugan är hans allt, och det är riktigt värmande att höra honom berätta hur han pyntat och fejat den, hur han "fått sin egen form på den". Men så är stugan också unik i sitt slag. Redan före inträdet möter man Linderoths skapande fantasi i utsmyckningen. Över den låga stugdörren fångas blicken av ett emblem, målat över dörrkarmen, en hacka, en spade och ett spett lagda i kors och däröver en krona: ''Arbetet uppbär kronan". Rummet i stugan – det är betyligt lågt i taket – är helt och hållet dekorerat av Linderoths egen hand. Väggarna äro uppdelade i fält med originella väggmålningar landskapsbilder omväxlande med hela sagoserier och på köksdörren tronar en tupp på toppen av en stack. Det är "morgonväktaren", som i skön bemålad slinga utropar: "Det är kaffedags". Också hela taket är försett med målningar, där eken som vårdträd går igen i olika kombinationer med girlanger i grönt som följa takfrisen utefter. Till och med på rullgardinen finns ett utmärkt målat landskap, som ger fönstret liv och färg även under kvällstimmarna. På dagen svara talgoxar, gråsparvar och hackspett för att fönsterbilden icke blir livlös – de ha där på fönsterbrädet ett konstrikt förfärdigat matställe, som synbarligen är mycket uppskattat Men fönstret har ännu fler produkter av Linderoths fantasi och handaskicklighet att visa. Av ett järntrådsnät, som målats och försetts med en frans med bollar, har han förfärdigat en gardin, som kan förvilla vilket öga som helst. "Både prydlig och praktisk" konstaterar dess upphovsman med rätta.
Hela inredningen är lika originell. Vart man ser möter ögat nya produkter av innehavarens frodiga fantasi och konstnärliga sinne och under det signaturen med intresse studerar detaljerna i utsmyckningen berättar Linderoth om sitt "museum" på Bjärka-Säby dit en del alster vandrat som gåvor till den avhållna familjen Ekmans medlemmar.
Och så berättar han om stugan igen, om hur den såg ut, när han kom dit, hur den och den detaljen vuxit fram, om sina idéer och tankar, som han klätt i vers och målningar.
"Man får en tillgivenhet som inte han beskrivas – när man varit med om livet och farit illa", säger han, och man får en stark känsla av, hur högt han sätter värde på den torva, där han nu fått slå sig ned. Hans intensiva hemkänsla har någonting att säga.
Stugan – berättar han – är ursprunglig en gammal ryggåsstuga, som sedan blivit ombyggd. Den uppfördes efter kriget 1808 av en soldat, som hette Hjelm och som efter den tidens sed tiggde ihop stockarna till den, än här, än där hos bönderna.
Ur Kvällsstunden den 13 februari 2004
En ”luffareberättelse”
Då och då har jag kontakt med Stig Sandström från Kisa, en gentleman på drygt 90 år som har massor att berätta. Han har också ett minne som man kan avundas honom, och återger utan att staka sig händelser, namn och datum. Historien om luffaren Gustaf Linderoth har många poänger - låt mig återge några, så som Stig Sandström berättat:
Gustaf Linderoth var född 1868 och arbetade under sin tid som grustippare vid östra centralbanan. Han var också jordarbetare och luffare.
Stigs far Gustaf W Sandström var också född 1868 och tjänstgjorde i yngre dagar som styrman på ångaren "Brokind" på Göta kanal. En vacker och varm sommarkväll hade besättningen gått i land på kajen i Linköping för att dricka sitt kvällskaffe. Efter en stund prasslar det under en presenning och fram kryper en figur som kommer fram till min far och presenterar sig som Linderoth.
Linderoth ställde frågan om han kunde få sova ombord: "Det är så att bylingen snokar efter sådana som mej." Linderoth fick sin kopp kaffe tillsammans med gänget och fick sova ombord. Från den kvällen hade pappa fått en vän för livet. Linderoth var en notorisk luffare och han hade vid flera tillfällen "suttit inne", påstods det.
Hälsade på vid "rätt" tid
Linderoth kom snart underfund med att vår familj åt middag klockan ett. Det hände att han även passade tiden för kvällsmaten klockan sju, så på detta sätt klarade han ibland matfrågan. Någon slant fick han också med sig av far.
Vi barn i familjen tyckte Linderoth var en spännande person, som berättade historier och sjöng visor ibland. Vår kusin Maja frågade Linderoth var han bodde någonstans. "Ja, du lilla Maja" sa Linderoth, "hela vida världen är mitt hem - vill du följa med?" Nä, det ville inte Maja.
Någon gång hände det att Linderoth uppträdde mer eller mindre berusad. Det passade ju inte bland oss barn, utan då ombads han av far och mor att återkomma vid ett annat tillfälle. Men en gång när han besökte oss och var "lätt på snusen" förmanade mamma honom och tyckte att Linderoth skulle "ta sig tillvara". Då svarade han genast: "Jag ska säga fru Sandström, att även i Vara finns det brännvin."
Stig berättar vidare: Vid ett tillfälle träffade Linderoth pappa i Garveribacken. Han frågar far om han kunde få "låna" en krona, vilket han också fick. Efter en tid kom kronan åter i ett brev (portot var 15 öre) I brevet stod att läsa:
"Kronan jag lånade uti Garvarebacken, jag sänder nu åter med tusende tacken."
Ursprungligen kom Linderoth från Eksjö, där han utbildat sig till sadelmakare. Så småningom kom han in i ett rallargäng, som fostrade män och som fick slita hårt. Linderoth fick nu smak på frisk luft och frihet att röra sig fritt, och luffarlivet blev hans livsstil.
Vid ett tillfälle biktade sig Linderoth för Stig Sandströms far: Linderoth hade varit hemma i Eksjö och i samband därmed gått till kyrkogården för att besöka sina föräldrars gravplats. I den varma sommarkvällen bar det sig inte bättre än att han somnade i gräset. Morgonen därpå blev han väckt av kyrkotjänarna, som kallade på polisen. Det blev förhör - Linderot fick stå till svars inför Göta Hovrätt i Jönköping gällande anklagelse för lösdriveri.
Som domare fungerade då en greve Spens. Innan förhandlingarna kom igång så bad Linderoth att få framföra en hälsning, att han på våren varit med om ett större utdikningsarbete på Gränsholmen, greve Spens fädernebygd. Förhandlingarna blev inte långvariga, och av någon anledning släpptes Linderoth fri. Kanske besöket vid hans föräldrars grav räknades som förmildrande omständigheter.
Efteråt kallade greve Spens till sig Linderoth och undrade vart han ämnade sig. Linderoth berättade att han var på väg till sin bror i Göteborg, Då överlämnade greve Spens en slant till tågresan till Göteborg. I stället tog Linderoth tåget tillbaka till Eksjö för att fortsätta sin avbrutna vandring. "Detta kan jag aldrig förlåta mig själv" sa Linderoth till pappa.
För många år sedan hade tidningen Land en vädjan till läsekretsen att skicka in berättelser om någon speciell luffare. Konsulinnan Ekman på Bjärka Säby hade följande att förtälja om luffaren Linderoth:
"Gustaf Linderoth var stadig stamgäst på Bjärka Säby. Så länge lantmannaskolan fanns, hade han väl sitt givna matställe i skolans matsal. Så småningom kom Linderoth in i familjens 'bekantskapskrets'. Vid ett tillfälle såg konsulinnan att Linderoth stod stilla vid vägkanten och tittade ner i diket, Hon frågade vad Linderoth tittade på. 'Jo', sa Linderoth, 'jag tittar på jordgetingarna här i diket, de har i alla fall ett hem'."
Denna tilldragelse gjorde ett djupt intryck på konsulinnan, så när Linderoth nästa gång kom till Bjärka Säby, kallade hon till sig Linderoth för ett samtal. Detta utmynnade i att han blev erbjuden att stanna på godset. Han skulle få disponera en liten stuga som bostad på ett villkor: Linderoth måste avhålla sig från allt vad spritdrycker hette.
Nog var den platsen vid vägkanten värd sin tidsspillan för Linderoth - till livslång glädje för honom själv och tillfredsställelse för den godhjärtade konsulinnan Ekman.
Det är bara att konstatera, att dessa dåtidens luffare för det mesta var ärliga människor, som ville ha sin frihet att vandra på vägarna - "Hela vida världen var ju deras hem".
Maj Djurstedt
Lundblad, Tullia (1856-1950) – anställd på Bjärka-Säby, folklivsupptecknare
Tullia Lundblad 1856-1950
Tullia Lundblad 1898 och ganska många år senare
Tullia Lundblad föddes 1856 i Trollhättan, där fadern var präst. Hon tjänstgjorde en tid som lärare i Synnerby Prästgård i Västergötland. Hon blev senare sekreterare hos konsul Oskar Ekman på Bjärka Säby, troligen från år 1900 till Ekmans död 1907. Därefter stannade hon kvar som husmor och värdinna till 1909, då hon flyttade till Solängen på en udde i sjön Rengen i närheten av slottet. Där bodde hon till sin död 1950. Hon är begravd på Vist kyrkogård.
Hon hade under denna tid inget egentligt yrke, men uträttade en mängd arbeten på godset: höll söndagsskola, var kunnig i läkekonst, var sagoberättare för gårdens barn, var musikalisk och något av en tusenkonstnär. Hon hade god kontakt med de gamla torparna och gjorde en mängd uppteckningar, ofta på folkmål. I godsets arkiv finns flera anteckningsböcker med uppteckningar om seder och bruk, bröllop, begravningar, skrock och helgfirande. Särskilt goda kontakter hade hon med Gustav i Berglund, en religiös tänkare, vars dikter hon upptecknat i stort antal. De finns även tryckta i bl.a. Linköpings Stifts årsbok 1970.
Tore var en god, glad och hjälpsam kamrat och en kär vän av sin hembygd. Sitt stora intresse för Hjortkälla hade han långt innan vi träffades. Tores farmors far var född i Hjortkälla. Där var också hans far, Jonas Persson, torpare, även han född där som son till torparen Per Nilsson. Alltså var Tores anfäder i tre generationer bönder på Hjortkälla
I samband med ledarskapet i emigrationscirkeln lade Tore ned stort arbete inom Wists hembygdsförening. Över 500 personer namngavs som utvandrare från Vist, men även deras föräldrar och hemvist, som gårdar och torp, är beskrivna. För oss medlemmar i JUF:s och hembygdsföreningens studiecirkel är detta en oförglömlig tid.
Vi minns Tore med glädje och innesluter Inga Britt med familj i våra varma tankar.
INGRID och INGEMAR CARLSSON
Pettersson, Annie (1883-1966) – barnmorska i Vist
Annie Pettersson
Annie Pettersson 1950
Sture Prebert om sin mor Annie Pettersson:
"När min far, trädgårdsmästaren vid Sturefors slott, August Petersson, efter en kort tids sjukdom avled vid endast 47 års ålder 1927, blev vår familj nödsakad att ganska snart lämna vår tjänstebostad. Det löstes på så sätt att vi - det var min mor, barnmorskan Annie Petersson, och vi barn, jag och min syster Gunvor - fick en hyresbostad i en flygel till arrendatorsbyggnaden vid prästgården i Sturefors kyrkby. Jag var då sju år och gick i första klass i kyrkskolan, min syster var fyra år yngre. Efter något år avled också vår farmor, som bodde i en villa som hette Ekliden, någon kilometer från byn. Vår mor fick då möjlighet köpa den villan och där bodde vi sedan tills vi barn vuxit upp och lämnade orten mer eller mindre för gott. Vår mor bodde dock kvar i socknen på ett par andra ställen och avled sedermera, 1966, efter att under några år ha bott på pensionärshemmet i kyrkbyn. Hon hade då varit änka nära fyrtio år. Hon hade kommit till Vist som ny barnmorska 1908 och blev alltså socknen trogen hela livet Det är naturligt att hon under denna tid och med det speciella yrke som hon hade, både blev bekant med praktiskt taget alla socknens innevånare och de med henne."
Annie Pettersson var född den 12/4 1883.
Vid firandet av hennes 50-årsdag 1933 uppläste Victor Carlsson i Eriksholm nedanstående dikt författad av honom själv.
Det är högtid- Från socknens avlägsna kanter Mänskor samlats att fira femtioårsdag. Här finns damer och herrar, töser och tanter Samt av flickor och gossar ett nätt litet lag- Alla så önska de nu vara med Att hylla vår Annie, och det med besked.
Ja, vår är värdinnan, som i dag skall äras, Du tillhör oss alla, båd´ stora och små, På tacksamma händer Du borde ock bäras, Och alla vi ävlas att om Dig få rå. I dag skall Du firas båd´ först och sist, För allt vad Du varit och är uti Vist.
Fem decennier Du redan medhunnit- På krönet av livsvägen står Du i dag, Båd rosor och törnen Du uppå den funnit Du vid varje motgång tog fastare tag. -Väl skönjde Du djupets mörkaste brant, Men närmare smög Du till "Klippans" kant.
Du kom såsom tjänande syster till nejden I åren de unga, med vilja och håg, Kraften Du hade och sparade ej den Du lindrade smärtan varhälst Du den såg. Ej någon förgäves sökt dig än, Du alltid var redo att bistå som vän.
I mörkaste natten i regn och i dimma Du kanske blev kallad till avlägsen trakt. Du väktes av röster i senaste timma Då nyss Du till vila för natten dig lagt. Du städs var redo och genast Du for Att bistå och hjälpa blivande mor.
Vi alla väl veta varthän man sig vänder Då olycka drabbat ens bräckliga kropp, Då man förfrusit sina tår eller händer Eller då den värker - ens översta knopp. Då utslag och koppor syns på ens hud- Man genast till Annie sänder då bud.
Du aldrig är rådlös - Du lindar om bandet Där sår eller skador uppstått på vår kropp. Vi litar på Dig - vi vet att Du kan det, Du aldrig har gäckat behövandes hopp. Tack kära syster för allt vad Du gjort. Du aldrig har svikit i smått eller stort.
Du ser många vänner samlade i salen På denna Din stora bemärkelsedag- De velat Dig hylla med sången och talen, Men känna dock hyllningen ändå försvag. Tag mot den och vet att om allting Du mist Du ändå har vänner kvar uti VIST.
De första åren Den 13 juli 1919, som var en söndag, föddes jag, Sture Johan Magnus, i trädgårdsmästarebostaden vid Sturefors slott i Östergötland. Min far var trädgårdsmästaren Petter August Petersson, född den 24 februari 1880 i Moheda, som av greve Thure Gabriel Bielke anställts som trädgårdsmästare år 1911. Tre år tidigare hade min mor blivit anställd i samma socken som barnmorska. hon hade redan som fjortonåring fått ta anställning som barnflicka hos olika prästfamiljer i Östergötland, bl a i Norrköping och så småningom fått möjlighet att genomgå barnmorskeutbildning i Stockholm. När hon kom till Vist bereddes hon till en början bostad i ålderdomshemmet - man fick inte ha så stora anspråk på den tiden. Föreståndarinnan där, syster Selma, blev hon mycket god vän med. Denna syster Selma blev något av en legendarisk företrädare för en ny och i förhållande till tidigare en modern och framstegsvänlig syn på åldringsvård. När hon efter uppnådd pensionsålder flyttade hem till sitt Värmland hände det sig vid flera tillfällen att hon fick besök av gamla Vistbor, som kände stor tacksamhet för hennes livsgärning.
Min födsel ägde rum i hemmet, vilket var det vanliga på den tiden. Som barnmorska åt henne verkade en kamrat från studietiden i Stockholm, Karin Blomquist, som sedan i många år var anställd som barnmorska i Norrköping.
Trädgårdsmästarebostaden, som fortfarande finns kvar, är en ganska stor tvåvåningsbyggnad med valmat sadeltak och ligger i östra kanten av slottsparken med ett gammalt orangeri som närmaste byggnad på andra sidan en plantering med prydnadsdamm. I orangeriet förvarades vintertid palmer, agaver, mullbärsträd och andra medelhavsväxter, som om somrarna placerades ut i slottsparken. I direkt anslutning till vår bostad fanns ett mindre växthus, där min far odlade vinstockar, som också gav en del frukt i form av fina druvklasar.
I närheten av bostaden låg de stora växthusen och frilandsträdgården och där fanns också en stor fruktträdgård. Vid den intilliggande sjön Erlången fanns brygghus och klappbryggor och där låg också den viktiga isdösen. Bland mina tidiga barndomsminnen finns åseendet av issågning och isupptagning på sjön. Det var spännande att se hur man sågade meterstora kvadrater ur isen, som var ca 20 cm tjock, och hur man tog upp dem med stakar med järntenar i ändarna och sedan med häst släpade dem på en slags slädar till land, där de lades i en stor stack med sågspån emellan och ovanpå. På så vis kunde man ta fram is bit för bit under resten av året för att kyla mjölk och andra livsmedel i s k isskåp. Kylskåp i vår mening var då ett okänt begrepp.
Vår bostad låg på andra våningen i huset och bestod av kök, vardagsrum, herrum och sal och - tvärsöver farstun - sovrum. Där fanns elektriskt ljus - godset hade eget elektricitetsverk i Stångån - och vatten- och avlopp. I nedre våningen bodde en trädgårdsarbetare med sin familj, jag har glömt deras namn. De hade en pojke som hette Karl-Gustav - det blev i min mun Kallegutta - som blev min första lekkamrat.
För skötsel av den stora parken och allt sam hörde ihop med växthusen fanns, förutom min far, 8 å 10 trädgårdsarbetare anställda. En stor del av växthusens produkter salufördes i Linköping och svarade för en betydande del av personalens löner. Min far, kallad Mäster, var en mycket skicklig blomsterodlare och fick under årens lopp en rad utmärkelser vid blomsterutställningar i Östergötland. Han var också en framstående medlem av Trädgårdsmannasällskapet i Östergötland.
De flesta trädgårdsarbetarna var gifta och bodde inom godsets områden. Men de år jag minns hade vi åtminstone ett par ogifta trädgårdsdrängar i maten varje dag. Till hjälp med sysslorna för detta hade vår mor ett hembiträde eller jungfru som det då hette. Under flera år hette denna jungfru Bertha. Hon gifte sig sedermera med vår trädgårdsförman, som hette Gunnar Markman. Han kom så småningom att bli trädgårdsmästare på Sturefors han också. Att ha en jungfru var också nödvändigt av ett annat skäl. Att vara barnmorska på landet på den tiden, då praktiskt taget alla barnafödslar skedde i hemmen, innebar ofta att barnmorskan fick vara borta både dagar och nätter i väntan på födslarna. När vederbörande trodde det började bli dags för födsel skickades mannen med häst och vagn, vintertid släde, att hämta barnmorskan. På 1920-talet var bilar något som endast få kunde skaffa sig och den första taxistationen i Vist kom inte förrän några år inpå 1930-talet. Så det var oftast hästskjuts som kunde anlitas. Det kunde ofta bli långa vägar, dåliga sådana, och att åka fram och tillbaka om budet visade sig vara alltför tidigt ute var inte att tänka på. Upp till fyra och fem dagar hände det sig ibland att mamma fick vistas i någon bondgård eller torpställe i väntan på den "glada" tilldragelsen. Nog så jobbigt. Ibland gällde det också att skaffa läkare vilket kunde ta sin tid. Telefon var inte så vanligt då. Många gånger blev det svåra förlossningar och det gällde då att klara sig med de förutsättningar som fanns på platsen just då. De här hästskjutsarna kunde vara besvärliga i sig själva också, särskilt på vintrarna. Jag minns att pappa köpte en stor fårskinnspäls och dessutom en stor fäll att användas för sådana transporter. Det hände vid många tillfällen att det bankade på porten mitt i natten och det då stod en man med häst och vagn utanför för att hämta barnmorskan - och ofta var det bråttom!
När jag var fyra år fick jag en syster, som döptes till Eva Gunvor Kristina. Hon föddes den 23 december 1923, alltså dagen före julafton! Det var nog i sista laget för mamma hade ju då fyllt 40 år! Men det nya barnet var efterlängtat och jag hade fått ett syskon, som jag så småningom kunde leka med - fast det tog ju några år innan det blev möjligt förstås.
När man blivit 4 - 5 år och kan vara ute lite på egen hand vill man ju gärna ha lekkamrater. Det var den ovannämnde pojken, som bodde i samma hus. Men så fanns också den närboende kusken Carlsson, som hade fyra barn, varav ett par, Bertil och Ingrid, var i ungefär min ålder. (Greve Bielke höll sig på den tiden med både en kusk, som svarade för det grevliga stallet med både vagnshästar och ridhästar, och med en chaufför för de båda bilar man hade). Vi barn lekte dagligen tillsammans, ibland med lite vådliga följder. En gång var vi nere vid sjön och jag klev i en av de båtar, som låg där. Bertil lyckades lösgöra båten och skjuta ut den så där seglade jag iväg, vilt skrikande. Så småningom kom någon vuxen tillstädes, vägledd av skriken, fick tag på en annan båt och hämtade mig. Ett annat äventyr som jag var med om hände i växthusområdet, där jag snubblade vid en drivhusbänk och fick ena handen genom en glasruta så att det blev ett stort sår. Med blodet rinnande störtade jag hem och blev omplåstrad men ett ärr finns fortfarande kvar. Vid mina första försök att lära mig cykla (med mammas tunga cykel, barncyklar fanns inte då) så brakade det rakt in i en hagtornshäck med de olyckliga följder som det fick i form av diverse rivsår och trasiga kläder. Det dröjde länge innan jag prövade cykeln på nytt.
En allvarligare händelse inträffade nere vid sjön. Jag ramlade i vattnet vid klappbryggan på den "djupa" sidan. Det hade nog gått alldeles galet om det inte varit så att mamma och vårt hembiträde just då höll till med tvätt där. Först observerades inte att jag föll i och det var först när jag "flöt upp" för andra gången och gallskrek som mamma märkte vad som hänt. Hon störtade till och fick upp mig. Vi kom båda från det hela med blotta förskräckelsen och genomvåta kläder. En annan gång ramlade jag baklänges från en lastvagn, som kördes av en man som hette Göransson. Jag slog i bakhuvudet hårt och svimmade av ett slag till Göranssons stora förskräckelse, men jag repade mig fort och har i alla fall inte fatt några synbara spår av olyckan.
Den sjö, där jag ramlade i vattnet, heter Erlången och är en del av Stångåns vattensystem, Sjön är ganska stor och på vintrarna blev det fin is där. När jag var så där 5 - 6 år fick jag mina första skridskor. Det var s k spetsskridskor och sattes fast i skorna med rem över vristen och framtill vid skosulan med hjälp av en liten vev. Jag lärde mig nog ganska snart att åka tämligen bra och de blev flitigt använda ända tills jag någon gång i 12 - 13 årsåldern fick ett par rörskridskor, dock inte sådana med skor utan med remmar att bindas fast vid de egna pjäxorna. Men jag var mycket belåten med den här modellen också.
Ett litet bisarrt minne dyker också upp från de här barnaåren. Vi hade besök av bl a min fars systrar Signe och Emilia. Båda var bosatta i Falkenberg. Signe var lärarinna och gift med överläraren Elfving i samma stad. Emilia var sjuksköterska och gift med vagnmakaren Daniel Jönsson. Toaletterna på landet var på den tiden undantagslöst utedass. Så också has oss. Nu råkade det bli så att Signe lyckades få dörren i baklås vid sitt besök där och hon blev sittande där ganska länge för ingen hörde hennes skrik och bankningar. När hon äntligen lyckats påkalla uppmärksamhet och fick hjälp att komma ut så var hon mycket upprörd och de skratt som omgivningen levererade uppskattades inte alls. Med stort intresse beskådade jag tilldragelsen.
Vår far hade en vacker sångröst, baryton. Som varande varmt religiös var han en trägen kyrkobesökare. När jag blivit 4 - 5 år tog han mig ofta med till Vist kyrka på söndagarna och jag kommer väl ihåg hans varma barytonstämma när han deltog i psalmsången till god hjälp åt kantorn, vars röst blivit ganska ansträngd genom åren. Hemma hade vi en liten kammarorgel som han trakterade väl. Han spelade också fiol liksom sin syster Emilia.
Skoldags Sommaren 1926 fyllde jag sju år och skulle alltså börja skolan på hösten. Det var förstås en spännande händelse. Jag minns fortfarande att jag satt på pakethållaren baktill på mammas cykel på vägen dit. Jag kan inte påminna mig att jag var nervös utan mera nyfiken. Den småskollärarinna, som då och under många år framöver fanns vid Vists kyrkskola hette Dagmar Sandin. Hon var en riktig kycklingmamma och debuten försiggick utan obehag. Ljudoch stavningsövningar började omgående liksom konsten att skriva påbörjades med blyertspennor. Särskilt intressant var det att be: Fröken, får jag gå fram och vässa pennan? Det fanns en pennvässare fastsatt på katedern och man stack in pennan och vevade på en vev och vips blev det en fin udd på pennan, som man f ö ganska lätt lyckades bryta av. Man sa alltså Fröken till lärarinnan - inget Du-ande eller förnamnande då inte! Vägen till skolan var lång, fyra kilometer i vardera riktningen, och det var bara fotmarsch som gällde. Skolskjutsar var inte uppfunna då. Ingen av barnen hade cykel så vi som var från samma håll hade sällskap morgnar och eftermiddagar. Att vi hade fyra kilometer till skolan ansågs inte särskilt märkligt - det fanns barn som hade ända upp till 7 - 8 kilometer att gå från hemmet till skolan. Onsdagarna var fria. Skolan var en s k B-skola, dvs två klasser läste i samma klassrum. Första och andra klassen var småskola, tredje och fjärde samt femte och sjätte var folkskola. Lärarna var drillade på att kunna handleda två klasser samtidigt med olika ämnen och jag kan inte påminna mig att det medförde några besvär för oss skolbarn men så var ju disciplinen total och vi lydde lärarinnans minsta tillsägelse.
Skoldagen började alltid med psalmsång och bön. Jag kan när som helst se framför mig fröken Sandin sittande vid den lilla tramporgel, som fanns i alla klassrum, spelande och sjungande "Din klara sol går åter upp" och vi barn medsjungande så gott vi kunde - vi lärde oss faktiskt orden ganska snart. Att lära sig psalmverser ingick i kristendomsundervisningen genom hela folkskolan och förresten också i realskolan. Frukosten intogs i korridoren och bestod av medhavda smörgåsar och en flaska mjölk. De som bodde alldeles i närheten av skolan kunde springa hem och få frukost. Att äta frukosten inne i klassrummen var inte att tänka på - där skulle vara snyggt och rent. Vi fick f ö inte ha våra egna skor på oss i klassrummet utan skolan höll med ett slags skinntofflor, som vi fick ta på oss när vi kom på morgonen. Det minskade slitaget på golven och underlättade också städningen som vaktmästaren Eskil Pettersson och hans hustru hade att utföra. När dagens lektioner var slut så läste fröken "Välsignelsen" över oss och sen fick man gå hem.
Ett minne från den första terminen i småskolan har särskilt fastnat i mitt minne. När vi kom en morgon i början av december så hade fröken Sandin ställt upp en pappskiva på katedern och i den hade hon skurit ut några bokstäver. De bildade ett ord som var okänt för oss. Det stod ADVENT. Bakom skivan hade hon ställt ett par stearinljus och i den skumma dagern i skolsalen lyste ordet tydligt för oss. Hon förklarade förstås vad det var fråga om, men det var första gången jag hörde det ordet. Några adventsljusstakar fanns inte då och seden att tända ett ljus varje söndag fram till jul blev inte vanlig förrän framemot mitten av trettiotalet.
I folkskolans tredje och fjärde klass huserade fröken Dagmar Tollén, som ofta hade besvär med sina magnerver och vid åtskilliga tillfällen hade sjukvikarier under långa perioder. Hon såväl som fröken Sandin var och förblev ogifta under hela livet. Under några år hade Dagmar Sandin en gammal moster boende hos sig, men Dagmar Tollén hade inte någon familj eller släkt på nära håll. Egentligen tror jag inte att deras tillvaro var så lustig men de föreföll trots allt att vara ganska nöjda. Dagmar Sandin hade jag kontakt med långt efter det hon pensionerats och det tyckte hon var trevligt. Vi bjöd vid ett tillfälle - det var en jul i början på 50-talet - hem henne till oss och det var roligt för båda parter.
Femte och sjätte klasserna hade kantor Tegni som lärare. Han var en kolerisk person som lätt brusade upp och utdelade örfilar och hårluggningar när eleverna visade sig alltför dumma eller obstinata. Ingen vågade tala utan att bli tillfrågad och det var först när naturbehoven närmade sig katastrof som man vågade be om lov för att gå till "dasset". Det var för övrigt ett utedass det också, trots att skolhuset var nybyggt inte så många år före min "entré".
Till ny kantor och folkskollärare efter Tegni utsågs Henning Novik, en smålänning, som blev mycket uppskattad och en bra ersättare för Tegni. Novik tjänstgjorde sedan resten av sitt verksamma liv i kommunen och därefter var han bosatt i socknen intill sin död och hade också åtskilliga kommunala uppdrag. Noviks två barn var jämnåriga med min syster, som fortfarande har kontakt med dem emellanåt.
Katastrof - vår far avlider För att återgå till småskolan, som jag trivdes bra i, så blev det emellertid så att den stora katastrofen i våra dittills så lyckliga liv inträffade i mars 1927. Då insjuknade vår älskade pappa och infördes till sjukuset i Linköping. Där undersöktes han av överläkaren Åkerblom som konstaterade blindtarmsinflammation. Det blev operation men det visade sig vara feldiagnos - det var i stället gallstensinflammation och när detta stod klart var det tyvärr för sent med en ny operation. Det blev allmän blodförgiftning - penicillin fanns inte då - och han avled den 30 mars 1927. Även om vi barn inte förstod så mycket då, så var detta förstås ett oerhört slag. Mamma repade sig egentligen aldrig från detta. Att efter ett äktenskap på bara nio år råka ut för en sådan händelse och till på köpet få det ensamma ansvaret för två minderåriga barn var ju fruktansvärt. Också ekonomiskt blev situationen prekär. Någon änkepension att tala om fanns ju inte på den tiden - jag vill minnas att det kom några kronor i kvartalet från SPP. Min far hade ju inte varit anställd så många år så pensionen var knapp. Från anställningen vid Sturefors gods utgick i övrigt bara en naturaförmån av några famnar ved årligen! Som tur var hade mamma sin anställning som barnmorska kvar. Annars vet jag inte hur det hade gått. Hon hade visserligen en mager lön men den räddade oss från fattigvården.
Från pappas begravning minns jag inte så mycket. Allt var ju så sorgligt , mamma grät mycket och alla människor var svartklädda och allt var hemskt. Jag minns också att vi åkte till och från kyrkan i hästdragen droska och att det snöade. Ja, det var en svår tid.
Tjänstebostaden måste förstås lämnas - det kom så småningom en ny trädgårdsmästare som hette Hofvander, och han skulle ju ha bostaden för sig och sin familj. Vi fick flytta till en liten hyreslägenhet i en flygel till prästgårdsarrendatorns hus i Vists kyrkby. Det var ett bristfälligt hus, kylan gick rakt igenom väggarna och jag minns att när mamma hade bakat i järnspisens ugn så fick luckan stå öppen för att ugnsvärmen skulle komma ut i köket.
En av mammas systrar hette Ellen. Hon var gift i Linköping med en ingenjör, Eric Carlsson, som var anställd vid Svenska Järnvägsverkstäderna. De var mycket snälla mot oss och hjälpte oss med mycket i samband med flyttning och annat. Bland annat ordnade morbror Eric med att vi fick vår första radio då. Det var en kristallmottagare av märket Luxor. Med hjälp av tre hörlurar kunde vi alla tre lyssna på radio, Sveriges Rundradio, som det hette då. Anropet var alltid Stockholm - Motala därför att det var i Motala som de första stora radiomasterna sattes upp. Den första och under lång tid närapå den enda hallåmannen var Sven Jerring. Han gjorde också under ett stort antal år flera egna program. Mest känt blev "Barnens Brevlåda" med figurerna Efraim Alexander, kusin Ågust och andra och det lyssnade förstås vi barn på med särskilt stor inlevelse. Installationen av radion skedde mycket professionellt. En jordledning anordnades och förbands med en kopparplatta, som grävdes ner i jorden utanför huset. Luftantennen bestod av en kopparwire gå minst 10 meter och spändes ut från taknocken till ett högt träd i närheten. När det blev åskväder så skulle antennen "jordas" genom att man fällde ner ett slags lås som förband antennen med jordledningen för att undvika att blixtnedslag skulle gå in i apparaten. Dessa regler följde morbror Eric till punkt och pricka. Han gjorde alltid saker och ting mycket noggrant.
I den här lägenheten bodde vi ett par år. Här fick vi barn också nya lekkamrater. Dels var det barnen i den närbelägna prästgården, Ingrid, Karin och Henrik Aspan, dels var det prästgårdsarrendatorn Stedts barnskara, jag tror de var sex stycken. En fördel med den här bostaden var att jag fick nära till skolan, som låg i kyrkbyn, och jag kunde springa hem och äta frukost.
Vi flyttar till Ekliden Men nya förändringar stundade. År 1928 avled vår farmor, Eva Petersson. Hon var då 78 år och var änka sedan många år. Hennes man, vår farfar, Johan Magnus Petersson, hade varit anställd som stationsinspektor vid SJ:s järnvägsstation i Mantorp på Södra stambanan. När han avled redan 1910 så köptes, troligen genom min fars och hans syskons försorg, en villa, Ekliden, där min farmor sedan bodde till sin död. När hon nu hade avlidit så fick vår mor erbjudande att köpa detta hus, som låg ca 1 km från kyrkbyn i Vist. Där fanns två lägenheter. Den större, i bottenvåningen, övertog vi efter farmor. Den övre lägenheten hade då sedan några år disponerats av en ogift syster till min faster Annas man, disponenten Erhard Lindén. Han var virkeshandlare och möbelfabrikör i Bestorp, en ort ganska nära Sturefors. Denna "tant Hilma", som livnärt sig som stickerska (hon hade en för oss barn intressant hemstickmaskin) kom inte så bra överens med mamma - jag vet inte av vad orsak, kanske helt enkelt personkemien. Efter några år flyttade hon till Stockholm, där hon hade en syster. Mamma hyrde då ut lägenheten ett par år men tog sedan över den själv, lät bygga om den så att huset fick en enda sammanhängande lägenhet. Här bodde vi sedan under hela vår skoltid.
Villan, som fortfarande finns kvar, ligger utmed vägen mellan Linköping och Bjärka Säby. I likhet med de flesta hus på landet då för tiden saknade den vatten och avlopp. En brunn med handpump fanns i trädgården och slaskvatten fick bäras ut till en sophög, som så småningom bildade en kompost. Vad som var extra besvärligt var att det saknades elektriskt ljus. Då blev det att använda fotogenlampor och det gick naturligtvis det också även om det kändes svårt efter att vi varit vana vid el-ljus så länge förut. Ett slag försökte vi få ett starkare ljus genom att sätta en s k glödstrumpa i fotogenlampan. Den gav ett starkt vitt ljus men tyvärr var den mycket känslig och gick lätt sönder när man skulle fylla på fotogen. Inte förrän under kriget, jag tror det var 1943 fick vi elektriskt ljus till vårt hus och till de närmaste grannarna. Därmed kunde vi få möjlighet att köpa en liten nätansluten radioapparat så att kristallapparaten med sina lurar kunde pensioneras.
De första åren i Ekliden höll mamma några höns och en tupp (som var lite ilsken på oss barn). På det viset fick hushållet sitt behov av ägg fyllt. Trädgården var ganska stor och en bra hönsgård fanns intill uthuset, där hönsen inrymdes. I trädgården fanns många äppelträd, bl a astrakan, charlamowsky, pipping, åkerö och hampus, allt sorter som vi lärde oss uppskatta. Ett par plommon- och körsbärsträd fanns också. Mamma var mycket road av växter och blommor och skötte omsorgsfullt en lång rabatt med både perenna och annuella blommor.
Apropå höns och ägg så kanske det kan vara av intresse att något uppehålla sig vid mathållningen på 30-talet. När vi nu har en mängd mer eller mindre exotiska rätter och sydfrukter så tänker vi inte så ofta på att mycket av detta var helt okänt på den tiden. Förmodligen visste ingen vad pizza eller kebab och liknande rätter var. Inte heller avocado, kiwi, squash och liknande. T o m tomater betraktades av många med misstänksamhet.
Av sydfrukter fanns i stort sett inte annat än apelsiner och bananer vintertid. Kom ihåg att dagens snabba flygtransporter inte fanns då. Därför bestod maträtterna på den tiden mest av kött och fisk samt olika slags mjölmat som gröt av olika slag, pannkakor o d. Det var heller inte på långa vägar så vanligt med grönsaker eller sallader som det är nu och tillgången till sådant fanns bara sommartid. Man bör också erinra sig att tekniken med att frysa in matvaror inte på allvar slog igenom förrän i mitten av 1950-talet!
I augusti 1929 råkade mamma ut för en cykelolycka. Hon hade Gunvor på pakethållaren (barnsitsar fanns ej) framtill. Mamma slog sig grundligt, fick också stora skrapsår i ansiktet. Men det värsta var att Gunvor bröt ena armen. Det blev omgående färd till sjukhuset och där fick hon ligga inte mindre än sex veckor. Några men fick hon dock inte.
Den ved, som var nödvändig för spis och kakelugnar, köptes i form av s k meterved, dvs. den måste sågas och huggas upp vid framkomsten. Mamma hade uppgörelse med en granne som skötte upphuggningen. (Sågningen gjordes av ett par sockenbor som hade en ambulerande vedkap). Ibland dröjde det med vedhuggningen och då högg mamma själv några vedträn ibland. Men det fick ett brått slut. Hon råkade nämligen slinta och fick yxan rakt genom foten. Det blev snabbtransport till sjukhuset i Linköping. Allt gick bra som väl var och efter ett par veckor kunde hon gå på foten igen. Men någon mera vedhuggning blev det inte. Och förresten blev ju jag snart så stor att jag kunde klara av det vid behov.
Ett stort och besvärligt arbete för alla som bodde på landet vid den här tiden var tvätt och byk. Vi hade visserligen en trättstuga i vårt uthus med en stor tvättgryta med eldstad under, men allt vatten måste pumpas upp ur brunnen. Men det som var så viktigt då, nämligen sköljning och framförallt klapp av tvätt var svårutförbart. Emellertid var det inte så långt till Stångån och där fanns en klappbrygga som flitigt användes av de kringboende. Dit drogs tvätten i kärra eller på cyklar och så klarades även den saken. Men något lätt arbete var det inte.
Läroverk Det gick så hyggligt för mig i skolan att när jag skulle lämna fjärde klassen så sa kantor Tegni till mamma att jag borde söka in till läroverket i Linköping. Då hade man inträdesprov i rättskrivning och räkning, läsning också tror jag. Därför sattes jag i extraläsning på sommaren hos fröken Tollén, som väl var angelägen om att visa att hon varit en duktig lärarinna. Proven gick av stapeln i augusti i ett sommartomt läroverk. Det var spännande och högtidligt. Linköpings Högre Allmänna Läroverk för Gossar (nu Katedralskolan) som grundats år 1627, var en imponerande byggnad. Vår lilla byskola, som ändå var ganska ny och fin, tedde sig mot läroverket som ett litet kapell mot en domkyrka.
Provet, som utfördes tillsammans med ett antal lika spända gossar som jag, gick tydligen bra för jag godkändes och i slutet av augusti 1930 var det högtidligt upprop i läroverkets aula, där alla elever, ca 700 st, satt i de långa bruna träbänkarna och med alla lärare på en tribun bakom talarstolen. Det hela började med att alla sjöng psalm 33: "Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus --", varefter den kände och klassiskt bildade rektorn Josef Liljeblad i ett tankeväckande tal hälsade alla välkomna till det nya läsåret. Därefter följde diverse allmänna upplysningar, bl a om gällande ordningsföreskrifter. T ex gällde då att inga elever, utom i gymnasiets högsta ring, fick vara ute på staden efter klockan 2100. Vissa lärare var avdelade för att kontrollera detta då och då. Uppropshögtidligheten avslutades med sista versen av ovannämnd psalm, varefter vi samlades i respektive klassrum, där vår klassföreståndare - i mitt fall adjunkten Torsten Kullenfelt - lämnade uppgifter om vilka böcker som måste inköpas och där det stora tryckta skolschemat delades ut. Mamma och jag vandrade därefter till Sahlströms Bokhandel, där inköpen skedde. Också allt skolmaterial i övrigt, skrivblock, pennor, radergummin o d fick man inköpa, skolan höll inte med vare sig böcker eller skrivmaterial. Eftersom mamma hade mycket låg inkomst fick jag nedsatt terminsavgift, vilket betydde en del. Men resorna till skolan varje dag fick betalas av föräldrarna. De första åren reste jag med tåget från Sturefors järnvägsstation till Linköping varje dag. Så småningom kom en busslinje att öppnas på vägen förbi vårt hus och då blev det möjligt att utnyttja denna. Skolfrukost fick jag från allra första året och fram till studentexamen inta hos min faster Anna, som med sin man bodde i ett ägandes hus vid Drottninggatan i Linköping. Villan Lindevik i Bestorp, som de tidigare bott i året runt, användes nu bara som sommarbostad. (Min farbror Erhard Lindén hade då avyttrat sin verksamhet i Bestorp (sågverk och senare också möbeltillverkning). Han hade från början varit militär och blivit underofficer vid ett av regementena i Linköping. När han avgick befordrades han på det sätt som då var vanligt, till löjtnant. Han började då i virkesbranschen och hade haft stor framgång där). De var nu förmögna, hade inga egna barn med hade dels adopterat en flicka, Elisabeth, dels tagit hand om min kusin Eva Petersson, som tidigt blivit föräldralös. Elisabeth var flera år äldre än jag och fanns kvar i hemmet endast ett par år på trettiotalet - hon gifte sig ganska snart med Stig Ljunggren, också från Linköping. Han blev officer och så småningom militär intendent på hög nivå. Eva var ett år äldre än jag och tog studentexamen 1937 och blev så småningom läkare.
Något av åren i början av 1930-talet hade jag den stora glädjen att få en cykel. Min farbror Erhard hade en gammal Husqvarnacykel, som han aldrig använde sedan han skaffat sig bil (den första, det var en Overland Whippet, med nedfällbar sufflett). Faster Anna utverkade att cykeln skänktes till mig - hon var alltid mycket omtänksam mot mig. Jag lärde mig snart att cykla, till en början genom att sticka ena benet under ramen, cykeln var ganska hög. När jag körde omkull, ofta i början, blev det alltid högra knäet som skrapades så för det mesta hade jag knäet ombundet med gasbinda under lärdomstiden. Cykeln blev det transportmedel som både jag och de flesta andra använde sig av - endast ett fåtal familjer hade möjlighet att skaffa sig bil. Numera följer nära nog automatiskt en belysning av något slag. Så var inte fallet då. Några hade skaffat sig en cykellykta, som drevs med karbid men snart kom en sorts belysning som drevs med en dynamo, som löpte mot framhjulet. Något baklyse fanns ej, i stället blev det så småningom påbjudet att man skulle ha ett s k kattöga på bakre stänkskärmen, dvs. en röd reflexanordning.
Gunvor fick också så småningom - när hon gick i tredjeklass - en cykel. Det var så att mamma behövde en bättre cykel när hon åkte på sina ackuschörskeuppdrag och köpte sig då en cykel med s k ballongringar, vilket var en nyhet då och Gunvor fick då överta den gamla cykeln som visade sig hålla flera år än.
När Gunvor gick i fjärde klassen i folkskolan uppkom frågan om hon skulle få börja i den sjuåriga flickskolan i Linköping, som senare fick namnet Elsa Brändströms skola. I läroverket, som ju var för "gossar" kunde inte flickor gå på den tiden, i varje fall inte i realskolan. I början av 30-talet blev det dock möjligt för flickor att gå i gymnasiet, vilket bl a min kusin Eva utnyttjade. Gunvor kom sedan in i flickskolan samtidigt med vår kusin Anna-Greta (Carlsson) och de båda gick därefter tillsammans hela den sjuåriga flickskolan. Gunvor fick tyvärr inte möjligheten att äta frukost hos faster Anna - hon tyckte väl att det räckte med mig "i maten". Hon hade ju också sina "egna" flickor, Elisabeth och Eva, som ju gick i skolan under några av de här åren. Så Gunvor fick ha matsäck med sig eller - merendels tror jag - äta på mjölkbaren. (Den första mjölkbaren hade nyligen öppnat i Linköping då, det var mycket omskrivet). Jag minns att en tallrik välling kostade 15 öre då! Och man fick medföra egna smörgåsar till vällingen!
Åren gick snabbt, vi trivdes bra i Ekliden och vi barn hade många kamrater. Det var både de närmaste grannarnas barn (familjen Gustafsson i Björkliden och familjen Månsson i Norrliden) och barn till en del familjer, som mamma sedan gammalt umgicks med i Stureforstrakten. För min del var det nog främst Karl-Johan Jonsson i Skog och Lennart Sjöstedt i Eriksholm, som blev de ständiga kamraterna. De gick också i realskolan de första åren på trettiotalet - också ett par av Karl-Johans systrar, Aina och Brita, reste dagligen till skolor i Linköping, så vi hade ressällskap morgon och kväll. På somrarna badade vi flitigt, till en början i sjön Rengen vid Labbenäs, där jag lärde mig simma på egen hand - det fanns varken simskola eller simlärare där då. Senare år badade vi mest vid Bjärka-Säby, där vi fick tillfälle avlägga prov för både "Kandidaten" och "Magistern". Som jag minns det så var det många sköna varma somrar på trettiotalet med höga gradtal också i sjövattnet.
När jag började i realskolan så var det förstås en stor nyhet för oss att man hade särskilda lärare i de olika ämnena. Alla lärare tilltalades "doktor" oavsett om de var adjunkter eller endast extralärare. Men den som var lektor benämndes i alla fall lektor. Naturligtvis fick man inte tilltala sina lärare med "du", det var helt otänkbart. I varje klass utsågs en ordningsman för året - det gjordes av klassföreståndaren i samråd med klassen. I tur och ordning hade också alla klassens elever i uppgift att en vecka i taget vara "custos". Det innebar bl a att se till att klassrummet vädrades på rasterna och att alla kom in i rätt tid - ingen fick stanna inne i klassrummet på rasterna, inte heller i korridorerna för den delen. Ordningsmannen svarade för att klassjournalen alltid fanns till hands, vissa ämnen lästes i specialsalar och då måste den medföras. I journalen noterades frånvaro, både giltig (sjukintyg måste inlämnas) och ogiltig (skolk var allvarligt och kunde resultera i nedsatt ordningsbetyg). Ordningsmannen var också talesman för klassen om det var något som trasslade eller behövdes framföras till klassföreståndare eller rektor. Det kunde vara önskemål av olika slag men också eventuella klagomål på lärare. Såvitt jag vet förekom aldrig någon mobbning i mina klasser (ordet var f ö inte uppfunnet då). Vi var nog aldrig flera än 20 -25 elver i någon klass och sammanhållningen var stark. Visst kunde en del bli osams ibland men då etablerades ett slagsmål på rasten och sedan var allt bra igen. Med ett par undantag tyckte vi att vi hade bra lärare men så hade ju läroverket ett mycket gott rykte och det var aldrig svårt att rekrytera duktiga och välutbildade lärare. Något som var typiskt på den tiden var att vi hade öknamn på praktiskt taget alla lärare, själva visste de väl inte om det så noga men helt okunniga var de säkert inte heller - flera hade ju själva ungdomar i läroverket. Där fanns t ex "Tjoffe", "Knölen", "Fäbus", "Hovit", "Lunsen", "Lapsus", "Döden" mfl. Den mycket långe lektor Witt benämndes "Molnens broder" eller "Närmare Gud än oss". Den mycket kortväxte lektor Berner blev "Lillen". En del av lärarna var eller blev verkliga stofiler och det finns många historier om legendariska lärare under både de här åren och tidigare. Efter den ovannämnde rektorn Josef Liljeblad kom Hugo Larsson, "Spiken" kallad, som till en början mottogs ganska svalt men som efterhand blev en legend. Han var med om bildandet av föreningen "Linköpings Läroverkspojkar" och deltog flitigt i föreningens sammankomster. Han blev f ö mycket gammal - på sin 100-årsdag blev han alldeles särskilt uppvaktad av gamla elever.
Det första främmande språket, som jag stiftade bekantskap med i första klassen, l:5, var tyska. Lärare var adjunkten Josua Willén, som var och förblev en synnerligen känd profil i Linköping. Den läsebok, vi fick använda oss av, var dessvärre tryckt med den då brukliga tyska stilen eller frakturstil, vilket det tog en god tid att lära sig. Men jag har faktiskt haft nytta av att kunna den - i gamla handlingar, både svenska och tyska, har den använts. Först när man kom upp i klass 3:5 fick man börja med engelska och i 4:5 hade man franska som frivilligt ämne. Praktiskt taget alla läste nog franska ändå - även om man inte avsåg fortsätta med det i gymnasiet så lärde man sig i alla fall uttalet.
Varje läsdag inleddes med morgonbön - psalmsång och en kort betraktelse av någon av de båda kristendomslärarna. Men vi som reste till läroverket med tåg eller buss varje dag var befriade från deltagande i morgonbönen, vilket vi uppskattade mycket. För oss utfärdades ett särskilt kort, som berättigade oss att vara befriade. En lärare höll alltid vakt vid ingången på morgnarna. För sen ankomst noterades och kunde inverka på ordningsbetyget! (Det fanns på den tiden förutom de vanliga betygen i de särskilda ämnena alltid betyg i Ordning och Uppförande! De var vad man kallade sedebetyg och ett sänkt sådant kunde t o m resultera i relegation från skolan).
Skolmössa var nära nog obligatoriskt. Linköpings läroverks skolmössor ansågs som mycket fina - försedda inte bara med klassnumret utan också silverne lagerblad och ringar runt mösskanten. Det var alltid ett högtidligt ögonblick när läsåret var slut och man gick till firman "Hesse & Lundström" och köpte ny mössa med det nya klassnumret. I gymnasiet var mössan lika genom alla åren, men kullen, som i realskolan var svart, var där mörkblå sammet! Tidigare, före min tid, fanns också en särskild skoluniform - den användes främst av gymnasisterna men hade kommit ur bruk för ganska länge sedan. Men det fanns faktiskt i början av 30-talet en eller annan gymnasist som fortfarande använde den svarta skoluniformen, troligen ärvd efter någon äldre bror. Men vår klädsel var i alla fall ganska strikt - från 14-15-årsåldern hade vi alltid kostym i skolan, ofta med väst också. Skjorta och slips var likaså ett måste. Dagens tröjmode med fritidskläder skulle varit otänkbart då!
Realskoleåren rullade undan i snabb takt. Jag och Gunvor for varje dag med bussen till skolan i Linköping. Efterhand hade det komrnit att bli allt flera ungdomar, som gick i läroverket eller flickskola, som något av de åren fick namnet Elsa Brändströms skola efter den rödakorsdelegat, som under och efter första världskriget var verksam bland krigsfångar i Sibirien. "Sibiriens ängel" hade hon kallats. Bland andra hade vi i bussen sällskap med Karl-Johan Jonsson i Skog, hans syster Brita och, senare också systern Aina. Vidare Lennart Sjöstedt från Eriksholm, Sven-Gustaf Hultgren, Edsberga, syskonen Bengt och Sonja Johnsson från Harvestad samt Gösta och Margareta Olai från Blästad. Den här busslinjen, som startats av en man vid namn Westerberg, bedrevs till en början med endast en enda mycket liten och redan mycket sliten buss. Två chaufförer fick alternera: Svensson och Blom. Svensson var en glad filur som var mycket tjänstvillig. Hans körstil lämnade en hel del övrigt att önska men fram kom vi, hoppande och skakande - grusvägarna var gropiga och leriga. På vintrarna kunde det ibland bli ganska besvärligt, snöplogningen var det si och så med, och det blev svårt att hålla tiderna. Ibland gick det för fort också. Jag minns en vintermorgon, då bussen gick ifrån Skogsungdomarna. Ett snabbt telefonsamtal från Skog till Ekliden räddade situtationen. Men inte bara det - den gode Svensson backade bussen väl en kilometer för att möta de "frånåkta"! Så småningom byttes den lilla bussen ut mot en betydligt större men också den hade gått många tusentals mil någon annanstans så någon åkkomfort kunde man inte tala om. Bussresan tog väl sådär en 40 minuter men då körde man oss faktiskt ända fram till läroverket, trots att den egentliga hållplatsen låg i södra delen av Linköping, där också hemresan anträddes. På de vanliga veckodagarna var vi skolungdomar tämligen ensamma passagerare på morgnarna men på lördagarna (som var skoldagar då också, ofta ända till kl halv fyra på eftermiddagen) fick vi sällskap av andra landsbygdsbor som skulle in för "handling", ofta med stora korgar med ägg, smör, blommor och annat, som skulle avyttras på torget. Och på hemresan hände det inte alltför sällan att någon eller några av gubbarna hade varit till systemet eller varit på "hortellet" och var lite extra glada. Ibland var det vanskligt att släppa av dom, särskilt på hösten när det var mörkt tidigt på dagen. Jag kommer särskilt ihåg en viss Kalle, som när han släpptes av vid vägkanten, fick det goda rådet av chauffören Svensson: Ja, Gud vare med dig Kalle, Gud vare med dig till Norrgårds hage, sen har du gärdsgårn att följa!
Realexamen. Som nämnts så gick åren fort och 1935 på våren var det dags för realexamen. Det var en viktig examen på den tiden och firades nästan lika mycket som studentexamen. Det var skriftliga prov under vårterminen och det hela avslutades med muntligt förhör i flera ämnen. De som inte hade lyckats klara proven kuggades och fick finna sig i att antingen gå om den sista klassen eller sluta utan examen. Jag minns inte hur många som "körde" mitt, år men det var nog en fyra, fem stycken. Så det var inte någon sinekur och visst var det stor spänning inför denna examen fast kanske inte så stor som vid studentexamen. Det var naturligtvis en stor olycka för dem som misslyckades och som fick gå ut bakvägen när de andra störtade ut genom stora ingången med realmössan på huvudet (en mössa lik studentmössan men med grå sidenkulle).
Nå, för min del gick uppenbarligen det muntliga förhöret bra och snart fick man kasta sig ut i det vackra majvädret med den grå mössan på huvudet. Blommor från anförvanter och vänner och sedan ett rejält kaffekalas på något av stans konditorier (Weiders eller Herdina Lindebergs), dock först efter vederbörlig avkonterfejning på Gillbergs fotoateljé. Mamma var mycket stolt!
Konfirmation. Något av realskoleåren hade jag konfirmationsläsning på sommaren - jag tror sommaren 1934. Vi var bara tre konfirmander: Jag, Brita Jonsson i Skog och så en betydligt äldre gosse från Uppsala, vars namn jag glömt, som då gick och "läste" för den mycket sympatiske och välkände Otto Aspan, som då var kyrkoherde i Vist. Det försiggick hemma hos kyrkoherden i prästgården, som var en vacker byggnad intill Stångån. Beklagligtvis brann hela prästgården ner under en senare kyrkoherdes tid och av någon anledning, jag vet ej vad, så blev det aldrig någon återuppbyggnad. Och därmed kom också hela den fina trädgården att förfalla totalt. I stället tog man den gamla komministerbyggnaden, Nordanbacken, till kyrkoherdebostad, vilket den alltfort är. Själva konfirmationen skedde sedan, mitt i sommaren, i kyrkan och gick ganska fort eftersom vi var bara tre konfirmander.
Kommentarer 2017-04-22 av Hans Hansson:
Johan Magnus Petersson köpte Ekliden redan 1909, köpebrevet undertecknades 1909-10-01 och enligt kyrkoböckerna flyttade Johan Magnus Petersson till Ekliden en vecka senare, 1909-10-08.
Johan Magnus Petersson avled 1910-05-08, dödsorsak hjärnblödning.
Stures farmor Eva Sofia Petersson f. Ahlberg (ESP) upplät den övre lägenheten i Ekliden till änkan Eva Sofia Karlsson f. Zetterlund (ESK) och tre av hennes barn redan 1911. ESK var mor till ESP svärson Erhard Lindén, gift med ESP dotter Anna Carolina, (Stures faster Anna). När Sture flyttade in i Ekliden 1928 var det bara Hilma Charlotta som bodde på övervåningen, ESK hade varit död ca 6 år och ESK dotter Alida Sofia och sonen Erin hade flugit ur boet för 15 respektive 11 år sedan, något Sture glömt eller eventuellt aldrig känt till.
Stures mamma Anna hade enligt kyrkoböckerna ”piga” åren 1928-1934, troligen en nödvändighet med hänsyn till barnens ålder och barnmorske-yrkets krav på snabba och långvariga ”utryckningar”. Härom nämner Sture intet.
Salmoni, Salomon och Viktor Ferdinand – lärare resp. bokbindare, känd för s.k. salmonibrev
Salmoni
"Salmonibrev: Anonymt brev vari avsändaren genom hotelser (t ex skandalösa avslöjanden) försöker pressa ut pengar av någon, hotelsebrev, utpressningsbrev." Svenska Akademiens ordbok. Varför kallas dessa brev Salmonibrev? Vem var Salmoni? Anknytning till Vist?
SALOMON OCH VIKTOR FERDINAND SALMONI
Salomon Salmoni var den förste utexaminerade läraren i Vist. Han var född 1778 i Kättilstad socken och inflyttade till Vist 1800 från Vadstena. Salomon ambulerade mellan skolorna i Sturefors och Bjärka-Säby. Gifte sig 1819 med Maria Elisabet Andersdotter, född i Ringsnäs 1798, och de bosatte sig i Sockenbyggningen. De fick många barn och ett av dem var Viktor Ferdinand, som föddes 1833. Maria Elisabet dog 1836. Dödsorsak: förkylning. Viktor Ferdinand var då endast två och ett halvt år. Salomon gifte om sig 1839 med sin hushållerska Anna Catharina Persdotter Frid, född 1795 i Vreta Kloster. Hon var änka efter soldaten Frid, Smedstads ägor, S:t Lars socken. Troligtvis avgick Salomon 1856 som lärare. En ny lärare och organist hade då inflyttat. Salomons hustru dog 11 november 1863 av lunginflammation.
Enligt dödboken: "Salomon Salmoni: Död den 27 november 1863 i Socken- byggningen. Haft i giftet 12 barn av vilka de flesta leva, undervisat här som skollärare både inom andra och nu senast uti Vist omkring 6000 barn varunder han gjort sig förtjänt av föräldrarnas förtroende och barnens tillgivenhet. Belönats med silvermedalj åttonde storleken. 85 år gammal. Dödsorsak: Ålderdomssvaghet." (8 barn funna i födelseboken. De dödfödda antecknas inte på 1800-talet. Inga barn i andra äktenskapet.)
År 1847 flyttade Viktor Emanuel till Linköping och började som lärling hos bokbindaremästare J F Peterzén. Gjorde ett uppehåll i sin utbildning på ett halvår för att vistas i hemmet och för sin första nattvardsgång. Därefter reste han till Stockholm, stannade där i nästan 6 år och blev gesäll. Viktor Ferdinand återvände till Linköping 1853 eller 1854. År 1857 etablerade han sig som näringsidkare och 1859 som borgare.
Med Christina Sophie Löfbom ingick han äktenskap 1855 och hade med henne fyra barn. 1864 bodde familjen på Glasberget, det som numera kallas Berget. Från husets översta rum hade han en storartad utsikt över staden och dess omgivningar. Det var den utsikten, som han skulle komma att utnyttja för sin försörjning bl a genom de s k Salmonibreven.
Bokbinderiverkstaden låg på Badstugatan. Han sålde psalmböcker, evangelieböcker och katekeser. Ansågs som en mycket duktig bokbindare men trots det var hans ekonomi inte den bästa. Han låg efter med hyror och hade många småskulder. Dessutom hade han som hobby att gå på auktioner. Den 5 - 6 mars 1863 var han i Mörketorp och inköpte underkjolar, schalar, förkläden och en guldring för 2,50 kr. Ytterligare en sak som bidrog till den dåliga ekonomin var hans stora intresse för rövarromaner. Han läste romanerna, som lämnades in för bindning och det hade knappast någon positiv inverkan på hans arbetsprestation.
1863 kom han på tanken att skriva anonyma hotelsebrev och på så sätt få in pengar. Viktor Ferdinand skrev flera brev till en änka. Han utgav sig för att vara hennes avlidne mans oäkta son och ville ha ut sin del av arvet. Hotade med att avslöja hemligheten och ställa till en skandal, men änkan föll inte undan för hotelserna.
Efter det misslyckade försöket utsåg han två nya offer: garvareåldermannen Gustaf Sundberg och hemslaktaren Johan Johansson. I breven till dem utgav han sig för att vara ledare för ett stort och mäktigt rövarband. Det var en fullträff. Många personer levde i mitten av 1800-talet i skräck för band av väpnade förbrytare. Dessa band stod bl a bakom flera postrån och det stora bankrånet i Östgöta Banken. De anonyma breven i Linköping 1863 - 64 satte, enligt stadsfiskal Frick, samhället "i häpnad och förskräckelse".
Till Johansson skickar Salmoni brev där han bl a hotar med att avslöja att Johansson, som var frireligiös, hade stulit pengar och dessutom ofta fick kvinnobesök. Salmoni kunde från Berget se vem som besökte vem och vid vilka tidpunkter på dygnet. Efter det tredje brevet föll Johansson till föga och lade ett kuvert med 1000 riksdaler rmt vid Tinnerbäcksbron på Tanneforssidan. Efter det var Salmoni nöjd ett tag men återkom senare med ytterligare hotelsebrev.
Sundberg fick ett brev och när det andra kom lämnade han det oöppnat till postkontoret. Postmästaren bröt brevet och läste innehållet. Dagen därpå kom ett brev med samma handstil på kuvertet men då adresserat till Johansson. Stadsfiskalen underrättades och han kontaktade Johansson, som berättade om utpressningsbreven. Man jämförde handstilen med brev till rådhusrätten och fann, att det fanns vissa likheter med Salmonis handstil.
Salmoni begärde mer pengar av Johansson och nämnde även i brevet, att han visste om stadsfiskalens besök. Man beslöt att pengarna skulle betalas och en fälla skulle gillras. Tre personer, varav två var poliser, gömde sig i ett hölass, som var förspänt med oxar. Hölasset kördes in i domprostens loge, som låg c:a 200 alnar från källaren där pengarna skulle läggas under en sten. Johansson lade dit pengarna och sedan väntade poliserna på Salmoni. Han kom, hämtade pengarna men när han passerade höladan rusade poliserna ut och tog fast honom.
Straffet blev straffarbete i ett år plus ersättning till Johansson med 1000 riksdaler rmt. Det fanns förmildrande omständigheter: Salmoni var tidigare ostraffad, han ångrade sitt brott, han var utfattig och hade en stor familj.
Efter fängelsetiden fortsatte han i sitt yrke. Hustrun och barnen bytte namn till Enbom. Ytterligare två barn föddes.
Den 23 april 1876 dog Salmoni i kräfta, 43 år gammal.
Begreppet Salmonibrev blev känt även utomlands t ex i Tyskland.
Sjöberth, Nils (1926-2001) – hembygdsforskare
Minnesord
Nils Sjöbert 1926-2001
Nils Sjöberth
En stor hembygdsvän, har lämnat oss.
När vi i Wist Hembygdsförening startade en forskarcirkel om knektarna i Vist socken var Nisse, med sin militära bakgrund, den givne ledaren. Detta arbete resulterade i skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk".
Tack vare Nisse har Hembygdsföreningen tagit över Bomtorpet, som genom sitt läge mitt i Sturefors samhälle, blivit en stor tillgång.
Nisse föddes i Stavsäter 1926 och Stavsäter har han också ägnat mycket tid åt att dokumentera. Bl a har han som ledare för en studiecirkel dokumenterat flertalet torp under Stavsäter.
Mycket av Nisses arbete finns att läsa på föreningen hemsida till vilken han under sitt sista år, trots sjukdomen, var en hängiven bidragsgivare och inspiratör.
Vi minns Nisse för hans engagemang och stora intresse för Vist socken.
Wist hembygdsförening
Ingmar Carlsson - Ivan Thorn
Skjöldebrand, Anders Fredrik (1757-1834) – general, statsråd, ledamot av Svenska Akademien
Kort biografi
636 SKJÖLDEBRAND, ANDERS FREDRIC, greve (n:r 137, Elg-a Tab. 2).
A-F Sköldebrand
Född 1757 14/7 i Algier. - Död 1834 23/8 i Stockholm. - Son av kommerserådet Eric Brander, adlad Skjöldebrand (n:r 1991) och Johanna Logie samt bror till överstelöjtnanten Johan Georg Skjöldebrand [619]. - Gift 1:o 1779 27/7 i Stockholm med friherrinnan Petronella Constantia von Höpken, född 1757 7/2, död 1780 28/10) på Styvinge (Vist sn, Östergötland) dotter av presidenten friherre Carl Fredric von Höpken (n :r 161) och Petronella Constantia Leytslar; 2:o 1811 15/7 i Gävle med Charlotta Lætitia Ennes, född 1791 29/5, död 1866 17/4 på Stockholms slott, dotter av grosshandlaren i Gävle Per Ennes och Elisabeth Margaretha Brändström.
Student i Uppsala 1773 7/5, "där han uppöfvade sig i Lärdomsyrken och Ridderliga öfningar till år 1774", kvartermästare vid Södra skånska kav. reg. 1774 12/4, stabskornett s. å. 14/12, kornetts indelning 1775, stabslöjtnant 1777 5/6, löjtnant vid Östgöta kav.-reg. 1779 3/4, stabsryttmästare 1783 20/6, ryttmästares indelning 1787 23/2, på indragningsstat vid regementets omorganisation 1791, major i arme'n och överadjutant 1793 15/2, löjtnant vid Livdrabantkåren och överste i armén 1794 19/10, avsked från Livdrabantkåren 1797 16/1, chef för Östgöta lantvärn 1808 7/4 och för Livgren. brig. s. å., chef för Norra arméns II. fördelning 1809 ./2, generaladjutant s. å. 29/6, generalmajor s. å. 25/9, t. f. överståthållare i Stockholm 1810 20/6 - 1812 7/8, generallöjtnant 1813 24/4, chef för svenska arméns I. fördelning i Tyskland s. å. och för kav.-fördelningen s. å., friherre 1814 26/1, chef för armens II. inspektion 1815 12/7, statsråd s. å. 28/11, chef för kronprinsens hovstat 1817 3/7, greve 1819 11/5, general 1820 24/6, en av Rikets Herrar 1822 26/1. - RoK av KMO, KmstkSO, CXIII:s O. - L Svenska Akademien, HLVHAA. HL Fria konsternas A, LVA, LKrVA, LMA (dess ordf. i 18 år) m. m.
Deltog i 1789 års sjöexpedition (slaget vid Öland),. kriget i Tyskland 1813 - 1814, varunder han vann den lysande kavallerisegern vid Bornhöft, samt i Norge 1814.
Excellensen Grefve Anders Fredrik Skjöldebrand
Tiden på Styvinge Utdrag ur memoarbok Sid 118-129
Ändteligen slutades den långa vintern. Jag hade köpt af min företrädare de flesta inventarierna till bostället: oxar, kor, får m.m., som den tiden ej kostade mycket i Östergötland. Möbler, ej präktiga, men anständiga, jämte husgeråd fördes sjövägen från Stockholm till Norrköping och afhämtades småningom, dels med egna dragare, dels med legda. Af det lilla arf, som tillföll min hustru efter hennes far, uttogs en del i linne, litet bordsilfver, porslin, kökssaker m.m. till ett måttligt pris efter godemäns värdering, och delningen skedde med största enighet och ömsesidig eftergifvenhet. Det öfriga af arfvet användes till största delen för de ofvannämnda inköpen. - -
Den 14 mars tillträdde jag bostället. Jag behöll min företrädares rättare och gårdsfolk, så att allt gick i sin vanliga ordning, tills vi kunde komma själfva.
Så snart vägarna voro brukbara, företogo vi resan efter ett ömt afsked af min far och mina syskon. Min hustru hade i hög grad vunnit deras tillgifvenhet. Min far bjöd henne så hjärtligt att komma tillbaka med mig och vistas hos honom, så ofta och så länge omständigheterna och min tjänst det kunde tillåta.
Vi åkte i en gammalmodig, men god kalesch, som min far hade gifvit oss. Den var köpt på auktion efter konung Adolf Fredrik. Jag hade tillsagt min dräng, som körde för oss, att vara mycket försiktig och stanna vid alla svåra utförsbackar, om hästarne voro elaka, så att vi kunde stiga ur och gå, på det min hustru ej skulle blifva skrämd, ty hon var åter i välsignadt tillstånd och något längre hunnen än förra gången. Resan gick lyckligt för sig, den första dagen blott till Nyköping, den andra till Norrköping och så till Linköping, där jag tagit rum för att vistas, tills jag kunde hinna städa på bostället, så att vi kunde flytta dit. Den sista stora och svåra backen, som går ner från Kolmården åt Åby gästgifvaregård, gingo vi till fots. Vår möda belönades af att se en af de vackraste utsikter i Sverige. Den är så känd, att en beskrifning vore öfverflödig, men stunden var fördelaktig. Himlen hade varit mulen, medan vi genomforo den dystra Kolmårdens bärgiga skogstrakt. Men nu mot aftonen hade molnen höjt sig från västern och lämnat en klar rymd, där solen nära sin nedgång framträdde och kastade å det rika landskapet ett förgyllande sken, som höjde alla dess skönheter. Min älskade såg det med förtjusning, och vi hälsade det vackra Östergötland med en glädje, ej störd af någon aning.
Då vi kommit till Linköping, vidtalade jag en tapetmålare att följande dagen följa mig till bostället för att taga mått af sängkammaren och förmaket, hvarefter jag köpte tapeter af glada färger, men ej dyra, dem han sedan fort slog upp i de nämnda två rummen, hvartill han målade dörrar, fönsterträ och panelningar med ljus pärlfärg; dessa rum blefvo vackra och högst behagliga. Matsalen och mitt skrifrum lämnade jag utan tapeter, men lät starkt skura väggar och golf m.m., så att träet syntes nästan som nytt, hvilket jag alltid af en egen besynnerlig smak funnit ganska trefligt. Allt var färdigt, färglukten var nära försvunnen, och jag hade köpt ett par goda östgötaklippare, bruna med bläsar. Äfven dessa hafva ett intresse i mitt minne. Kusksätet på vår kalesch var sådant, att jag kunde sitta inuti och köra dem själf, hvilket jag alltid gjorde. Hur mången gång förde oss dessa sediga, välvilliga djur på behagliga spatserturer, emedan min hustru i sin ställning behöfde rörelse. - Nu flyttade vi till bostället och kände en ljuflig rörelse, då vi funno oss under eget tak. Vi voro fattiga, om man vill göra jämförelser, men i värkligheten voro vi rikare än de flesta af vårt stånd, ty vi kunde utan minsta saknad umbära allt öfverflöd, och vi hade nog för det högst nödvändiga. Jag har måhända aldrig ätit en måltid med bättre smak än den första tarfliga middagen i vår hyggliga boning. Vi kunde säga som i Tassos sjunde sång herden säger åt Erminia:
E questa greggia e lórticel dispensa Cibi non compri alla mia parca mensa.
Och denna hjord och örtagården skänka Ej köpta rätter för ett bord så tarfligt.
Stället var behagligt. Där syntes ej någon sjö, men en liten bäck på något afstånd, och dånet hördes af en stark fors på Säby ägor, som var i nejden. Gården var omgifven på en sida af åkergärdet och på de tre öfriga af vackra ängar och hagar, där höjderna voro beväxta med ek, asp och lummiga hasselbuskar, mellan hvilka funnos vackra krokvägar och stundom löfsalar, dit solen aldrig trängde. Bortom dessa var en stor skog af tall och gran, som gaf tillräckligt bränsle för behofvet. Där hade min företrädare förmodligen med värkande medel skaffat sig utsyning af en trakt till svedjeland, men blott hunnit hugga ned träden, hvilket jag ej tror, att jag nänts göra, om de tillhört mig. Nu voro de huggna, jag lät bränna dem, sådde om hösten råg i askan och fick följande året öfver 20:de kornet. Svedjelandet var ansenligt och det gjorde en summa. Men jag fick den ett år senare, i en tid då allt, lifvet inberäknadt, var mig likgiltigt.
Betet var öfverflödigt och ängarna voro bördiga, så att jag, utom mina hästar, kunde föda mer boskap än jag ägde, hvarföre jag vid den ryktbara Skenningemarknaden lät köpa några goda mjölkkor. Aldrig har jag med hela min håg varit så spänd på hushållning som nu. Det var ej af naturlig böjelse eller anlag. Men den älskade, som handlöst kastat sig i mina armar! ... Hennes välfärd berodde däraf, att vår hushållning bar sig. För framtiden hade jag hopp om en ryttmästareindelning, och flera funnos i regementet, som gåfvo ansenlig inkomst. En sådan har sedan i många år försörjt mig och var min enda lön, då jag, under det stora världskriget i Tyskland, som generallöjtnant kommenderade första divisionen af vår armé, 9,000 man, och sedan kavalleriet.
Vi hade två förnäma och rika grannar. Den ena var riksrådet grefve Bielke (gift med en grefvinna Düben), som bodde på Sturefors, en af de största egendomar i Sverige, med ett slott i den vackraste belägenhet, 100 tunnor råg utom vårsäd i årligt utsäde, 1,500 lass hö och allt annat i proportion. Den andra var Säbys ägare, presidenten Cederhjelm, gift med en friherrinna von Saltza, härstammande från den Hugo Herman von Saltza, som i forna tider var stormästare och härförare för den mäktiga teutoniska orden. Om detta sistnämnda grannskap får jag framdeles tillfälle att med stor erkänsla säga mer.
Vi blefvo ganska höfligt emottagna på bägge ställena; men åsynen af prakt och rikedom minskade icke sällheten af vårt lugn, vår tarfliga men oberoende lefnad. Det lilla, vi ägde, hade vi utan skuld.
Denna sommar förflöt som en lycklig dröm. Intet regementsmöte hade varit, men i September månads början höllos åtta dagars skvadronsmöten. Skvadronen, till hvilken jag hörde, samlades ungefär halfannan mil från mitt boställe. Då jag skulle rida bort, var afskedet nästan likt de grymma afskeden, då en make, en husfader skall gå ut i krig. Sedan vår förening hade jag aldrig varit en hel dag frånvarande från henne. Nu skulle jag vara det i åtta dygn, och hon led däraf, som hade hon anat, att en oblid himmel med misskundsam hand räknade de dagar, vi ännu skulle lefva tillsammans. Under mötet fick jag en afton med möda af majoren, som kommit till mötet, tillstånd att fara hem emot löfte att återkomma innan morgonexercisen. Jag for i mörkningen, och det gick, som man nog kan tro, ej långsamt, men innan jag hann fram, var den tidiga höstnatten i sitt fulla mörker. Jag steg af hästen vid stallet och gick till byggningen, där jag genom ett fönster såg henne sitta och sy på det lilla, som återstod ogjordt af barnkläderna. Jag stannade rörd, betraktade det himmelska föremålet, den unga, sköna, snart blifvande modern, och delade i tankarna hennes redan tända kärlek för den väntade älsklingen.
För att undvika öfverraskning, farlig i hennes tillstånd, lät jag en dräng säga till, att jag var kommen till stallet, och därpå gick jag in. Hon kastade bort sitt arbete och flög mig i famnen. En morgonmössa eller negligé, som hon hade lös på hufvudet, kom i vägen, hon kastade den på golfvet, hennes sköna hår föll nu ned i hela sin längd, och nu gafs intet hinder för våra omfamningar. För den, som ej föreställer sig denna stund, vore det fåfängt att beskrifva den. Vi åto tillsammans den förtroligaaftonmåltiden hvarunder jag sade henne, att jag måste fara innan dagen, men tröstade henne med att blott tre dagar voro kvar af mötet. Jag gjorde anstalt att blifva väckt helt tyst, men hon påstod, att hon skulle vakna med detsamma. Dock - hon var sänkt i en stilla sömn, då jag steg upp. Mitt hjärta utgjöt tusen tysta välsignelser öfver henne, jag for och hann i rättan tid till skvadronen. Jag exercerade den, som vanligt, ryttmästaren tänkte redan på att taga afsked och hvilade sig i förhand, hvilket ej var mig emot. Mötet slutade, och jag kom åter hem.
Den farliga stunden nalkades. Himlen gaf henne mera mod än mig. Den 14 Oktober visade sig de förebådande tecknen. Jag hade af försiktighet bedt arkiatern Stapelmohr, som bodde i Linköping, komma till oss, när det gälde, och jag sände efter honom; han kom fort, men behöfdes då ej, ty allt gick sin naturliga gång. Jag var ständigt närvarande, led i själen hennes plågor och beundrade hennes tålamod. Ändtligen, efter några svåra timmar, blef hon lyckligen förlöst med en son. Då först föll jag i gråt och gick i ett annat rum att lätta hjärtat med strömmar af tårar - det var af glädje!!! Jag såg sedan hennes lugna fröjd, hennes sällhet att vara moder. Arkiatern dröjde kvar fyra dagar. Hvad han nu föreskref, och de föreskrifter, han lämnade, då han for, allt iakttogs med yttersta noggrannhet, och han sade vid afresan, att han hoppades, att all fara var förbi. ... Gud! Gud! om några dagar därefter röjde sig en dold feber, som hindrade krafterna att återvända. Jag sände åter efter arkiatern. Han kom, gjorde allt hvad han kunde - men febern ökades oemotståndligt, och den 30 Oktober var hon ej mer. Bortgångna ängel! Om du kan se ned på dödlighetens hemvist, se den, du älskade, nära femtio år därefter ej kunna fortfara att skrifva för tårar! - -
Min sorg blef stum, hela tankekraften var fästad vid ett enda föremål, allt annat var liksom höljdt af en dimma. Jag fann ej skillnad mellan en dag och en annan, ej alltid mellan dag och natt. Presidentskan Cederhjelm, som hade fattat vänskap för min aflidna maka, kom från Säby och besökte mig. Jag kunde ej uttrycka min tacksamhet. Men hon gaf mig större skäl därtill. Hon erbjöd sig att taga min son till uppfostran som eget barn. (Hon hade en enda son; han var äldre än jag och reste i främmande länder.) Jag kunde ej då fatta välgärningen. Jag såg förvirrad på henne och frågade vildt: »Hvad har jag då kvar?» Hon sade: »Jag lofvar att vara som en mor för honom.» - »Ja, det stackars barnet», sade jag, »har ingen mor.» Jag brast ut i en konvulsivisk gråt och kände mig kallna. Men jag hade nog styrka att samtycka, och jag tillade: »Det är för hans lycka. Lika mycket med mig. Ju värre, ju bättre. Jag hoppas, det blir snart slut.» Presidentskan bjöd mig att komma till Säby, så snart jag kunde, hvarpå hon tog barnet, väl omsvept, jämte amman i sin täckta vagn, och for. Jag såg barnet bäras i vagnen och såg den aflägsna sig. Jag stannade länge kvar på samma ställe, och då jag ej mer förmådde, släpade jag mig till en soffa, hvarpå jag kastade mig och låg där utan sömn till morgonen. Då gick jag åt barnkammaren, men kom ihåg mig, vände om och sade: »Det är för hans lycka.»
Min brorvar hos mig. Jag vill minnas, att han kom snart efter den grufliga stunden. Flera vänner besökte mig, men deras närvaro hvarken fägnade eller plågade mig. Allt var mig likgiltigt. Jag hade ej ens en vilja, jag kunde ej fatta något beslut, men gjorde maskinalt hvad man bad mig göra. Mellan detta dödlika lugn hade jag dock grufliga stunder, som inträffade mest om nätterna, då ingenting störde mig. Min bror sade, att jag borde fara till Säby. Jag for; han körde och jag satt i kaleschen som en liflös bild. Jag såg mitt barn, det enda, som kunde framkalla mina tårar, men de flöto allt sparsammare och slutligen intet mer. Jag for till min far och mina syskon. De deltogo ömt i min sorg men min goda, min älskade mor var ej mer. Hvart skulle jag fara, där jag ej mötte föremål, som ökade min sorg? Och grafven vägrade att emottaga mig.
Det var en skyldighet att fara till Brandalsund, man sade mig det och jag for. Min gamla svärmor bodde där hos sin måg och dotter. Dessa emottogo mig med högsta ömhet och sökte trösta mig. Min svärmor kom efter en stund in i förmaket. Vid min åsyn brast hon i gråt, och (visserligen utan afsikt att såra mig) sade hon på franska, som hon alltid talade: »Qu'avez vous fait de ma Pella?» Jag kände en underlig rysning och teg, men bad sedan min svägerska att få gå in i det rum, som var mig ämnadt, för att litet sansa mig. Jag fick det, man bar in dricksvatten, hvarpå jag bad att få vara ensam, och jag drog fram en stol på golfvet för att sätta mig. Men jag vet ej, hvad som hände sedan, tills jag fann mig liggande på en säng och flera personer omkring mig, bland dem min svägerska, alla sysselsatta att bringa mig till lif och med vatten badda en stor blånad, som jag hade på ena sidan af pannan. Jag hade förmodligen dånat och fallit i det jag skulle sätta mig. Min dräng hade funnit mig sanslös på golfvet och ropat på hjälp. Jag blef kvar öfver natten, men följande morgon, då man ville behålla mig längre, sade jag: »Låt mig fara, jag plågar alla, där jag är, och trifs ingenstädes. Jag ville dö i en ödemark att ej oroa någon.» Efter ett ömt afsked for jag åter till Erikslund, och ungefär vid samma tid på aftonen fick jag ett dylikt anfall som vid Brandalsund. Det fortfor så i flera dagar, förmodligen därför att jag vid den stunden lifligast mindes det grufliga: »Qu'avez-vous fait de ma Pella?» Men man lämnade mig ej ensam och sände till Tullgarn efter en läkare, som öppnade åldern, hvilket lättade en kväfvande tyngd öfver bröstet, och han föreskref, att man vid den tid, anfallet väntades, skulle söka att med förströelser fästa min uppmärksamhet vid något annat. Det var svårt att värkställa; man försökte bland annat att låta mig höra musik, som jag före och långt efter denna tid högt älskade. Mina yngsta bröders informator spelte väl klavér, men jag kunde ej fördraga att höra något slags musik, än mindre att spela själf. Anfallen kommo dock ej åter, hvilket jag tillskrifver åderlåtningen. Jag hade begärt ett års kunglig permission från min makas dödsdag och hade erhållit den. Jag skulle ock ej hafva kunnat fullgöra min tjänst, så voro kroppens och själens krafter medtagna. Men om det blifvit ett krig, hade jag förmodligen blifvit upplifvad af hoppet att få dö i fält, hvilket alltid låg mig i hågen.
Detta året förnötte jag i en bedröflig ovärksamhet och det mesta däraf, utom hvad jag nämnt, har försvunnit ur mitt minne. Jag kunde sällan läsa, sällan sofva om nätterna, någon gång om dagarna.
Följande året måste jag inträda i tjänstgöring. Den var ej svårare vid det regementet, än att jag kunde komma ut därmed, fastän jag var långt ifrån återstäld till hvad jag varit förut. Men nödvändigheten att taga befattningar, rörelsen, fria luften bidrogo, fastän ganska långsamt, till detta återställande. Jag minns mycket litet äfven af det andra året. Tiden, den grymma tiden, som tillintetgör så mycket stort, skönt och godt, försvagar ock lifligheten af de grufliga minnen, som annars skulle förtära människovarelsen. Ändtligen, långt därefter, kunde jag söka förströelser. Men de bedrogo mig, och i djupet af hjärtat låg kvar den första kärleken, den obotliga sorgen, och mången gång förebrådde jag mig hemligt och med bittra kval de stunder, då jag kunnat vara gladare. Tiden framskred, jag åtnjöt något lugn, men det var ett melankoliskt lugn, och en sorglig sinnesstämning följde mig sedan långt fram i ålderdomen. Man förundre sig därför ej, att en sådan sinnesstämning, hvartill jag äfven hade böjelse af naturen, trängt fram i det mesta jag skrifvit på vers eller prosa och i den musik, jag komponerat.
Jag blef snart stabsryttmästare vid samma skvadron, som jag en tid hade exercerat som löjtnant; men jag behöll bostället under återstoden af tjänsteåret, som gjorde litet mer än ett och ett halft år. Min arrendator på bostället hade kommit på obestånd. Inventarierna voro mina; jag tog igen dem och mot eftergift af min fordran för förra året, den växande grödan, hvarpå jag vid mediet af sommaren flyttade dit. Jag var då i grannskapet af Säby, där jag ofta kunde se min son, som af presidentskan Cederhjelm uppfostrades med mer än moderlig ömhet. Men stället, där jag bodde, satte mig nära tillbaka i mitt förra tillstånd, som jag saknade, ehuru plågsamt det var, ty det liksom närmade mig till den, som jag aldrig kunde upphöra att älska. Utom några besök vid Säby lefde jag nu i största enslighet.
En gång mot hösten for jag dock till Sturefors. Ägaren, hans excellensen grefve Bjelke, var en besynnerlig man. Ytterst utsökt i sin klädnad, var han det äfven i tal, åtbörder och gång. De mest utstuderade och artiga fraser voro hans hvardagsspråk, hans åtbörder voro en teaterkungs, och i hans gång syntes alltid något af pas grave i menuetten. Men han hade mycken förtjänst som ämbetsman och i synnerhet som president i bärgskollegium, där hans minne ännu lefver i vördnad. Han såg gärna främmande och var vänlig i sitt hus. Hans grefvinna hade den högsta hoftonen och det fina vett, som gör denna behaglig. Med en grad af artighet, som få människor upphinna, syntes hon naturlig, och ehuru ganska högdragen, var hon höflig äfven mot människor af lägre rang. Hon hade två döttrar, bägge älskvärda och vackra, vid 15 och 16 års ålder, och hos dem var en jämnårig kusin, riksrådets systerdotter, den sköna och sedan så olyckligt märkvärdiga fröken Rudensköld. Jag var förut bekant med dem, men de hade sedan, på ett par år, blifvit fullkomnade fruntimmer. Mitt sorgliga, förstälda utseende väckte förmodligen deras ömkan. Som nära grannar visste de allt, hvad jag lidit, och det är alltid en förtjänst i unga fruntimmers ögon att hafva älskat och sörjt ända till ytterlighet. Där var mera sällskap hos grefvinnan, och fröknarna bjödo mig att spatsera med dem, hvilket jag antog. De voro glada och roliga och sökte att skingra det hemska, som var ingräfdt i mitt ansikte. Några gånger var jag på vägen att småle, men kom ej tillrätta därmed. En af dem sade då: »Jag tror ni har glömt att skratta.» Jag tänkte efter och kunde ej påminna mig att ens hafva smålett sedan min lyckliga tid. »Hvad vi hafva beklagat er», sade en. »Ja», sade de alla. Jag fick i ögat en tår, som jag mödosamt tvang tillbaka, men det var min tacksägelse, och de förstodo den. De bjödo mig att komma igen och lofvade att lära mig skratta. Jag kom åter en gång, hvarefter de flyttade till Stockholm. De äro länge sedan alla döda, men de visade mig vänskap så länge de lefde, och detta naiva, oskuldsfulla deltagandet har lämnat hos mig ett behagligt minne.
Nu kom den mörka hösten. Min bror var i Södermanland, ingen besökte mig, och jag måste söka en stark sysselsättning att ej plågas af ledsnad. Jag steg upp före dagen, gick i stallet att se hästarne fodras och ryktas, sedan till logen att se tröskningen, så till ladugården, hvarefter jag gick in att dricka kaffe, då rättaren kom och gjorde redo för sina åtgärder. Nu satte jag mig att skrifva. »Nattklagan» var redan skrifven, åtminstone till tankarna sådan, som den här är införd (Dikten finnes i ett löst bilagdt häfte. Utdrag äro tryckta hos Ling). Men jag hade utkastat en plan till hjältedikten Odin och började att skrifva den på alexandrinsk vers, som på vårt språk har stora svårigheter. Så mycket mer sysselsatte den mig, men jag hade ingen fallenhet därför, och om jag ej läst och hört på teatern våra få mästerstycken på det samma verslag ljuda så majestätiskt och behagligt, skulle jag tro, att det omöjligen kunde drifvas till någon fullkomlighet. Jag omskref sedan Odin på hexameter, hvarom mer framdeles.
Men åter till mitt ensliga lif. Jag gick ut en eller annan gång på förmiddagen att se på arbetet vid gården, åt sedan en tarflig middag, hvarefter jag red ut, hälst åt vilda skogstrakter och på ensliga bivägar, där jag sällan mötte folk och där jag kunde öfverlämna mig åt älskade minnen och betraktelser, stundom i fred utgjuta tårar, hvilket jag nu åter kunde, och de voro icke utan sin ljufhet. Jag kom sällan hem förrän i mörkret, och hade stundom svårt att träffa hemvägen, men då lät jag hästen gå fritt och den förde mig alltid rätt, hvilkendera jag red af mina tre ridhästar. Sedan satte jag mig åter att skrifva, åt litet kall mjölk med bröd och skref åter, tills jag öfverväldigades af sömnen. Så förflöt det öfriga af hösten och en stor del af vintern. Då väglaget ej tillät att rida, gick jag till fots, men alltid ensam. En natt, då jag, oaktadt så mycken rörelse, ej var sömnig, satt jag långt efter midnatten och skref. En vers föreföll, som slutade med ordet fasar. Jag skref därefter några fler verser, och då jag såg tillbaka på det skrifna, stod där blott fasa. Jag satte dit ett r. Men sedan jag åter skrifvit en stund, var detta äfven borta. Jag förundrades och satte dit ett till; - det gick lika så. Då blef jag både häpen och förargad. Jag skref nu dit ett stort r med nyss doppad penna. Men då detta äfven var borta, visste jag ej hvad jag skulle tänka. I hela gården och trakten omkring fanns förmodligen ingen lefvande varelse vaken utom en nattuggla, som lät höra sig då och då, och några råttor, som knaprade i vråarna. Jag steg upp från stolen, såg mig omkring och tänkte: »är här då någon osynlig varelse, som äter upp mina r?» Jag ropade: »Är någon här?» Men allt var tyst och dödt. Jag tog då upp arket, som jag skref på, och fick se på ett rent ark, som jämte fler var underlagdt, några små r och slutligen ett stort, skrifvet i vredesmod.
Den nämnda versen räckte öfver brädden af papperet, så att jag ovetande skrifvit sista bokstafven på ett annat, och då jag fortfor att skrifva, skred papperet fram och betäckte den. Detta var den enda gång, jag smålog under min ensliga vistelse på bostället.
Vid slutet af vintern for jag till Norrköping att litet förströ mig, som jag väl behöfde. Min bror hade skrifvit mig, att han skulle komma dit, äfvenså Göran Gripenwald. Jag tillbragte där några dagar och deltog i nöjena fastän med föga nöje. En afton på en assemblée var jag vid ett besynnerligt lynne och började dansa. Då början var gjord, dansade jag mycket och långt in på natten, i en vild sinnesstämning, som liknade ett slags glädje, men hvarefter jag åtnjöt en roligare sömn än vanligt.
Om morgonen väcktes jag af min dräng, som gaf mig ett bref från prosten i socknen, där mitt boställe låg. Brefvet var kommet med express, som genast farit tillbaka. Följande var innehållet: »En olyckshändelse, som väl ej kan jämföras med det, som förut öfvergått hr Ryttmästaren, fordrar dock dess skyndsamma hitkomst. Af kapten Nisbeth* får hr Ryttmästaren veta, hvad det är.»
Man kan föreställa sig min förskräckelse. Vid Säby var min son - det enda, som fästade mig vid jorden. Säby ligger i samma socken. Strax uppfyldes jag af den föreställningen, att han af någon vådlig händelse var omkommen eller så skadad, att jag borde skynda för att finna honom vid lif. Ingen underrättelse kunde jag få. Hästar skaffades, min bror, som bodde i samma hus, var strax färdig att följa mig. Vi foro, och det är obegripligt, att jag under den resan ej dog eller förlorade förståndet. Af alla plågor, jag utstått under min lefnad, har knapt någon kunnat jämföras med denna grufliga ovisshet. Jag kom till kapten Nisbeth, som sade mig, att byggningen på mitt boställe hade brunnit upp och att ganska litet af mina saker kunnat frälsas. »Ah nej», ropade jag, »för Guds skuld, säg sanningen - min son, min son!» Jag for strax vidare och kom till stället, där bostället syns från vägen. Med hvad glädje såg jag icke, att huset värkligen var uppbrunnet! I största välmening hade prosten försatt mig i detta grufliga tillstånd att bereda mig till den lidna förlusten!
Att förebygga det jag skulle få veta, hvad genast kunnat lugna min oro, hade han tillsagt budet att ingenting nämna och genast fara tillbaka med samma häst. Om han skrifvit rent ut det som händt, hvilka marter hade han icke sparat mig! Men människor se och känna olika. Han, ehuru mycket rikare än jag, ansåg skadan för det högsta onda. Mig var den nästan likgiltig. Men han mente väl och ville mig väl. Mitt tält, en tältsäng med tillbehör, mina uniformssadelmunderingar, en stor koffert med kläder, skjortor och lakan, något silfver, mina gevär, några stolar och ett mahogny tébord voro frälsade, så att jag ej behöfde köpa mycket. Jag besåg det frälsade, som var lagdt i en bod, och tackade folket för dess trohet och nit. De begräto min förlust, men jag sade dem, att efter hvad jag länge sedan förlorat där på stället, voro alla förluster mig likgiltiga. Samma tjänstefolk var kvar allt sedan min älskades död. De förstodo mig och fälde nya tårar. Jag tog dem alla i handen och sade: »Gud ske lof, att ingen af er blef skadad. Var lika trogna hädanefter som hittills. Jag kan ej bo här, men jag skall se till er ibland.» Jag hade svårt att taga nyckeln ur dörren till boden, då jag gick, af fruktan att det skulle visa misstroende. Men de läste själfva sorgfälligt igen och gåfvo mig nyckeln.
Ett bud var kommet från Säby att bjuda mig dit, och jag for. Med hvilken innerlig fröjd tog jag i min famn min lilla älskling, som, långt ifrån att vara i det olyckliga tillstånd, hvari jag förestält mig honom, röjde hälsans och glädjens liflighet i den lyckligaste tiden af människans lefnad.
Denna händelsen var mer lycklig än skadlig för mig. Om jag hade vistats ännu ett år i den sorgliga ensligheten, hade jag förmodligen fallit i en obotlig trånsjuka.
Jag flyttade till Linköping. Till regementet var kommen från lätta dragonerna (nu lifgardet till häst) en ryttmästar Gyllensköld, en ganska behaglig umgängesmänniska, glad och foglig, och framför allt en hederlig man. Jag blef snart vän med honom, och vi hyrde en liten våning tillsammans, den vi delade oss emellan. Jag började nu att kunna njuta sällskapsnöjet och hade små passioner, dem man kan ha flera.
General Skjöldebrand i Vist
(Ola Persson, Regnbågen 1975-07-05)
Anders Fredrik Skjöldebrand (1753-1834) är inte längre ett namn som tillhör allmänbildningen. Men under den eftergustavinska perioden var det känt och förknippat med militära dåd och litterära och konstnärliga insatser.
Sina första år levde han i Alger, där fadern Erik Brander (senare adlad Skjöldebrand) var svensk konsul. I Sverige kom Anders Fredrik i militärtjänst 1774, blev så småningom löjtnant och fick ryttmästares indelning vid Östgöta kavalleriregemente i Linköping (som 1792 omorganiserades till infanteri) och nådde 1793 överstes grad.
Det var emellertid en löst påhängd titel, i själva verket var han hovadjutant hos hertig Karl. Men efter att ha avsagt sig sina militära plikter och under några år levt som privatman blev han efter Fersenska mordet 1810 utnämnd till överståthållare och gjorde fram till 1822 en snabb karriär. För sina (numer omdiskuterade) insatser som chef för det svenska kavalleriet i det lyckosamma anfallet mot danskarna vid Bornhöved 1813 belönades han med generalstitel och 1822 utnämndes han till en av rikets herrar och kallade sig excellens. Titelsjukan var stor under och efter Gustav III:s dagar!
Reseskildrare
Vid sidan av sin militära och delvis politiska verksamhet gjorde han även varaktig visit i kulturhistorien. Till hans mer betydande verk räknas reseskildringarna "Voyage pittoresque au Cap du Nord" (1801-02) och "Description des cataractes et du canal de Trollhätta" (1804). Båda dessa arbeten är illustrerade med hans i dag berömda och eftertraktade gravyrer, som också dominerar "Batailles de Charles X Gustave" (1806). För övrigt har Kungliga Biblioteket meddelat, kanske av intresse för Östergötlandskännare, att det på Fogelstad i Södermanland bevaras handskrifter med akvareller, bl a "Marche från Östergötland till Skåne och från Skåne till Östergötland 1788 och 1789". Av hans dramatik har tryckts endast Herman von Unna (1795), men han skrev flera sorgespel, hjältedikter och historiska arbeten. För sin litterära gärning belönades han 1822 med en stol i Svenska akademin. Skjöldebrand blev den andre innehavaren av stol nr 18; han eftetträdde Nils Lorens Sjöberg och efterträddes i sin tur av den svenska gymnastikens fader, Per Henrik Ling.
Memoarerna
Om sina få år i Östergötland har Skjöldebrand berättat i sitt mest lästa verk, "Excellensen Grefve A. F. Skjöldebrands Memoarer", som utgavs av Henrik Schuck 1903-04. De är skrivna av en åldrad man och hans minne har svikit honom på många punkter. Det är således ingen säker historisk källa, men inte desto mindre nöjsam att läsa, eftersom författaren skriver livfullt på ett för den tiden tämligen enkelt och klart språk.
Att han hamnade i Östergötland berodde på att han blint förälskade sig i friherre Carl Fredric von Höpkens dotter Petronella. Det slog eld och gnistor om det första mötet: "Jag fästade ögonen på henne och mötte hennes ögon. Då erfor jag hvad jag skulle hafva känt, om en ljungeld hade tändt hela min varelse i låga. Jag stod där liksom förstenad." Elden var ömsesidig men inte att leka med. Detta var 1777, en tid då en knapadelsman med relativt fattig fader inte fick kurtisera en högt uppsatt mans dotter hur som helst. Men efter friherrens död och långvarigt smusslande bakom bärbuskar och draperier gav Petronellas farbroder, riksrådet Anders Johan von Höpken, sin syrliga tillåtelse till den äktenskapliga "mesalliancen". Paret gifte sig i Stockholm på sommaren 1779 och för att klara ekonomin hade Skjöldebrand tagit en vakant officersplats vid Östgöta kavalleriregemente. Bostaden som han tilldelades låg söder om Linköping. Det var Styvinge i Vist (den gård som ligger fullt synlig strax väster om Vistkorset).
Till Östergötland,
Men inte förrän på våren 1780 reste herrskapet Skjöldebrand från Södermanland ner mot Östergötland. Petronella - Pella - var havande och de tog det därför försiktigt i de branta backarna ned från Kolmården, men så fick de också möta ett Östergötland så som vi än kan göra det, om vi lättar på gasen vid nedfarten från skogarna vid Åby:
"Den sista stora och svåra backen, som går ner från Kolmården åt Åby gästgifvaregård gingo vi till fots. Vår möda belönades af att se en af de vackraste utsikter i Sverige. Den är så känd, att en beskrifning vore öfverflödig, men stunden var fördelaktig. Himlen hade varit mulen, medan vi genomforo den dystra Kolmårdens bärgiga skogstrakt. Men nu mot aftonen hade molnen höjt sig från västern och lämnat en klar rymd, där solen nära sin nedgång framträdde och kastade å det rika landskapet ett förgyllande sken, som höjde alla dess skönheter. Min älskade såg det med förtjusning, och vi hälsade det vackra Östergötland med en glädje, ej störd av någon aning."
I samma ljusa färger utmålas den nya hemtrakten kring Styfvinge:
"Stället var behagligt. Där syntes ej någon sjö, men en liten bäck på något afstånd, och dånet hördes af en stark fors på Säby ägor, som var i nejden. Gården var omgifven på en sida af åkergärdet och på de tre öfriga af vackra ängar och hagar, där höjderna voro beväxta med ek, asp och lummiga hasselbuskar, mellan hvilka funnos vackra krokvägar och stundom löfsalar, dit solen aldrig trängde. Bortom dessa var en stor skog af tall och gran, som gaf tillräckligt bränsle för behofvet".
"En lycklig dröm"
Trakten har inte förändrats mycket sedan dess. Möjligen undrar någon över den dånande forsen. Skjöldebrand måste ha i tankarna fallet vid Hovetorp, vid den gamla kraftstationen. Stångån var naturligtvis inte utbyggd då och forsen måste ha brusat mycket kraftigt. Men ändå: det är tre kilometer mellan Styvinge och fallet. Å andra sidan stördes inte Skjöldebrand av buss- och biltrafiken mellan Linköping och Bestorp, förstås...
Sommaren "förflöt som en lycklig dröm". Jordbruket var rikt avkastande och Skjöldebrand kunde utöka sitt bostadsinnehav med några goda mjölkkor från den "ryktbara Skenningemarknaden". Inte utan en viss stolthet berättar han om sina "förnäma och rika" grannar, nämligen greve Nils Adam Bielke på Sturefors och Germund Ludvig Cederhielm (den siste av ätten) på Säby, nuvarande Bjärka-Säby.
Så kommer den ödesdigra hösten. Petronella skulle föda. "Den farliga stunden nalkades. Himlen gaf henne mera mod än mig. Den 14 Oktober visade sig de förebådande tecknen. Jag hade af försiktighet bedt arkiatern (förste läkaren) Stapelmohr, som bodde i Linköping, komma till oss, när det gälde, och jag sände efter honom, han kom fort men behöfdes då ej ty allt gick sin naturliga gång." Det såg alltså ut att familjen skulle utökas utan bekymmer. Men endast en kort tid efter förlossningen drabbades hustrun av hög feber och avled den 30 oktober.
Vårdträdet
Därefter är skildringen från Östergötland mörk, uppriven och mindre utförlig än de tidigare avsnitten.
Lyckligtvis rycker Cederhielm på Säby in och tar hand om den nyfödde sonen, som döps till Carl Erik, och som sedermera kom att göra en så snabb karriär att han vid sin död vid 37 års ålder, efter sviterna av en skottskada han fått i drabbningen vid Körlbergsbro, var överste och chef för Andra livgrenadjärregementet. Hans vårdek växer nu praktfull just intill väggen till en av flyglarna till gamla slottet i Bjärka-Säby.
Själv tog Skjöldebrand ett års permission från sina militära plikter efter hustruns död. Han bodde under en längre del av det första året på Erikslund i Södermanland, men återvände till Styfvinge under sommaren 1781 då han återgår i tjänst. 1783 blir han stabsryttmästare. Han besöker då och då sina grevliga grannar men lever för övrigt isolerat och tillbakadraget. När höstmörkret börjar göra ensamheten svåruthärdlig prövar han för första gången mer på allvar pennans språk. Opus ett av hans hand var den elegiska dikten Nattklagan, som enligt Per Henrik Ling "krinflög i 1000:tals avskrifter". (Dikten har tydligen varit mycket populär, eftersom den försvunnit ur många exemplar av memoarerna, där den fanns löst bifogad. Inte ens KB kan finna den.)
Ny olycka
Men ännu en olycka väntade Skjöldebrand. På vintern 1783 reste han till sin broder i Norrköping "att litet förströ mig, som jag väl behöfde". Men en morgon efter några dagars festligheter i staden, väcktes han av sin dräng som kom med ett brev från prosten i Vist. "En olyckshändelse, som väl ej kan jämföras med det, som förut öfvergått hr Ryttmästaren, fordrar dock dess skyndsamma hitkomst."
Skjöldebrand trodde att sonen Carl-Erik hade omkommit och skaffade sig omedelbart några hästar och red som en furie mot hemsocknen. Och så: "Jag for strax vidare och kom till stället, där bostället syns från vägen. Med hvad glädje såg jag icke, att huset värkligen var uppbrunnet!"
I valet mellan två onda ting upplevde Skjöldebrand det minst olyckliga som en glad överraskning. Sonen levde och branden på Styfvinge förvissade honom om att han inte längre kunde stanna kvar på gården: "Om jag hade vistats ännu ett år i den sorgliga ensligheten, hade jag förmodligen fallit i en obotligt trånsjuka."
Av syneprotokollet från den 8 juli 1785 framgår det, att elden utbröt den 17 december 1783 och att hela Caractärsbyggningen hade gått upp i rök. Den hade åren innan reparerats av Skjöldebrand och enligt protokollet "varit i fullkomligt stånd".
Men syneprotokollet avslöjar också något som naturligtvis inte berättades i memoarerna. Skjöldebrand hade kommit i delo med rättvisan. Av någon anledning var det i socknen stor brist på timmerskog (sannolikast därför att Linköping efter den stora branden år 1700 hade tömt skogarna kring staden på mogen skog under återuppbyggnaden). Skjöldebrand hade av berörda myndigheter tillåtits hugga ned och röja upp fem tunnland skog, men under synen upptäcktes ett 30 tunnland stort svedjefält. Enligt vittnesmål hade Skjöldebrand gjort detta i syfte att sälja timmer och tjäna några riksdaler extra. "Herrar Publice ombud förklara sig finna den skedda åverkan vara så betydlig och av så mycken följd för Bostället att den efter dennes tankar ej bör undgå laga beifrande efter författningarna." Därför döms Skjöldebrand att böta 16 2/3 rdr och ersätta skadan med 30 rdr.
Men när synen genomfördes var Skjöldebrand inte längre kvar på Styfvinge. Han hade skickat ett ombud. Till den vackra men för honom så olycksaliga gården ville han inte återvända.
ÖstgötaCorrespondenten 1930-09-08
EN KÄRLEKSSAGA FRÅN ADERTONDE SEKLET - - - EXCELLENSEN SKJÖLDEBRAND SOM BOSTÄLLESINNEHAVARE I VIST - - -
Den under början av förra seklet allmänt bekante greve Anders Fredrik Skjöldebrand var icke blott en mångsidigt begåvad man, utan jämväl en sådan, som från en anspråkslös början lyckats komma upp till rikets högsta värdigheter. Visserligen hade fadern, Erik Skjöldebrand, på grund av de förtjänster han i egenskap av mångårig svensk konsul i Algier lagt i dagen, blivit upphöjd i adligt stånd, men såväl på fädernet som mödernet voro släktingarna av borgerlig börd. Erik Skjöldebrands fader var nämligen rådmannen Fredrik Brander i Köping. Modern hette Maria Elisabeth Sahlman. Konsuln gjorde sig icke allenast bekant som en stor samlare, utan jämväl som skald. Han dramatiserade sålunda de gamla folktraditionerna om Aslög på Spongarhed, Hagbar och Signild, han skrev en "hjältedikt" i tolv sånger, kallad Gustaviaden och utgav en allvarlig avhandling om det sublima i litteraturen. Samtidigt skrev han psalmer och aforismer, vilka vunno livlig anklang. Sedan 1756 var denne fint bildade man gift med en dam av borgerlig härkomst vid namn Johanna Sofie. I detta äktenskap föddes den 14 juli 1757 sonen Anders Fredrik. Föräldrarna voro då bosatta i Algier. Där uppväxte den blivande skalden, statsmannen och konstnären. Här lekte han sin barndoms lekar och drömde han sin ungdoms drömmar. Vid tio års ålder återvände han med föräldrarna till den kyliga norden. Av privata lärare hade han erhållit en så god undervisning, att han vid fjorton års ålder blev inskriven som student vid Uppsala universitet. Länge stannade han dock icke där. Efter trenne års vistelse vid detta utbytte han boken mot svärdet. Han blev snar nog kvartermästare vid ett skånskt kavalleriregemente. Skjöldebrand hade många angenäma minnen från sin Uppsalatid. Till dessa hörde, enligt hans egen berättelse, det tillfälle, då han första gången sammanträffade med den store naturforskaren Carl von Linné. Detta skedde å Hammarby. När Linné fick veta, att den unge studenten var son till hans gamle vän Erik Brander, som skickat honom så många naturalster från Algier, blev han särdeles glad. "Han lade handen över så mycket av marken den kunde betäcka och sade: "döm nu till allt vad jorden bär skönt och underligt av det, som min hand här kan överhölja, varefter han höll en lektion över detsamma, glad när lärjungen kunde svara på därunder framställda frågor." Men icke heller under vistelsen i Skåne saknade han upplevelser. Som adjutant kom han tidigt med till Bäckaskog, där hertig Carl under bemälda tid vistades. Många förnäma herrar voro där närvarande. Vid ett tillfälle, omtalar Skjöldebrand, då han under en lek förföljdes av hertigen, flydde han in genom ett fönster till salen. Just när hertigen höll på att gripa honom inträdde helt plötsligt baron Hans Ramel å Övedskloster i salen. Leken avstannade och alla bugade sig djupt för den ännu manhaftige gamle översten, hertigen allra mest. Under sin tjänstgöring på Bäckaskog vann Skjöldebrand hertig Carls vänskap, så helt och fullt, att denna aldrig slocknade. Till stor del hade han ock denne att tacka för den frangång, som i fortsättningen blev honom beskärd. År 1777 blev han transporterad till Östgöta kavalleri. Han vistades dock huvudsakligen i Stockholm, där han snart nog genom sin poetiska och musikaliska begåvning, ådrog sig konungens uppmärksamhet. Själv berättar han, att den poetiska begåvningen hade vid tvenne kritiska tillfällen i hans liv, sprungit fram. Den ena gången under vistelsen i Afrika, då en jordbävning rasade, av den mest hemska beskaffenhet. Under intrycket av denna grep han till pennan för att på vers nedskriva vad han erfarit. Andra gången detta skedde var, då han genom döden miste sin första hustru. Han greps då av ett så starkt vemod, att han måste nedkasta sina tankar på papperet. Hennes namn var Petronella Constantia von Höpken. Det var och om henne vi i fortsättningen ämna något tala. Det har uppgivits, att det var under ett tornérspel på Ekholmssund år 1776 som han första gången såg denna älskvärda unga dam. Hon var dotter till presidenten friherre C. F. von Höpken, samt vida beryktad för sin skönhet. Redan vid sitt första sammanträffande med henne, upptändes den unge kornetten av en brinnande kärlek. Ett ögonkast från henne var nog att sporra honom till de häftigaste ansträngningar. Han blev också under torneringen en av de främsta segervinnarna. De råkades sedermera gång efter annan och slutligen kunde Skjöldebrand icke undgå att ge henne del av sina tankar. Böjelsen blev besvarad. Båda voro emellertid unga och båda fattiga. Visserligen var fröken Höpken dotter till en ämbetsman i högt framskjuten ställning, men han ägde ingen större förmögenhet och vad den unge kornetten beträffar, saknade han icke blott ställning, utan även namn. En nyintroducerad adelsman under sagda tid räknades endast stå ett litet pinnhål över den borgerlige. De måste tills vidare dölja sina böjelser, i det de ansågo detta vara bäst för dem båda. Denna svävande ovisshet gjorde, att Anders Fredrik drabbades av en häftig sjukdom. Denna höll på att kosta honom livet. Under yrsel råkade han bita sig i ena armen så häftigt, att en blodström sprang fram, som sprutade upp i taket. Den sjuke kom genom denna åter till sans och sprang ut i ett närbeläget kök. Ehuru förbjuden att smaka vatten satte han en där stående vattenspann för munnen. Mot konstens alla regler lyckades han rädda sig. Så småningom blev han åter frisk. Men den älskade stod han fortfarande lika nära, eller, rättare sagt, lika långt ifrån. Han yppade sin böjelse för hertig Carl och denne lovade ordna saken med föräldrarna. Så skedde och det dröjde icke länge förrän den älskogskranke löjtnanten blev trolovad med fröken Höpken, som var äldsta riksrådets brorsdotter. Han hade därför alla utsikter att bli uppmärksammad i samtida högsta kretsar. Många torde dock de ha varit, som under den första tiden sågo honom över axeln. Bröllopet ägde rum den 27 juli 1779. Följande dag antecknade den bekante Ehrensvärd, som då var tjänstgörande kammarherre på Ekholmssund, i sin journal: "I Stockholm har i går stått bröllop mellan löjtnanten Skjöldebrand och fröken Pella Höpken. Kärlek och fattigdom förenade dem, eftertanke och högfärd voro där över mycket missnöjde. Riksrådet Höpken fann häri en messaliance, ehuru hennes unga man är i stor nåd hos hertig Carl, vid vars regemente han varit officer, ehuru han är en god musicus och har flera i denna tid eftersökta kunskaper. Grevinnan Höpken, hans niéce, statsdamen var däremot nöjd med partiet. Den nygifta friherrinnan Skjöldebrand presenterades för konungen den 1 aug., blev efter operapjäsens slut befalld, men ej hennes man. Hon tog då det ohövliga steget, oförsiktigt för sig själv, att säga sig vara sjuk och paret följdes åt till Stockholm". Visserligen tillägges, med anledning av denna händelse, att kung Gustaf, troligen, dels till följd av egna fördomar, dels för att i en så ringa sak behaga riksrådet Höpken, ville sedan hos hertigen ej mera förödmjuka Skjöldebrand. Han blev en gång kvar till supé och satte sig, men steg hastigt upp och ursäktade sig därför att han nu mindes, att hertigen hade en officer Skjöldebrand vid bordet, som ej hade tillräckliga anor för att äta med kungen. Hertiginnan, stött som värdinna, ser över bordet och anmärker, att Skjöldebrand ej fanns där, varpå konungen åter satte sig. Skjöldebrand hade anat intriger och åt i ett annat rum. Dylika dumheter kunde ännu passera under slutet av 1700-talet. Ja, de ha envist hållit sig kvar långt in i senare tid. Med rätta tillägger också Wieselgren, att "slika fördomar verkade mer, än man i allmänhet besinnar, på de friare statsformernas seger i livet". Däri har han alldeles rätt. De båda nygifta makarna lämnade emellertid snart nog hemstaden och hovlivet. Skjöldebrand var, som tidigare påpekats, löjtnant vid Östgöta kavalleri. I egenskap härav hade han sitt boställe i Styvinge, Vist socken. Detta, som omfattade cirka ett mantal, var beläget i skogsbygd. Det blev icke råd till att hålla folk i den utsträckning, som han tänkt sig. Delvis besjälades också den unge politiskt lagde och starkt musikaliske officeren av samma tankegång som Almqvist på sin tid gjorde - att komma i mera intim beröring med naturen, och att leva ett liv, som stod i närmare beröring med denna. Det blev icke blott en lycklig smekmånad i östgötabygderna, utan denna uttänjdes, så att den omfattade många sådana. Löjtnanten arbetade dagligen på åker och äng. Han högg själv sin ved i skogen och hemforslade denna. Och hon, som nyss förut blivit firad som en av hovets lysande stjärnor, följde honom i hans strävanden. Hon blev den bästa och mest omtänksamma husmoder och med den kringboende lantallmogen stod hon på allra bästa fot. Östergötlands allmoge har i allmänhet varit styvsint, föga tålande översitteri från herremännens sida. Här behövde de icke att frukta sådant. Det unga herrskapet å Styvinge drog sig icke för att utföra sådant arbete som de själva. Detta hindrade dock icke, att de använde varje ledig stund till intellektuella förströelser. Löjtnant Skjöldebrand var, som vi tidigare framhållit, icke blott i besittning av en god poetisk förmåga, utan han kunde även spela flera instrument och måla tavlor. Det fanns vid denna tid en gammal president, som bodde i samma provins, friherre Axel Gabriel Leijonhufvud, vilken var stor älskare av musik. Han hade hjälpt fram många förmågor på detta område. Med honom idkades ett gott umgänge. Vid ett tillfälle, när löjtnant Skjöldebrand varit på besök hos honom, råkade han på hemvägen köra ned sig i en å. Han blev alldeles genomvåt, och vågade icke, av fruktan för en förkylning, i den kalla vinternatten fortsätta färden hemåt, utan vände åter till gården. Där hade alla lagt sig. Skjöldebrand sätter sin häst i stallet, går tyst in i salen, bemärkt av ingen, där satte han sig, medan kläderna torkades, vid fortepianot. Allt var tyst i gården och efter några timmar fortsätter löjtnanten ritten mot hemmet. Någon tid senare sammanträffade han med den gamle presidenten, som då omtalade, att han en natt hört en skön musik, oaktat ingen människa mera än han själv, funnits i hela huset. Han fann däri något underbart, en genklang ur andevärlden. Skjöldebrands blygsamhet förbjöd honom att taga den gamle ur sin tro, helst försöket skulle inneburit en ledning till sig själv av den varma beundran, i vilken han ansåg den gamles fantasi ha mera del än dess konstsinne. Under hösten 1780 inträffade en händelse, som för en lång tid framåt bröt ner den unge officerens arbetskraft - den älskade makans helt plötsliga bortgång. Den 11 oktober nämnda år föddes sonen Carl Eric. Allt gick väl och den unga, förhoppningsfulla modern gladdes över, att snart åter vara så frisk, att hon kunde deltaga i de vardagliga göromålen. Tre veckor efter barnets födelse måste löjtnanten begiva sig på en tjänsteförrättning. Under det han befann sig borta kände han det plötsligt som om hjärtat velat brista. Han höll bägge händerna för bröstet, utan att kunna andas, och det dröjde en god stund innan han åter kunde hämta sig. Samtidigt greps han av en aning, att det icke stod rätt till hemma. Han skyndade allt vad han kunde mot Styvinge. Då han kom dit fann han, att aningarna besannats. Hans älskade maka var icke mer. I samma ögonblick, som han haft den svåra förnimmelsen och attacken åt hjärtat, hade hennes ande lämnat sitt jordiska omhölje och gått hem till alla väsens ursprung. Han stod slagen av sorg. Ensam var han i sin gård, ingen fanns, som kunde ge honom den tröst varav han var så starkt i behov, ingen som kunde skänka honom förståelse, uppmuntran. Han visste icke annat än slå sig ned vid skrivbordet. Under intrycket av den djupa sorg, som uppskakade hans inre, skrev han så det på sin tid bekanta poemet "Natten", om vilket hans skaldebroder Pehr Henrik Ling sagt, att det har en inre rörlighet, ett skakande kval, en hemlig förtvivlan, som få mäktat på alexandriner uttala. Det heter i början:
Vad hör jag? timman slår och bådar mig ej döden, Du dröjer, sälla stund, som slutar mina öden! Jag känner dödens kval, dess vila nekas mig, Ack, avgrundsdjupa fall, där tanken vilar sig. Min är den vandrarns lopp, som Alpens spetsar hunnit, Som över molnens rand förtjusta världar funnit, Från höjden, lik en Gud, naturens fägring sett, Och andats höjdens luft, som lugn och sällhet gett, Hon slinter! Ingen hjälp! Lik forsens bölja kastad Hon utan räddning blir från klippans branter kastad, Och den klyftas djup, där aldrig dagen var, Förkrossad av sitt fall, ur dvalan vaknat har.
Detta poem, som var betydligt längre, spriddes sedan i tusentals avskrifter över landet. Han skildrar i detta sina sorgliga upplevelser under den natt, som han i ensamhet, efter makans död, tillbringade vid sitt skrivbord. Då han 1783 utnämndes till ryttmästare fick han väl ett litet plåster på såret, men detta förmådde dock icke läka den sorg, varav han allt fortfarande led. Den kärlekssaga, som de båda makarna upplevat, var kort, men rik på glädje och lycka. År 1791 sökte han sin tröst i ett nytt äktenskap. Hans andra maka hette Charlotte Letitia Emels. Han var då major och adjutant hos hertigen-regenten. Vid Norrköpings riksdag 1800 var han ledare för oppositionen. Han åtalades efteråt för förnärmelser mot lantmarskalken, men slapp undan med obetydliga böter. Han var en självständig karaktär och lät aldrig rubba sig från sina grundsatser. Därför stötte han sig gång efter annan med de maktägande. Det oaktat gick han från den ena klarheten till den andra. Under kriget i Tyskland var han generallöjtnant och chef för svenska kavalleriet. Han utförde därvid den på sin tid bekanta bedriften vid Bornröft, där han med 900 man slog den från Lybeck retirerande danska styrkan och gjorde 700 fångar. Efteråt upphöjdes han i friherrligt stånd. Två år senare inkallades han i statsrådet, blev chef för kronprins Oscars hov och 1822 "en av rikets herrar". Han avled i Stockholm den 23 augusti 1834. Både som tonsättare, skald och målare har greve Skjöldebrand skapat sig ett namn i vår kulturhistoria. Hans lysande begåvning och fria levnadssätt gjorde honom på sin tid till en medelpunkt varhelst han är befann sig. Dessa hans poetiska och konstnärliga talanger beredde honom ock en plats i alla svenska akademier. P. J-n.
Ur "Sommar i Kiruna 1985"
En envis överstes förtjänst att inte Kiruna blev finskt.
Översten och författaren A F Skjöldebrand är måhända helt okänd för de flesta. Till och med i Norrbotten. Och ändå är det hans förtjänst att orter som Kiruna, Pajala, Kalix och Haparanda ligger i Sverige och inte i Finland. A F Skjöldebrand var i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet en av de få svenskar som intresserade sig för vad vi idag kallar Nordkalotten. Han tyckte att Lappland gott kunde jämföras med Schweiz och försökte också göra internationell reklam för nordanlandet med det påkostade planschverket Voyage pittoresque au Cap du Nord, som trycktes i Stockholm 1803.
Skjöldebrand reste själv omkring på Nordkalotten medan han tog fram materialet till boken. I sina memoarer skrev han senare: - Jag drömde inte nu att jag befor den tillkommande gränsen mellan Sverige och Ryssland, än mindre att jag en dag skulle underteckna den fredstraktat, varigenom denna gräns bestämdes.
Envis överste
Efter Sveriges huvudlösa och dessutom lika ärelösa krig mot Ryssland var det A F Skjöldebrand som ledde den svenska delegationen vid fredsförhandlingarna i Fredrikshamn 1809. Ryssland krävde Finland i "segerpremie" och det gällde i Fredrikshamn att komma överens om var gränsen mellan Sverige och Finland skulle gå. I utgångsläget var Kalix älv det ryska gränsalternativet, men Skjöldebrand envisades med att Kemi älv var en gammal naturlig gräns mellan Sverige och Finland. Och den envisheten var nödvändig. Tsaren hade sagt Kalix älv och de ryska förhandlarna hotade med fortsatt krig om inte de svenske accepterade budet.
Inget att ha!
Det gjorde alltså inte A F Skjöldebrand och till slut gick ryssarna också med på en kompromiss. När tsar Alexander I:s slutbesked kom hade han ritat en gräns med rödkrita rakt genom Tornedalen. Han hade böjt sig för sin chefsförhandlare, greve Rumantjefs realistiska åsikt: ? Vad vi förlorar är ju bara några lappländska kojor och några malmfyndigheter. Den svenska majoriteten delade förmodligen hans åsikt vid denna tid. Den nordliga landsändan betraktas som en avlägsen koloni för dålig köpenskap, tröga nybyggesodlingar och notoriskt bankruttande bergverk och gruvor. Hade inte den envise A F Skjöldebrand skickats med till Fredrikshamn skulle alltså Kiruna ha hamnat i Finland. Nu ledde hans insats till och med till att Norrbotten blev eget län. Den 21 maj 1810 delades det ohanterligt stora Västerbotten i två delar. Den fjärdedel av landet som utgjorde den nordligaste biten blev landshövdingedöme med namnet Norrbotten. Den nye landshövdingen placerades i Piteå.
Skjöldebrand, Carl Eric (1780-1817) – överste
678. SKJÖLDEBRAND, CARL ERIC (n:r 1991, Elg-a Tab. 3).
C-E Sköldebrand
Född 1780 10/10 på Styvinge (Vist Sn, Östergötland). - Död 1817 31/3i Linköping. - Son av generalen m. m. Anders Fredric Skjöldebrand, friherre och greve Skjöldebrand (n:r 137) [636] och friherrinnan Petronella Constantia von Höpken. - Gift 1813 25/3på Renstad (Svanshals sn, Östergötland) med Fredrica Christina Ridderborg (skilda 1816) i hennes 1:o gifte (gift 2:o med lagmannen Carl Gustaf Danckwardt), född 1798 21/6på Ribbingshov (N. Vi sn, Östergötland), död 1822 20/11 på Källunda (Kärda sn, Jönköpings län), dotter av majoren Carl Fredric Ridderborg (n:r 1428) och Hedvig Ulrica Huitfelt.
Kvartermästare med korprals indelning vid Östgöta kav.-reg. 1788 24/10, fänrik i Livgren.-reg. rusthållsdiv. 1791 24/4, kadett 1795 24/9, fänrik vid Göta garde 1798 27/2, löjtnant s. å. 15/5, stabskapten 1805 18/2, kapten vid Fältmätningskåren s. å. 23/4, major i arme'n 1808 23/2, överstelöjtnant i arme'n 1809 29/6, sek. chef. för Livgren.-reg. rusthållsdiv. 1810 10/4, överadjutant s. å. 4/5, överste i arme'n 1812 13/10, generaladjutant 1814 31/8, chef för Andra livgren. reg. 1816 15/10. - RstkSO2kl. - LKrVA.
Kabinettskammarherre 1816.
Deltog i fälttågen i Tyskland 1805-1807 (två affärer vid Stralsund sistnämnda år), i Norge 1808 (träffningarna vid Lunde och Axal) samt i Norge 1814. Under sistnämnda fälttåg deltog han i erövringen av Hvalöarna, Kragerön och Fredrikstads fästning samt utmärkte sig synnerligen i striden vid Kölbergs bro, där han erhöll en svår blessyr, vars sviter medförde hans förtidiga död.
En rik begåvning, arbetsamhet och duglighet förde Skjöldebrand snabbt fram på den militära banan. Han ansågs som en av arme'ns yppersta krafter av den yngre generationen, och framtiden tedde sig för den unge översten i den ljusaste dager. Men ett oblitt öde ville annorlunda. Sjukdomen bröt i förtid hans krafter och husliga sorger förbittrade hans sista levnadsår.
Hans minnestalare i Krigsvetenskapsakademien avslutar sitt anförande sålunda: "Stridsmannens saknad är ädel. Han saknar blott den, han känner sig skyldig att högakta. Han sörjer blott den, som nitälskat för dess heder och väl. Det regemente Skjöldebrand i livstiden kommenderat följde honom saknande till graven och anlade efter honom - - - - - sorg."
Sundgren, Märta (1917-2004) – hembygdsforskare
Minnesord
Märta Sundgren
1917-2004
Märta kom tidigt med i JUF:s, Hushållsnämndens och Studiefrämjandets studiecirklar. Hon var även i många år en given studieledare i olika ämnen.
I forskning om bygden var det viktigt att föra anteckningar även om minnet var gott. Det förstod Märta. Nu efteråt gläds vi åt resultaten från dessa fina forskningar. En del av dem finns på hemsidan, flera finns i Hembygdsföreningens 10-årsskrift. Många intressanta berättelser från vår socken finns nu bevarade för framtiden.
När nu Märta lämnat oss vill vi minnas henne som en hängiven medlem.
Wist Hembygdsförening
Den 12/2 2004
Styrelsen
Märta Sundgren föddes 1917 i Simonstorp där fadern var banarbetare. 1938 gifte hon sig med Gunnar Sundgren och paret flyttade samma år till Sturelid i Sturefors.
I samband med att Märta flyttade till serviceboende på Åleryds sjukhem överlämnades till Wist hembygdsförening ett stort antal pärmar innehållande klipp ur ortens tidningar samt inte minst Märtas egna utskrifter ur olika arkiv.
För att hedra det arbete hon lagt ner, har ett antal medlemmar samlats i Bomtorpet för att främst skriva av hennes egna skrifter i digital form. Gruppen har också gått igenom de pärmar som innehållit tidningsurklipp och satt in de klipp som berört Vist i separata pärmar.
Thegner, Olof (1615-1689) – landshövding
Olof Thegner
Olof Tegner
Olof Thegner föddes den 25 dec. 1615 i Tegneby (därav namnet Thegner). Han var son till rättare Arvid Olofsson. Det sägs, att sin första utbildning erhöll Olof Thegner tack vare Thure Gabrielsson Oxenstierna, som fadern var anställd hos.
Thegner studerade i Linköping och var en av de första eleverna vid gymnasiet där (grundades 1627). Därefter skrevs han vid 20 års ålder in vid Uppsala universitet.
Efter studietiden företog han resor i utlandet och 1654 blev han generalguvernementets sekreterare över drottning Kristinas underhållsländer. (Det var samma år som hon abdikerade.) 1655-57 fungerade han som sekreterare i Reduktionskollegiet och utnämndes 1660 till stadssekreterare i Stockholm.
I riksdagspolitiken skymtar hans namn första gången 1664, då han var borgarståndets sekreterare. Han hade redigerat ett yttrande angående riksdagsbeslutet. "Aktstycket ansågs så förgripligt såväl till form som innehåll, att ståndet togs i allvarlig upptuktelse, varvid särskilt Thegner utpekades som den skyldige. I synnerhet blev han föremål för Magnus Gabriel de la Gardies misstänksamhet och kom från denna tid att av honom betraktas som en på politiskt inflytelserika poster icke önskvärd person." (Citerat ur Svenska män och kvinnor 1954.)
Thegner befordrades (1666) till assessor i Svea Hovrätt och därefter (1668) kom han på förslag till justitieborgmästare i Stockholm. Det var även en politisk viktig befattning då justitieborgmästaren även brukade vara borgarståndets talman riksdagen. De la Gardie motsatte sig valet av Thegner, men Thegner blev tillsatt tack vare motståndarna till de la Gardie. Som borgmästare i Stockholm gjorde Thegner en kraftfull insats som, bl.a. kom det kyrkliga livet tillgodo. Han sanerade t.ex. Storkyrkans finanser.
Sverige styrdes under den här tiden av Karl XI:s förmyndarregering (1660-1672) och där ingick bland andra Magnus Gabriel de la Gardie. Thegner kom i spänt förhållande till förmyndarregeringen, som beskyllde honom för ett alltför egenmäktigt regemente. Regeringen insatte som ämbetsborgmästare i Stockholm arkitekten Jean de la Vallée, som var en pålitlig anhängare till de la Gardie och därigenom kom stadsförvaltningen att präglas av bittra partifejder. Dessa ledde till en omgestaltning av stadens styrelse så att Thegners kollegium fick minskade befogenheter.
När Karl XI tillträdde som regeringschef 1672 så förändrades Thegners situation. Han kom i gunst hos konungen och fick tillbaka de befogenheter som förmyndarregeringen tagit ifrån honom. Thegner bidrog bl.a. till att de la Gardie störtades. Thegner satt sedan med i fler riksdagar som borgarståndets talman och var med om enväldets införande. Han adlades 1683 (fick behålla namnet Thegner) och blev samma år vicepresident i Svea Hovrätt. Två år senare blev han landshövding över Stockholms och Uppsala län med säte i Uppsala och 1687 upphöjdes han i friherrlig värdighet.
Olof Thegner dog den 8 mars 1689 (73 år gammal) och ligger begravd i Storkyrkan, Stockholm. Enligt "Svenska män och kvinnor" var Thegner till sin natur den borne juristen och ämbetsmannen, behärskade i hög grad talets gåva och var dessutom en skicklig debattör, som genast upptäckte motståndarens svaga punkter, och en mästare i den politiska intrigens konst. I "Thams rikshistoria" står det däremot att Thegner var "grälig och självisk".
Thegner gifte sig 1656 med Katarina Gerdes. De fick en dotter, som senare gifte sig med Jakob Gyllenborg och en son, Johan Thegner, som gjorde sin mest betydelsefulla insats som. ordförande för Riksbanken 1711-1741. Under Karl XII:s tid var han den främste motståndaren till Görtz.
Tllägg:
I Jan Gillous bok "Häxornas försvarare" berättas att Olof Thegner under sin tid i Uppsala ingick i, eller hade nära anknytning, till en grupp skeptiker som till slut fick slut på häxprocesserna i Sverige. Till denna grupp hörde också Gustaf Rosenhane och Urban Hjärne.
Vanligt vid denna tid var att barn vittnade mot sina mödrar som anklagades föra att vara häxor. Ett av dessa barn var Gävlepojken Johan Johansson Griis, 12 år, som fick sin mor bränd på bål.
Olof Thegner var sedan den som dömde pojken till döden för att "få tyst" på honom. Gävlepojken hängdes 13 år gammal.
Thuresson Bielke, Anna (1864-1955) – föreningsperson
Anna Bielke död
Ur ÖC 1955-0507
Dödsannons Anna Bielke 1955
I sitt hem Norrbyholm, Sturefors, avled på onsdagen fröken Anna Bielke. Hon var född på Sturefors slott 1864 såsom dotter till ryttmästaren greve Thure Bielke och hans maka, f. Fouché d`Otrante. 1913 flyttade hon till det av henne nyuppförda Norrbyholm och bodde där resten av sitt liv.
I sin ungdom mycket aktiv inom skidsport och skytte, blev hon en av initiativtagarna till Vists skyttegille, som senare uppgick i Vist skytteförening. Såsom varm naturvän var hon intresserad medlen i Svenska turistföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska fjällklubben, m. fl.
Fröken Bielke innehade under en lång följd av år uppdraget såsom Riksantikvarieämbetets ombud för Grebo socken varvid hon nedlade ett synnerligen förtjänstfullt arbete, som upphörde först vid 1954 års utgång. Hon stödde vidare fornminnesforskningen i Östergötland genom frikostiga bidrag och medlemskap i Svenska fornminnesföreningen.
Närmast sörjande är syskonbarn och syskonbarnbarn.
Anna Bielke fotograferad 1945 av Ernst Manker
Anna Bielke
In memoriam
Anna Bielke - det namnet ger liksom en återklang av svensk storhetstid. Med sitt nobla och storsinta, men samtidigt anspråkslösa väsen var den nu bortgångna dottern från Sturefors en värdig bärare av det historiska namnet.
-Hon älskade naturen, med insikt skötte hon sin skog, och i sin krafts dagar strövade hon med bössa och hundar gärna omkring i jaktmarkerna.
Hennes färder gick vida, från de soliga länderna i söder till de svenska ödemarkerna i norr, där hon ingående lärde känna lapparnas liv och kynne samt med musikalisk lyhördhet upptecknade deras sånger. Hennes rika ande sökte ej blott naturens skönhet, utan trängde även in i tonernas värld, och för pensel och palett var hon ej främmande.
Anna Bielke ägde hjärtats generositet och trofasthet. Hennes vänner kommer alltid att tacksamt bevara minnet av hennes ädla personlighet.
Folke Rudelius
Carl-Henrik Berg, Huddinge har försett oss med nedanstående information samt bilden ovan:
Anna Thuresdotter Bielke översatte år 1931 från samiska (!) och gav ut Johan Turis bok "Från fjället".
En stor glädjespridare har gått ur tiden vid en ålder av 93 år.
En god bygdespelman som alltid ställde upp. Hur många är vi inte som minns och fått lyssna på Hoffe och hans fiol, på slåtter- och hembygdsdagar i Fornhemmet Bjärka Säby. Men Hoffes händighet i träsnide har vi också prov på. Räfsor med rätta sortens pinnar och gamla prylar som oförmärkt blev lagade. Ordförandeklubban i masurbjörk är ett annat exempel. Vi alla i Wist Hembygdsförening tackar en god medlem. Vila i frid.
Våra varma tankar går nu till Astrid med familj.
Wist Hembygdsförening Ingmar Carlsson
Wistenius, Jonas (1700-1777) – orgelbyggare
Jonas Wistenius föddes i Vist socken. Om hans tidiga levnad är inget känt mer än att han mellan 1726 och 1738 arbetade utomlands, bland annat hos orgelbyggare i Königsberg. Han byggde tillsammans med dem flera orgelverk i Böhmen, Preussen och Polen. Efter att ha arbetat hos dem var han i Belgrad och Riga.
1738 bosatte sig Wistenius i Norrköping. 1739 ansökte han att få privilegieras i orgelbyggeri hos domkapitlet i Linköping. Efter att ha skaffat sig obligatoriskt privilegium 1741 byggde han ett stort antal instrument. Enligt hans egen uppgift skulle det röra sig om 96 orglar, därav 43 i Linköpings stift, förutom ett stort antal reparationer och ombyggnader. 1747 byggde han orgeln i Vist kyrka. Orgeln hade tre bälgar som byggdes på valvet. 1746 skänktes orgelverket av Anna Maria Lewenhaupt, Säby efter ett testamente av hennes man Germund Cederhielm den yngre. Orgeln kostade 6000 daler.
Mest berömd har Wistenius blivit för sin skicklighet att ge sina instrument och särskilt deras principalstämmor en förnäm klang. Fasaderna ritade han i regel själv och de visar på stor konstnärlig begåvning. Under en tid hade Wistenius även strumpväveri och handelsbod i Linköping.
Jonas Wistenius avled i Linköping 1777. (Källa: Wikipedia)
