Lantbruk, handel och industri
Lantbruk i dag
Det talas och skrivs mycket om jordbruket och våra livsmedel. Medierna rapporterar att det går dåligt för svenska bönder. Vi har bilden av en näringsgren där det råder hård internationell konkurrens och där stöden från EU är viktiga men också en osäker faktor som kan förändras.
Hur ser det ut med jordbruket i Vist? Där sker i dessa dagar stora förändringar. Det verkar som att under de senaste åren pågår något av ett generationsskifte och samtidigt visas exempel på hårdare villkor eller sämre lönsamhet. Det som framförallt händer är att gårdar och enheter slås ihop. Det blir färre bönder i Vist. Under 2016 upphörde produktionen vid Stafsäters gård och i mars 2017 upphörde Wessentorp som egen arrendegård.
Lantbruk i äldre tider
Det skrevs åtskilligt om jordbruket förr i tiden också, och det finns förstås många skrifter från senare tid som behandlar äldre förhållanden. I en riktig pärla, nedtecknad 1915, berättas på ren östgötska om hur lantbruksdriften på Säby gestaltade sig på 1800-talet…
Städerna hade monopol på all handel fram till mitten av 1860 talet. Linköping hade fem tillfartsvägar som öppnades varje morgon och stängdes på kvällen. Ett stängsel var byggt runt staden för att hindra smuggling. Tull betalades efter de införda varornas värde enligt en årligen bestämd taxa.
”Affären i Hamra startade omkring 1890 och innehavaren som hette Linde hyrde då Hamradal. Han byggde sedan Hamralund. Efter Linde hette ägaren Lindqvist. Han sålde affären till till Ornmark. Om honom berättas att han förvarade växelkassan i en plåtask, som det varit tobak av märket Tigerbrand i. För varje kund tömde han ut pengarna på disken och räknade igenom kassan. När han lämnade affären gömde han lådan för springpojken, men glömde ofta var han gömt den och fick leta efter den bakom tygpackar och dylikt.
Grönlund som var beläget ca. 3 km. sydväst om Stavsäter, var bygdens handelsbod. En diversehandel med ett sortiment som täckte behovet av varor för landsbygdens befolkning fram till 1950-talet. Utbudet av statusprylar hade då ännu inte infekterat samhället. Därför var behovet av varor koncentrerat till familjens försörjning, samt prylar som hade anknytning till det dagliga arbetet. Fast Grönlund var en liten handelsbod, så fanns där ändå en stor bredd av varor, anpassade just efter landsbygdens behov.
En ”stencil” från 70-talet av Jerker Persson.
Jerkers arbetsmaterial som ligger till grund för ”stencilen” är omfattande och detaljrikt. Det finns ingen möjlighet att presentera detta material på hemsidan med den detalj det kräver. Det kommer snarast (feb.2019) att arkiveras hos föreningen.
Den 22 oktober 1781 beviljades Friherre Germund Carl Cederhielm privilegier ”att vid dess sätesgård Säby i Hanekinds härad få anlägga ett glasbruk ”. Glasblåsare och andra arbetare anställdes 1782. Bruket anlades vid gården Cedersberg, tidigare Djursberg, ca 2 km norr om Bjärka Säby, vid vägen till Kvarntorpet och ruinerna efter Bjärkaholm.
Pottaskan, som tillverkades av lövträ, var en viktig industrikemikalie. Den användes inom glastillverkningen och för att färga tyg, men även som råvara i såpa.
När C.F. Broocman 1760 gav ut sin ”Beskrivning över Östergötland” ger han en ganska detaljerad beskrivning av gruvan vid Långnäs. Han lär enligt uppgift på somrarna under 1750-talet ha besökt de socknar som han sedan skildrade. Troligen såg han med egna ögon det gruvhål han här beskriver:
”Uti Långnäs hage, som är ett torp under Säby säteri, ses en ödelagd koppargrufa …
Norrberga krutsjudaregård
En krutsjudaregård gjorde råämnet till den tidens krut- salpeter. Att det var ett hantverk som säkert måste göras smakligare framgår av de ingredienser som användes. Där låter vi P.A. Fogelström berätta i boken ” Vävarnas barn”.
Kvarnar, sågar och smedjor vid Skorpa
Första gången Skorpa omnämns i skrift är 1370. Bo Jonsson Grip tillbytte sig då både jord och strömmar vid Skorpa av en man som hette Staffan Avidsson.
Under Bo Jonssons tid verkade vattenkraften varit väl utnyttjad. Minst fem kvarnar fanns då inom socknen i Stångåns fall, varav Skorpa var en.
Trämassefabriken vid Skorpa
I slutet av 1880-talet väcktes tanken att tillvarata den outnyttjade vattenkraften som fanns vid Skorpafallen. Redan tidigare låg där både såg och kvarn, men vattenkraft fanns där till överlopps. Det företag som både ägaren och förvaltaren av Bjärka-Säby ansåg lämpa sig bäst för platsen var en trämassefabrik.
Kraftverket vid Skorpa
År 1919 upphörde driften i trämassefabriken vid Skorpa. Fabriksbyggnaden och rätten till fallen i Stångån såldes till Norrköpings stad, som år 1920 byggde ett kraftverk i en del av den gamla fabriksbyggnaden. Vattnet till kraftverkets turbiner togs in via en grävd (numera igenfylld) tilloppsränna och en cirkulär tub. Vid högvatten passerade endast en mindre del av Stångåns vatten genom kraftverket, forsarna vid Skorpa var endast påverkade i begränsad omfattning.
Kraftverket vid Hovetorp
Tillkomsten av Hovetorps nya kraftverk refereras med utgångspunkt från artiklar i dagstidningarna Östgöta Correpondenten (ÖC), Norrköpings Tidningar – Östergötlands Dagblad (NT-ÖD) och Östgöten.
Tegelbruket vid Säby bro
Greven Fredrik von Saltza, som ägde Bjärka-Säby egendom från 1841 till sin död 1859, anlade ett tegelbruk utmed Stångån vid Säby bro.
Se även Stångåns användning med särskild hänsyn till kraftutvinning, uppsats i Kulturgeografi VT 1978 vid Linköpings Universitet av Karin Månsson och Thomas Trakell.