Skorpa

I Östergötland antas det att den vattendrivna kvarnen kom i bruk i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. I tidiga skriftliga källor ser vi att vattenfall varit en värdefull tillgång som man bytt, skänkt eller handlat med.

Beskrivningar på hur kvarnar skulle byggas återfinns i de gamla landskapslagarna. I Östgötalagen, som tillkom i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet finns i byggningabalken ett kapitel under rubriken ”Om bönder äga fiskevatten tillsamman likaså hur kvarnströmmar skola byggas”. Citat ur ovannämnda kapitlet:

”Nu äga bönder fiskevatten eller kvarnströmmar tillsammans. Då har den, som vill bygga, alltid rätt att göra det, men han skall dock göra sitt bygge så, att han icke skadar någon annan. Han får icke bygga kvarn eller dämma upp så att därav skadas vare sig åker eller ängar för andra. Den som bor ovanför skall icke bygga så, att han täpper varken vattenstråk eller fiskevatten för den som bor nedanför, och den som nedanför så att den som bor ovanför ej lider skada därav. Därför skall vardera hava sådan rätt över den andres dammluckor att om den som bor ovanför tager från honom vattnet, må han draga upp hans dammlucka och låta vattnet rinna till sig och om vattnet kommer kvarnen att stanna för de som bo längre upp, må de draga upp deras dammlucka och låta vattnet rinna ifrån sig”.

I paragraf 4 i samma kapitel ges klara regler för hur tvister skulle lösas. ”Nu säger någon att en kvarn eller fiskeverk är olagligt byggt in på hans mark, då skall han fara till tings och åtala och domarna skall utse en synenämnd. Är där byggt över ägogränsen skall man utsätta dag för honom att själv röja undan sitt bygge. Vill han då ej röja undan, skall konungen eller lagmannen utse män från häradet eller och skall häradshövdingen rida dit med häradsmännen och riva ned hans verk. Om den som åtalar själv far dit med en eller två män och river ned hans verk, förän han har sagt honom till och fått dom i saken, då återgälde han skadan, och böte därtill tre marker. Om han samlar flock och följe och nedbryter hans verk, då böte huvudmannen fyrtio marker och återgälde skadan, och envar, som var med i flock och följe böte tre marker”.