Av Nils Sjöberth

För att tillgodose sätesgården med arbetskraft, så fanns där tre kategorier av arbetare:

    Statare som fick sin inkomst genom ett blandat avlöningssystem med en liten kontantlön, plus naturaförmåner som t.ex. tillgång till potatisland. en viss mängd mjölk per dag, ved, en viss mängd djurfoder för självhushållet (höns, hushållsgris) samt fri bostad.
    Där fanns också mjölkerskor, som i flera fall var änkor från dagsverkstorparna, och som fått bo kvar på torpet.
    Så slutligen dagsverkstorparna

De torp som är upptagna på nästkommande sidor, var alla från begynnelsen dagsverkstorp. Begreppet dagsverkstorp innebar att torparen betalade sitt arrende för sitt torp i form av arbetsinsats under ett visst antal dagar under året (dagsverken). Det här blev i bland ganska betungande för torparna, eftersom antalet arbetsdagar upptog så gott som hela året. Utöver detta så skulle han sköta sitt eget lilla jordbruk.
Jag har för att åskådliggöra detta tagit fram antalet dagsverken för Damin. Jämförelse kan sedan göras med övriga torp, där arealen ökar eller minskar antalet dagsverken.
För att klara sysslorna på det egna torpet, plus åtagandet till sätesgården, så var det hemmasöner, om sådana fanns, som arbetade vid gården. I avsaknad av arbetsför hemmason, så anställde flera av torparna en dräng. En ganska kostnadskrävande utgift. Även om lönen för en dräng var liten. så skulle han ha försörjning och bostad under sin anställning. En del torpare ställde själva upp för att göra sin arbetsinsats vid gården. Då blev det i stället hustrun och familjens minderåriga barn som fick sköta torpet i görligaste mån. Redan vid 10-11 års åldern ansågs barnen vara mogna för arbetslivet.
Torparlivet gick i första hand ut på självhushåll. Basen för självhushållet var de egna husdjuren, höns, gris, och ko. Det jorden gav, gick också runt för det egna behovet i form av brödsäd, vete och råg, samt fodersäd, havre till djuren. Någon större kommersiell vinst på torpet förelåg knappast inte. I varje fall inte före 1930 talet. En viss försäljning av ägg, smör och ost förekom, där bygdens diversehandlare var uppköpare (handlarn i Grönlund)
En något förbättring inträffade i mitten av 1930 talet, då en mjölklinje med bil startade. Då kunde torparna lämna sin mjölk vid mjölkbryggorna vid landsvägen för avsättning till mjölkcentralen. Det här inbringade en viss inkomst månadsvis.
För skötsel av torpet behövdes dragare. Det var oxen som sedan urminnes tider stått människan till hjälp. Oxarna inköptes som stutar (förstadiet till oxe). I allmänhet gjordes inköpet från Hultsfred, en välkänd plats för oxhandel. Upphandlingen skedde alltid på våren, då fodertillgången i hagarna var god. Efter något eller några år såldes oxarna för slakt på hösten, för att inte tära för hårt på det sparsamma vinterfodret. Oxens fartresurser var begränsade, så en kvarnskjuts till Skorpa eller Sturefors kvarn tog en hel arbetsdag.
Omkring 1935 ser det ut som det ekonomiska utfallet har förbättrats för våra torpare, för då började hästen bli allt vanligare bland torparna. Undantag var bröderna vid Sand, där man så sent som in på 1940 talet kunde se Ossian gå och plöja med oxar.
Viss kollektiv verksamhet förekom bland torparna. Man lånade t.ex. dragare för höstplöjningen, och vid andra tillfällen då den egna hästen inte ensam orkade med. Slagtröskans tid var helt förbi på 1920 talet. Då slog man sig tillsammans för inköp av en mindre andelströska, med en tändkulemotor som drivkälla. Man hjälptes åt vid tröskningen, skörden vid torpen var inte större än att tröskningen klarades av på en dag vid de olika torpen. Ett annat tillfälle för gemensamma ansträngningar var vid slåtter.
Som framgår av vidstående förteckning över torpen, så disponerade torpen vissa marker för slåtter. Då de egna tegarna var ganska små, så räckte de inte till för hela behovet av stråfoder. Därför hämtades vinterfoder från de slåttermarker som var tilldelad torpet. På grund av tidsbrist, så bjöds traktens folk in till slåttergille, där även statarna ingick.
Slåttergillet började alltid med påhälsning i kaffekorgen, där en liter ”kronbrännvin” tronade i kaffekorgen. Något större fylleslag förekom inte, men munterheten fick ändå en något muntrare nyansering efter två supar. Även kvinnorna deltog i slåttergillet som räfserskor, dock utan sup.
Om inte avkastningen från torpen blev så stor, så ansågs torparna ha en något högre social status än statarna.
När vi kommer in på slutet av 1940 talet, så hade arbetskraftsbehovet minskat, genom att jordbruket blev allt mer mekaniserat. Därför avskaffades dagsverksskyldigheten. I stället reglerades arrendet med kontanta medel. Arealen på torpen började också vara för litet med tanke på bärkraft. Därför blev en del torp sammanslagna till en bruksenhet.
När vi kommer in på 1950 talet börjar torpen att avvecklas. En del av de små torpartegarna, betesmarkerna och slåttermarkerna planterades igen med skog. Andra delar av den öppna jorden införlivades med Stavsäter som bruksenhet.
Hur har då utvecklingen gestaltat sig för torpen i nutid? Ladugårdarna är i de flesta fall rivna, eftersom de inte längre fyller någon funktion och bara skulle dra underhållskostnader. Däremot står boningshusen och diverse uthusbyggnader kvar som ett kulturminne från en svunnen tid. En del hus är föremål för renovering för åretruntboende. Andra är upplåtna till sommargäster. Det här borgar för ett bevarande av 200 årliga byggelement i flera av byggnaderna, och som påminner om ett kulturarv som upphörde en bit in på 1950 talet.

Nils Sjöberth