Bjärka-Säby 1876-1923

Nedanstående utdrag ur bokverket ”Bjärka-Säby och dess ägare” av Holger Rosman behandlar tiden 1876 till 1923.  Bjärka-Säby inköptes 1868 av konsul Oscar Ekman från Göteborg. 1876 anställdes den mycket kompetente Ivan Insulander som inspektor. Insulander skötte godset till 1901 då konsul Ekman avled och efterträddes av en av sönerna som också han hette Oscar. Oscar Ekman II avled 1949.

Som bekant är Bjärka-Säby fortfarande (nov. 2023) i familjen Ekmans ägo.

Då Ivar Insulander tillträdde förvaltningen 1876 (av Bjärka-Säby), vore 11 gårdar utlämnade till arrendatorer, hvilka samtliga betalte sina afgifter i penningar. Dessa gårdar voro Vässentorp (med Gräshorfva), Karsnäs, Labbenäs, Skogs norrgård, Hållingstorp, Göttorp, Gunnarsbo, Kringstorp, Husby, Skår och Eskebäcken. Samtidigt funnes 52 torpare, som gjorde dagsverken och körslor till hufvudgården. Då arrendet för Skorpa kvarn medräknades, kunde godsets inkomst af arrenden och personliga prestationer värderas till omkring 22,000 kr. årligen.

I dessa förvaltningsformer gjorde Insulander en genomgripande förändring, då han utbytte penningarrendena mot mjölkarrenden för att såmedelst skaffa råprodukter för mejerihandteringen och samtidigt tvinga arrendatorerna att hålla en kreatursstam, som kunde säkerställa jordens höjande i växtkraft. I början visade sig arrendatorerna misstänksamma, men då villkoret gjordes oeftergifligt, i den mån arrendetiden utgick, kunde omläggningen efter några är genomföras. Äfven de äldre begärde snart att få öfvergå till den nya betalningsformen, när de komme underfund med dess fördelar. Då systemet verkade automatiskt, kunde större rättvisa ernås, till förmån för både ägaren och arrendatorn, i det att arrendeafgiften kom att sjunka vid fallande priser och stiga vid uppåtgående konjunkturer.

Samtidigt därmed reglerade Insulander också torpens ställning. Då flera torpare hade ända till en mils väg för att inställa sig på dagsverke, gick en afsevärd arbetskraft förlorad. Det bestämdes därför att intet torp, som låg mera än en fjärdingsväg från vederbörande gård, skulle bibehållas vid sin dagsverksskyldighet. Af de aflägsna torpen ödelades en del, under det att andra förvandlades till arrendegårdar, ofta genom sammanslående af två torp. Dessa fingo nu i likhet med de gamla hemmanen lämna sin tribut i form af mjölk. På detta sätt ökades antalet arrendegårdar, medan däremot dagsverkstorpen blefvo färre. Då Insulander afgaf sin förvaltningsberättelse 1892 funnes sålunda 21 arrendegårdar, af hvilka 18 levererade mjölk och endast 3 gårdar, som lago långt borta från hufvudgården, betalte arrendet i penningar. Dagsverkstorpens antal hade samtidigt nedgått till 27. Genom denna reglering hade visserligen den beräknade årsinkomsten af utgårdarna och torpen minskats med omkring 2,000 kronor, men då flera torp blifvit ödelagda, hade också kostnaderna för torpens underhåll nedbragts.

Senare företogos ytterligare regleringar af förvaltningsområdena. År 1923, då jämte Torpa, Fallemo, Landamäre och en del af Göttorp äfven Hofvetorp brukades samman med Säby, vore för de egentliga Säbygårdarna sådana aftal träffade, att 24 stycken levererade mjölk, 7 st. gjorde både mjölkleveranser och dagsverken (hufvudsakligen under vinterhalfåret), 11 st. betalade arrendeafgift och 7 torp gjorde dagsverken. Det totala värdet af prestationerna från alla dessa gårdar uppgick till 31,000 kr. Dessutom funnes vid det dåmera under eget bruk liggande Stafsäter 2 gårdar, som betalade penningarrenden (det ena med 2 underlydande torp, som gjorde dagsverken), samt 13 torp, som utgjorde dagsverken till hufvudgården. För arrendekontrakten äro särskilda formulär fastställda, egnade att tillförsäkra såväl ägaren som arrendatorn säkerhet för deras intressen. Arrendevärdering verkställes af två ojäfviga värderingsmän, och vid arrendatorns frånfälle äga hans hustru eller barn förmånsrätt till arrendet.

Insulanders sträfvan att begränsa torpens antal sammanhängde alldeles säkert med hans benägenhet att ej alltför mycket ödsla med byggnadsarbeten vid egendomen. Skogens rationella värd ingick också i hans program, och med sin kännedom om skogsprodukternas värde måste han tillse, att sparsamhet iakttogs. För att egendomen skulle komma i brukbart skick, fordrades i alla händelser så många nybyggnader och reparationer, att hvarje tänkbar begränsning måste räknas som en vinst. Trots de kostsamma byggnadsarbeten, som Sparre företagit, vore nämligen byggnaderna å egendomen vid konsul Ekmans tillträde i ett miserabelt skick. Mångenstädes, särskildt vid Säby och Hofvetorp, kunde de endast genom anbringade stöttor hindras från att ramla. Ett viktigt led i organisationsarbetet var därför byggnadernas förbättrande både vid gårdar och torp.

Det första stora byggnadsföretaget gällde ladugården och stallbyggnaden vid Säby, som icke undergått någon omgestaltning sedan Cederhielms tid, då de lågo inom den nuvarande trädgårdens område. I stället för att reparera det gamla komplexet, som tydligen var alldeles förfallet, nedref man det till grunden och uppförde en alldeles ny byggnad ett stycke därifrån. Det skedde under Dyrssens tid, fast Insulander medverkade vid planläggningen, då Conrad Ekman rådgjorde med honom vid ett besök å Claestorp. Så tillkom under åren 1874-1875 den »monumentala ladugårdsbyggnad vid Säby», som till och med landshöfdingen fann skäl att omnämna i sin femårsberättelse och som ännu idag är en prydnad för platsen, uppmärksammad för sin gedigna och praktiska inredning.

Efter den lofvande början fortsatte Insulander med byggnadsarbetena för gårdsbrukets behof. Både vid Säby och utgårdarna gjordes nybyggnader och reparationer så att Insulander redan flera år före sin flyttning kunde förklara, att egendomen var försedd med »utmärkta åbyggnader». Något öfverdåd kom emellertid ej i fråga. Med sin praktiska blick visste han att använda sig af de möjligheter, som förefunnos, och att planlägga arbetet så att det drog minsta möjliga kostnad. Till nya ändamål apterades hvad som var lämpligt, och där så behöfdes byggdes nytt. Så uppfördes är 1891 på Insulanders initiativ den stora magasinsbyggnaden vid Säby, då magasinslokalerna i gamla slottet i samband med den pågående omdaningen af det nya slottet behöfde tagas i anspråk för Landtbruksskolans räkning. I denna sak växlades flera bref med konsuln, som var tveksam om nyttan af en separat magasinsbyggnad och hellre ville ha en särskild byggnad för landtbruksskolan. Insulander var emellertid enträgen, och stolt öfver sitt verk ville han sedan gärna framhålla, att magasinet var en verklig prydnad för platsen, värdigt anslutande sig till ladugårdsbyggnaden och i stil med den.

Det gedigna arbete för byggnadernas omdaning, som under konsul Ekmans tid igångsattes och till stor del genomfördes, har af den nu lefvande generationen fortsatts. Därvid hafva särskildt arbetarebostäder och arrendegårdarnas byggnader ägnats synnerlig omsorg, och torde med skäl kunna sägas, att Säby-godset för närvarande är ett föredöme jämväl i dessa hänseenden.

Den tidsperiod, om hvilken här är fråga, har icke i samma utsträckning som den närmast föregående visat intresse för nyodlingar. Intensitet i brukningen har varit lösenordet, medan krafven på den odlade jordens utvidgning endast under vissa förhållanden gjort sig gällande.

Så äfven vid Bjärka-Säby. Insulander ifrågasatte redan från början, huruvida några nyodlingar öfverbufvudtaget borde göras, då de skulle ställa sig alltför dyra. Men då det för honom gällde antingen att behålla den redan uppodlade jorden öppen och för dess tillgodogörande utföra nyodlingar, eller att lägga öde en väsentlig del af den jord, som redan befanns odlad, valde han det förra alternativet. Han ansåg nämligen odlingsarbetet för en tvingande nödvändighet, då rörelsen redan var inriktad på en mera omfattande drift och särskildt de stora ekonomibyggnaderna voro beräknade för en större åkerareal.

Så igångsattes nyodlingar på Säbys område både å stenbunden och stenfri mark. Bland de sträckor, som sålunda gjordes odlingsbara, märktes delar af Garpekärret, Kolnäset, Björkkärret och Sätra äng för hvilkas odling en sänkning måste företagas af Skälstorpsfallet vid Stångån. Under 15 år uppodlades omkring 168 tunnland (83 hektar), så att åkerjorden vid hufvudgården och de i sambruk därmed varande Hofvetorp, Cedersberg och Skälstorp år 1892 uppgick till 966 tunnland (477 hektar). Efter den tiden ha inga nämnvärda nyodlingar företagits inom hufvudgårdens område. Genom att vissa delar utbrutits såsom arrendegårdar, har tvärtom den odlade arealen vid Säby blifvit mindre än den var under Insulanders tid.

På de utarrenderade gårdarna och torpen hafva betydande nyodlingar företagits. Enligt verkställda beräkningar skulle dessa intill år 1913 ha uppgått till omkring 111 hektar. Sistnämnda år utgjorde åkerarealen på samtliga dessa delar af egendomen 649 hektar, medan hufvudgårdens odlade område uppgick till 293 hektar, alltså sammanlagdt 942 hektar odlad jord på hela egendomen.

Af större betydelse än nyodlingarna vore de åtgärder Insulander vidtog till förbättrande af åkerjorden, genom stenröjning, täckdikning och en planmässig gödsling till stärkande af växtkraften. Det system, som Insulander införde för gödsling af jorden, har sedermera af hans efterträdare ytterligare fullkomnats i anslutning till nya uppfinningar och rön. Så t. ex. hafva nya gödslingsmedel kommit till användning, samtidigt med att effektiva anordningar möjliggjort ett bättre tillgodogörande af den naturliga gödseln.

Med de åtgärder, som under perioden vidtagits för en bättre skötsel af åkerjorden är det naturligt att skörderesultatet också måste ha förbättrats. Att fullt jämföra skördebeloppen vid olika tider låter sig svårligen göra, dels därför att områdena icke äro desamma för de olika åren, dels därför att sädesslagen variera, men tendensen i utvecklingen torde i hvarje fall kunna skönjas. I nedanstående siffror, som endast omfatta kärnskörden, ingår öfverallt skörden vid Säby, Fallemo, Torpa och en del af Göttorp (här betecknat Säby), men i öfrigt är omfattningen varierande. Beloppen afse årsmedeltal och äro angifna i deciton och hektoliter.[1]  

                                                                                 Hektar åker         Hvete                 Råg                Korn Hafre,Blandsäd        Summa
                                                                                                             Det.     Hl         Det.      Hl                 Det.        Hl                    Det.     Hl  
1877-81 (Säby, Cedersberg, Hofvetorp, Skälstorp)       394       171       219     635       872             2,000     3,653                 2,806     4,744  
1921-23 (Säby, Hofvetorp)                                                404        776       995     772       1,073         2,663     4,811                4,211     6,879

En jämförelse med de å sid. 321 o. 322 anförda talen för skörden på 1850- och 6o-talen gifva vittnesbörd om utvecklingen, trots variationerna i sädesslag och beräkningsområden.

Till väsentlig del få nog de förhöjda skördarna här som annorstädes tillskrifvas en förbättring i utsädet. Säby, som i detta liksom i andra afseenden sökt vara en vägledare för ortens jordbrukare, har i samband med lantbruksskolan anordnat försök med olika slags utsäde, och hafva sedermera med fördel de sorter kunnat odlas, som visat sig lämpliga för förhållandena. På detta sätt hafva numera helt andra sorter kommit till användning än de som tidigare brukades.

I än högre grad än spannmålsodlingen har kreatursskötseln vid Säby gått framåt under de sista 50 åren. Om också den kvantitativa ökningen i kreatursstocken ej varit så betydande, så har i stället kvaliteten förbättrats i så hög grad, att både stallet och ladugården äro bland de förnämsta i landet. Den berömmelse, Säby vunnit såsom mönstergård, har det till stor del förvärfvat genom sina insatser på detta område. Kreatursafvel har där bedrifvits i stor skala icke blott för att fylla gårdens eget behof, utan också för afyttring. De många pris, som vid landtbruksmöten i olika delar af landet tilldelats de från Säby utställda djuren, ha varit talande vittnesbörd om den storartade utvecklingen.

Såsom ofvan antydts skall Conrad Ekman ha varit en af de förste, som infört ardennerhästar till Sverige, och med all säkerhet var det hans afsikt att vid Säby pröfva och uppdrifva denna ras. De planer, han aldrig fick fullfölja, upptogos emellertid af dem som togo arfvet efter honom, och redan tidigt började Insulander sträfva efter att få arbetshästar af ardennerras. Vid Säby uppstod under hans tid ett ardennerstuteri, som småningom utvecklades till ett af de största i landet. Försäljningen af afvelsdjur, som först efter början af 1900-talet kunnat bedrifvas i större skala, har småningom stegrats så att gården af försäljningen numera har en afsevärd inkomst.

Med det intresse, Insulander hyste för hästafveln, slog han sig också på uppfödning af varmblodiga hästar, och ännu flera år efter hans bortflyttning drefs denna rörelse. Är 1911 upphörde den emellertid, då man ansåg förmånligare att uteslutande inrikta sig på den kallblodiga hästafveln såsom varande för gårdens förhållanden mera lämplig och ekonomisk.

Vid gårdsarbetet hafva hästarna efterhand kommit att aflösa oxarna såsom dragare, och sedan år 1904, då de sista oxarna realiserades, hafva uteslutande hästar användts för ändamålet. Hela antalet hästar vid Bjärka-Säby – – inbegripet unghästar och föl – uppgick år 1877 till 45 och 1923 till 74 st.

Genast vid sin inflyttning till Säby tog Insulander ett kraftigt grepp om nötkreatursskötseln, då han ansåg att i ladugården låg källan till egendomens afkastning. Vid denna tid funnos å Säby bortåt ett tiotal olika raser jämte en mängd å marknader inköpta djur. För att få reda i detta virrvarr sökte han genast uppgöra en bestämd plan för afvelns bedrifvande. Bland de vid gården förekommande raserna utvalde han angler och ayrshire såsom de bästa att odla och beslöt sig för att hålla anglerrasen ren och oblandad samt att till de öfriga djuren endast använda ayrshiretjurar. För att bereda Hofvetorp fördelen af en fast kreatursbesättning, flyttade han alla anglerdjuren till denna gård, medan de öfriga finge stanna å Säby, där han beräknade få en ayrshirestam dels genom renafvel, dels genom fortgående korsning. Efter de sålunda utstakade linierna framdrefs sedermera kreatursstammens förbättring. Både från Skottland och från olika platser i Sverige inköptes tjurar och kvigor af ayrshireras, och äfven anglerstammen å Hofvetorp blef vid flera tillfällen förstärkt med rasdjur. På 1890-talet, då kraftiga åtgärder till tuberkulosens bekämpande vore af nöden, ansågs det emellertid svårt att hålla två raser, och utbyttes därför anglerrasen vid Hofvetorp småningom mot ayrshire. Vid sidan om påläggningen för gårdens eget behof hafva rasdjur uppfödts äfven för försäljning, synnerligast sedan Säby år 1906 blifvit statens afvelscentrum för ayrshireboskap.

Mjölkafkastningen per individ har gifvetvis ökats samtidigt med att fetthalten förbättrats under den allt mera rationella drift, som utvecklats i samband med rasens förädling. Då Insulander kom till Säby, beräknades ladugården gifva i årligt medeltal 534 kannor (i 442 kg.) per djur, en siffra som 1891 stigit till 965 kannor (2,605 kg.). Ar 1913 var siffran uppe i 3,582 leg. och 1923 i 3,527 kg. Den afsevärda ökningen i mjölkafkastningen frän 1892 till 7913 får dock ej endast skrifvas på den allmänna utvecklingens konto, utan beror också på särskilda förhållanden. Dels kan den förklaras däråt, att vid Hofvetorps bortarrenderande 1904 en gallring företogs, så att de värdefullaste djuren fördes till Säby, dels framförallt hade den sin grund däri, att år 1913 tuberkulosen i ladugården ej hade samma hämmande verkan som 20 år tidigare.

Denna svåra sjukdom härjade på Säby i oroväckande grad i slutet af 1880-talet och början af 90-talet. Ett planmässigt arbete för tuberkulosens bekämpande igångsattes emellertid, då man med hjälp af tuberkulinet kunde göra säkra undersökningar. Efter gallring af de sjuka djuren minskades den reagerande procenten år efter år, och på hösten 1900 var vid hufvudgården hela besättningen reaktionsfri.

Antalet nötkreatur, som underhållits för hufvudgårdens räkning, har gifvetvis varit underkastadt växlingar under perioden, beroende på omfattningen af den egna brukningen och kreaturens uppdelning på de olika gårdarna m. m. Någon påfallande ökning i antalet har emellertid icke företagits – åtminstone under de sista årtiondena, då snarare antalet gått tillbaka – utan ha sträfvandena framförallt inriktats på den ofvan antydda kvalitetsförbättringen. Då Stafsäter inköptes 1886, utgjorde antalet nötkreatur 302, däraf 261 kor och ungkreatur, och da Hofvetorp utarrenderades 1904, hade summan stigit till 377, däråt 295 kor och ungkreatur.

Intresset för fårafveln har på Säby liksom på de flesta ställen i landet gått tillbaka. Under Insulanders tid underhölls fortfarande en fårstock, bestående af omkring 250 äldre och 160 lamm. Ar 1893 hade antalet nedgått till 9 baggar och 218 tackor. De tillhörde nästan undantagslöst en ren southdownsras, då Insulander funnit denna lämpligast för våra förhållanden. På grund af sjunkande ull- och köttpriser blef emellertid fårskötseln så småningom mindre lönande, hvarför fåren realiserades år 1904. Först på allra sista tiden har fårafveln ånyo upptagits.

Däremot har större omtanke ägnats åt svinafveln. Redan på Sparres tid fanns en ej obetydlig svinstam vid Säby. Insulander fortsatte med uppfödningen af dessa djur närmast för att få användning för affallet från mejeriet – kärnmjölk och vassle – och svinstammens storlek ställdes därför också i beroende af mejeriets utveckling. Då han emellertid, med sin blick för betydelsen af en lämplig ras, började importera afvelsdjur, gick det snart på samma sätt som ifråga om hästarna och nötboskapen -Säby blef ett afvelscentrum, och uppfödandet af afvelsdjur till försäljning blef en ny gren af rörelsen. Den ras, som hålles å Säby, är stora yorkshirerasen, äfven kallad *stora hvita engelska rasen>> Sedan 1908 har svinstammen å Säby varit antagen som Östergötlands Hushållningssällskaps svinafvelsstation för stora yorkshirerasen. Antalet underhållna svin, som 1896 utgjorde 31, hade 1913 stigit till 165. Axsättningen af slaktsvin har också varit betydande, då i regel mer än 200 svin årligen afyttrats.

Ett af Insulanders skötebarn var mejeriet vid Säby. Med förståelse för de sträfvanden, som rörde sig i tiden, sökte han kring denna gren af rörelsen koncentrera en väsentlig del af sitt mångskiftande intresse, då han insåg att just här låg en viktig inkomstkälla, möjlig att tillgodogöra sig utan alltför stor rislo och i direkt anslutning till de anordningar, som redan förefunnos. Den lokal för mejeriet, som Sparre inrättat i gamla slottet, befanns för sitt ändamål vara alldeles ypperlig. Genom en ökad produktion skulle arbetskostnaderna kunna nedbringas och bättre pris på produkterna erhållas. I handeln rådde god efterfrågan på mejeriprodukter, och förbättrade kommunikationer – särskildt efter öppnandet af Kinda kanal – möjliggjorde äfven för dessa bygder en större afsättning. Då mjölk kunde skaffas genom uppgörelse med arrendatorer, som just därigenom skulle föranledas att bättre underhålla sin jord, förefanns ytterligare en anledning att använda sig af de förmånliga förutsättningarna för att uppdrifva mej erihandteringen i större skala.

Före Insulanders ankomst till Säby hade mejeriet därstädes endast rört sig med den mjölk, som vid gården producerades, uppgående till bortåt 85,000 kannor (229,500 kg.) årligen. Då detta kvantum gifvetvis för en större drift var alldeles otillräckligt, gällde det att skaffa tillskott från annat håll. Vid denna tid, då intresset för mejerihandteringen öfverallt i landet var under uppsegling, särskildt efter den s. k. ismetodens uppfinning, blef uppköpsformen den vanliga för anskaffande af behöflig mjölk, och först senare komme andelsmejerierna i bruk. Genom den ofvan omtalade omläggningen af arrendevillkoren för landbönderna lyckades Insulander småningom lösa problemet och få mjölkleveranserna ordnade på ett sätt, som kunde säkerställa produktionen.

För att få de tekniska anordningarna så fullkomliga som möjligt vidtog Insulander redan 1877 en del förändringar i mejerilokalerna. Den magnifika mjölkkällare, som Sparre inredt efter holsteinskt mönster, omreddes till ett ostförvaringsrum, som förgäfves »sökte sin like i hela Sverige», under det att det forna ostrummet apterades till ett afkylningsrum. År 1882 gjordes än flera förbättringar vid mejeriet, hvarvid bl. a. ångmaskin infördes. Några år efter Insulanders tillbakaträdande fullföljdes reparationsarbetet ytterligare. Under åren 1905 och 1906 gjordes sålunda rätt betydande förändringar i lokalerna, och är 1909 utbyttes ångkraften mot elektrisk kraft.

Under Insulanders tid fanns äfven vid Stafsäter ett mejeri, som drefs för konsul Ekmans räkning såsom filial till Säbymejeriet. Det var en gammal anläggning, och vid Stafsätersköpet hade Insulander just kalkylerat med fördelen att på detta sätt få utvidga mejerirörelsen. Då gården på 189o-talet utarrenderades, undantogs mejeriet, och arrendatorn fick, liksom Säbys landbönder, lämna sin tribut i form af mjölk, som levererades till mejeriet på hans egen arrendegård. Stafsäters mejeri var i gång äfven under de år Oscar Ekman d. y. innehade gården, men när han 1901 flyttade till Säby, nedlades det helt och hållet, och arrendatorn fick leverera sin mjölk till Säbymejeriet. Sedan dess har hela mejerirörelsen varit samlad vid Säby.

I den mån man tillgodogjort sig de moderna anordningarna och fått större tillgång på råmaterial, har tillverkningen af mejeriprodukter kunnat ske i allt större skala, samtidigt med att också kvaliteten på produkterna förbättrats. Det vid Säby tillverkade smöret tyckes redan tidigt ha blifvit uppmärksammadt. för 1887 kunde svenske generalkonsuln i London i sin berättelse framhålla, att »det finaste smör han påträffat bar stämpel om att vara tillverkadt vid Bjärka-Säby i Östergötland», och vid smörutställningar fick det bland de högsta poängtalen i täflan med de bästa skånska märkena. Den helfeta ost, som vid Säby tillverkades, gav upphov till den typ af storpipig ost, som sedermera gått under namn af »svensk herrgårdsost». Detta skedde vid landtbruksmötet i Göteborg 1891, då det t. o. m. var förslag uppe att den skulle benämnas Bjärka-Säby-ost. Hela produktionen vid mejeriet, som år 1878 uppgick till 8,261 kg. smör och x7,550 kg. ost, hade 1903 stigit till 25,337 kg. smör och 29,784 kg. ost och uppgick år 1923 till 19,150 leg. smör och 30,300 leg. ost.

Äfven åt skogen å Säby har under den gångna perioden egnats ett mera verksamt intresse än förut. I samband med trävarurörelsens uppblomstring har öfverallt i landet en större förståelse för skogens värde trängt igenom, och därmed har också ett nytt kraf ställts på den rationella jordbruksdriften.

Annu medan Dyrssen hade Säbys förvaltning om hand, verkställdes mätning och besiktning af skogen. Af ett arealsammandrag, som upprättades, framgick att skogsmarken år 1875 utgjorde 1,518 tunnland, och hagmarken, som till stor del också var skogbärande, 1113 tunnland, d. v. s. tillsammans 2,287 hektar. Den skog, som enligt besiktningsinstrumentet borde få afverkas, kunde ej ens beräknas tillfredsställa egendomens eget behof af ved och byggnadsvirke. Under de följande åren användes därför till ved hufvudsakligen vindfällen, torra träd, gallringsvirke o. d. Den enda nämnvärda försäljning, som förekom, gällde några tusental sågtimmer af träd, som härjats under de svåra stormarna i början på 1880-talet. Enligt en värdering, som verkställdes 1905 skulle skogsbeståndet upptaga 2,35o hektar med en beräknad virkesmassa af 173,589 kbm. Den samtidigt upprättade skogshushållningsplanen, som sträckte sig till år 1925, ansåg sig kunna tillåta en ärlig afverkning af 3,567 kbm. Med denna kvantitet har ej blott gårdens benet kunnat tillfredsställas, utan har också försäljning skett af 1,000 å 1,500 kbm. årligen.

För skogens återväxt vidtogos redan tidigt åtgärder, i det att raserade torp jämte kalmarker och vissa beteshagar eller åkerlyckor planterades med skog. Senare hafva bestämda planer upprättats också för skogens återväxt, och enligt dessa kultiveras i allmänhet en större areal än den som afverkas.

En af de verksammaste yttringarna af Insulanders organisatoriska förmåga var hans insats för landtbruksskolans förflyttning till Säby.

Ostergötlands läns landtbruksskola, som på Hushållningssällskapets initiativ grundats vid Sjögestad i Vreta klosters socken 1842, hade år 1856 flyttats därifrån till sällskapets egen gård, Haddorp i Slaka socken. Då emellertid gårdens förvaltning förorsakade ekonomiska förluster och man ansåg förmånligast att utarrendera alla sällskapets egendomar, såg man sig om efter en lämplig plats för skolan. På Insulanders förslag ger konsul Ekman in ett anbud. Detta antogs, och den 24 oktober 1882 förflyttades landtbruksskolan till Säby,

Hvad Insulander afsåg med skolans förläggning till Säby var framförallt att få ökade resurser för framdrifvande af en mera intensiv rörelse vid gården. Genom statsanslag skulle ett välkommet tillskott erhållas för de löpande utgifterna, genom elevkåren skulle en stabil arbetarstam vinnas för gårdsbruket, genom läroarbetet skulle en fortlöpande kontakt med moderna teorier och erfarenheter framtvingas, och slutligen skulle genom en så viktig institutions förläggning till gärden uppmärksamheten riktas på Säby och på allt hvad där komme att företagas. Som i så mycket annat visade det sig äfven här, att Insulander räknade fullkomligt rätt. Tack vare det sätt, på hvilket han själf förmådde sköta både skolan och den praktiska verksamhet, som skulle blifva förebilden för eleverna, kom landtbruksskolan att blifva ett utomordentligt viktigt led i rörelsen vid Säby och en drifvande kraft vid hela dess utveckling. Samtidigt därmed blef också själfva skolan den måhända mest berömda och välkända landtbruksskolan i Sverige.

I början förlades skolan till lokaler, som inreddes i entresolvåningen i nya slottet. Den gamla organisationen för undervisningen bibehölls. Kursen var tvåårig och lärlingsantalet 24. Insulander blef skolans föreståndare, och vid bans sida ställdes en andre lärare. Mot ett statsanslag på 4,000 kr. årligen åtog sig Säbys ägare att ansvara för lärjungarnas kosthåll, logi, läkarvård och reglementsenliga undervisning, hvaremot lian fick rättighet att disponera lärjungarna till arbete samt uppbära af 12 betalande 200 kronor för hela kursen, medan lika många platser skulle vara fria.

På grundval af denna organisation har arbetet vid skolan fortgått. Ar 1891 förflyttades skolan till gamla slottet, där ändamålsenliga lokaler inreddes å det forna magasinsområdet. Snart nog ökades elevernas antal till 28, däråt 14 i hvarje årsklass. Är 1912 öfvertog staten – på grund af ny förordning om landtbruksundervisningens ordnande – ansvaret för skolan i stället för Hushållningssällskapet, och kontrakt tecknades med Landtbruksstyrelsen. Samtidigt därmed ökades antalet elever till 36. Af dessa öro 8 sammanförda i en ettårig kurs, som undervisas tillsamman med tvåårskursens äldre afdelning. Skolan är numera skyldig att hålla 2o frielever, och statsanslaget har ökats år 1913 till 7,500 kronor och år 1920 till 10,000 kronor.’

Utom landtbruksskolan halva också speciella undervisningskurser i vissa landtbruksnämnden varit förlagda till Säby. Ar 1882 fick sålunda Säby anslag af Hushållningssällskapet för att anordna undervisning i mejerihushållning. Då år 1890 statsunderstödda mejeristationer inrättades för utbildning af mejerskor, blef Säby station för emottagande af andra årets elever. Är 1921 omorganiserades den statsunderstödda utbildningen af mejerskor till ett-åriga kvinnliga mejeriskolor, direkt ställda under Landtbruksstyrelsens ofverinseende. Eli dylik skola med plats för 8 elever, däraf 6 frielever, inrättades nu älven vid Bjärka-Säby mot åtnjutande af ett statsanslag på 2,000 kr. ärligen.

Sedan 1890-talet hafva – efter uppgörelse mellan Hushållningssällskapet och Säbys ägare – 3 å 4 ladugårdsdrängar å Säby erhållit praktisk handledning för att utbildas till ladugårdsförmän. Då staten år 1912 organiserade denna undervisning och anslog medel för densamma, bestämdes att intill 7 elever årligen skulle mottagas å Säby.

Jfr Årsberättelse från Bjärka-Säby landtbruksskola 1910 – 1911.

Sedan sistnämnda år har jämte denna praktiska kurs äfven varit anordnad en teoretisk utbildningskurs på en månads längd, vid hvilken såväl ladugårdsskötareelever från Bjärka-Säby som elever från andra statsunderstödda praktiska utbildningskurser för ladugårdsförmän åtnjutit undervisning. Äfven kurser för hästskötare hafva tidvis varit anordnade vid Säby, dock utan anslag från Hushållningssällskapet eller staten. Slutligen kan nämnas att under hvartannat år, från och med år 1916 till och med år 1924 varit, på grund af kontrakt med staten, vid Bjärka-Säbys landtbruksskola anordnade kurser för utbildande af vandringsrättare, upptagande en tid af 6 veckor och med plats för ro elever.

Den industriella verksamhet, som under den ifrågavarande perioden bedrifvits å Säby, har icke varit egnad att »industrialisera» bygden, då den hufvudsakligen anslutit sig till jordbruksverksamheten.

I sina »tankar om framtida administration af Säby» skref Dyrssen strax innan han lämnade gården: »Gud bevare Säby för industriella anläggningar, annan husslöjd än till eget behof och i allmänhet öfverbefolkning. En välmående befolkning, icke större än nödigt för jordbruket, vare målet»[2] Dessa tankar funno också genklang hos Insulander, ty utpräglad jordbrukare som han var, hade han ej några höga tankar om den lycka, som industrialiseringen skulle medföra.

Men å andra sidan satte han ett godt ekonomiskt utbyte som förvaltningens mål, och i den mån resurser funnos, som kunde utnyttjas för industriverksamhet utan att systemets nackdelar behöfde framträda, var han alltför praktisk för att vilja motsätta sig något sådant. Därför lyssnade han också till konsul Ekman, då denne väckte förslag om att göra någon industrianläggning vid Säby.

Närmast var det de präktiga vattenfallen i Stångån som verkade eggande på företagsamheten. Inom gårdens område funnes ej mindre än fyra fall. Ett af dem, Skorpafallet, var visserligen användt för både såg och kvarn, men vattenkraft fanns där till öfverlopps både på opröfvade ställen och på platser, där ännu de kvarstående grundmurarna vittnade om Cederhielms och Saltzas försök att uppamma en industri. Vid Kvarntorpsfallet låg sedan Cerlerhielmska tiden gårdens tegelbruk, som snart nog flyttades till Säbybro, men vid Skälstorpsfallet fick vattnet forsa utan att i ringaste mån hämmas af något kraftförbrukande företag. Detta var tydligen för Ekman, såsom god ekonom och gammal industriman, alldeles för stort slöseri.

Tydligen har konsuln bedt sin förvaltare att tänka på saken och framlägga en plan. I slutet af år 1888, ungefär samtidigt med att han uttalade sin förtjusning öfver den vackra skörd, som sommaren gifvit, tog Insulander upp frågan i sin korrespondens såsom fortsättning på en redan förut börjad öfverläggning. Ofvertygad om riktigheten i konsulns tankegång citerade han en vän som yttrat: »Betänk, att vid Säby rinna 1,500 hkfr obegagnade förbi.»

Det företag, som Insulander ansåg lämpligast för planen, var en trämassefabrik. Priset på trämassa stod just då synnerligen högt, och i skogarna i Kindabygden hoppades han få ett utmärkt råämne, som lämpligen kunde fraktas på kanalen. Äfven konsuln fann sig tilltalad af denna plan, en del frågor framställdes och besvarades, och efter några månader var beslutet fattadt. Vid Skorpa valdes plats för anläggningen på västra åstranden strax nedanför sågen. Då byggnadsarbetet omedelbart upptogs, kunde fabriken år 1905? stå färdig att börja sin tillverkning.

Med sin fruktan för industrialismen ville Insulander naturligtvis hålla företaget inom måttliga gränser. Det skulle helt och hållet läggas som en binäring till jordbruket, gårdens förvaltare blef fabrikens chef, och endast en verkmästare fick den tekniska ledningen. Byggnaden uppfördes naturligtvis af gediget material, maskineriet fick den modernaste konstruktion, och från fallet inmonterades 335 hästkrafter. Samtidigt ombyggdes också den gamla sågen i anslutning till fabriken. Kostnaden för hela anläggningen, inclusive sågverket, uppgick till omkring 108,000 kronor.

Under några år framåt blef trämassefabriken ett gifvande företag. Tillverkningen uppgick årligen till omkring 1,000 ton torr eller 2,000 ton våt trämassa. Visserligen sjönko priserna på varan under alltför stark konkurrens från uppväxande fabriker. Men då Säby lyckades få kontrakt på leverans till några af de stora konsumenterna, bl. a. Fiskeby och Holmen, och dessutom förmånliga villkor erhöllos vid fraktning på kanalen, kunde rörelsen bära sig. För 1893 noterades den högsta nettovinsten, icke mindre än 23,600 kronor, alltså en lysande ränta på det nedlagda kapitalet.

I slutet af 1890-talet började det däremot gå sämre. Priserna på råvara och arbetskraft stegrades, och de maskinella anordningarna möjliggjorde ingen begränsning i driftkostnaderna. Den bokförda vinsten nedgick betydligt, och några år noterades t. o. m. förlust. Då emellertid nya maskiner förts i marknaden, egnade att bespara både råvara och arbetskraft, beslöt man att tillgodogöra sig dessa. Under åren 1908 – 09 infördes sålunda i fabriken ett så godt som fullständigt nytt maskineri, samtidigt med att hela fabrikskomplexet i väsentliga delar ombyggdes, nya apparater installerades och den från fallet hämtade kraften förhöjdes. Produktionen ökades nu upp till 5,000 ton, och vinst på rörelsen kunde ånyo bokföras.

Redan några år efter det att trämassefabriken kommit i gång, framkastades tanken på att vid Kvarntorpsfallet anlägga en elektrisk kraftstation för egendomens behof. Samtidigt med att detta prospekt realiserades 1896, hvarom mera nedan, dryftades också frågan om Skältorpsfallets användning för industriändamål. Konsuln undrade om någon kemisk industri skulle vara lämplig – dessa industrier vore just då under frammarsch här i landet – eller om möjligen doktor de Laval kunde tänkas ha intresse för fallet. Insulander svarade undvikande. De kemiska industrierna kände han ej, men att doktor de Laval skulle reflektera på en plats, som ej hade järnväg, hade han svårt att tänka sig. Tydligen låg bakom Insulanders tveksamhet hans fruktan för industrialismen. Han framhöll direkt ifråga om det de Lavalska projektet, att han ej ville ha dit några »främmande element», och när sedan konsuln närmare preciserade sitt förslag och lät verkställa kalkyler för en kalciumkarbidfabrik, afrådde lian bestämdt. Företaget skulle drifvas af ett för ändamålet bildadt bolag, och sålunda gå i större stil. Blefve det främmande regemente, ansåg Insulander, vore trefnaden för ägaren förlorad. Vare sig nu konsuln lät sig påverkas af Insulander eller af andra skäl, säkert är att han afstod frän tanken på kalciumkarbidfabriken. Några ytterligare planer på Skälstorpsfallet framkommo ej under de år konsuln innehade Säby.

Först år 1919 realiserades planerna på fallens fulla utnyttjande, då Säbys ägare sålde vattenkraften i alla de under gården hörande fallen till Norrköpings stad och därmed också afstod från att själf använda fallen för annan industriell drift än den, som stod i direkt samband med jordbruket. Den lösning, som sålunda vanns på ett sedan länge sväfvande problem, påskyndades otvifvelaktigt af lagen om åttatimmarsarbetsdag, som måste göra trämassetillverkningen under på platsen rådande förhållanden oekonomisk. Är 1920 nedlades trämassefabriken sedan rörelsen pågått i 30 år. Genom försäljningen afvärjdes också för framtiden all tanke på att genom industrianläggningar å platsen förrycka egendomens karaktär.

De sedan gammalt bestående industriföretagen, som anslutit sig direkt till jordbruket, ha under den ifrågavarande perioden flyttats och förbättrats.

Det gamla tegelbruket vid Kvarntorpet flyttades redan 1873 till Säby-bro, där det inrymdes i en lada, som på Saltzas tid användts till sädeslada. Här har alltsedan dess bedrifvits tillverkning af såväl mursten- och taktegel som tegelrör, hufvudsakligen för gårdens behof, men jämväl till afsalu. Några år efter sin ankomst till Säby framkastade Insulander som en »framtidstanker» att flytta tegelbruket till Skorpa, men någon åtgärd för att realisera en sådan plan vidtogs ej. Då i samband med försäljningen af vattenfallen elektrisk drift infördes vid tegelbruket, moderniserades jämväl ugn och maskineri.

Den gamla kvarnen vid Skorpa ansågs år 1900 så föråldrad, att en ny byggdes i dess ställe ett stycke från den gamla. Den hade 6 turbiner med sammanlagdt 89 hkfr och blef liksom den förra utarrenderad till en ny mjölnare, som skulle mala för gårdarna i trakten. I samband med fallens försäljning installerades elektrisk kraft för kvarnens drift.

Sågen vid Skorpa ström, som ombyggdes vid trämassefabrikens anläggning, blef sedermera slopad. Är 1908 anlades i stället ett stycke från järnvägsstationen ett mera tidsenligt sågverk, som drifves med en elektrisk motor på 50 hästkrafter. På sina gamla platser invid Säby kvarligga ännu smedjan och snickeriverkstaden. Smedjan härjades 1877 af en eldsvåda, som i den starka blåsten var hotande för egendomen, men återuppbyggdes ånyo på samma plats. Snickeriverkstaden tillbyggdes 1912 och försågs med elektrisk drifkraft.

Liksom dessa handtverksmässiga industrier sedan gammalt varit afsedda för gårdens eget behof, så är detta äfven fallet med de anstalter för kraftöverföring, som under årens lopp vidtagits å Säby.

Den första ledningen för krafttransport inom egendomen kom till stånd år 1877, då en finledning anlades från sågen vid Skorpa till tröskverket å Hofvetorp. Man ansåg det nämligen besvärligt att till Hofvetorp transportera den lokomobil, som var stationerad vid Säby. Då trämassefabriken byggdes 189o, infördes därstädes elektrisk belysning. För en ringa kostnad leddes belysningen också till Hofvetorp, där både ladugård, loge och mjölkrum således tidigare än Säby fingo komma i åtnjutande af detta bekväma belysningsmedel.

Planen på ett elektricitetsverk för hela gården upptogs först några år efteråt. Är 1895 började elektriska ledningar anläggas, och följande år var elektricitetsverket färdigt vid Kvarntorpet, hvarvid 50 hkfr från fallet installerades för drifvande af två turbiner. Den elektriska strömmen skulle användas dels för drifvande af tröskverk, sädes- och kakkross, hackelsemaskin och kapsåg, dels för belysning i slottet, förvaltarebostaden, kontorsbyggnaden, mejeriet, landtbruksskolan, husdjursstallarna och logen. Då kraften emellertid snart visade sig otillräcklig för det ökade behofvet vid egendomen, företogs år 1909 en genomgripande ombyggnad af elektricitetsverket, som betydligt utvidgades. Drifkraft leddes nu också till mejeriet, magasinet, snickareverkstaden och den nybyggda sågen, hvarjämte uppvärmning med elektriska kaminer anordnades i slottet. Senare liar elektriskt ljus införts i så godt som alla byggnader vid gården. Genom vattenkraftens försäljning 1919 har ett visst kvantum fri kraft beredts egendomen ej blott för de här nämnda behofven vid hufvudgården, utan också för tegelbruket vid Säbybro, för kvarnen vid Skorpa och för gårdarna Hofvetorp och Stafsäter.

Slutligen kan omnämnas, att ända sedan år 1875 finnes vattenledning å Säby, efter hand indragen både till ladugården, förvaltningsbyggnaderna och slottet. Efter vidtagna förbättringar förekommer numera ej ens under de svåraste torkår någon vattenbrist på gården.

Med den komplikation af hela rörelsen vid Säby, som i allt högre grad gjort sig gällande under den ifrågavarande perioden, är det gifvetvis svårt att bedöma, i hvad mån företaget såsom affärsrörelse varit ekonomiskt gifvande. Någon bestämd gräns mellan de utgifter, som ingått såsom nödvändiga led i näringsdriften, och de som af andra intressen betingats, kan ju svårligen dragas, särskildt då ägarnes kapitalstyrka möjliggjort åtgärder, som siktat på framtiden mera än på den tillfälliga vinsten.

I produktionens utvidgning såg Insulander ett af målen för sina sträfvanden, då han trodde, att först genom en rationell drift i större omfattning företaget kunde blifva vinstgifvande. Vid mer än ett tillfälle framhöll han, särskildt då de svåra tiderna nedstämde modet, att jordbruk utan bakomliggande kapital icke kunde löna sig, och att förutsättningen för Säbys utveckling just låg i ägarens ekonomiska styrka. Det direktiv konsuln gifvit gick ju också ut på att förvaltaren vid gårdens iståndsättande mindre skulle tänka på den tillfälliga vinsten än på den framtida, och att därför gårdens höjande i värde var ett mål, som ej finge skymmas af några kalkyler öfver omedelbar afkastning å det nedlagda kapitalet.

Trots denna öppna fullmakt var Insulander dock nog så bekymrad, så fort vinsten något är blef lägre än det föregående. Konsuln var ej heller okänslig för detta, och vid de tillfällen då icke väder och vind eller alltför omfattande byggnadsarbeten kunde åberopas som anledning, sökte han gärna rikta uppmärksamheten på någon punkt, där han trodde att rättelse kunde åstadkommas.

De första åren voro onekligen besvärliga. Det var under denna tid, som det kraftigaste greppet skulle tagas för gårdens uppryckande, och därtill kom att just denna tid sammanföll med den ofvan antydda allmänna depressionen, hvilken nådde sin kulmen i början på 1880-talet. De regniga somrarna 1880 – 1882 skadade skörden. Stormarna under samma år härjade skogen. Priserna sjönko under inflytande af det ekonomiska trycket, och nöden gjorde sig mångenstädes påmint. De bekymrade arrendatorerna ledo svårt, särskildt af missväxtåret 1881, och på Insulanders förbön medgaf konsuln en afsevärd sänkning i deras afgifter. Alla bokslut voro genomgående dåliga. Stundom noterades t. o. m. direkt förlust. Endast 1878 och 1880 hade någorlunda goda sädesskördar, men då ej heller detta hjälpte, kunde Insulander med skäl klaga att »det är ledsamt att sköta jordbruk nu, då det år från år går lika illa, vare sig det är goda eller dåliga skördar».

Först år 1883 skymtade bättre tider. Boksluten började stiga något, och redan detta år utvisade öfver 20,000 kronor netto. Sedan fortskred utvecklingen – endast afbruten af enstaka återfall – och öfver hela rörelsen och det ekonomiska utbytet kom en jämnhet och stadga, som tydde på, att de första årens ansträngningar icke varit förgäfves. Under denna tid funnos också en rad af vackra skördeår att anteckna. Ar 1888 önskade förvaltaren, att konsuln skulle få se den yppiga grödan, då man knappast kunde föreställa sig en så rik äring. År 1890 bärgades den bästa skörd som någonsin varit, och 1897 gaf spannmålsskörden en lysande behållning, medan också mejeriprodukterna stodo högt i pris. Den årliga nettoafkastningen uppgick under de 15 sista åren på århundradet till i medeltal 30,000 kronor, men enstaka år antecknades betydligt högre vinst – för 1897 närmare 44,000 kronor. I dessa siffror ingick icke vinsten af Stafsäter eller trämassefabriken utan endast af jordbruket och mejerihandteringen å Säby.

Den nyssnämnda summan för medeltalet var ungefär hvad Insulander, efter verkställda beräkningar, ansåg att gården borde gifva såsom normal ränta på det nedlagda kapitalet. Därvid undantog han från egendomens värde slottsbyggnaden och dess inventarier, ”som för egendomen äro alldeles obehöfliga och icke kunna gifva någon räntan. Om sålunda jordbruket vid Säby icke ger mera än en jämnstruken vinst, så var det i hvarje fall ett långt bättre affärsföretag än många andra i landet, som haft att häfda den gamla modernäringens intressen under konkurrenstrycket från den lockande och lönande industrien.

En faktor, som icke oväsentligt bidragit till att Säby med större trygghet än många andra jordegendomar kunnat drifva sin rörelse, har varit de lugna arbetarförhållandena.

De humanitetskänslor, som ledde Oscar Ekman vid hans sträfvanden att förbättra arbetarnes villkor vid fabrikerna i Göteborg, toge sig helt naturligt uttryck äfven under hans verksamhet vid Säby. Då hans synpunkter i dessa hänseenden delades af Insulander, blefvo de underhafvandes intressen bevakade på ett sätt, som i hög grad var egnadt att binda dem vid Säby.

Det patriarkaliska förhållande i detta ords bästa bemärkelse, som rådt mellan Säbys ägare och dess folk alltsedan den tid, då konsul Ekman kom i besittning af egendomen, har också gjort, att under de kritiska tider, särskildt på 1880-talet, då stora skaror från de svenska allmogehemmen skyndade öfver till andra sidan Atlanten för att finna sina drömmars mål, Säbygodset lämnade en jämförelsevis obetydlig kontingent till flyktingströmmen. Samma förhållanden hafva också i hög grad bidragit till att hindra slitningar mellan jordägaren och hans folk och att hålla arbetarne utanför strejkrörelser o. d. På grund af den ofvan antydda omläggningen af torpareinstitutionen har jordbruksarbetet under den ifrågavarande perioden i mindre utsträckning än förut verkställts af jordtorpare. Ej heller den klass af jordbruksarbetare, som allmänt förekommer eljest på herregårdar, s. k. statare eller stattorpare, har, tack vare att landtbruksskolans elever utfört det hufvudsakliga arbetet vid hufvudgården, haft någon egentlig motsvarighet på Bjärka-Säby. Äfven detta har i hög grad bidragit till de lugna arbetsförhållandena vid gården, och man kan därför med skäl säga, att ur egendomens synpunkt den väsentligaste fördelen af skolan legat just i den trygghet den medfört under svåra arbetstider.

De arbetare, som vid Säby ha sin aflöning utgående under samma former som staterne å andra herregårdar, äro nästan uteslutande förmän och yrkesmän, kreatursskötare och handtverkare. Deras bostäder bestå af ett eller två rum med kök, och till byggningarna höra åkerland och trädgårdstäppa. Under den nuvarande ägarens tid hafva för detta ändamål flera nya byggnader uppförts och genomgående reparationer vidtagits i äldre.

Då den personliga arbetskraften för jordbruket icke behöft ökas under de gångna åren, utan snarare kunnat minskas, har jordbruket icke gifvit anledning till någon inflyttning af nya folkelement vid hufvudgården. Den ökning i egendomens folkmängd, som under den ifrågavarande perioden kan iakttagas, är därför ytterst obetydlig. Af nedanstående öfversikt, där antalet vid hvarje gård och torp är specificeradt, framgår att hela antalet år 1910 utgjorde 686 personer. En jämförelse med en förut lämnad redogörelse för är I860 visar att folkmängden på egendomen under 5o år ökats med endast 8 personer. Om blott de gårdar medräknas, som vid båda de anförda tillfällena hörde samman med Säby – och således Banketorp, Hedingstorp, Ringetorp, Husby, Eskebäcken och fattiggården Källsäter undantagas – uppgår antalet år 1860 endast till 641 och 1910 till 656, således en något större ökning än den nyssnämnda.

I öfversikten, där alla år 1910 bebodda ställen under egendomen upptagas, angifvas också ställenas karaktär af arrendegård, torp eller boställe – i anslutning till de förut lämnade antydningarna om förvaltningens anordning. Endast de i mantal satta gårdarna äro utdragna i kanten, liksom i föregående öfversikter, medan de öfriga äro inordnade under den hufvudgård, dit de förut hört[3]  

                           Mantal      Invånarantal       Gårdens karaktär
Bjärka-Säby     2                 154                       Hufvudgård med landtbruksskola m. m.  
Säbybro            –                  25                         Boställen  
Solängen          –                     2                        Boställe
Fiskarestugan   –                    5                         Dagsverkstorp
Högmo             –                     4                         Skogvaktareboställe
Storängen        –                     6                         Dagsverkstorp

Om inbyggarne vid Stafsäter och därunder hörande gårdar medräknas – 152 st. i Wist och 34 st. i Skeda socken 1910 — var hela folkmängden på de Ekmanska egendomarna i dessa trakter sistnämnda år 872 personer, däraf 809 i Wist, 7 i Vårdnäs, 34 i Skeda och 22 i Grebo socken. Då invånareantalet i Wist socken år 1910 uppgick till 1,761 personer, utgjorde Bjärka-Säbys inbyggare 38 % och alla de Ekmanska egendomarnas 46 % af socknens invånare, således något mera än 5o år tidigare.

Det långa afståndet mellan Bjärka-Säby och socknens centrum vid Wist kyrka har föranledt gårdens ägare att genom särskilda anstalter å platsen verka för höjande af det andliga och kulturella lifvet. Dessa förhållanden komma emellertid att beröras i skildringen af församlingslifvet i Wist. Här må endast påpekas, att konsul Ekman, med sitt lefvande intresse för ungdomens fostran, lät uppföra en särskild skola på Bjärka-Säbys område och att han tillgodosåg gårdsfolkets religiösa intressen genom inrättande af det förut omtalade kapellet i Bjärka-Säby slott.

Samtidigt med att Bjärka-Säby fått sina egna institutioner för främjande af folkets ideella sträfvanden, har gården också kommit i åtnjutande af de moderna kommunikationsmedel, som äro egnade att underlätta det materiella utbytet. Inom egendomens område hafva först och främst de gamla förbindelselederna blifvit afsevärdt förbättrade under denna tid. Sålunda ombyggdes är 1911 på Bjärka-Säbys bekostnad vägen från Kringstorpsgränsen öfver Hedingstorps ägor till Åtvidabergsgränsen, på en sträcka af 1,800 meter. På Insulanders tid anlades också ett flertal nya vägar. I slutet af 1880-talet erhöll Bjärka-Säby sin första telefon, som 1896 ombyggdes och ställdes i förbindelse med rikstelefonnätet. Den 1 januari 1900 öppnades vid Bjärka-Säby en poststation, som tillkommit genom Insulanders verksamma initiativ. Lokalen förlades först till kontorsbyggnaden vid Bjärka-Säby. Då järnvägen öppnades år 1902, förflyttades poststationen till järnvägshuset, och ändrades namnet samtidigt från Bjärka-Säby till Bjärka. Med ändring af järnvägsstationens namn år 1916 fick poststationen åter samma namn som gården.

Det viktigaste af de under perioden framvuxna kommunikationsföretagen är emellertid järnvägen, som med ens ställt den förut tämligen åtskilda gården i bekväm förbindelse med de stora trafiklederna och därigenom i högsta grad underlättat dess kontakt med andra delar af landet. Planerna på en järnväg i dessa bygder tyckas på allvar ha kommit fram först vid midten af 1890-talet, då man som utgångspunkt i söder tänkte sig någon af städerna i öfre Småland och som lämplig ändpunkt i norr Linköping med dess goda läge vid stambanan. Flera projekt dryftades vid anordnade möten, då man var tveksam, om Vimmerby, Gamleby eller Eksjö skulle blifva ändpunkten och om banan skulle gå öster eller väster om Kinda kanal. Slutligen enades man om sträckningen öster om kanalen förbi Bjärka-Säby med en bibana till Åtvidaberg och med Hultsfred som anknytningspunkt till banorna i söder. Det definitiva beslutet om banans sträckning fattades är 1896, under de följande åren organiserades företaget med bolagsbildning och aktieteckning, och år 1899 begynte anläggningsarbetet. Inom Bjärka-Säbys område drogs banan in söderifrån ä Säbys ägor, gick därefter öfver Hållingstorps och Skälstorps ägor längs Stångån och fortsatte förbi Wist kyrka mot Linköping. Inom egendomens gränser anordnades två stationer – Bjärka (sedan 1916 kallad Bjärka-Säby) och Hofvetorp. Den 11 maj 1902 blef den nya järnvägen, som fick namnet Östra Centralbanan, högtidligen invigd af konung Oscar. Trafiken tog omedelbart sin början, och redan under det första året visade det sig, att banan hade ett utprägladt trafikbehof att tillgodose.

Bibanan från Bjärka-Säby till Åtvidaberg, som drogs öfver Kringstorps, Banketorps och Säbys ägor, fullbordades först år 1906 Den ägdes i början af ett särskildt bolag, men är numera öfvertagen af Östra Centralbanans Järnvägsaktiebolag. Stationen Banketorp ligger inom Bjärka-Säbys område.

Kring de sålunda skapade järnvägsstationerna ha inga nämnvärda bygder uppvuxit – åtminstone inga stationssamhällen i den banala betydelse, man så gärna vill tillskrifva detta ord. Tack vare en utpräglad vördnad för de estetiska krafven hafva de byggnader, som tiden fordrat, tvärtom så väl inpassats i sin naturliga omgifning, att de små samhällena äfven på skönhetssinnet göra ett tilltalande intryck. Stationshuset vid Bjärka-Säby har i sin gröna omramning med slingerväxter, som frodigt omsluta murarna, en ersättning för det som måhända felas i formens skönhet. Ett stenkast från stationen ligger »värdshuset» uppslungadt på en skogsbacke alldeles doldt af björkar och hundraåra ekar – i hela sin apparition så glömskt af tiden, att ingen kastar en tanke på att jämföra det med ett »järnvägshotell»» vid en svensk station. Bjärka-Säbys ägare lät uppföra huset efter ritning af arkitekten Westman året efter järnvägens invigning. Jämte det lilla hotellet rymmer det också en handelsbod, som drifves kooperativt med både godsherren och hans underlydande som medintressenter. För stationspersonalen och några af gårdens yrkesmän äro ett par byggnader i samma stil uppförda snedt emot den vackra Bjärka-ängen eller inuti densamma – och därmed är hela »stationssamhället»» beskrifvet.

An vackrare ligger måhända det lilla stationshuset vid Hofvetorp – i backen ofvanför de praktfulla fallen vid Skorpa, med den stigande skogshöjden vid sidan omramande små täcka stugor i terrassartad placering. Den prägel af »samhällen, som den lilla bygden har, är emellertid ej skapad af järnvägen. Det är industrianläggningarna, som ha sammanträngt befolkningen. Då industriverksamheten numera upphört, äro de trefna stugorna med trädgårdstäppor och blomsterland upplåtna till jordbruksarbetare, pensionärer eller hyresgäster.

Så har Bjärka-Säby, äfven då det tillgodogjort sig de moderna kommunikationsmedlen, kunnat bibehålla sin genomgående prägel af jordbruksbygd. Njutande en välbärgad ställning och en lugn trefnad, lefver folket där sitt sunda lit med samma sysselsättning som fordom. Yttervärlden har kommit något närmare, nya arbetsmetoder, nya seder och ny kunskap ha gifvit flera skiftningar åt hvardagslifvet, men det bärande i tillvaron är för den nuvarande generationen detsamma som för de föregående. Från far till son har det tillgått så sedan århundraden. Samma jord, som sett de unga födas, har gifvit näring också åt de gamla. Torfvan har icke bundit med det yttre tvånget, men med känslans eller traditionens malet. Sålunda har, trots växlande öden och ägareskiften, af folket själft knutits ett oslitligt band mellan det Säby som var och det Säby som är – ett band som har sin styrka i den lugna och af inga skarpa brytningar rubbade utveckling, som varit Bjärka-Säby i sällsynt grad förunnad.

[1] Siffrorna 1921-23 lämnade af direktör Fredricson, som äfven till viktmått evalverat de ur Insulanders berättelse hämtade rymdsiffrorna för 1877-81, efter olika grunder för olika sädesslag.  

[2] Relation 1876 5111 (Bj.S.).

[3] Mantalslängd 1910 (KA).