Vist tvåhundraåriga kyrka brändes ur totalt vid en förödande eldsvåda den 21 juni 1961. Svag rökutveckling från taket upptäcktes strax efter kl. 12 av en arbetare, som var sysselsatt med att lägga kopparplåt på taket. Ett par timmar senare återstod endast de svartbrända murarna av kyrkan.

Branden fick ett närmast explosionsartat förlopp i den hårda västliga vinden. Endast en mindre del av kyrkans lösa inventarier, såsom det delvis medeltida kyrksilvret, porträtt, skrudar och övriga textilier kunde räddas. Bland de förstörda inventarierna hade ett triumfkrucifix från 1300-talets första fjärdedel samt ett altarskåp tillverkat i Lübeck under 1400-talets slut, möjligen av Bernt Notke, det största konstnärliga värdet.

Vidare förstördes det oskattbara taket, som var smyckat med utsökt vackra figur- och dekorationsmålningar av Sven Gustaf Stoltz från Vadstena. Även altartavlan och den ovanliga predikstolen som var utförd av bildhuggaren Börje Eriksson i Bäck 1648-50 blev lågornas rov.

Brandkårer från Sturefors, Bestorp och Linköping deltog i försöken att bekämpa branden. Denna hade dock redan fått alltför gott fäste i det torra virket för att kunna släckas i den hårda vinden.

UR VISTS KYRKAS ÄLDRE HISTORIA

Av allt att döma synes den trakt, där Vists kyrka är belägen, mycket tidigt ha kommit under kulturens inflytande. Kring Stångåns vattensystem hade odlingen utbrett sig

från Linköping, som var dåtidens centrum för östgötakulturen. Vists socken bildade redan tidigt en enhet, med egen kyrka, och där gårdarna alltintill denna tid i huvudsak

ägt bestånd. 

Namnet på socknen och kyrkan, Vist, ”tyckes wara ganska ringa och enfaldigt, så at

fögo snille tyckas fordras til at påhitta både dess vprinnelse och bemerkelse”,

framhåller biskop Rhyzelius på 1700-talet. Han menar, att det skulle ha med vistas, bo och

uppehålla sig att göra. Emellertid är namnet icke med full visshet betygat förrän år

1283, men då som Husby. I handlingar, som tala om gåvor till kyrkan, kallas den HusbyWist, Wistbo och Wist. Den sistnämnda beteckningen möter första gången tillsammans med Husby år 1332. Följande år möter namnet Wist, men det dröjde

ganska länge, innan namnet fixerades till och brukades som enbart Wist. Enligt Natan Lindquist torde

namnet ha med läget vid Stångåns skarpa krök att göra och betyder måhända ” åkrok” eller något dylikt. 

När missionen med allvar satte in, nådde den först Götaland. Framför allt lyckades den

få fäste i Västergötland. Men därifrån utsträckte den sin verksamhet till Östergötland. Biskopen Thurgot i Skara synes ha med intresse understött arbetet på östgötarnas kristnande, så att han vann ”båda de ädla Götafolken” åt Kristus. Redan omkring år 1120 nämnes Linköping som biskopssäte. Rhyzelius menar, att redan vid kristendomens inträde en kyrka skulle ha uppförts i Vist, naturligtvis mycket liten och oansenlig, ” en liten Trädkyrkia innan the mächtade med at bygga sin kyrkia af sten”. Huru därmed förhåller sig är naturligtvis omöjligt att nu närmare yttra sig om, men med hänsyn till den betydelse som trakten ägde, är det kanske icke uteslutet, att en kyrka uppfördes vid 1100-talets mitt. Wistbo utgjorde nämligen en centralpunkt för förvaltningen av kronoegendomarna i Östergötland. Husaby-Wist omfattade Valkebo, Hanekinds, Åkerbo och Bankekinds härader. Husby kyrka nämnes år 1286 med Björn som kyrkans rektor. Av större betydelse än detta som bevis äro måhända uppgifterna om gåvor, som tillfördes kyrkan. Samma år 1286 omnämnes nämligen, att Olof i Risnäs skulle med sin hustrus samtycke ha testamenterat en hemmansdel i Risnäs överby till Husby kyrka samt andel i nedre byns skog. Liknande gåvor till kyrkan överlämnades ganska flitigt vid denna tid. Ett annat vittnesbörd om en kyrka före den på 1350-talet uppförda utgör ett år 1402 skrivet brev, som omtalar Vists ”gambla korkio”. 

Emedan socknens centrum redan tidigt blev den trakt, där den nuvarande kyrkan är belägen, kan man utgå från, att även den medeltida kyrkan legat ungefär på den nuvarandes plats. Enligt sägnen skulle den tidigaste kyrkan i socknen ha varit belägen vid det nuvarande ”Dummekärr” på Bjärka-Säby mark men sedan sjunkit i kärret på jättarnas tillskyndan. Är det någon sanning i antagandet om ett annat läge för kyrkan än det nuvarande, kan det i varje fall icke ha varit så långt därifrån. ”Kyrkängen” på Skogs mark har även ansetts som alternativ plats för den äldsta kyrkan. Dock talar sannolikheten för, att kyrkans plats alltsedan den byggdes här var belägen ungefär där hon nu ligger. 

På 1350-talet uppfördes sannolikt en kyrka av varaktigare material än den gamla. Vid denna tid pågick nämligen landet runt en omfattande kyrkobyggnadsverksamhet. Man ersatte i allmänhet träkyrkorna med stenkyrkor. Så blev också förhållandet i Vist. Det berättas bl. a. att hustru Elena i Skog testamenterat jord till kyrkobygget omkring år 1350. Bland understödjarna av kyrkobygget anses även riksdrotsen Bo Jonsson Grip ha varit. Biskop Rhyzelius påpekar även, att kyrkan ”ögonskenligen . . . 2 gånger är worden tilökt på längden”. När den gamla kyrkan år 1745 nedrevs, fann man enligt samme sagesman, att korets form alldeles bestämt tydde på släktskap med de första stenkyrkorna, som uppfördes i Östergötland. Sannolikheten talar för att denna kyrka varit lik Kaga kyrka, bestående av långhus, kvadratiskt kor med kryssvalv, som voro 10 ½ alnar höga, samt apsid i öster. Tornet var förmodligen också likt Kaga kyrkas. 

De ekonomiska villkoren för kyrkan synes under medeltiden ha varit mycket gynnsamma. Framför allt genom donationer skaffade sig kyrkan betydande jordområden, med vilka hon sedan köpslog med intresserade. Så hade bl. a. Bo Jonsson många affärer med Vists kyrka, främst kanske ägobyten. Hur mycket jord kyrkan ägde kan svårligen exakt uppgivas, men allt talar för, att kyrkans egendom fanns utspridd över hela socknen. Förutom Risnäs överby och den år 1350 till kyrkan skänkta jorden i Skog har kyrkan också ägt jord i Vessentorp, Ringsnäs, Gunnarsbo, Landamäre, Hållingstorp, Styvinge, Husby och Forsa, nuvarande Sturefors, där kyrkan hade en kvarnström. Av betydelse var det ägobyte, som kyrkan gjorde med Bo Jonsson år 1379, då kyrkan fick vissa delar av sin jord samlade i en enhet i Styvinge. 

Kyrkan var dock icke enbart föremål för givare, som hade jord att överlämna. De flesta av kyrkans klenoder från medeltiden voro nämligen gåvor. Enligt Östgötalagen ålåg det dock socknen att köpa böcker, mässkläder, kalk och klockor, ”allt det, som skall hjälpa människor i hem och ur hem (denna världen) både kvicka och döda”, men i allmänhet var frikostigheten stor. Så skänkte kyrkoherden Gatulus Andreæ en silverkalk, vars fot finns kvar ännu i dag på den kalk, som alltfort användes. Likaså är det förnämliga, medeltida altarskåpet säkerligen en gåva, liksom krucifixet. Detta sistnämnda, som stammar från 1300-talets förra hälft är förmodligen en gåva till kyrkan i samband med kyrkans byggande på 1350-talet. Detsamma gäller också om madonnabilden, om den också är av något senare datum. 

Kyrkans viktigaste uppgift var dock den rent andliga. Även i det avseendet hade den ett betydande anseende. Redan år 1434 hade ett brev utfärdats av biskop Bruderus, biskopsvikarie för biskop Knut i Linköping, att alla, som på vissa dagar besökte Vists kyrka, skulle meddelas 40 dagars avlat. Liknande är också enligt Rhyzelius förhållandet med ett i Vadstena år 1450 givet avlatsbrev. En mera konkret anledning till kyrkans anseende utgjorde den avlat, som tillbedjan av den nyssnämnda madonnabilden medförde. Därom heter det: ”Biskop Bengt i Linköping meddelar 40 dagars avlat till alla dem, som vid vissa högtider till den heliga jungfruns ära (assumptionis, nativitatis, conceptionis et purificationis) besöka Vists kyrka i Linköpings stift för att tillbedja en där befintlig Mariabild. Biskopen beseglar. D. Lincopie 1437 sabbato trinitatis”. Sannolikt har avtalen beviljats i samband med bildens invigning. 

Kyrkan hade varit invigd åt S:t Olof, åt vilken huvudaltaret var ägnat. Dessutom funnos icke mindre än fyra altaren. Dessa voro helgade åt den heliga Treenigheten, S:t Markus, S:ta Anna och S:ta Birgitta. Det sistnämnda invigdes, då kaniken Laurentius var kyrkoherde i Vist. Han lämnade församlingen år 1421. 

Av en viss betydelse var det också, att Vists kyrka utgjorde säte för en av kanikerna eller prästerna vid Linköpings domkyrka. Som kyrkoherde nämnes redan år 1286 Bero, som just var kanik i Linköping och hade Vist som prebende. Efter honom uppgivas flera kyrkoherdar ha varit kaniker. För sitt underhåll tilldelades de någon kyrka i domkyrkans närhet. Eftersom kanikerna deltogo i stiftsstyrelsen, ställdes större krav på dem än på andra präster, vilkas utbildning ägde rum vid domkyrkan. Kanikerna måste i allmänhet ha bedrivit studier vid något utländskt universitet, vanligen i Paris. Åtminstone vid medeltidens slut ålåg det kaniken att förete bevis om vetenskaplig bildning. Detta bidrog också att åt kyrkan skänka en viss glans och ett gott anseende. 

Tvivelsutan synes Vists kyrka under medeltiden ha spelat en icke obetydlig roll, i all synnerhet som den var belägen på en ur förvaltningssynpunkt central plats. 

Om kyrkan under medeltiden haft gynnsamma ekonomiska villkor att räkna med, medförde reformationen här liksom på så många andra håll en genomgripande förändring. De enskilda kyrkorna träffades ganska kännbart, när Gustaf Vasas hot om en visitation för indragning av kyrkans överflödiga egendom förverkligades. Denna visitation verkställdes år 1540 under ledning av den nye superintendenten Georg Norman. I början av juni år 1540 hade visitatorerna nått Linköping. Deras uppdrag gällde såväl prästernas inkomster som kyrkornas lösegendom. Det är uppenbart, att denna kyrkoplundring icke skulle bli så särdeles uppskattad. Missnöje anmäldes också här och var. Ty man hyste knappast Rhyzelius mening, att ”det icke anses för en wådelig händelse, som skedt efter en så stor konungs befallning”. Från Vists kyrka lämnades sålunda enligt kvitto för herr Jöns, utfärdat den 5 juni år 1540:

Förgylt Sölff 13 m lod 7 lott
Oförgylt 7 ½ m lod
En Crona förgylt 4 m lod, 7 ½ lott
En kope bonatt 30 stycker
Stroninger 35
vntess ighnn tiil kyrkionne en Calck ith pixis Sumarum
sumarum
Förgylt Sölff 17 ½ m löd. ½ lott
Oförgylt 7 ½ m löd

Den i förteckningen upptagna kronan har emellertid icke blivit tagen, emedan den ersattes med 50 mark danska. Denna tilldragelse är måhända den mest ingripande i kyrkans historia under 1500-talet. I övrigt veta vi praktiskt taget intet från detta århundrade. Omnämnas kan dock, att församlingens kyrkoherde vid århundradets slut, Henricus Martini, var med och undertecknade Uppsala mötes beslut år 1593. 

Från kyrkans historia under 1600-talet veta vi likaså mycket litet. Det liv, som där hade sin medelpunkt, förflöt väl som under ortodoxien i övrigt med en kärv kyrklig fromhet. Av stort intresse är dock att erinra om den storslagna frikostighet, som kyrkan hela århundradet igenom var föremål för, trots att det var en svår och pressande tid. Även i längderna över döda återkommer regelbundet uttrycket: ”Testamente till kyrkan”. Om också gåvan var aldrig så liten, saknas nästan aldrig denna anteckning. Då det emellertid hade hänt, att anhöriga till avlidna uraktlåtit att fullgöra testamentets anvisningar, togs saken upp på sockenstämma. I nov. år 1701 ”blef beslutit at om någon wägrar sig erläggia det som en gång bewiliat är i Testamente till kyrckian effter the döde A:o 1696 så stånde Lijket obegrafvit til dess wederbörande fullgjort sin skyldighet i thetta måhl”. Intet tyder på att hotet måste sättas i verkställighet. 

Kyrkans gamla klocka blev sålunda år 1632 omgjuten. Detta arbete bekostades av sockenborna i sin helhet. Det berättas härom, att ”ther til gaff den welborne Grewe Her Göstaffson Oxenstierna, friherre til Forsa ett hundrade daler kopparmynt, welborne Per Nilsson till Säby ett hundrade daler, kopparmynt, welbördig Anders Stywart til Staffsäter fyratio daler kopparmynt, per Knutson i Tegneby koppar ett lispund, Anders Andersson til Kringstorp fem daler, hwar socknebonde koppar fem marker”. Av någon anledning hade arbetet icke blivit tillfredsställande, ty ny omgjutning var erforderlig och utfördes år 1668. Detta arbete utfördes av Johan Meyer i Stockholm och daterades till år 1669, men klockan uppsattes först år 1671. Givarna voro Greve Thure Oxenstierna, grevinnan Beata Lejonhufvud, Herr Carl Persson, Fru Benedicta Posse, Herr Johan Adolf Stuart och Fru Anna Stuart. Carl Persson hade ordnat med omgjutningen och hans andel i kostnaden belöpte sig till 400 daler kopparmynt. Från samma tid är också den lilla klockan, som märkvärdigt nog gjutits inom församlingen. Dess datum är 28 juli 1669. 

En annan förnämlig gåva till kyrkan var den år 1650 skänkta predikstolen. Per Nilssons Natt och Dag änkefriherrinna Sofia Christina Stenbock lät nämligen år 1648 beställa denna i marmor huggna predikstol. Arbetet utfördes av stenhuggaren, mäster Börje Eriksson i Bäck, som år 1650 hade arbetet färdigt. I kyrkans inventarium står antecknat, att gåvan var given ”Gudhi till ähra, hans tempel till en merckeligh Prydnat, sigh (givaren) och sine efterkommandom til itt odödelighit Nampn”. Härtill fogar församlingens pastor: ”Gud välsigne den goda frun och allt det hennes frudöme kärt är”. När predikstolen var färdig att tagas i bruk, var korverket ommålat och ett fönster upptaget invid predikstolen. 

Samme mästare, som utförde predikstolen, har också förfärdigat dopfunten. Den gamla dopfunten ansågs vara otidsenlig. Skälet angives så: ”Och såsom man märckte att then gambla Funten Mycket för stoor war och Nedher i Kyrkion borttogh månge stoolrum, ty fans råådelighit att tagha honom dädan och blef medh Församblingens omkostnad bestält . . . en Ny Funt”. Den placerades med ”Fru Sophiae Gunstige förloff” på den gamla Säbygraven. 

En annan utomordentlig gåva till kyrkan kom från fru Anna Stuart på Stavsäter. Till minne av sin avlidne make, Johan Adolph Stuart, förärade hon ” itt kostwärdigt wällydande, skiönt Orgawärck, om Siw hundrade dahlers koppmts wärdij och bekostnadh”. Detta skedde år 1669. 

Gåvorna till kyrkan voro dock icke alltid av denna omfattande storleksordning, även om de voro ansenliga. Framför allt ha församlingens herrskaper visat stor uthållighet, då det gällde att ihågkomma kyrkan med gåvor. Såväl textilier som kyrksilver ha de vid flerfaldiga tillfällen förärat henne. Förteckningen över gåvor, som lämnats till kyrkan under 1600-talet är imponerande. Mot århundradets slut sinade strömmen något. De dåliga tiderna medgav icke gemene man samma möjligheter att lämna gåvor som förut. På stämma i nov. 1691 uppmanas därför församlingen, icke minst med hänsyn till kyrkans dåliga tillstånd, att lämna gåvor i den omfattning man kunde. När någon blev frisk efter genomgången sjukdom borde han ” gifva til kyrckian någon Peng effter Råd och ämbete”. 

KYRKOBYGGET ÅR 1745

Kyrkans tillstånd hade under 1600-talet blivit allt sämre. Såväl kyrkoherde Matthias Canuti Wickman som hans efterträdare Andreas Andrea Kylander hade ivrigt strävat efter att få kyrkan i värdigt skick, men de dåliga tiderna lade hinder i vägen för arbetets upptagande, enär folket hårt trycktes av allehanda bördor under krigsåren, som i första hand måste lättas. Den gamla kyrkan uppgives ha haft en längd av 50 alnar och en bredd av 10 å 11 alnar och en höjd från valvet till tornspirans översta spets av 48 alnar. Vid 1700-talets början befann sig kyrkan i sådant skick, att man bl. a. begärt tillstånd av häradsrätten att få två ekar från kronoägorna för att stödja murarna. Rhyzelius uppgiver, att ”hon medelst remnande och lutande hotade med nederfallande”. Även orgeln var enligt orgelbyggare Wistenius fullständigt oduglig.

Det var först under Petrus Enewalds tid som kyrkoherde i församlingen, som frågan togs upp på allvar. Att den framfördes och hölls vid liv beror av allt att döma icke minst på den okuvliga seghet, med vilken Enewald gick in för saken. Honom tillkommer därför en stor del av äran, att den nya kyrkan blev en verklighet. Enligt Rhyzelius hade Enewald ”all flit och mödo haft ospard”.

Innan kyrkobygget kom till stånd, pågick en lång och seg strid mellan socknens herrskaper. Denna strid varade tolv år. Då det kan vara av ett visst intresse att lära känna förloppet av förhandlingarna, ha huvuddragen därav medtagits.

Tiderna hade blivit ljusare, och därför vågade man upptaga ärenden till behandling, som förut förts åt sidan. Till dem hörde också frågan om kyrkobygget i församlingen. Upphovet till motsättningarna inom socknen kan sökas i den sockenstämma, där frågan om kyrkobygget upptogs till behandling. Det var den 26 oktober 1733. 1 § 3 vid denna stämma heter det: ”Såsom Wist kyrkia jämte thet hon behöfwer ansenlig reparation til inreda, tak och wäggar, är dessutom til sielfwa utrymmet så liten, at af the 973 själar som för i församlingen finnas, ej flera än 360 bequämligen kunna vti thenna rymd, hwar af the, at vppå Söndagar och högtidsdagar samt elliest, tå folket wara mangrant komna til kyrkan, nu ganska stor del måste wistas utanföre, av hwilket tilfälle, offta ty wärr, mera oljud än gudsfruktan föröfwas, hwar vppå man beklageligen haft många exempel; altså til förekommande af sådant, hafwer man i flera åhr tilbaka underdån. ödmiukligen anhållit hos församlingens Nådiga Grevskaper, at the täcktes sådant behierta och med någon utwidgning föröka kyrkan, medan ther til fordras en stor summa penningar och hwadan kyrkan, som äger allenast 500 rd. kopparmynt ej heller meniga almogen som största delen är ganska fattig, förmå thetta wärket angripa mindre fullborda. Men som Nådiga Grevskapet alt för in til ej något sig åtagit lit wärkets befrämjande samt owisst är, om eller huru snart thet kunde ske, och i medlertid Guds hws och the som ther skulle frukta Gud, märckeligen lida, förthenskul hafwer samtl. meniga Man i Wist församling på thenna Sochnastämma . . så kommit öfwer ens, at the af the Nådiga herrskaper, antingen högwälborna fru grefwinnan Piper eller högwälborne Baron och Præsidenten hr Germund Cederhielm eller wälborne Lagmannen hr Daniel Sparrschiöld, täcktes samma utwidgning wid Kyrkan bestå och bekosta samt annars låta reparera wid Kyrkan hwad Kyrkans medel ej kan förslå til Thetsamma, wil och samtl. meniga man i församlingen i underdånighet vpdraga och lämna all theras rättighet som the äga, at wid ombyte, rotera och kalla själasörjare til församlingen. Anhållandes meniga man i Största underdån ?ödmiukhet at til 1 Januari nästkommande åhr blifwa hugnade med nådigt swar af them, som samma anbud höggunsteligen täckas emottaga och thetta för guds namns ära skul draga”. Handlingarna undertecknades av kyrkoherden och nio bönder, varefter de översändes.

Tanken på patronatsrätt var icke församlingen alldeles främmande. Så hade under föregående århundrade Carl Persson på Säby vid ett tillfälle fordrat att få till kyrkoherde en av honom som lämplig ansedd präst. Visserligen fanns icke patronatsrätten, men man plägade tydligen taga hänsyn till godsherrarnas önskemål.

Svar på den avlåtna skrivelsen ingick först från Cederhielm, som förklarade sig ingenting ha emot att tillmötesgå församlingens önskan. Han föreslog också, att kyrkobygget skulle uppdelas på de tre herrgårdarna, så att varje herrgård fick en viss del att svara för. Beträffande jus patronatus föreslog han, att den skulle alternera mellan dem, som deltogo i bygget. Dock förbehöll han sig patronatsrätten, som möjligen kunde stå omnämnd i äldre handlingar avseende Säby gård. Lagman Sparrschiöld förklarade sig nöjd med Cederhielms förslag men önskade dock klarhet i patronatsrätten, så att han var garderad mot de handlingar, som Cederhielm möjligen senare skulle presentera. Grevinnan Pipers svar, som var daterat den 1 febr. 1734, var mera bestämt. Hon ville icke träffa överenskommelse, innan Cederhielms förbehåll ”först alldeles af vägen röjdes”. Kyrkoherde Enewald kunde icke så bestämt opponera sig mot Cederhielm, men dess mer bestämt uttalade dåvarande domprosten Rhyzelius sin mening. Han uppgjorde också i början av år 1735 en grundritning för kyrkan och i brev den 6 jan. 1736 försökte han att övertyga Cederhielm att avstå från sitt förbehåll, som om det erhölles skulle bli ”mer onerosum än lucrosum”. Han föreslog, att kyrkan skulle utvidgas på norra sidan, enär en utvidgning på södra sidan skulle medföra en inskränkning av den redan trånga kyrkogården. Som säkert framhöll han, att något gemensamt kyrkobygge svårligen skulle kunna komma till stånd under dessa förhållanden.

Cederhielm gav givetvis icke med sig. Följden blev också, att byggnadsfrågan fick vila i icke mindre än tre år. Rhyzelius omskriver det så, att ”vpwuxne quaestioner emellan herreskapen hindrade thetta werket ganska lenge”.

I brev den 10 maj 1739 till Cederhielm omtalar Rhyzelius, att han hade för avsikt att hålla prostting i Vist den 20 maj, varvid kyrkobygget åter skulle avhandlas. Han vänder sig till Cederhielm ”såsom förnämsta Herre i försambligen” och är förvissad om, ”at Eders Exellens, til Guds äro, then arma församblingens tröst och hugnad, samt til sit namns wissa immortalizerande, thenna kyrkiobyggnad ej allenast wil, gillar och önskar, utan ock så realiter befordrar, at andra Herrskaper må thertil få exempel til efterdömelse”. Han även ”tillbjuder ock allra ödmjukast alt hwad min ringhet och swaghet kan uptenka och åstadkomma både under och til byggnadens wärkställande, och til Eders Exellences nöje, heder och ewerderliga äreminne. Men nu är then behageliga tiden”. Han avslutar brevet med önskan om ”wälmågo under allsköns wälsignelse, innesluter mig uti Eders Excellences högtönskade grace, framherdandes med demödig soumission in til min död”.

Då prosttinget hölls, upptogs åter frågan till behandling. Cederhielm hade nu uppgivit kravet på särskilt förbehåll beträffande patronatsrätten men menade, att kallelserätten borde alternera fyra gånger, då även Cedersberg vore säteri. Han ställde dock icke detta som oeftergivligt krav. I stället gav han nu upphov till en kuriös och ganska seg strid om de främsta platserna i kyrkans kor, vilka han menade borde tillkomma Säby, som det obestridligen äldsta säteriet. Grevinnan Christina Piper, som tydligen hade sinne för realiteter, upplade sina yrkanden på ett annat sätt. Hon var ej personligen närvarande vid prosttinget men gjorde genom sin inspektor Petrus Holling erbjudande att på egen bekostnad övertaga hela bygget, varvid hon ville utvidga kyrkan och sätta stolrummen, läktaren och det övriga i stånd, om det också skulle draga en kostnad av upp till 20,000 daler kopparmynt. Hon meddelade dock, att om de övriga herrskaperna vore emot detta, ville hon icke hindra att kostnaderna delades, så att Sturefors betalade 2/5, Säby 2/5 och Stavsäter 1/5 därav. Däremot ville hon icke finna sig i, att Säby skulle ha de främsta stolrummen, emedan ”byggnaden bestås af de nu lefvande herrskaper och ingen gemenskap hafva kan med säteriernas ålder”. Om hon skulle bekosta det mesta, vore det tvärtom skäligt, att hon finge de förnämsta platserna.

Konsistoriet ville ena parterna och försökte få Cederhielm att avstå från sitt krav och framhöll, att två ställen i kyrkan kunde förses med stolar såväl i öster som väster, vilket herrskaperna själva borde ombesörja. Detta förslag upptog dock Cederhielm med föga förståelse. Han påpekade spydigt, att eftersom denna kyrka liksom alla andra kyrkor är byggd i öster-väster, måste det ena stolrummet bli främst vid altaret, under det att det andra måste bli nere vid dörren. Han vore dock för sin egen del tillfreds med publikanens lott, men ”som Abrahams välfångne graf var ärftlig för hans efterkommande”, så var det otänkbart att driva honom från Säby-ägarnas gravplats, som just var belägen i koret. Hade man talat om norr och söder i stället för öster och väster, kunde det dock ha blivit en utgångspunkt för överläggning. Konsistoriet besvarade icke spydigheten utan översände genom biskop E. Benzelius den 27 aug. 1739 ett förslag till grundritning, där Säby stolrum placerats i korets nordöstra hörn över Säbygraven, Sturefors stolrum i sydöstra hörnet och Stavsäters stolrum något längre ned i kyrkan vid södra väggen.

Emot detta förslag hade Cederhielm just intet att invända. Han ogillade dock, att Cedersbergs tjänare fått för låg placering samt menade, att flera bänkar behövdes för hans folk, ty han måste oundgängligen ”hålla der mera folk och flera betienter än någondera af de andra säterierna behöfva”. Även grevinnan Piper gillade förslaget och planen för arbetets utförande. Men nu kom hon med ett nytt förslag, som blev anledning till ett dröjsmål under flera år. Hon föreslog nämligen att hon vid kyrkans södra vägg skulle få uppbygga en läktare, avsedd för ”Stureforssa possessorer”, eftersom det var ”mer besvärligt för fruntimren att hafwa stolrum så när wid dörren”uppe vid koret. Hon menade också, att Stavsäter skulle kunna få hennes stolrum mitt emot Säby. Konsistoriet gick med på detta sistnämnda förslag utan att fråga Cederhielm. På en ny ritning den 23 jan. 1740 hade de nya förslagen upptagits. Utan dröjsmål ingavs så en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om överlåtelse av jus patronatus och om tillstånd för grevinnan Piper att bygga läktaren. Cederhielm ställdes helt utanför, då man haft nog av hans invändningar förut.

Hos Kungl. Maj:t protesterade han dock bestämt mot konsistoriets åtgärd att framlägga ett byggnadsförslag, som han ej gillat. Kungl. Maj:t behandlade också hans framställning välvilligt. I resolution den 14 mars 1740 beviljades herrskapen på Säby, Sturefors och Stavsäter jus patronatus mot det, att de åtogo sig kyrkobygget. Bänkfrågan lämnades öppen. Cederhielm kunde söka ”laga process till sin förmenta rätts erhållande härutinnan, så framt ingen förening därom träffas kan”. Han lyckades dock icke få grevinnan Piper med på byggnadsarbetet, ty hon förklarade ”att med gemensam omkostnad uppbygga Wist förfallna kyrka och sedan antingen låta aftvinga sig någon förment rätt eller för sin kristeliga benägenhet blifva oroad med en obehagelig process, det vore ett förhastande som jag mig ingalunda underkastar”. Hon ställde sig oförstående till frågan om bänkplatserna, ty hon hade nu kommit med förslaget om läktarbygge, vilket icke alls hindrade Cederhielm att intaga ”Säby säteris så kallade forna namnkunnige, mäktige och rike possesorers hvilande ben och grifteställen”.

Cederhielm blev icke svaret skyldig. Han lät sig icke beveka. Ett läktarbygge vore orimligt i en så liten kyrka, då läktaren icke kunde bli någon prydnad. Efter en omfattande utläggning om de förnämsta stolrummen och godsens ålder, stämplade han grevinnan Pipers förslag om läktarbygge som ett hänsynslöst högmod, som svårligen kunde fördragas. Då de icke kunde komma överens, begynte Cederhielm vidtaga förberedelser för kyrkbygget. Det hela stannade dock vid förberedelser, ty Cederhielms nu timade död lade hinder i vägen.

Kyrkan lutade betänkligt mot sin undergång. I skrivelse till grevinnan Lewenhaupt framhåller konsistoriet, att gudstjänst ej kan firas utan livsfara för präst och församling. Nog vädjade konsistoriet till de tre grevinnorna, men grevinnorna på Sturefors och Säby höllo fast vid tidigare angivna ståndpunkter. Slutligen gav dock grevinnan på Säby med sig. Hon hade intet emot läktarbygget, om Säby fick åter stolrummen på södra sidan om altaret. Men ej ens detta lyckades. På konsistoriets hemställan resolverade Kungl. Maj:t år 1744, att Stureforsläktaren fick byggas. Någon omflyttning av bänkplatserna i koret skedde dock ej.

Först påföljande år kom kyrkobygget i gång, men då hade striderna mellan godsens ägare pågått i icke mindre än tolv år. Den 7 jan. 1745 kallade biskopen Andreas Rhyzelius till sig representanter för herrskaperna samt hantverkare såsom ”mure- och byggmästare, smed, snickare etc., upsatte requisitioner, accorder, contracter m. m. Therpå företogs i Herrans namn then så länge tillämnade kyrkiobyggnaden med allt alfwar lust, flit och välsignelse”. Konsistoriets planritning till ny kyrka av den 16 aug. 1739 skulle här följas med det tillägget, att en särskild läktare för Sturefors skulle uppsättas. Först den 6 maj 1745 tog man itu med nedrivandet av den gamla kyrkan. Tre dagar senare fälldes det gamla tornet.

Arbetet fortskred raskt under sommaren. Gudstjänsterna firades under tiden på kyrkogården. Den första gudstjänsten i den nya kyrkan firades dock den 13 sept. 1745, som var årets sista böndag. Kyrkan var dock ännu icke färdig. Den 1 okt. restes kyrkans järntornsspira, vars hela längd utgjorde l0 alnar. I den stora kopparkulan lades 10 mynttecken samt en ask med ”et carduspapper, ther uppå efterföljande stod skriwit med grofva bokstäver: Anno Christi 1745 byggdes Wist kyrka aldeles å nyo up, och dubbelt bredare än hon förr war, med tre änkegrefwinnors bekostnad, Christinæ Pipers til Sturefors, Annæ Mariae Lewenhaupts til Säby och Hedvig Christinæ Spens til Stafsäter. Tå warande Swerjes konung, Friedrich then förste, Landshöfding i Östergöthland Christer Henric d’Albedyhl, Biskop i Linköping Doctor Andreas Ol. Rhyzelius, Domprost Doctor Petrus Filenius, Pastor i Wist Magister Petrus Enewald; d. 1 oct. upsattes tornspiran af Byggmästaren från Linköping Gabriel Bragner.” Kyrkklockorna, som i den gamla kyrkans tid haft sin plats i en särskild klockstapel, överflyttades nu till kyrkans torn. Storklockan skulle enligt muraremästare Bihlbergs order icke få ringas förrän vid Olofsmässan år 1746, för att den råa muren ej skulle taga skada. Utvidgningen av kyrkan hade skett mot norr för att ej minska den förut trånga kyrkogården. Vapenhuset, som förut legat på sydvästra sidan, fick nu sin plats rakt i väster. Sakristian fick behålla samma läge som förut, ehuru med förskjutning mot norr.

Genom fullbordande av den nya kyrkan hade församlingen fått ett gudstjänstrum, som avsevärt överträffade den gamla kyrkan i storlek. Längden var nu 99 fot, bredden 40 fot och antalet sittplatser utgjorde 550. Enligt sluträkningen den 30 april 1749 hade kostnaderna fördelat sig sålunda, att grevinnan Piper erlade 15620 daler kopparmynt, grevinnan Lewenhaupt 15620 och grevinnan Spens 7810. Hela kostnaden belöpte sig till 39 507:23 daler kopparmynt. För murningsarbeten hade till muraremästaren Mathias Bihlberg utbetalats 10 000 daler och för träarbeten o. d. hade till byggmästare Bragner och snickare Lindgren utbetalats 4 470 daler kopparmynt. Målningsarbetena hade utförts av målaren Sven Gustaf Stoltz från Vadstena, som enligt sluträkningen erhöll 2 930 daler kopparmynt för sitt arbete. Det är samme mästare som utfört kyrkans takmålningar.

Som ett säreget förhållande påpekar ”Wists hufwudbok”, att församlingen alldeles slapp ifrån några kostnader. Varje dagsverke, som utfördes, betalades. Härför står bland räkenskaperna upptagen en post om 824 daler.

När kyrkan så efter en ovanligt seg och utdragen strid stod färdig, blev det från de tre grevinnornas sida en tävlan att få bekosta delar av inredningen. Så uppsatte grevinnan Lewenhaupt på Säby den nya kyrkans orgel. Den förutvarande orgeln hade av orgelbyggare Wistenius förklarats som ”fullkomligt oduglig”. Samme Wistenius fick nu av grevinnan Lewenhaupt uppdrag att bygga en ny orgel om nio stämmor. Kontrakt härom skrevs den 1 mars 1746.

Den nya orgeln hade följande disposition:

1. Principal. 4 fot av tenn

2. Quintadena 8 fot av trä

3. Gedact 8 fot av trä

4. Gedact 4 fot av trä

5. Octav 2 fot av metall

6. Quinta 3 fot av metall

7. Spitsflöjt 2 fot av metall

8. Mixtur 3 chor reppeterar i hwar octav

9. Trompet 8 fot af metall

I kontraktet står även antecknat följande: ”Claveret med full octav. Sperventil och Trimulant”. Dessutom hörde till bälgar och övriga erforderliga anordningar. Som ersättning överenskoms om 3 300 daler kopparmynt att erläggas i två terminer. Orgelbygget drog emellertid ut på tiden, och den avsynades icke som färdig förrän den 17 nov. 1747. Besiktningen gjordes av direktor musices Balth. Knöleke. Av besiktningsinstrumentet framgår emellertid, att Quintadena utgått. Men utöver kontraktet har Wistenius med kontrollantens gillande tillfogat ”ett pedal Claver”, en Principal 8 fot och en Spitzfleut 8 fot, vilka han kostnadsfritt tillfört orgeln. I övrigt är allt enligt kontraktet.

Grevinnan Piper på Sturefors skänkte den år 1748 målade altartavlan, vilken alltfort pryder kyrkan. Mästaren är okänd. Tavlan betecknas som ”en kostelig ny altartafla”. Grevinnan Hedvig Christina Spens på Stavsäter bekostade till hälften ”en annangångs klåcka, som wäger 4 slagpund och några lisspund”. Detta skedde år 1747. Klockan kostade 3 596:36 daler kopparmynt. Tyvärr spräcktes den år 1753, men omgöts på grevinnan Spens bekostnad och uppsattes den 4 okt. 1754.

Att resultatet av kyrkobygget blev gott, kan man inhämta av biskop Rhyzelius, som fäller det omdömet, att ”knapt någon Landkyrkia i Stichtet är herligare och prydligare”. I rättvisans namn måste här omnämnas det utomordentliga intresse för kyrkobygget, som biskopen visade. Redan under sin tid som domprost och därmed kontraktsprost hade han nedlagt mycket arbete för att lösa frågan. Själva kyrkobyggnadsåret ägnade han en oförtruten omsorg åt arbetet med kyrkan. Själv säger han, att han ”thenna sommar reste … under påstående ny kyrkiobyggnad 13 gånger til och ifrå Wist”. Ingen särdeles uppskattning blev han föremål för trots sitt påtagligt stora intresse. Därför tillägger han i sina minnesanteckningar beträffande resorna till Vist, ”therföre mig ingen tackade”. Under åtminstone tio år hade han vid flera tillfällen både som domprost och biskop deltagit i förarbetet till kyrkan, ett arbete som säkerligen i mer än ett avseende var påfrestande. Av allt att döma tröttnade Rhyzelius på församlingen. Efter alla hans resor sommaren år 1745 veta vi icke om något vidare besök här. Så vitt av tillgängliga handlingar framgår, har han själv icke invigt kyrkan. Ej heller har någon sänts i hans ställe att inviga den. Allt talar för, att kyrkan icke blivit i vederbörlig ordning invigd. Sedan den en gång tagits i bruk, fortsatte man med gudstjänstfirandet och tänkte tydligen aldrig på att någon invigning borde ske.

Tyvärr blev kyrkan år 1772 utsatt för en allvarlig fara, som kunde ha spolierat hela templet. Härom berättas följande: ”År 1772 d. 9 augusti som war en söndag, klåckan wid pass 4 eftermiddagen, slog Åskan neder i kyrkjotornet härstädes, det hon på ena sidan afklädde spånen på 10 å 12 alnars längd, ifrån sielfwa järnspiran neder til korpluckorna. Åskeslaget fölgde med bjelken som å vänstra sidan understödde hjertträdet, ända neder, förbi klåckorna, igenom läktargången på samma sida och bröt sig ut genom stora kyrkjogålfwet, hwars ena hälft, å norra sidan, hon afklädde nästan hela fodringen, med den wåldsamhet, at hon kastat bräderna öfwer wapnhusgålfwet och sielfwa stenmuren. Ehuru stor denna skadan än war, i anseende til thet wackra tornet som med sin spira utgjorde fulla 30 alnar i högden, men nu måste nedrifwas, då bjelkarna woro splittrade, och den ena besynnerligen, war dock Gudz Nåd ögonskjenlig och härlig, som förwarade kyrkjan för eld och intet tillät mera skada hända, ehuru Åskeslaget gådt stora klåckan ganska nära förbi och Orgelwärket likaledes. Herren ware lof at detta olycksslaget intet träffade in under warande Gudstjenst”.

Det dröjde emellertid ganska länge, innan frågan om nytt torn togs upp till överläggning. Tornspiran togs ned på senhösten år 1772 av byggmästaren Petter Andersson från Linköping, som betingat sig 150 daler silvermynt för besväret. Nio år senare avyttrades på auktion det, som fanns kvar av spiran. En till spiran hörande kopparglob bevarades dock ”til kyrkjans behof, wid den tiltänkta nya tornbyggnaden”. I maj år 1781 fann man på sockenstämma nödvändigt att ”i tid täncka på ett nytt torns uppbyggande och beslöto at nu i winter som tilstundar framkjöra af hwart matlag öfwer hela socknen til en början 4 lass tjenlig san”. Trots sockenbornas enstämmiga önskan och kyrkans påtagliga behov av ett torn, blev det dock icke så snart realiserat. I dec. samma år meddelades nämligen på sockenstämma, att den tillämnade tornbyggnaden icke kunde bli av under då rådande förhållanden ”för den allmänna misswäxtens skul”. Pastor säger dock klart ifrån, att han icke vill påtaga sig ansvar, ”om något wådeligit skulle hända”. Herrskaperna visade dock icke något särdeles intresse för saken, ehuru sockenborna hade en bestämd önskan att tornet skulle komma till stånd. Följande år var frågan åter uppe på sockenstämma, men det kunde blott konstateras: ”Om Tornbyggnaden kunde församl. nu icke yttra sig, utan afbida Herreskapernas decision”. Man räknade med att godsen enligt tidigare åtagande skulle ombesörja tornbygget. Men på stämman hyste man en viss misstro till dem. Och protokollet låter förstå, att andra tankar funnos bland stämmodeltagarna. Man ”tyckte det wara förmånligare at låta denna byggnad som nödwändig genom entreprenad utbjudas”. Önskan att få ett torn på kyrkan förverkligades aldrig. Patrones skyllde på ett kungligt dekret, som skulle förhindra tornbygget, varför de kände sig ohågade att vidare inlåta sig på företaget. Ända intill denna tid står kyrkan utan torn. De genomgångna handlingarna lämna dock intet som helst besked om den förändring av kyrkans utseende, som skedde med uppförandet av en takryttare på tornets plats. Ej heller har det varit möjligt att finna, vem initiativtagaren var till takryttaren eller vem som bekostade den. Sannolikheten talar för, att den uppfördes på patrones bekostnad. Att den kom till stånd icke allt för långt efteråt omvittnas i protokollen från 1800-talets början.

OM KYRKANS RESTAURERINGAR.

Under de sista 100 åren har Vists kyrka varit föremål för tre ganska genomgripande restaureringar förutom en hel del självfallet tillkommande underhållsarbeten, som pockat på att bli utförda. Av restaureringarna förekommo en under 1800-talet och två under det sista århundradet.

RENOVERINGSARBETEN FÖRE ÅR 1840.

Under åren fram till år 1840 skedde en serie förbättringsarbeten, som kulminerade i restaureringen år 1840. Orgeln hade redan år 1809 varit föremål för översyn, men det var icke förrän år 1832 frågan om dess tillstånd allvarligare diskuterades. På extra sockenstämma i nov. samma år behandlades ärendet. Orgeln befann sig i det skick, att en reparation just då var av nöden och organisten Wissler menade, att ”nödvändig renovation med det första måste företagas, hwarföre han ansåg det wara sin pligt som hafver denna Kyrkans dyrbaraste egendom i sin närmaste wård, att anmäla detta, att han sedermera må wara fredad från alt answar”. Sedan pastor meddelat, att en f. d. organist Hanner förklarat sig villig att utföra arbetet för 100 riksdaler banco, beslöt stämman att renoveringen skulle komma till stånd. Då emellertid den ekonomiska sidan av saken icke kunde ordnas tillfredsställande, kom frågan på stämma i maj följande år att få falla. Det var först i samband med kyrkans mera omfattande restaurering, som medel anslogos för den så länge behövliga renoveringen av orgeln. Kyrkklockorna synas ha vållat bekymmer mer än en gång. Så berättas, att kyrkans spräckta klocka, som var den av grevinnan Spens år 1747 delvis skänkta, enligt stämmans mening skulle lagas. I juli år 1831 fick man ett anbud på dess lagning. Priset var 100 riksdaler banco, vidare ”behöfliga dagswärken, 1/2 famn Tallwed, 1/2 Ryss Kohl”. Det lyckade resultatet av arbetet med klockan medförde, att man på hösten samma år beslöt, att alla tre klockorna skulle användas vid gudstjänstringningarna, men härför måste skaffas två ringkarlar, enär man eljest befarade, att klockorna utan särskild tillsyn ”ganska wårdslöst under Ringningen behandlas”. Nu beslöts också om priset på klockringningen. Storklockan och mellanklockan kostade vid begravning 8 skilling, ”men lillklockan får ensam wid fattige liks begrafning utan afgift begagnas”. Glädjen över de tre klockorna blev dock ej så lång. Ty i april 1833 konstaterade man, att mellanklockan gav ”ifrån sig ett ganska swagt och klent ljud”, varför man beslöt att icke vidare låta ringa med henne.

Eftersom kyrkokassan visade ett mycket beklagligt tillstånd, beslöt man i nov. år 1834 att söka försälja den numera oanvända kyrkklockan, ”enär församlingen ej mägtade utgöra de dryga umgälder, som skulle fordras för dess omgjutande”. För övrigt tröstade man sig med, att man ändå hade ”2ne vackra och harmonierande klockor”. Sedan medgivande inhämtats hos ägarna till Stavsäter, där givaren av klockan en gång bott, skedde försäljningen efter det anbud infordrats till stämman i juli år 1835. Brukspatron Morsing i Nyköping hade lämnat högsta anbudet, och med honom skulle nu ett kontrakt upprättas. Därmed hade man avhänt sig en av församlingens klockor, som icke sedan dess fått någon ersättare för sig.

Taket på kyrkan och tornet påkallade församlingens uppmärksamhet vid flera tillfällen. Eftersom intet gjorts åt kyrktaket sedan år 1811, fann man på sockenstämma i nov. år 1834 nödvändigt att gå i författning om förberedelser för erforderlig reparation. I samband med diskussionen härom framhölls, att församlingsborna voro fria från skyldighet att deltaga i reparationsarbeten på kyrkan enligt Kungl. res. år 1740, emedan patronatsrätten skulle medföra skyldighet till allt underhåll på kyrkan. Eftersom saken brådskade, skulle man snarast besiktiga kyrkan för att se, huru omfattande reparationen behövde bli. Först ett och ett halvt år senare blev det allvar av alla förberedelser. Spån skulle tillhandahållas av godsen under det att den kontanta ersättningen, 32 skilling pr dag, skulle bestridas av kyrkokassan. Taket nyspånades och ströks och det rankiga bjälklaget till tornställningen och klockstolarna förbands med starka järn. Påföljande år, i augusti år 1837, kunde avsyningen ske, vilken synes ha utfallit till full belåtenhet.

År 1838 grep man sig an med tornets form och utseende. Tidigare hade det såväl till tak som väggar varit klätt med rödfärgade spån. Nu borttogos dessa och väggarna kläddes med spåntade bräder, som målades i samma färg som kyrkan. Tornluckorna sänktes och rundades upptill samt svartmålades. Tornets övre avsats erhöll ”korpluckor” och fick en mera fristående form. Även denna övre avsats målades i samma färg som kyrkan. Höjden på tornet ökades med inemot två alnar, och dess översta tak fick sin nuvarande form i stället för det förut i en spets utdragna taket.

RESTAURERINGEN ÅR 1840.

Emellertid synes icke dessa smärre reparationer ha varit tillfyllest. Önskan om en genomgripande renovering kvarstod. På sockenstämma i maj år 1839 togs också saken upp, varvid beslöts att syn först skulle ske, för att man sedan skulle kunna vidtaga erforderliga mått och steg. I dec. samma år beslöts emellertid, att renoveringen skulle komma till stånd påföljande sommar. Kostnaden för arbetet skulle bestridas av patrones. I skrivelse hade de förklarat, att sedan kyrkokassans medel använts, ”den bristande fyllnaden till kostnad af ifrågawarande reparation utur den så kallade Byggnads-Cassan, å wåra socken andelar deruti, på wårt och wåra i Wist församling befintlige egendomars answar, tills vidare uttaga”. Kyrkokassans klena tillstånd hade icke möjliggjort restaureringen. Den innehöll blott 500 daler banco. Men nu kunde arbetet trots detta komma till stånd.

Sedan den ekonomiska sidan av saken blivit på ett tillfredsställande sätt ordnad, vidtogos erforderliga förberedelser. Arbetsbeting uppgjordes med snickaren Erik Söderlund i Bostorp om de planerade snickeriarbetena och med muraren Em. Säberg i Nortorp om murningsarbetet, ”hwarefter förenämnde arbete den 27 april 1840 börjades med kyrkans inredning … sedan sång och bön blivit i kyrkan hållen”. Vid slutet av sommaren var arbetet i huvudsak avslutat. Då hade alla fönster blivit ”nedhuggna till 18 tums större öppning i dagern”, samt försetts med nya fönster. Det gamla och låga vapenhuset fick lämna plats för ett rymligare, på vilket anordnades ett rum för orgelns bälgar. Ett bakom orgeln befintligt mindre fönster hade upphuggits till en dörr, som förde ut till bälgrummet. På västra gaveln fanns högst uppe ett litet fyrkantigt fönster, som nu upptogs till ett större rundfönster och på båda sidor om vapenhuset upphöggos rundfönster ”till ljus åt den förut mörka Orgelläktaren”. Sakristian fick nu egen ingång, som förut saknats. Invändigt hade också stora förändringar skett. Bänkbyggnaden hade gjorts ny, varvid bänkarna försänkts 10 tum. Nytt golv hade också inlagts under bänkarna. Dubbelbänkarna i koret hade indragits ”till wanlig och erforderlig storlek, hwarigenom kyrkans förut trånga chor blev utvidgat och rymligt”. Altarringen sänktes i förhållande till bänkarna, samt erhöll rundade hörn. Kyrkans mittgång gjordes nära en aln bredare. ”Med kammarherren grefve Bielkes begifvande och i enlighet med af honom lemnad ritning” förminskades den s. k. Stureforsläktaren och ombyggdes. Draperimålningarna kring altare och fönster borttogos. Om resultatet heter det: ”Genom denna reparation hade kyrkan, som förut var mörk och dyster, vunnit ganska mycket i ljus och dager utan att öfverlastas af modernismens vidöppna och döfvande solbad”.

Under kyrkans hittillsvarande tid hade vid flerfaldiga tillfällen bänkrummen givit anledning till strider. Som alltid under äldre tid voro för varje hemman och torp särskilda bänkrum reserverade. Härför funnos också bestämda längder, som i detalj angåvo envars plats. Liksom vid kyrkans tillkomst frågan om bänkplatserna var av utomordentlig betydelse, så återkom nu samma fråga även för sockenborna i allmänhet. Ofta klagades på intrång. Så berättas, att sockenmännen ”klaga deröfver at en del i synnerhet Torpare och Inhyseshjon icke gå i sina dem i kyrkan tildelte Bänkrum, utan tränga sig in uti andras, beslöts at den, hwilken utom sin bänk och tilldelta rum intränger sig i en annars, gjör sig skyldig til et vite af En kanna win eller en Söndags sittande i Stocken”. Klagomålen återkommo med stor regelbundenhet trots hotet om straff, som icke synnerligen avskräckte. Så sent som år 1824 påtalades, ”at en qwinsperson . . ehuru mindre wälfrägdad, merendels har den oblygsamheten och oförskämdheten, at bland godt och ärligt folk tränga sig inn i en af de främsta stolarna, där den aldeles icke har rättighet at sitta, utan i de nedersta stolarna 24 och 25, som för Backstugor äro wid bänkindelnigen anordnade”. Emellertid hade straffet för denna förseelse nedsatts, så att det nu blott uppgick till en riksdalers böter. Bänklängden från år 1745, som hade gällt ända till år 1835, ersattes då med en ny, vid vilken hänsyn togs till nytillkomna ställen . Klagomålen över intrång i andras bänkrum avtogo och i varje fall kan man icke av sockenstämmoprotokollen från senare tid finna exempel härpå.

Av stor betydelse var en annan tilldragelse, som kanske icke omedelbart har med själva kyrkan att göra, men som samtidigt hör ihop med den. Den nya psalmboken antogs år 1819, men det dröjde ganska länge, innan man i Vist var redo att införa den. Pastor hade visserligen hemställt, att den skulle få antagas, men församlingen var ej villig därtill. Då saken år 1820 fördes på tal, förordades uppskov, ”ehuru Församlingen förklarade sig will … ganska nögd med at till allment kyrkobruk antaga den nya Psalmboken”. Vid en ny framstöt år 1824 uppgavs församlingen önska ”at med bruket af den Gamla Psalmboken ännu få underhålla sin andakt”. Man väntade nämligen, att psalmboken skulle innehålla den nya evangelieboken. Då detta blivit förverkligat, infördes den också här till gudstjänstbruk med första söndagen i Advent år 1825.

NYA RENOVERINGSARBETEN.

Under århundradets senare del förekommo en del smärre underhållsarbeten på skilda inventarier i kyrkan. Så renoverades och förskönades altartavlan år 1850, enär den som det heter ”både till teckning och färgläggning tarfvade åtskilliga förbättringar”. Tjugo år senare vitmenades tornet. År 1871 fattade man det viktiga och betydelsefulla beslutet att bilda en orgelkassa för att ”möjliggöra utförandet af en länge ifrågasatt ombyggnad af församlingens Orgelverk”. Som praktiskt resultat av förslaget följde, att beslut fattades, att följande år fem öre skulle erläggas av varje inom socknen mantalsskriven person. Denna avgift skulle upptagas i samband med övriga kommunalutskylder.

Ett annat betydelsefullt förslag gällde anskaffandet av en värmeugn för kyrkan. På stämma i maj år 1884 behandlades detta ärende. Därom heter: ”Allmänt erkändes fördelen af kyrkans uppvärmning och kostnaden för sjelfva wärmeugnen innebar intet afskräckande”. En utredning förordades för att man skulle kunna ”fatta ett noga öfverwägdt och wälgrundadt beslut”. På hösten samma år var utredningen färdig, men saken fick förfalla, ”enär stämman ansåg församlingen hafva nog med den börda, som den nu af trängande nödwändighet fått sig pålagd”. Denna tyngande börda var kyrktakets bristfällighet. Redan år 1884 hade det behövt helt omses, men bristen på medel omöjliggjorde detta. Sedan man också på stämma å maj samma år fattat slutgiltig ståndpunkt till den ofta vid stämmorna uppdykande tanken, att socknens patronatsinnehavare vore pliktiga att bekosta underhållet av kyrkan, omnämner protokollet, att man fann det ”wara ändamålslöst att derom twista, hvarföre ock nu ifrågavarande reparation skulle ske på församlingens gemensamma bekostnad”. I mars år 1885 beslutades, att kyrkotaket skulle beklädas med s. k. korrugerad plåt, emedan man fann det i längden billigast med detta taktäckningsmedel, varvid det gamla taket av handkluven spån övertäcktes. Frågan om en tidsenlig värmeugn var dock icke helt förd åt sidan. Två månader senare var ärendet nämligen uppe igen ”enligt fleres önskan”, varvid ”förslaget derom, såsom på en gång tidsenligt och af erkändt behof påkalladt, möttes af enhälligt bifall”. I oktober samma år antogs entreprenör, som skulle utföra arbetet mot en summa av 510 kronor. Häri ingick dock icke värmeanordning för sakristian.

En verkligt god hjälp för anskaffande av ny orgel erhölls år 1890. Genom frikostig donation hade församlingen av en okänd donator erhållit 5000 kronor för detta ändamål. Orgelns tillstånd betecknades som ytterst bristfälligt och ohjälpligt, varför genom denna donation möjlighet bereddes att omedelbart skaffa ett nytt instrument. För en summa av 5800 kronor antogs firman Åkerman och Lund att utföra arbetet. Av den gamla orgeln skulle endast fasaden behållas. Arbetet utfördes sommaren år 1891. Den nya orgeln omfattade 12 stämmor. En annan gåva till kyrkan, ”vittnande om … kärlek till Herrens hus och Vists församling” fick församlingen år 1907, då grevinnan Pauline Bielke i sitt testamente bestämt att till församlingens tornkassa 5000 kronor skulle överlämnas till nytt torn på kyrkan.

RESTAURERINGEN ÅR 1909.

Trots de många reparationsarbeten, som gång efter annan utförts på kyrkan, hade brister uppstått, som tarvade en mera genomgripande översyn. En sådan skedde sommaren år 1909. Redan i oktober år 1908 hade kyrkostämman enhälligt vitsordat att av kyrkorådet föreslagna reparationsarbeten borde komma till utförande. En kommitté, bestående av kyrkoherde A. Broman, riksdagsman G. J. Jonsson och direktör G. von Zweigbergk, tillsattes. Den från början uppgjorda förteckningen på arbeten, som skulle utföras, kunde emellertid icke följas, därför att kommittén fann ytterligare brister, som måste avhjälpas. Vid sammanträde i febr. år 1909 förordades följande arbeten att utföras, nämligen nytt golv under bänkarna samt nya, breda och bekvämare bänksitsar. Bänkinredningen borde ommålas i samma marmorering, som förut funnits. Altaret ommålas i den dåvarande, fast något nedstämda färgtonen. Vidare skulle kyrkans murar såväl ut- som invändigt lagas och avfärgas. Som det mest behövliga vore en ny värmeanordning. Arkitekt G. Westman, som uppgjort förslaget till restaureringsarbetena påpekade också, att det ur estetisk synpunkt vore synnerligen önskvärt, att ”det omonumentala taket af korrugerad plåt likasom tornets släta plåttak borttoges för att lämna rum för det därunder liggande gamla taket af handklufven spån”. Han förordade en undersökning av saken. Detta sista förslag upptog ej kommittén, som menade att ”plåttaket befunne sig i dugligt skick”. Estetiska synpunkter fingo tydligen icke allt för stort utrymme. Av kontraktet med entreprenören Carl Ringström framgår vidare, att kyrkans golv skulle lagas, varvid trägolvet på båda sidor om altaret skulle ersättas med sten. Likaså skulle golvet i vapenhuset omläggas. Härtill användes sten, som förut tillhört S:t Lars kyrka i Linköping. Dessutom skulle fem gravstenar, som lågo utmed kyrkväggen, uppresas och fastklamras vid väggen. Beträffande värmeanordningen beslöts efter anlitande av expert, att man skulle insätta värmeledning med lågtrycksångpanna. Samtliga arbeten belöpte sig till en kostnad av kronor 3360. Den 17 juli 1909 avsynades arbetena, som tagit sin början den 17 maj samma år. Några år senare beslutade kyrkostämman att låta indraga elektriskt ljus i kyrkan. Detta skedde i sept. år 1917. Visserligen höjdes röster för bibehållande av enbart levande ljus, emedan man ur kostnadssynpunkt fann det betänkligt att under rådande krigstid företaga detta arbete. Greve Thure-Gabriel Bielke, som utlovade elektrisk kraft gratis, om arbetet komme till stånd, uppvisade de ovedersägliga fördelar, som elektriskt ljus skulle innebära, samt att det rent ekonomiskt vore fördelaktigt, om förslaget antoges. Utan votering bifölls också kyrkorådets förslag om indragning av elektriskt ljus.

KYRKORESTAURERINGEN ÅR 1928.

Förarbetet till den år 1928 utförda genomgripande restaureringen tog sin början år 1925. På våren hade kyrkorådet tillsatt en kommitté att utreda frågan. Redan i okt. samma år framlade kommittén resultatet av sitt arbete, vilket visade, att man måste anlita sakkunnig person. Fördenskull hade också arkitekten E. Fant, Stockholm, tillkallats. Han uppgjorde ett fullständigt program med förslag och arbetsbeskrivning, vilka på oktoberstämman samma år godtogos. Enär kommittén småningom fann, att åtskilliga andra arbeten måste utföras i samband med en blivande restaurering, hade samme arkitekt åter tillkallats. På kyrkostämma i maj år 1927 beslöts, att det framlagda förslaget och uppgjorda ritningar skulle underställas K. Byggnadsstyrelsen. I oktober samma år fattade stämman enhälligt det viktiga beslutet, att kyrkan skulle restaureras såväl ut- som invändigt i enlighet med av arkitekt Fant uppgjort förslag, vidare att orgeln skulle renoveras i enlighet med ett av orgelbyggaren E. H. Eriksson, Sundbyberg, uppgjort förslag, samt att nytt gravkapell skulle uppföras. Arbetet beräknades kunna utföras sommaren år 1928. Till kommitterade valdes häradsdomare Axel Jonsson, kantor A. Tegni, byggmästare C. G. Wistrand, greve T.-G. Bielke samt kyrkoherde O. Aspan. Redan i mars påföljande år entledigades byggmästare Wistrand från uppdraget och i hans ställe valdes häradsdomare A. Ekdahl. Kostnaden beräknades till omkr. 30000 kronor. Det omfattande arbetet bestod däri, att murarna utvändigt avfärgades, samt att tornet och kyrktaket ommålades. Även invändigt ommålades väggarna. Nya innanfönster ditsattes. Hela bänkpartiet omgjordes, så att bänkarna skulle bli bekvämare. Den slutna karaktären på bänkkvarteren behölls dock. Orgelläktaren utbyggdes till den ursprungliga storleken, varvid samtliga i kyrkan befintliga tavlor på apostlarna insattes på barriären, så att bildserien skulle bli komplett. Trapporna upp till orgelläktaren förbyggdes, varigenom större enhetlighet gavs åt själva kyrkan. Sakristians inredning blev helt förändrad. Väggarna där ommålades i samma färg som kyrkans. Alla dekorationer rengjordes och skyddades. Kyrkväggarna kalkfärgades men brötos i grön och bränd umbra samt svart. Hela bänkinredningen ommålades. Dörrspeglarna marmorerades i 1700-talsfärg i blått. Liknande var förfarandet med läktarbarriären. Vapenhuset hade även blivit ansenligt förändrat. Trapporna hade inbyggts, och hela vapenhuset ommålats. Altaret, altarringen och orgeln hade också ommålats på samma sätt som övrig målning.

Åtskilliga av kyrkans inventarier blevo ävenledes föremål för konserveringsarbeten. Detta gällde det medeltida altarskåpet, krucifixet, predikstolens tak, madonnabilden, åtskilliga begravningsvapen och kopparstick. I ljuskronorna inmonterades elektriskt ljus. Orgelns restaurering anförtroddes åt firman Hammarberg, Göteborg. Entreprenadsumman belöpte sig på kronor 17770: -; som fördelades sålunda: byggmästare C. G. Wistrand kr. 3450: -. murarmästare Hj. Pettersson kr. 9300: -, målarmästare M. Ekholm kr. 3385: -, elektriker E. Sahlin, kr. 960: – och firman Furhoff kr. 675: -. Orgelns restaurering drog en kostnad av kr. 4985: – och samtliga av konservator E. Sundbaum utförda konserveringsarbeten kr. 1875: -. Arbetet som påbörjades den 1 maj 1928, var färdigt för avsyning på bestämd tid, den 1 nov. 1928. Torsdagen den 15 nov. 1928 skedde återinvigningen, som förrättades av biskopen Erik Aurelius.

KYRKANS INVENTARIER.

Vists kyrka äger åtskilliga mycket förnämliga inventarier, av vilka de flesta tillhört den gamla kyrkan, även om senare tillskott också skett av föremål med betydande värde. Kyrksilvret hör till kyrkans klenoder. Efter Gustaf Vasas indragning av överflödigt silver hade en icke föraktlig silverskatt samlats, som i början av 1700-talet hade sin största omfattning. Genom olika omständigheter minskades den dock. Det som nu finns kvar är dock mycket förnämligt. I allmänhet äro föremålen lämnade som gåvor. Till klenoderna hör den tidigare omnämnda kalken, vars fot är från medeltiden. På handtaget bär den i s. k. munkstil inskriptionen ”Ihesus”. Runt foten läses: ”Wist curatus frater Carolus Wasten. haec procuravit de dono Dei, orate pro eo. Anno D:ni MCDXVI”.

Den förgyllda patenen av silver är märklig, därför att den av allt att döma är ett slaviskt arbete. På dess baksida finnas ingraverade dels en bild av Kristus bärande korset dels en på slaviskt språk avfattad inskrift den 14 dec. 1688. Man förmodar, att den är ett krigsbyte. Kyrkan har tvenne oblataskar av silver. Den ena har oval form med driven och cicelerad ornering i blomrankemönster. Den är försedd med inskriften: ”Catharina Oxenstierna Turesdotter Anno 1678”. Gåvoförteckningen uppgiver, att den 28 april 1678 skänktes ”en sköön Oblatask af sölfver med drifvit arbete” av fröken Catharina Oxenstierna. Den andra oblatasken är av förgyllt silver i fyrsidig form. På locket är ingraverad en grevlig krona samt monogrammet C. P. = Christina Piper, varför den sannolikt stammar från 1700-talets förra hälft.

Kommunionkannorna äro tre till antalet. Den äldsta skänktes år 1645 av Ture Oxenstierna och Sigrid Oxenstierna. Den vägde enligt uppgift 96 lod silver och ansågs vara en ”sköön Skiänkekanna”. Den är försedd med dubbelt Oxenstiernavapen och initialerna T. O. S. O. Den andra i tidsföljd stammar från år 1692. Den är uppåt avsmalnande. På snåsen en maskaron i relief. På grepen vinranka i relief. Initialerna äro D. H. i krönt sköld = Didrik Hysing, 1676-1715.

Den tredje kommunionkannan är från år 1775. Den har formen av en urna med ingraverad vapensköld på ena sidan och Oxenstierna-vapnets hjärtsköld på den andra. På foten är ingraverat: ”Åhr 1775 giordes denna kanna af gammalt kyrkiosilfver, Utaf Anders Stafhell”. Initialerna äro C. P. – T. O. Gåvoförteckningen den 5 dec. 1774 omtalar ”kyrkans nya silfkanna” om 115 lod som ”blifvit förfärdigad af kyrkjans förra gamla silfver”. Av det gamla kyrksilvret togs 1 kalk, 1 paten, 1 skänkstop och 1 oblatask. Den medförde att silversmeden fordrade 34 lod silver, som kannans vikt översteg det till honom inlämnade silvret. Brudkronan är från år 1871. Den är gjord av förgyllt silver och försedd med rik ornering. Ljuskronorna i kyrkan äro fem. Den största är av malm för tolv ljus. Gåvoförteckningen karakteriserar den som ”en sköön Liusekrono medh tolff pijpor vthi”. Inskriptionen på kronan lyder: ”Her Johan Adolph Stuart, Fru Anna Stuart Til Stuartsäter och Lida Hafva dena Ljuschrona Til Wists Kiörka Förerat Anno 1667”. Om de övriga ljuskronorna veta vi, att en ”liusecrona om 6 pipor” är skänkt av ”Cammarfruen på Ringznäs Brita Håkansdotter an. 1697” och en annan ”liuscrona om 6 pipor wid lächtaren” är given i testamente efter ”Sahl. Past. Wikman. 1697”. Om övriga ljuskronor saknas uppgifter.

Kyrkan äger två timglas, av vilka det ena, som alltfort är i gott skick, skänktes i juni år 1735 av lagman Daniel Sparrschiöld och Sophia Spens på Stavsäter.

Textilier. Antependierna äro fem. Av dessa kunna blott tre användas, ett svart från 1700-talets senare hälft, ett rött som år 1909 överlämnades som gåva och ett grönt, som skänktes till kyrkan år 1931. Mässkrudarna äro fem. Av dessa kunna fyra användas. Två äro svarta, den ena från år 1699, skänkt av greve Germund Cederhielm, den andra från år 1841. Den röda skänktes till kyrkan år 1795 av grevinnan Bielke. Den vita anskaffades år 1942.

Anmärkningsvärda äro kyrkans dekorativa takmålningar. Visserligen äro de ej utförda av någon betydande mästare, men de utgöra ett gott prov på tidens smak. Närmast altaret finns en målning, som är ett försök att åskådliggöra det kristna treenighetsbegreppet. Mittpartiet av taket visar ”de dödas uppståndelse”, närmast altaret ”saligheten” och närmast läktaren ”osaligheten” (surgite, venite och abite). På valvets sidor synas till vänster från altaret räknat Jesu födelse, Jesu frestelse, och till höger Jesu dop och Jesu bön i örtagården. Över orgelläktaren läses inom en ring hela Ps. 150 i Psaltaren.

Utefter kyrkans långväggar finnas åtskilliga vapensköldar uppsatta, som erinra om de adliga ätter, som funnits inom församlingen.

Under kyrkan ha de tre olika säterierna sina gravar. Mitt i stora gången är Sturefors grav belägen. Framme i koret till höger ligger Säbygravarna och till vänster kyrkoherde Petrus Enewalds grav. Något nedanför Säbygravarna ligger Stavsätergraven. Den sista av dessa gravar, som tillslöts, var Stureforsgraven, vilket skedde år -1906.

I övrigt återstår att omtala, att dopfunten, som förut blivit omnämnd, är försedd med en på dess övre åttkantiga del inhuggen inskription: ”Aspergam super vos aquam mundam et mundabimini. MDCL. Ezec. 36.” Översatt betyder det: ”Jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena. 1650. Hes. 36”.

Det likaså förut omtalade altarskåpet från medeltiden förtjänar ytterligare uppmärksamhet. Sedan det konserverats år 1928 framträder det nu med något av sin ursprungliga skönhet. Det är snidat i trä och tredelat. På övre mittpartiet framställes Mariæ kröning. Till vänster därom stå S:ta Birgitta och S:t Johannes och till höger S:t Laurentius och Maria Magdalena. Det undre mittpartiet återgiver Jesu begravning. Till vänster därom synes Erik den helige och S:t Nikolaus samt till höger S:t Sigfrid och S:t Botvid. På flyglarna äro bilder av de tolv apostlarna med deras särskilda attribut.

Slutligen kan bland kyrkans inventarier nämnas kyrkklockorna. Båda klockorna ha funnits till sedan den gamla kyrkans tid. Som tidigare nämnts hade båda gjutits år 1669. En annangångsklocka har också funnits, men sedan den blivit oanvändbar, såldes den år 1835. Storklockan har ovantill inskriptionen: ”Gloria in exelsis Deo et in terra pax, hominibus hona voluntas”. Det betyder: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag”. På mitten läser man givarnas namn och kring nedre randen: ”Laudate Dominum in cymbalis in cymbalis bene sonantibus. Holmiae me fundebat Johan Meyer Anno 1669”, vilket i översättning betyder: ”Lovsjungen Herren med cymbaler, med välljudande cymbaler. I Stockholm göt Johan Meyer mig år 1669”.

Lillklockans inskription lyder: ”Anno 1669, 28 julii Regnante Carolo XI in Wist fusa Haec Campana. I.H.S.P.I.S”. Översatt: ”År 1669 den 28 juli under Carl den XI :s regering är denna klocka gjuten i Wist”. Nedtill lyder inskriptionen: ”En ego Campana numquam denuncio vana; dum trahor audite, voco vos ad gaudia vitae”. Översättning: ”Se, jag är en klocka, som aldrig förkunnar tomhet;. när jag drages, hören, jag kallar eder till livets glädje”. Under sju å åtta sekler har i Vist kristen kultutövning ägt rum. Kyrkan var det självklara centrum, dit man samlades. Det nutida templet vill för vår tids sockenbor vara ett andligt hem. I sin enkla skönhet förmår det att åt den jäktade människan skänka vederkvickelse och samling, ty här bor alltfort ”förvisso Gud och här är en himmelens port”.

Befolkningsutveckling och kyrkohistoria under 900 år
Av Nils Sjöberth

Stångån, detta blå band, som har sitt flöde genom socknen, har genom tidernas gång varit den samfärdsled som förde de första nybyggarna till Wist. Det var inte bara som samfärdsled som vattenvägarna främjade invandring, man var också beroende av det ekonomiska system som naturen gav för sin överlevnad. Fiskrikedomen var stor i våra vattendrag, men även andra jaktbara arter drogs till vattendragen. Upphittade stenverktyg ger oss en fingervisning om hur detta folk hittade sitt näringsfång utefter vattenvägarna.

Bronsåldern är en period som i stort sett gått vår bygd förbi. Inga bosättningar, storhögar eller gravar har kunnat registreras. Ändå måste dessa människor ha lämnat över ett arv, nämligen djurhållning och ett sparsamt jordbruk, till nästa period av människor. För när vi kommer in i nästa tidsskede 500 år f.Kr och framöver vittnar gravfält och boplatser

om en viss samhällsstruktur, koncentrerad till ett bondesamhälle i anslutning till vattenvägarna, nämligen järnåldern (se karta över gravfältens geografiska läge). De första 400 åren av järnåldern fick en drastisk klimatförsämring, vilket tydligen fick en drastisk påverkan i utvecklingen. Den kallas den fyndfattiga perioden i forngravarna. Från början av vår tidräkning år 0, och fram till folkvandringstiden ser det ut som utvecklingen gått normalt. Möjligt är att en viss invandring skett efter de ogynnsamma ”Fimbulvintrarna”. Vid tiden för vår tidräknings början börjar, möjligen med påverkan av andra kulturer, nya gravskick med resta stenar (bautastenar) och domarringar att skönjas.

Under folkvandringstiden 4-500 år e.Kr. kom ett nytt bakslag med kraftig befolkningsminskning under c:a 50 år. Om detta berodde på pest, ofred eller utvandring har ej kunnat kartläggas. Kanske ofred var en anledning, för vid den här tiden började man bygga försvars- eller fornborgar även kallad bygdeborgar. Även i Wist har tre skönjbara ruiner av borgar belägna i 500-talets randbygd.

Det etablerade bondesamhället som fanns före folkvandringstiden utgjordes av enskilt belägna gårdar, med självhushåll som näringskälla. I samband med folkvandringstiden kom ett nytt kulturmönster att växa fram. Man övergav i många fall sina tidigare gårdar och flyttade tillsammans i byar. De största byarna i Wist blev Tägneby, Vreta by, Skogs by, Risnäs by samt Torpa by. Tägneby och Torpa by är i dag helt borta ur kartbilden.

Följden blev att ett nytt kulturmönster växte fram. Förmodligen började sockenbildningen ta form, liksom häradsgränserna fastställdes För att hålla ihop de här samhällscirklarna behövdes en centralmakt. Den centralmakten utgick från Husabygårdarna (Kungsgårdarna). I Wist fanns en sådan Husabygård. Den var belägen där nuvarande ungdomsgården ligger.

Fogden eller hövitsmannen på vår kungsgård var en mäktig man, som inte bara regerade över Hanekinds härad. Under honom låg även Åkerbo, Valkebo och Bankekinds härad. Det här med fogdar på Husabygårdarna fick en gynnsam utveckling för de missionärer som förde ut den nya läran på 1000 talet. nämligen kristendomen

Det som jag nu har framfört är bara en summarisk bild över utvecklingen i Wist. Många detaljer har utelämnats av platsbrist. Men avsikten har varit att ge en liten bakgrund till den kyrkohistoria som är huvudtemat i uppsatsen, för utan människor på rätt plats, ingen kyrka. Där ger kartbilden över forngravarna en entydig bild för rätta platsen för kyrkan.

Grundmaterialet för uppsatsen är dels hämtad från historieforskaren och biskopen Rhyzelius verksam i Linköping, samt den forskning som gjorts av prosten Ingvar Kalm Wist församling samt egen forskning.

Genom sina färder i väst- och österled hade vikingarna fått vetskap och inblick i den nya förkunnelsen. Det var därför inte underligt att omvände vikingar förde med sig missionärer från England till det gamla landet. Skara blev medelpunkten för deras missionsgärning, där man också uppförde landets första domkyrka. Det var också härifrån som missionärerna strålade ut över landet, där Götaland med Västergötland och Östergötland blev den första målgruppen med gott resultat. Det ser man bäst av den mångfald av 1100 tals kyrkor som fortfarande finns, eller som fortfarande har byggelement kvar i dagens kyrkor.

Vilken strategi tillämpades då av missionärerna. Jo, småkungar och fogdar på kungsgårdarna, säte för maktens boning blev den första målgruppen. Det budskap som frambars talade inte bara om de himmelska fröjderna där fanns också ett politiskt inslag. För att nå Guds rike så var man också tvungen att vara den jordiska överheten underdånig. Det här var något som passade kungar och fogdar, att få kristlig befogenhet i sin maktställning. Följden blev att kungar och fogdar raskt gick över och lät döpa sig i den kristna tron. Det här med överhet kom att bli fast förankrat i många hundra år. Man kan se från krigslagarna hur förankrad överhetan var, där soldaterna bland andra böner förestavades följande bön, ”Förläna mig trohet och kärlek till min överhet och bevara mig för synd, skam och last”

På kungsgården bildades en kristen församling, som sedan spred sig som ringar i vattnet ut över kungens- eller fogdens områden. På kungsgårdens marker avsattes så en markbit för uppförandet av en kyrka, ofta då en stavkyrka uppförd i timmer. Så såg det också ut i Wist. Rhyzelius skriver ”att man i Wist uppfört en liten Trädkyrkia innan then mächtade att bygga sin kyrkia af sten”. Marken för kyrkbygget låg på Husabys ägor.

En annan förändring som var knuten till den andliga världen var det nya gravskicket som togs i bruk. Under ASA-tiden så hade varje bosättning eller by sina egna ättehögar i närheten av bopsättningen Nu när den nya religionen kom till, så avsattes mark i anslutning till kyrkan som begravningsplats. För att finansiera uppförandet av den första kyrkan, vad beträffar markavträde och övriga kostnader, så kunde inte den självhushållande allmogen ställa upp. Det blev i stället kungsgårdarna, grundarna för de första församlingarna som fick svara för kostnaderna. Ingvar Kalm skriver ”Dock talar sannolikheten för, att kyrkans plats alltsedan den byggdes här var belägen ungefär här där hon nu ligger”. Allt talar också för detta, om man beaktar det historiska skeendet med missionärernas strategi knutet till kungsgården.

Om vi inte vet så mycket om Wist första kyrka, så får vi en exakt bild av kommande kyrkbyggen genom arkeologernas kartläggning av kyrkorna från 1100 talet och framöver (Se planskiss över kyrkornas utbyggnad längre ner). Genom det låga befolkningsunderlaget på 1100 talet så behövde man inte bygga så stor kyrka. Därför blev det första kyrkorummet inte större en 10,5 m långt och 7,5 m brett. 

Kyrkogården låg i ett sluttande plan i söder ner mot det numera rivna kyrkstallet. Den nuvarande förhöjda och avjämnade kyrkogårdsytan utfördes på 1800 talet.

Om allmogen fortfarande inte hade några ekonomiska möjligheter vid finansieringen av 1100 tals kyrkan, så var de en ovärderlig tillgång i form av arbetskraft. Murarna uppfördes nu och även i kommande utbyggnader av gråsten med kalkbruk som bindemedel.

Under 1300 talet ser det ut som behovet av en större kyrka var påkallat, för då gjordes en förlängning av kyrkan i öster. Under 1400 talet utfördes ytterligare en förlängning i väster, kyrkan fick den längd som den har i dag, fast lika smal som 1100 tals kyrkan. I det utförandet försågs byggnaden med ett smalt torn, liknande kyrktornet på Kaga kyrka.

Från mitten och under senare delen av medeltiden ser det ut som allmogens ekonomiska ställning förbättrats. Detta med tanka på de relativt frikostiga donationerna och testamenten i form av jord som gjordes till kyrkan. Jord som genom köpeavtal eller arrende kunde omsättas i pengar (Ingvar Kalm). Så skriver Kalm,” att Olof i Risnäs 1286 testamenterar en hemmansdel i Risnäs överby samt andel i nedre byns skog.” Vidare skriver han, ” att hustru Elena i Skog testamenterar jord till kyrkbygget omkring 1350 ” Säkert var drotsen Bo Jonsson Grip en flitig bidragsgivare till kyrkbyggandet. En annan händelse ägde rum 1379, då Bo Jonsson gjorde ägarbyte med kyrkan, då kyrkan fick vissa delar av sin jord samlad i en enhet vid Styvinge.

Wist kyrka tillmättes stor betydelse inom domkyrkokretsen. 1434 utfärdar biskop Bruderus ett dekret, ”att alla som på vissa dagar besökte Wist kyrka, skulle meddelas 40 dagars avlat (syndernas förlåtelse). Ett liknande brev utfärdas av biskop Bengt och lyder ”alla som vissa högtider till den heliga Jungfruns ära besöker Wist kyrka erhåller 40 dagars avlat”. Det heliga jungfrun räddades från lågorna 1961 och kan beskådas i vår nya kyrka.

Som kyrkoherde nämns 1286 kanikern Bero i Wist. Han åtföljdes så småningom av andra kaniker, präster i karriären som fått utbildning vid något utländsk universitet. Fram till 1500 talet tillhörde kyrkan påvestolen i Rom, enligt den katolska åskådningen.

Efter Gustav Wasas tillträde på tronen övergick man till den Lutherska läran vilket medförde stora konsekvenser för kyrkan. När Gustav Wasa blev medveten om kyrkornas stora rikedomar genomfördes en reduktion, indragning av kyrkornas överflöd till staten. Ur protokoll från 5 juni 1540 går att läsa vad som försvann från Wist kyrka.

Förgylt 13 m lod 7 lott
Oförgylt 7 m lod
En Crona förgylt 4 m lod 7,5 lott
En kope bonatt 30 stycker
Stroningar 35

Kronan som tillhörde den heliga jungfrun, återköptes senare till Wist för 50 mark danska. Kronan är numera försvunnen.

Redan i den gamla medeltidskyrkan hade herrskapen på Bjärka-Säby, Sturefors och Stavsäter sina gravkryptor ordnade under kyrkgolvet. 1652 skänker änkefriherrinnan på Bjärka Säby, Sofia Stenbock en i marmor huggen predikstol. En annan gåva kom från Anna Stuart på Stavsäter som 1669 förärar ” ett konstvärdigt wällydande skiönt orgawärck”.

Under 1600 talets senare del så började ett påtagligt förfall av kyrkan. Krigen började urholka den allmänna ekonomin, vilket medförde att vid 1700 talets början var tillståndet för kyrkan så dåligt, så man begärde från häradsrätten att få fälla två ekar från kronoägorna för att stödja murarna. Rhyzelius uppger vid den här tiden att ”hon medelst remnande och lutande hotade med nederfallande”.

Genom den segslitna kamp som fördes av kyrkoherde Petrus Enewald så började tanken födas om byggandet av en helt ny och större kyrka. Socknen hade nu vuxit till 973 själar. 1733 togs så beslut att bygga en större kyrka. Allmogen var i vanlig ordning fattig, så därifrån kunde inga medel påräknas. I stället uppvaktades innehavarna av de stora godsen för att lösa finansieringen. Svar inkom där Bjärka Säby skulle svara för 2/5 av kostnaden, likaså Sturefors med 2/5 samt Stavsäter med 1/5.

Ritningarna till det nya kyrkan var uppgjorda av domkapitlet. Men nu var det prestigefrågor som bromsade byggnationen, det skulle ta ytterligare 12 år innan den nya kyrkan kunde tas i bruk. Den första stötestenen var patronsrätten, rätten att tillsätta präst. I vanlig ordning så var det Cederhielm på Bjärka Säby samt grevinnan Piper på Sturefors som inte kunde enas. 1740 fick den frågan sin upplösning då Kungl. Maj:t upplät patronsrätten till de tre gårdarna.

Nästa stora fråga var bänkplaceringarna. Det här fick sin upplösning, då Piper gick bakom ryggen på Cederhielm, och fick 1744 domkapitlets och Kungl Maj:t tillstånd att uppföra en läktare på södra väggen i kyrkan.

Den 13 sept. 1745 kunde den nya kyrkan tas i bruk. Men då ser det ut som domkapitlet tröttnat på herrskapet i Wist, för den kyrkan, fast helt nybyggd, blev aldrig invigd. 27 år senare kunde den nya kyrkan lagts i ruiner. Härom berättas följande: ” År 1772 den 9 aug. som var en söndag, klåckan wid pass 4 eftermiddag, slog Åskan ner i kyrkjotornet härstädes, det hon på ena sidan afklädde spånen på 10 á 12 alnars längd ifrån sielfa järnspiran ner til korpluckorna. Åskeslaget fölgde med bjelken som å vänster sida understödde hjertträdet, ända neder förbi klåckorna igenom läktargången, och bröt sig ut genom stora kyrkjogålfet”.
Dock kan konstateras att ingen brand utbröt, utan skadorna uppstod på den västra delen av kyrkan samt kyrktornet som fick rivas.

Så stod hon där 1700 tals kyrkan, väl underhållen i 216 år, när det hände som inte får hända. Den 21 juni 1961 blev en ödesdag för 1700 tals kyrkan. Brand utbröt under taket. I den starka blåsten så övertändes hela byggnaden på mycket kort tid. Dåvarande kantorn Henning Novik och kyrkogårdsvaktmästaren Gunnar Kleist gjorde en stor insats för att rädda så mycket som möjligt av kyrkans kulturföremål. Men elden fick ett så häftigt förlopp så räddningsarbetet fick snart avbrytas. Räddas kunde dock den från 1400 talet omnämnda madonnan. Orsaken till eldsvådan har ej gått att fastställa.

Så var det dags för sockenborna i Wist att bygga sin sjätte kyrka. Arkitekt Rolf Berg blev vinnare och grundläggare i det ritningsmaterial som låg till grund för den nya kyrkan. På påskdagen 1965 invigdes den nya kyrkan. Som man kan säga var en gammal kyrka i modärnt utförande, eftersom den uppförts på de gamla grundmurarna.

Även om våra kyrkbyggnader bytt skepnad under de ca: 900 år som gått sedan den första kyrkan byggdes. Så skall vi ändå sända en tacksamhetens tanke till fogden på Husaby, kungsgården, som medverkade till att det första templet uppfördes här på denna plats, och som för oss Wistbor har blivit ”fädernas kyrka i Sveriges land” Ett arv som jag hoppas vi kan lämna över till kommande generationer.

Ur Östgöta Correspondenten 1937-08-21

För 100 år sedan firades en kyrkovärdsdag i Vists kyrka under sådana former, att en erinran därom kan ha sitt stora intresse för mången bland vårt kyrkofolk av i dag.
På allmänna sockenstämman den 16 maj 1837 beslöts, att församlingens båda kyrkovärdar, som nu ämnade frånträda sin befattning, skulle tilldelas var sin bibel såsom ett bevis på församlingens tacksamhet och erkänsla för deras mångåriga och redliga arbete i församlingens tjänst. De båda avgående kyrkovärdarna voro Anders Samuelsson i Husby och Anders Svensson i Karsnäs.
Uppsatsen innehåller även en förteckning över kyrkvärdar under åren 1837-1933

För 100 år sedan firades en kyrkovärdsdag i Vists kyrka under sådana former, att en erinran därom kan ha sitt stora intresse för mången bland vårt kyrkofolk av i dag.
På allmänna sockenstämman den 16 maj 1837 beslöts, att församlingens båda kyrkovärdar, som nu ämnade frånträda sin befattning, skulle tilldelas var sin bibel såsom ett bevis på församlingens tacksamhet och erkänsla för deras mångåriga och redliga arbete i församlingens tjänst. De båda avgående kyrkovärdarna voro Anders Samuelsson i Husby och Anders Svensson i Karsnäs. Efter föregången pålysning från predikstolen skulle gåvan offentligt utdelas i kyrkans kor en söndag efter slutad gudstjänst, vilket skedde 13:de söndagen efter Trefaldighet den 20 augusti 1837,
Den ena av dessa biblar finnes ännu i församlingen. Den har följande inskription: ”Till f. d. Kyrkovärden Anders Svensson från Karsnäs är denna Bibel, såsom ett everldeligt äreminne af Wists församling offentligt i dess Kyrkochor öfverlemnad, 13:de Sönd. efter Trinitatis, d. 20 augusti 1837, för mångårig trogen och oförvitlig kyrkovärdetjenst.
Thet är the Gamlas krona, när the mycket förfarit hafva, och theras ära är, att the Gud frukta. Syr. 25 Cap. 8 v.”
Ägaren till denna bibel kommer att nu om söndag överlämna den till församlingens kyrkoarkiv. Där skall den stå bland de övriga gamla ärevördiga böckerna och erinra om trotjänare i vår gamla kära kyrka och om det redliga och oegennyttiga arbetets belöning.
Att kyrkovärdstjänsten aktats högt i församlingen därom vittnar ej blott dessa vackra minnesgåvor utan även protokollen från de sockenstämmor, då man avtackat de gamla och valt nya kyrkovärdar. Så t. ex. heter det i ett protokoll från 1859:
”Nämndemannen och kyrkovärden Jonas Peter Petersson från Skog önskade på förekomne välgrundade skäl att få lemna sin befattning som kyrkovärd. Pastor och församlingen erkände med tacksamhet den afträdandes benägna tjänstvillighet och ådagalagda trohet och redbarhet i uppfyllandet af de till tjänsten hörande pligter, under förklaran, att åtankan deraf skall förvaras i tacksam hågkomst. Därefter vände man sin omtanka till utväljande af en annan kykovärd med både tid, tillfälle och förmåga att ifrågavarande förtroende emottaga, och stannade härvid valet på Hemmansägaren Carl Gustaf Andersson i Skog, och under förutsättning, att den nyvalde träder i de föregåendes värdiga fotspår, helsades han välkommen så av pastor som församling.”

Kyrkovärdskapet har alltid varit ansett såsom ett stort förtroendeuppdrag. Därtill ha valts aktade och välbetrodde män, som i övrigt varit med bland de ledande i församlingen. Nämndeman och häradsdomare är en ofta förekommande titel i samband med kyrkovärd-tjänsten. I åtskilliga fall har befattningen gått från far till son. Så är förhållandet med släkten Jonsson i Skog. Nuvarande häradsdomare Axel Jonsson har varit kyrkovärd i 12 år. Hans far riksdagsmannen Carl Johan Jonsson var kyrkovärd i 10 år, och dennes far, den här ovan omtalade nämndemannen, sedermera häradsdomaren Jonas Peter Petersson, var kyrkovärd under två olika perioder, sammanlagt 14 år.
Följande personer ha varit kyrkovärdar i församlingen under de gångna 100 åren å följande tider:
Nämndeman Peter Jonsson, Norrberga, 1837-1843.
Häradsdomare Anders Olofsson, Skog, 1837-1854.
Nämndeman Erik Gustaf Ljungqvist, Ringsnäs, 1843-1854.
Hemmansägare Gustaf Fredrik Johansson, Ebbetorp, 1854-1866.
Häradsdomare Jonas Peter Petersson, Skog, 1854-1859.
Hemmansägare Carl Gustaf Andersson, Skog, 1860-1866.
Arrendator Adolf Andersson, Vessentorp, 1866-1873.
Häradsdomare Jonas Peter Petersson, Skog, 1866-1873.
Nämndeman Peter Samuelsson, Selgesäter, 1874-1887.
Riksdagsman Carl Johan Jonsson, Skog, 1874-1883.
Häradsdomare Gustaf Fredrik Jonsson, Norrberga, 1888-1894.
Nämndeman Anders Gustaf Andersson, Skog, 1/1 1884-31/12 1884.
Arrendator E. J. Odén, Styvinge 1895-1898.
Hemmansägare Nils Peter Gustafsson, Husby, 1885-1908.
Hemmansägare A. V. L. Anderson, Aspebråten 1899-1911.
Hemmansägare Gustaf Andersson, Skog, 1912-1914.
Arrendator K. F. Claësson, Prästgården. 1909-1916.
Arrendator J. W. Kristoffersson, Risnäs, 1915-1920.
Arrendator Johan Leonard Johansson, Norrberga, 1917-1920.
Nämndeman Albert Ekdahl, Vesentorp, 1921-1928.
Häradsdomare Axel Jonsson, Skog, 1921-1932.
Inspektor Halvar Johansson, Sturefors, 1929-1932.
Befallningsman Carl Kullin, Bjärka-Säby, 1933-
Befallningsman Arvid Johansson, Stavsäter, 1933 –

Som synes av vidstående har mandattiden varit olika. Hemmansägare Nils Peter Gustafsson i Husby har tjänat den längsta tiden, icke mindre än 23 år.
Vid valet av kyrkovärdar har hänsyn tagits till personernas hemvist i förhållande till kyrkan. De flesta ha varit från socknens norra del, där kyrkan är belägen. Exempel finnes dock på, att en kyrkovärd bott längst ner i församlingens södra del under sin tjänstetid. Så var förhållandet med nämndeman Erik Gustaf Ljungqvist, som 1851 flyttade från Ringsnäs till Mörketorp. Att han under sin Mörketorpstid gjort resan den långa vägen många gånger kan man se av hans namnteckning under så gott som alla sockenstämmoprotokollen från den tiden. Församlingens tacksamhet mot de 1854 avgående kyrkovärdarna tog sig uttryck på samma sätt som 1837: De erhöllo var sin ”praktbibel som erkänsla för deras mångåriga och trogna tjänstenit.”
Kyrkovärdtjänsten har alltid varit och är fortfarande oavlönad. Häri ligger en stor styrka. Det är något alldeles särskilt med en sådan tjänst. En kyrkovärd gör sin gärning icke med tanke på gods och guld. Nej, han är glad och tacksam att få tjäna i fädernas kyrka till Guds ära och församlingens fromma.

Att tjäna dig en dag
För mig har mer behag
Än all den fröjd och ära,
Som världen kan beskära.
Det hus jag sällast aktar,
Där man ditt ord betraktar.
O. A.

Förteckningen upprättad av Edvin Karlsson, nattvakt på Sturefors under många år. Edvin bodde på olika ställen men nämns allmänt som Edvin i Stohagen.

Avskrift av anteckningar gjorda av Edvin Karlsson, Stohagen. (Ett bidrag från Marko Rosenqvist har tillkommit 2018)

1. Bero 1286
2. Thyrgillius 1325
3. Lecho 1352
4. Carolus Canuti 1374
5. Magnus Caroli 1396
6. Boterus
7. Laurentius Finvedi 1411
8. Carolus Andreae, berömd prest, författare, har skänkt en kalk till Kyrkan som ännu är i behåll. Dör som munk i Vadstena 5/4 1451
9. Olaus Vastonius, kallas för Kirkioherre, är i tjänst från 1442 till 1453
10. Johannes Danonis.
11. Johannes Sunonis 1513.
12. Nils Caroli, skrives Herr Niels i Wijst. Död 14/9 1556. Han fick till Kung Gustav Vasas fogde Kettil Nilsson utlämna av Kyrkans kärl och inventarier, en kåpebonad,30 st strönningar (?), 35 st reda penningar 50 mark Svenska samt 7½ lod förgyldt silver, dessutom tillföll en ängslott och något guld fogden för hans besvär.
13.  Ericus Petri 1557. Han är död 1572.
14.  Sveno Laurentii, Kyrkoherde 1573, död 1592.
15.  Laurentius Erici kyrkoh.1586 död 1592
16. Henricus Martini blir kyrkoherde här 1593. Han var med och underskrev Uppsala mötes beslut. Han dör 1621. Under hans tid föddes i Tegneby den sedan märkliga och omstridde reduktionsledamoten 16. Olov Tegner den 25/12 1616.
17. Nicolaus Jonae Gredboensis var född i Grebo. Kyrkoherde här 1622, dör 1639. Hans änka blir omgift med efterträdaren. År 1637 bodde här en finngumma som bedrev trolldom, hon blev anklagad för att hon dragit ofärd över en del familjer, så att hustrurna hade dött och de hade vittnat att det var gumman som förgjort dem. Dessutom hade hon läst och stöpt över sjuka och var hållen att vara häxa. När hon ställdes inför Domkapitlets domarebord försvarade hon sig med att hon även gjort mycket godt, fått flera sjuka att bliva friska genom hennes läsning. En av dem lydde så: Vår Herre Jesu Kristimoder gick till Sankt Clarae källa där hon tog vattnet klara och gjöt på din värk och så snart skall din värk som detta vattnet av dej rinner. Gumman dömdes för sin konst att stå i begabbelse i vapenhuset 6 söndagar i rad och att inför församlingen skriftas och om hon återföll till signeri skulle hon på bål brännas.
18. (Detta stycke är ett bidrag från Marko Rosenqvist 2018)
    Mellan 1639 efter Nicolaus Jonae Gredboensis död och fram till den nya kyrkoherden Andreas Magni Mogatheus tar över 1640. Så fanns en pastor i Vist som hette Jonas Nicolai Tunander, Rektor vid Västerviks skola f. i Kalmar okänt år. Död efter 1643 i Västervik. Gift med Ingeborg Persdotter död efter 1635 i Västervik?.
    De hade barnen:
    Nils Jonsson (Jonae) Tunander f.1625-03-16 Västervik, död.1679-02-24 Åbo domkyrkoförsamling, Teologi professor i Åbo, Rektor och Kyrkoherde i Lundo socken, Finland.
    Per Jonsson Skarp född.ca 1630 Västervik, död. Efter 1676 i Bjärnå socken, Finland. Skattefogde åt Carl Gustav Wrangel 1655-1663 i södra Finland. Handelsman och arrendator.
    Om Jonas Nicolai Tunander:
    *Rektor i Västervik 1635-07-03, ”…terades … Jonas Nicolai Rectoris Scholae Westervicerrkis breff her i Capitlet, begärdes in sanferdigt witnesbörd om sin hustrus lefwerne her i staden. Så witnade M. Måns kyrkioherden och Dn. Jonas, Ts? ..ter, som henne ifrån barndomen känna, .. …… hon af fattiga föräldrar född är, hafva thy likwel …”
    (Domkapitlet i Linköpings AIa:2 (1632-1637) sid 110, NAD: SE/VALA/00506)
    *Pastor i Vist sn 1639-1640. Övertog tjänsten efter Kyrkoherde Nicolaus Jonae som dog 1639. Han gifte sig inte med änkan efter honom, utan hon gifte sig med Jonas Nicolai’s efterträdare.
    (Westerwiks stads historia och beskrifning uti trenne delar, Henric Jacob Sivers, Västervik 1758, nyutgåva Västervik 1905, sid.271)
    *Bosatt i Västervik 1640.
    (Domkapitlet i Linköping EIIIa:1 (1554-1650) Bild 3060 (AID: v819739.b3060, NAD: SE/VALA/00506))
    *Begärde av Domkapitlet en medhjälpare uti Västerviks skola 1643-03-25 då han själv var sjuklig.
    (Domkapitlet i Linköpings AIa:4 (1642-1645) sid 80.2)
19. Andreas Magni Mogatheus var född i Mogata, blev Kyrkoherde här 1640 till sin död 3/12 1659. Han var gift 4 gånger, andra gången med företrädarens dotter. Han har till Kyrkan skänkt den tavla som föreställer Jesu döpelse. På tavlan finns hans porträtt och latinsk inskrift.
20. Hakvinius Kylander, bondson från Gammalkil, blev Kyrkoherde 1660 efter att förut varit huspräst på Säby, död 6/4 1669. Från honom kommer prästsläkten Kyllander.
21. Johannes Kylander, bondson från Gammalkil, släkt med företrädaren. Kyrkoherde 1670, död samma år.
22. Mattias Wickman, kyrkoherde 1672, död 1695. Han var preses vid Prestmötet 1684 och har utgivit flera litterära arbeten.
23. Andreas Kylander. Kyrkoherde 1696, död 1725. Var en tid rektor i Eksjö och har från trycket utgivit ” De vaietate morum ” 1688.
24. Petrus Enevald född 23/1 1695. Huspredikant hos Säbyherren Germund Cederhjälm. Kyrkoherde 1726, prost 1760,dör 23/4 1764,är begraven i kyrkan. En ståtlig gravhäll visar platsen. Hans porträtt i Olja hänger i sakristian. Under hans tid byggdes nuvarande kyrkan 1765 efter många tvister mellan de makthavande i socknen, så många gånger fick Enevald stå som mellan två eldar. Vid hans begravning höllos tal som prisade hans förträfflighet, även på vers, en börjar: ”En hedersman uti graven göms, en prydnad för Guds hus och hjorden” och en slutar så här: en hedersman läggs ner i jorden, som lärt och lyst av trones frukt. Han kämpat under Kristi glaven (!) och hjorden varit ljuvlig lukt. Den saknar jag min matta skald, den värde Prosten Enevald. (Beklagar, men jag begriper inte heller vad som menas, det var kanske så att den gode Edvin bara tänkt detta som ett utkast. Helge)
25. Cristian (Krister) Grönvall född 1720. Kyrkoherde här 1764, prost 1782dör 1793.
26. Nils Segerstedt född 1755. Huspredikant hos Greve Nils Adam Bielke på Sturefors 1788.Kyrkoherde här 1793,prost 1806, dör 1808. Hans gravsten är rest mot södra kyrkoväggen. Han var tvenne gånger gift.
27. Anders Gabriel Schelin född i Slaka 1765,efter flera prästtjänster bliver han kyrkoherde här 1809, prost 1822 och dör 2/5 1831. Hans porträtt finns i sakristian och hans gravsten vid södra kyrkoväggen.
28. Per Erik Rudebeck, hans porträtt hänger i sakristian. Han var en stor begåvning och intar en av de främsta platserna inom Vist prästerskap. Han var född i Rystad 1796 och dör 29/12 1862 i Stora Åby dit han kom 1853.
29. Johan Adolf Löfström, född i Åkand 15/6 1795. Han blir Kyrkoherde här 1853 efter att förut ha varit komminister. Han dör 20/11 1863.
30. Adolf Lindstedt, född i S:t Olai Norrköping 5/5 1813. Kyrkoherde här 1865,han dör 1887 och är begraven utanför kyrkans kor. Om honom yttrades: ”Han var en prydlig Prest och predikant”.
31. Carl Adolv Johansson blev Kyrkoherde här 1887, utnämnd och kallad av Greve Ture Bielke på Sturefors. Han tillträdde tjänsten 1889, hade förut varit brukspredikant vid Överums bruk. Han var född i Värna 22/4 1833,där hans fader var Klockare och skollärare. Under hans studietid gick en stark väckelse fram i Östgötabygden och den unge studenten rycktes med. Den följde honom livet ut. Med sin stora andliga begåvning blev han en Prestman som av sin samtid aldrig glömdes. Hans predikobegåvning var enastående. Han var en svuren fiende till allt vad som nämndes partier som söndrade de troende Gudssökarna i olika läger. För honom funnes blott Gud och människans behov av honom, detta gjorde att han, ehuru högt värderad och älskad, fick den allvarlige, högreste Prestmannen som ryckt 10.000 åhörare till eftertanke och en stor skara som vittnar att de genom hans förkunnande kommit till klarhet uti tron. Gå ensam sin väg fram, men givande sin starka tro åt människorna. I 12 verkade han i Vist, så blev han kallad till hovpredikant till Lovö, en tjänst som han tillträdde 1901. Här blev han till 1904 då han blir kallad till Karlskrona, där han stannade till 1909. Då kommer en kallelse till Mjölby ( Biskopen stod för kallelsen) och han bliver kykoherde där 1908 och kvarstår där till 1932 då han avgår som emeritus och dör den 28/8 1940. ”Bort dör din hjord, bort dör dina fränder och själv dör även du. Men ett vet jag som aldrig dör, domen över den som dog.”
32. Den nye Kyrkoherden i Vist blir nu Kyrkoherde Axel Broman som tillträder tjänsten den 30/9 1900, han var född den 12/8 1865 i Arboga. Föräldrarna voro: (Här följer ett kort glapp i texten) Han var en rakryggad personlighet, bergfast i sin övertygelse, energisk och verksam för Kyrka, skola och även för det sociala omdaningsarbete som inföll under hans tid där så mycket gammalt och konservativt ändrade om till bättre skola, nytt modernt ålderdomshem, samling av ungdomen till ungdomsmöten är några bilder från hans tid. Han fick vara med om då människorna och icke deras större eller mindre förmögenheter hade rätt till rösträtt. Och det första världskriget med sin brutalitet som förvandlade den invanda patriarkaliska till ett vilt blodigt kaos. På det andliga området växte frireligiösa sekterna och sammanslutningarna snabbt. Men oberörd predikade Kyrkoherden med kraft sin Kyrkas tro och åskådning. År 1923 går han in i evigheten efter en kort sjukdom. En kort tid förut sände han sin församling en hälsning, vari han uppmanade dem att hålla sig till Kristus och honom korsfäst (?). Broman är begraven på Vist kyrkogård vid sin kollega Lindstedts grav.

Rickard Edfeldt har forskat i sockenstämmoprotokoll, kyrkostämmoprotokoll, kyrkorådsprotokoll och övriga handlingar i Vist kyrkoarkiv.

I mitten av 1980-talet gjorde jag en del forskning kring organister och klockare i Vist församling. Nedanstående framställning är resultatet av dessa forskningar. Huvudsakligen har jag använt mig av sockenstämmoprotokoll, kyrkostämmoprotokoll, kyrkorådsprotokoll och övriga handlingar i Vist kyrkoarkiv. Jag har valt att tidsmässigt avgränsa framställningen till perioden 1669-1988. Det förstnämnda årtalet motiveras av att det var då som församlingen fick sin första orgel ”itt kostwärdigt wällydande, skiönt orgelwärk, om siw hundrade dahlers koppruts wärdij och bekostnadh”, donerat av Anna Stuart till Stafsäter. Det andra årtalet motiveras av att skolkantortjänsten avskaffades detta år och en ny typ av organisttjänst inrättades med krav på högre utbildning från musikhögskola.

Klockareämbetet har gamla anor. Det går säkerligen att genom mantals- och skattelängder följa klockarnas historia i Vist ytterligare bakåt i tiden, men det kommer inte att göras här. Ända fram till 1777 innehade olika personer organist- och klockaretjänsterna. Först sistnämnda år förenades de genom att klockaren Magnus Wissler också blev organist efter Peter Abrahamsson.

Församlingens förste organist, Jonas Ralsson eller Ravaldi som han också kallas, tillträdde sin tjänst 1669. Vid denna tidpunkt var Ragvald Joensson klockare i församlingen. Han hade efterträtt den år 1668 avlidne klockaren Olof, Ragvald Joensson avled emellertid redan 1669 och sedan tycks tjänsten ha varit vakant en tid. På en sockenstämma 1673 åtog sig nämligen församlingens organist Jonas Ralsson Ravaldi att utföra klockringningen tills dess en ny ordinarie klockare blivit utsedd. Sockenstämmoprotokollen tiger om när Jonas Ralsson Ravaldi lämnade organisttjänsten. Det kan antas att han lämnade tjänsten i slutet av 1600-talet.

Klockaretjänsten innehades i slutet av 1600-talet av Per Ralsson. Han avled 1693 och förefaller ha efterträtts av Lars Månsson, född omkring 1663 och verksam som klockare ända fram till sin död 1731. Han efterträddes då av sin svärson Anders Andersson som 1739 blev organist och klockare i S:t Lars församling och i samband med flytten dit tycks ha antagit släktnamnet Qvillén. Anders Andersson efterträddes av Ingevald Johansson, född 1712, och verksam som klockare i församlingen fram till sin död 1774, då han efterträddes av sin endast 12 år gamla son Magnus Wissler.

Organisttjänsten innehades 1702-1705 av Jacob Runnebom. 1705 tillträdde Jöns Nyberg tjänsten. Han pensionerades efter bara ett år och efterträddes av Peter Tyrsson. Det är okänt när Peter Tyrsson lämnade tjänsten, men 1718 innehades den av Johan Törnbom, vilket framgår av en uppgift i församlingens vigsellängd. Törnbom gifte sig nämligen detta år med Beata Svensdotter från Ringsnäs. Johan Törnbom avled 1725 och efterträddes av Johan Christophersson från Trädgårdstorp i Landeryd.

Är 1747 skänkte Anna Maria Lewenhaupt till Säby ett nytt orgelverk till kyrkan. Den nya orgeln var byggd av den kände orgelbyggaren Jonas Wistenius i Linköping, som för övrigt var född i Vist. Året därpå valdes Peter Abrahamsson till ny organist. Han var född 1722 och son till bonden Abraham Persson och dennes hustru Maria Hansdotter i Viskeryd, Vårdsberg. Peter Abrahamsson gifte sig 1763 i Åtvid med Anna Greta Olofsdotter Hielm, änka efter organisten Peter Segerberg. Peter Abrahamsson innehade organisttjänsten fram till sin död 1777, då församlingens klockare Magnus Wissler även blev organist. Magnus Wissler var född i Vist 1762 och var son till den redan nämnde klockaren Ingevald Johansson i dennes äktenskap med Ingeborg Månsdotter. Han innehade organist- och klockaretjänsten fram till sin död 1810, då han efterträddes av sonen Anders Wissler.

Anders Wissler föddes 1789 och bedrev musikstudier i Linköping 1803-1804 och i Norrköping 1804-1807. Han bedrev också kompletterande orgelstudier för domkyrkoorganisten Köhler i Linköping 1807. Anders Wissler erhöll jämte hedrande vitsord om grundlig kännedom i tonkonsten organist- och klockarerättigheter 1810. Samma år efterträdde han fadern som ordinarie organist och klockare i Vist och året därefter gifte han sig med Brita Catharina Höijer, organistdotter från Grebo. Anders Wissler innehade flera förtroendeuppdrag. Han utnämndes bl.a. till hovrättskommissarie i Göta hovrätt 1824. Anders Wissler avled 1855. Då hade sonen Adolf Fredrik Wissler periodvis fungerat som vice klockare i församlingen. Fyra generationer av släkten Wissler kom alltså att tjänstgöra som klockare i Vist.

I och med att den obligatoriska folkskolan infördes fr.o.m. 1842 kom på flera håll organist- och klockare­tjänsterna att kombineras med de nya folkskollärartjänsterna. Detta skedde för Vists församlings del år 1856, då Johan Axel Hanzon tillträdde nämnda befattningar.

Johan Axel Hanzon föddes på Bräntorp i Horn 1828 som son till hemmansägaren Hans Persson och dennes hustru Regina Axelsdotter (av släkten Höijer). Han var gift med Ulrika Vilhelmina Kindblom. Johan Axel Hanzon avlade folkskollärarexamen i Linköping 1846 och var sedan folkskollärare i Grebo 1850-1855. Han avlade organistexamen i Linköping 1854 och tjänstgjorde därefter som organist, klockare och folkskollärare i Vist. 1883 lämnade han lärartjänsten och efterträddes av dottern Märta. Organist- och klockaretjänsten innehade han ända fram till sin död 1896, då dottern Märta Hanzon även tog över dessa befattningar.

Märta Hanzon var född 1858 i Vist. Hon avlade folkskollärarinneexamen i Kalmar 1878 och organistexamen i Visby 1879. Det var i praktiken hon som upprätthöll såväl lärartjänsten som organisttjänsten redan under faderns livstid. Officiellt erhöll hon dock inte tjänsten förrän 1898 genom kunglig dispens (det var vid denna tid inte tillåtet för kvinnor att bli klockare). Märta Hanzon innehade tjänsten fram till sin pensionering 1919, då hon bosatte sig i villa Bo, Sturefors. Hon avled 1936.

1919-1920 tjänstgjorde John Jacobsson som skolkantor i Vist. Han flyttade sedan till Kvillinge och efterträddes 1921 av Arvid Tegni.

Arvid Tegni var född 1878 i Älvestad och son till hemmansägaren och kyrkvärden Johan Peter Andersson och dennes hustru Anna Mathilda Eriksdotter. Tegni avlade folkskollärarexamen i Linköping 1900 och organistexamen i Västerås 1901. Innan han kom till Vist hade han innehaft skolkantorstjänster i Bo (Närke) och Hycklinge. Han lämnade tjänsten i Vist 1932. Arvid Tegni flyttade därefter till Älvestad, där han avled 1962.

1933 tillträdde Henning Johansson, senare Novik, tjänsten som skolkantor i Vist. Novik föddes 1896 på Nostorp i Adelöv som son till hemmansägaren Johan Andersson och dennes maka. Han avlade organistexamen i Linköping 1911 och folkskollärarexamen 1916. Han var skolkantor i Barkeryd 1916-32. Henning Novik gjorde sig känd som en aktiv kommunalman med flera förtroendeuppdrag. Han grundade också 1933 Vist kyrkokör. Efter sin pensionering 1961 fortsatte han sitt kyrkliga engagemang och var bl.a. kyrkvärd. Henning Novik avled 1978.

Den siste innehavaren av skolkantorstjänsten i Vist kom att bli Arne Törnered. Törnered, som föddes i Kalmar 1923, avlade studentexamen 1943, organist- och kantorsexamen samma år samt folkskollärarexamen 1945. Han var verksam som lärare fram till 1983 och organist och kantor fram till 1988.

Av Rickard Edfeldt

Bilaga till Ingvar Kalms ”Om Vists kyrka”.

”På ömse sidor om gången har i hvarje Bänk förr varit indelt med 2 ¾ hemman samt efter Hemmanstalens slut 12 Torpare i hvarje Bänk, men nu efter nya indelningen har till hvarje Bänk blifvit anslagne 3 hemman, och derefter 14 Torpare i hvarje Bänk”.

På stora Gången:

1. Herrgårdarnas Inspectorer och Bokhållare

Bruks Inspectoren och Bokhållaren vid Cedersberg.

Boställs Innehafvaren vid Styfvinge med deras fruar och barn äfvensom andra vid Herrgårdarna bättre personer boende.

2. Herrgårdarnas fogdar eller Rättare, Trädgårdsmästarne Smeder och mjölnare eller andra der boende Handtverkare
3. Herrgårdarnas Tjenstefolk Gifta och Ogifta, samt statfolk som der äro boende
4. Bruksfolket vid Cedersberg, eller andra der boende personer, Hemmansåboar

5. Comminister Bostället, Markustorp, Torpa Norrgård, Dahlshult, Mårdstorp

6. Wreta by, Skogs Norrgård, Wessentorp Lillgård, Karsnäs, Dahla

7. Stora Ringetorp, Skogs Rusthåll, Torpa Nybordet, Stora Fallemo, Skogs Södergård, Cathrineberg

8. Skälstorp Norrberga Westergård, Ibidem Östergård, Svartsätter men icke fattighuset

9. Wists Pastors Boställe, Wessentorps Storgård, Gräshorva, Ringsnäs, Tacketorp

10. Hofvetorpe folk, Socken Byggningen, Styfvinge, Selgesätter, Gunnarsbo, Norrberga mellangård

11. Skogs skattegård, Gasarp, Kringstorp, Risnäs öfverby, Lilla Ringetorp

12. Joelstorp, Risnäs Nedergård, Banketorp, Björksätter, Gattorp, Klint, Ebbetorp

13. Åndebäck, Bostorp, Torpa mellangård, Tocketorp, Risnäs Stengård, Ibidem Spånggård

14. Hollingstorp, Torpa Södergård, Seltorp, Husby

15. Norrberga Lillgård, Labbenäs, Grimsmålen, Winstorp, Mörketorp, Risnäs Storgård

Torpare: 

16. Skorpa, Säby bro, Qvarntorp, Bestorp, Christinelund

17. Ingetorp, Sturefors Bäck, Aspebråten, Åkroken, Bankesved, Torpet Ringetorp, Stora Långenäs, Lilla Långenäs, Hultet, Flånstorp, Storängen, Hagen på Sturefors gods, Lilla Fallemo

18. Högmo, Landamäre, Stohagen, Sundet, Skrinhult, Skogsstugan, Snörom, Sand, Örebro, Kärr, Hagen stora på Säby gods, Solberga, Skyttorpet, Stafsätters qvarn

19. Humpen, Donehall, Säby Bäck, Källsäter, Fihlbacken, Fiskevik, Börsebo, Damin, Hässlekulla, Hybeln på Sturefors gods, Mumsmålen, Brommetorp stora, Tholemålen, Kohagen

20. Jubäck, Lillsäter, Hästemo, Löfudden, Westerås, Löfsveden, Spjut, Pinnerum, Korsbäcken, Sjöändan westra, Kalfsveden, Pirum, Hjortkälla, Murtorpet.

21. Nysätter, Hökhult, Nysätters slätt, Hagen Lilla på Säby gods, Korset, Sveden, Grönsved, Braberg, Björkholmen, Nytorpet, Stensätter, Nybygget, Kottsätter, Bomanstorp

22. Hybbeln på Säby gods, Måshult, Smedstorp, Dunnerhult, Sjöändan östra, Ekenstorpet, Thorstorp, Sadelmakarehemmet, Lundstorpet, Paradis, Fredricsdahl, Lostugan, Grindstugan vid Ringsnäs, Påland.

23. Solbacken, Grönlund, Sjögsätter, Ottingen, Björklund, Hagsätter, Bäckfall, Rudan, Grindstugan vid Torpa, Nydahl, Hagnäs, Sjöberget, Sveden vid Markustorp, Källtorpet.

24. Kyrkovaktaren, Eklund vid Markustorp, Brommetorp Lilla Kammarbo, Rosendahl vid Kringstorp, Penemünde, Källsätters fattighus, Svartsätters fattighus.

På läktaren: 

1. Fribänk för Herrgårdarnas Inspektorer och Bokhållare
2. Smedstugan på Wreta ägor, Löten vid Tocketorp, Källstugan på Wreta ägor, Bergdalen

3. Norrsätter, Nyhagen, Dahlkullen, Ulricsdahl, Risberga,

4/5. Församlingens Grenadierer

6. Fiskarestugan, Sjöstugan, Gatan vid Säby, Eklund vid Säby, Gatstugan vid Säby, Löten vid Torpa, Smedstugan vid Torpa, Gatan vid Göttorp.

7. Håkanstorp, Sörängen, Stafslund, Sandstorp, Aspelund, Eklund vid Skog, Gärdet vid Skog.

8. Carlsberg, Enbacken, Brahus, Hagen vid Skog, Hagstugan vid Skog, Skogstorp, Isacsberg, Kämpstugan.

Utdrag ur Vist Församlings Sockenprotokoll

Upptecknare: Tore Omert, Hans Hansson (text i fetstil).
Kompletterade med källhänvisningar till ArkivDigital.
Samma källor finns också tillgängliga på Riksarkivets webplats.

Hela artikeln om Sockenstämmans protokoll från Wist socken har tagits fram av Tore Omert och har tidigare publicerats i ett kort utdrag i Wist Hembygdsförenings Jubileumsskrift 1996.

• 1664 Fastställdes att den som spottar ned från läktaren på dem som därunder stå, böter 1 kanna vin. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 17 / sid 23
• 1676 Överlämnades av Jöns Öfwesson kyrkans nya bok i vilken skall inskrivas kyrkans inkomster och utgifter och för sitt besvär härmed lovades honom 3 daler kopparmynt. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 41 / sid 71
• 1678 Är av den Högvälborna Fröken Catharina Oxenstierna Turesdotter till Stureforssa etc. förnämligast Guds Heliga Namn till lov och ära samt dess Hus och Tempels Prydnad och Hedran, skänkt och förärat Wist kyrka en vacker Oblatask av Silver med drivet arbete. Gud Allsmäktig, som alla goda gärningar emot sitt Tempel bevista, med rik belöning vedergäller, give och föräre Hennes Högvälborenhet allt vad dess hjärta önskar och åstundar till timlig och evig välfärd, och Henne från all olycka bevara. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 44 / sid 77
• 1689 Omnämnes Bengt Månsson i Gattorp som en av kyrkans ”beskedlige SexMän”. Vid samma tillfälle valdes Bengt i Styfvinge till sexman (Sexman, benämning för de ” ärlige, oberyktade , gamle, förståndige män”, som under 1600-talet började väljas av sockenstämman för att övervaka kyrkobyggnadens och prästgårdens underhåll, samt med hjälp av rotemästare svara för ordning och tukt i församlingen. Sexmansämbetet upphörde 1862). Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 62 / sid 113
• 1700 Anträffas någon som röker tobak i sockenstugan på större helgdagar, till andras obehag, skall han böta 1 stop vin till kyrkan. Beslutades att om någon vågar försumma det som getts i testamente till kyrkan efter avliden, enligt beslut från år 1696, så skall den döde ej begravas förrän vederbörande har fullgjort sin skyldighet. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 96 / sid 181
• 1701 Blev beslutat, att om någon vågar sig att försumma det som en gång är beviljat i testamente till kyrkan efter de döda, enligt beslut från 1696, så skall den döde ej begravas förrän vederbörande fullgjort sin skyldighet. Till julhögtiden lovade Jon i Göttorp och Bengt Månsson i Gattorp att bekosta ljusen i kyrkans ljuskronor. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 96 / sid 181
• 1710 Kunde ingen sockenstämma hållas i Vist för ”then grufveliga pest som denna tijden så väl som i begynnelse af följande Åhret gick mechta hårt på thenne församling. Thet Gud hädanefter afwände.” Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 105 / sid 199
• 1713 Beslutades att den som brukar kyska pigors titel vid lysningen och därefter visar sig ha haft ”otidigt sänglag” skall böta till kyrkan för kronobrott enligt kyrkolagen, antingen hon använder kyrkans brudkrona eller ej. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 108 / sid 205
• 1715 Till julhögtiden klädes ljuskronorna med ljus av Per i Banketorp och Nils Jonsson i Gasarp. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 111 / sid 211′
• 1720 Skall en stock beställas och placeras vid kyrkoporten till de vanartigas straff. Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 116 / sid 221
• 1724 Med rotemästarna skedde den förändringen, att Nils Jonsson i Torpa Norrgård lämnade denna syssla och Nils Jonsson i Nybole trädde till. (Rotemästarnas syssla var att biträda sexmännen, 14 dagar före Mikaelimässan klockaren namnen på de i hans rote inflyttade personerna, så att dessa riktigt kom att införas i kommunionlängden). Vist (E) C:2 (1661-1727) Bild 119 / sid 226
• 1727 Nils Jonsson i Gasarp blev vald till rotemästare för Torparoten. 1728. Nils Bengtsson i Gattorp och Sven Johansson i Risnäs Stengård blev valda till kyrkvärdar. De lovade även att bekosta ljusen i ljuskronorna och på predikstolen till kommande julotta. Om någon av ungdomen går till Herrens nattvard utan tillstånd av pastor och föregången examen, skall den till straff sitta 2 söndagar i stocken. Anders i Risnäs uppträdde kraftigt berusad på sockenstämman och störde förhandlingarna. Sockenstämman bestämde att han skall böta en kanna vin till kyrkan. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 314 / sid 615
• 1729 Nils Jonsson i Gasarp och Nils Joensson i Nybole lämnade sina ämbeten som rotemästare för Torpa-roten och Måns Nilsson i Åndebäck trädde till. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 315 / sid 617
• 1733 Då Vist kyrka, jämte det hon behöver en ansenlig reparation av tak och väggar, är dessutom till utrymmet så liten, att av de 975 människor som finnes i församlingen, ej flera än 360 kunna beredas plats, vilket orsakar, att uppå bönedagar och högtidsdagar då folket i stort antal komma till kyrkan, en ganska stor del måste vistas utanför. Då de som sålunda ej få plats i kyrkan, utan vistas på kyrkogården, varvid de ej kunna följa gudstjänsten, utan hänge sig mera åt som synd är än visa gudsfruktan, så har man sedan flera år tillbaka, hos församlingens Nådiga Herrskaper underdånigt och ödmjukt anhållit om att de måtte bidraga med penningar till kyrkans utökning, då kyrkans medel endast uppgår till 500 Daler Kopparmynt och församlingsborna så gott som alla äro fattiga. I gengäld för en sådan tjänst skulle Herrskaperna på Säby, Sturefors och Stavsätter äga självbestämmanderätt vid tillsättandet av präster i socknen allt framgent.
  Påmindes om att gossen Per Henriksson från Kärr skulle flitigt lära sig läsa i bok, så skulle han till nästkommande påsk få gå till Herrens heliga nattvard.
  Flickan Magdalena, som vistas hos Gustaf i Skog, måste flytta ut ur församlingen och till sina föräldrar, då hon varken visar flit i att läsa i bok eller att föra ett ordentligt leverne.
  Anders i Spånggården (Samme man som uppträdde berusad på sockenstämman 1728) förmanades allvarligt att kristligt uppfostra sina barn, då hans två äldsta nu är omkring 20 år gamla och varken kunna läsa i bok eller kunna sin kristendom.
  Måns Andersson i Grimsmålen framträdde och begärde bevis ur kyrkboken om sin ålder samt vittnesbörd om sin hustrus svaghet och oförmögenhet att sköta hemmet, vilket allt beviljades honom.
  Förärade Välborne Herr Lagman Daniel Sparrschöld och Hennes Grevliga nåd Hedwig Sophia Spens på Stafsäter ett nytt timglas till Wist kyrkas predikstol, då det gamla är mycket felaktigt både i ¼-delarna (15 min) som vid visande av timmar( Mycket väsen för lite ull sa gumman när hon klippte grisen, HF anmärkning).
  Underskrivet av: Sven Jonsson i Risnäs, Nils Jonsson i Torpa, Nils Bengtsson i Gattorp. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 318-319 / sid 623-625

• 1737 Förmanades församlingen att flitigt tillhålla sin barn att tidigt lära läsa i bok, innan de blir så stora, att de i hushållssysslor kunna brukas, då läsningen eftersätts. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 324 / sid 635
• 1738 Påmindes fästehjon, att ej flytta tillsammans före vigseln. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 325 / sid 637
• 1743 Ingen anmäler sin hustru till kyrkogång förrän hon efter barnsbörd varit hemma i minst 3 veckor. Äkta hustrur tages i kyrkan sålunda:
  Hustrun som skall kyrktagas faller på knä och prästen läser följande bön: Allsmäktige evige Gud, som gav den välsignelse över människan när du henne skapat hade, att hon skulle föröka sig och uppfylla jorden! Vi tacka dig för den barmhärtighet, som du mot denna din tjänarinna har bevisat. Hör, milde Fader, hennes bön och vare dig behaglig den tacksägelse, som hon med vördnad frambär inför dig, då hon med hälsa och styrkta krafter, åter kan uppträda i din helgedom! Föröka än vidare över henne och hennes hus den välsignelse, vilken du lovat dem som dig frukta. Helga hennes hjärta att bära till dig rika frukter av tro, hopp och förtröstan och giv att hon med glädje må uppfylla sina ömma förbindelser och njuta din salighet genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
  Därefter stiger hustrun upp och prästen tar henne i handen och säger: Herren ledsage dig i sin sanning och fruktan, nu och till evig tid. Amen.
  När en mor som kvävt sitt barn skall intagas sker detta med denna bön: ”Allsmäktige Gud, himmelske fader. Se med mildhet till denna bedrövade kvinna, som tryckes av den stora sorg, att hon genom våda och ovarsamhet kvävt sitt barn, Torka hennes tårar, omfatta henne med nåd och ge henne kraft, att med förtröstansfullt hjärta nalkas dig samt att tjäna dig i helighet och rättfärdighet i alla sina livsdagar, genom Jesus Kristus vår Herre.”
  När andra kvinnor skulle kyrktagas, som före vigseln fött barn under äktenskapslöfte sker detta med denna bön:
  ”Allsmäktige evige Gud, som har instiftat äktenskapet att det må hållas med tukt och ärlighet bland människorna. Se med mildhet till denna kvinna som överträtt din ordning och som brutit dina stadgar lättvindigt. Förlåt henne denna synd och ge henne nåd att härefter, enligt dina heliga bud, föra ett kyskt och kristligt liv, genom din son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Herren må ledsaga dig i sin sanning och fruktan, nu och i evig tid Amen. Gå, och synda inte härefter.”
  Den gifta kyrkogångskvinnan kyrktogs på gången eller vid altaret medan den ogifta modern fick böja knä nere vid kyrkdörren. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 327-328 / sid 641-643
• 1744 Anmäldes att en hel hop gossar, till antalet 11 stycken, jämte 3 äldre, som Kristi Himmelsfärdsdag varit vid Säby bro och metat under gudstjänsttiden. Efter en sträng och allvarlig förmaning, fingo gossarna förlåtelse för detta, men de 3 äldres brott skulle anmälas vid civil domstol. Dessutom beslöts, att om någon gosse understår sig, att under gudstjänsten gå åstad och meta, så skall han utan förskoning en söndag sitta i stocken. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 328 / sid 643
• 1749 Måns Nilsson i Åndebäck avgick som sexman och i hans ställe valdes Petter Svensson i Risnäs Stengård.
  Sedan två drängar ringt stora kyrkklockan över axeln och därför suttit i stocken som straff, visas klockaren som angivit dem stor vedervilja, då han vid gudstjänstens början anmodar församlingen att gå upp i tornet och ringa. Därför förbehåller sig pastor, att ingen må lägga honom till last, om han börjar gudstjänsten utan sammanringning, när rätta tiden är inne och församlingen ej hörsammat kallelsen att ringa samman. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 332 / sid 651
• 1752 Då misstanke framkommit, att någon rökt tobak uppe i tornet under ringningen, förbjöds sådan vanart på det bestämdaste. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 333 / sid 653
• 1755 Påmindes föräldrarna att noga anteckna sin barns namn när de skall döpas, detta sedan ett barn från torpet Östra Sjöänden, som föddes den 31 aug.1755, i dopet kallades Anna Lena, men visade sig kallas Brita Cajsa när föräldrarna avled. Föra att undvika alla misstag, som lätt kan ske av den kvinna som bär barnet till dopet, beslutades att barnet härefter inte bör få mera än ett namn.
  Eftersom dopet skedde endast några få dagar efter födseln, var inte modern med själv vid denna akt, dels på grund av sin svaghet och kanske främst av det skälet att hon enligt kyrkolagen betraktades som oren före kyrkotagningen, cirka 5 veckor efter barnets födelse. Barnet fördes därför till dopet av en annan särskilt utsedd kvinna, barnets gudmor, vilka egenskaper man önskade att den nyfödda skulle få ärva. När barnets moder i hemmet överlämnade barnet till gudmodern, viskade hon de namn som hon önskade att barnet skulle få vid dopet. Var sedan vägen till kyrkan lång och besvärlig, (Som i fallet Östra Sjöänden under Markustorp) gudmodern lite glömsk kunde det förekomma att hon uppgav fel namn till prästen, vilka sedan antecknades i kyrkoboken.
  Anders i Husby avsade sig att utföra det uppdrag han fått vid sista sockenstämman. Han skulle hålla vägarna vid Humpen farbara vintertid. Han hade skottat 40 famnar men inte fått betalt för mer än 4 famnar. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 334-335 / sid 655-657
• 1756 Efterfrågades, om någonstans i församlingen omtalades annat, än det som är ärligt och kristeligt. Då namngavs änkan i Winstorp för sin ”otidiga mun” emot sina grannar, varför hon skulle ställas under rannsakning. Då en del av församlingsborna ha den fula oseden, att de, ehuru de äro framme vid kyrkan när sammanringningen sker, likväl stanna på kyrkogården och hålla sitt ”sladder” tills syndabekännelsen med mera är i kyrkan förrättad. Till att förekomma sådant beslöts, att den, som sig så beter, skall strax efter slutad gudstjänst, föras in i sakristian och dömas till samma böter som för försummat katekesförhör. Samma böter skola även de erlägga, som bo nära kyrkan, men göra en förargelig vana därav, att de alltid komma försent till gudstjänsten. Till uppsyningsmän häröver tillsattes Olof och Petter i Norrberga. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 335 / sid 657
• 1757 Anmäldes och överbevisades Eric i Grimsmålen, att han 2 söndagar å rad under själva gudstjänsten kört med flyttlass ifrån Skorpa till Grimsmålen. Pastor ville remittera målet till domstol, men sockenmännen anhöllo. att Eric i Grimsmålen skulle giva 3 daler till kyrkan och 3 daler till de fattiga i böter. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 336 / sid 659
• 1761 Undersöktes om den otidighet som Jonas Nilsson i Skrinhult gjorde sistlidna bönedagen i Kyrkan och uppdagades att den ej skett på grund av fylleri utan av en hastigt påkommen oförmodad svaghet. (Jonas Nilsson hade ”släppa sitt väder” i kyrkan, för vilken osed han tilltalades) Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 339 / sid 665
• 1764 De rop, det skrikande och jämrande som en del änkor brukar vid sina mäns, barns och anhörigas begravning såväl på kyrkogården som i kyrkan, bör såsom oanständigt läggas bort. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 341 / sid 669
• 1771 Påmindes om unga drängen i Hässlekullen, som inte vill lära sig läsa, och förelägges honom ytterligare prövotid till Mikaeli. Om han inte 8 gånger före denna dag gått till prästen och läst, skall han Mikaelidagen utan dröjsmål för sådan vanartighet sitta i stocken. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 353 / sid 693
• 1776 I det lediga rummet efter blinda pigan Cajsa i fattigstugan, utsåg inspektor Brandt, på Hans Exellens vägnar, drängen vansinnige Nils Andersson i Bostorp, dock med det villkoret att han inte får bo i fattigstugan, utan skötas av sina anhöriga i hemmet till hans död. (Han erhöll alltså endast de naturaförmåner, som tillföll de intagna i fattigstugan.) Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 360 / sid 707
• 1781 Den 11 februari såldes den gamla kyrkans tornspira på auktion efter avslutad gudstjänst och inropades av Inspektor Södergren på Säby som gav det högsta budet, 5 daler och 12 öre kopparmynt per lispund. Själva järnet i spiran uppgick till 15 lispund och 17 marker vilket blir 85 daler kopparmynt. Kyrktuppen och globen, som är av koppar, förvaras i sakristian för kyrkans eget behov vid den tilltänkta nya tornbyggnaden. I globen förvarades 10 mynt som inlades i kyrkokassan. Det skrivna papperet som var förvarat i en borrad träholk och låg i globen visade årtal när tornspiran sattes upp och vilken kung som regerade m.m. var knappast läsbart på grund av sitt dåliga skick, och skulle troligen ej kunna läsas i framtiden. Kyrkoherden anhöll hos församlingen, att enligt löfte, få en gravplats anvisad åt sig, sin kära hustru och tidigare döda barn. Plats blev anvisad åt honom framför kordörren i kyrkan, där han så snart han önskar får tillreda sitt lägerställe. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 366 / sid 719
• 1781 Den usla belägenhet, som trycker Petters änka i Långenäs med sina 6 små barn och Petters änka i Wässentorp med 4 små barn voro i församlingen föremål för ömmaste medlidande, men sockenstämmans tillgångar var uttömda. Deras önskan var därför, att säd måtte tilldelas de behövande av sockenmagasinet, om Höga Herrskaperna i socknen lämnade sitt bifall till detta. Pastor lovade, att ödmjukt föredraga detta ärende hos dem. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 366 / sid 719
• 1782 Några barn voro i socknen, som allmänt ansågos mycket vårdslösa med sin kristendom, och beslöt församlingen att tillhålla deras föräldrar, att de skulle låta barnen gå till prästerna för undervisning, såvida de ej vilja se dem sittande i stocken. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 367 / sid 721
• 1784 De fattigas antal uppräknades och befanns inom Wist socken finnas 31 fattiga gamla personer samt 46 barn. Av dessa kan en del arbeta något och de andra så småningom kunna vänjas vid arbete. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 369 / sid 725
• 1792 Enligt sockenstämmoprotokollet av den 13 sistlidne Maj träffades nu överenskommelser med Ånar Håkansson i Hagen, att han emot 10 riksdalers betalning av kyrkans medel, skulle företaga och försvarligen fullborda den i högsta grad nödvändiga tjärningen och rödfärgningen av kyrkotornet, taket, bodarna etc. Nödvändiga dagsverken beviljades honom av församlingen men hantlangare skulle han själv anställa och betala. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 380 / sid 747
• 1793 Comminister Cnattingius omtalade, att 2 utfattiga gossar, voro av honom kända, vars kristendomsundervisning blivit mycket försummad. Den ene var avlidne soldaten Tengmarks son som bor i Wreta by och den andre en tiggar-gosse i Skrinhult på Prostgårdens ägor. Comminister Cnattingius föreslog, att medel skulle lämnas av Magasinsfonden för att påkosta dessa gossar undervisning. Välborne Herr Leutnanten Sandbergh föreslog då, att man skulle tala med muraremästare Eklund på Sturefors gods, som ägde en synnerligen och berömlig skicklighet i att lära barn läsa och efterhöra vad han ville begära för sitt besvär. Herr Inspectoren Södergren skulle taga reda på om några okunniga även funnos på Säby gods så även de, på Magasinsfondens bekostnad, kunde få undervisning i det som bidroge till deras eviga väl och vilken på grund av bristande egna medel annars bleve uraktlåten. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 381 / sid 749
• 1793 Orgeltramparen Nils Månsson i Skrinhult anmälde till församlingens ömma omprövande huruvida hans lön, såsom ganska liten i förhållande till allt besvär, kunde bliva ökad. Denna begäran ansåg församlingens ledamöter skälig och beviljade honom hädanefter 2 riksdaler om året av kyrkan i lön, utom den redan beviljade kollekten. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 384 / sid 755
• 1793 Meddelades till församlingens behjärtade omtanke, änkan hustru Lisken i Fattigstugan, som under flera år gått de ständige Fattighjonen tillhanda, och dessutom under sin synnerliga vård haft fattiga flickan Lena, som själv icke kan vårda sig, att änkan Lisken själv får inskrivas och upptagas bland de ständige fattighjonen, vilket enhälligt beviljades. (Fattigstugans medel var avsedda endast för ett visst antal fattiga, som var där intagna. Stundom beviljades dock flera fattiga att få husrum där, men erhöll icke så kallad fattigdel i form av mat och kläder, utan fick genom tiggeri söka sig utkomst för dagen. Till denna senare kategori hade änkan Lisken före denna sockenstämma räknats.) Vidare meddelades de tryckande omständigheter, som gamla änkan Maria Larsdotter i Skrinhult var stadd uti, dels som fattig, dels som gammal, skröplig och svagsynt, samt således oförmögen, att under svårare årstid genom tiggande inom församlingen kunna uppehålla sitt liv. Beslöts därför, att hon, till dess rum bliver för henne i fattigstugan, erhåller ett lispund mjöl i månaden, i likhet med de övriga fattighjonen. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 384 / sid 755
• 1793 Änkan Sara i Bomtorpet vid Norrberga, som förut äger fattigdel, får tills vidare intagas på fattigstugan, då hon i den stugan hon bebor är nära att förgås på grund av dess bristfällighet. Anmälde pastor till församlingens ledamöters ömmaste behjärtande prövning den i protocollet för den 5 Maij 1793 nämnde fader- och moderlöse soldaten Tengmarks son, Johannes, huru och på vad sätt, denne till kristelig vård och uppfostran kunde bliva hjälpt, och ehuru församlingens ledamöter för närvarande inte visste något annat förslag, än genom Leutnanten Välborne Herr Ulrich Sandbergh, som själv var närvarande, detta åtog sig efterfråga, om denne Johannes kunde erhålla något arbete vid Åtvidabergs Bruk. Sedan svar inkommit att arbete icke kunde beredas honom där före nästa vår på grund av hans minderårighet, blev församlingen ytterligare inkallad följande söndag för att diskutera detta ärende och blev då murarmästaren vid Sturefors Petter Eklund anmodad, att emot lön av en tunna säd och ett litet understöd ur fattigkassan, taga vård om Johannes samt lära honom att läsa.
  Torparen Petter i torpet Gatan, som hittills för de fattigas räkning gjort likkistor emot 24 skilling stycket, önskade och begärde, i avseende till brädernas fördyring, en ökning av priset, vilket beviljades honom till 32 skilling för varje likkista hädanefter, Föreställdes sockenmännen nödvändigheten av, att vid gravöppningar åt fattighjon, någon viss person bleve antagen, som vid alla tillfällen och utan avseende på årstid, åtoge dig detta, emot ett visst arvode ur fattigkassan, vilket beviljades och blev nu torparen Nils Månsson i Skrinhult föreslagen därtill. Själv närvarande å sockenstämman åtog han sig detta emot en lön av 8 skilling för varje gravöppning sommar som vinter. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 385 / sid 757
• 1794 Den av muraren vid Sturefors Petter Eklund, sedan sista sockenstämman vårdade och till uppfostran ledde, fattige avlidne soldaten Tengmarks son, emottogs nu av sockenmannen Anders Larsson i Gasorp och lovade Herr Leutnant Sandbergh, Att Anders Larsson skulle i 4 år få ½ tunna säd årligen av Höga Herrskapet på Sturefors för den fattige gossens vård och uppsikt.
  Då kyrkväktarens omkringgående med käppen i kyrkan för att väcka de sovande, var i flera församlingar bortlagt, så beslöts att detta även här skulle upphöra, dock kommer kyrkväktarens lön ej att minska på grund av detta. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 386 / sid 759
• 1796 Då en del av allmogen företagit sig,att ringa i kyrkklockan efter sina döda i en hel timmas tid och därutöver, beslöts att sådan ringning aldrig får sträcka sig över ½ timmas tid, men väl kortare tid och kommer klockaren att ha uppsikt över detta, och den som ej hörsammar hans tillsägelse om ringningens upphörande, gör sig skyldig till 1 riksdalers böter till kyrkan. Ävenledes såsom liken böra vara framme vid kyrkporten före sammanringningen.
  Då sockenmännen nästan enhälligt klaga över, att en del. i synnerhet torpare och inhysehjon inte sätta sig i dem tilldelade bänkar i kyrkan utan tränga sig in uti andras beslöts, att den, som detta gör, böte 1 kanna vin eller sitter en söndag i stocken. Bänkindelningen från år 1745 skall till rättelse uppläsas för församlingen från predikstolen. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 393 / sid 773
• 1804 Då skomakaredrängen Jan Swensson i Kolsätter blivit botad från sin fallandesjuka (epilepsi) av Petter Samuelsson i Stohagen (denne senare var så kallad ”häst-doktor”), men äger ej det minsta att betala läkarlönen med, så beslöts, att denna uppgående till 10 à 12 riksdaler riksgäld, skulle betalas ur magasinsfonden. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 402 / sid 791
• 1807 Utnämnde Översten Högwälborne Herr Baron Cederhielm på Säby Sätesgård, avskedade Livgrenadjären (=soldaten) Jonas Norrbom, som under 30 år tjänat kronan, att vara kyrkoväktare i avlidne Måns Larssons ställe.
  (Måns Larsson B 33 hade en systerdotter, Stina, som år 1774 gifte sig med dåvarande livgrenadjären, sedermera kyrkoväktaren Swen Norrbom. En av deras söner, Jonas, är identisk med den Jonas Norrbom, som år 1807, blev utnämnd till kyrkoväktare). Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 406 / sid 799
• 1808 Löjtnanten Välborne Herr Ulrich Sandbergh på Sturefors meddelade pastor att inhyses Daniel Persson på Löten blivit ertappad med snatteri och otrohet. Beslöts att Daniel skulle till blygsel över sitt brott och vanvett samt andra till varning, beläggas med en söndags straff i stocken. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 406 / sid 799
• 1809 Tillkännagavs att Frimans gosse Samuel, på 19:e året; varken kan något i sin kristendom, eller det minsta bryr sig om denna. Då man är osäker vad man kan hoppas eller frukta av en sådan diskuterades vilken utväg som skulle vara tjänlig för honom. Beslöts att han 2 dagar i veckan skulle gå till organisten Vissler och läsa samt ytterligare övas i sin kristendom hos skolmästaren Salmoni. Om han utan laga förfall tredskas eller är försumlig skall han som straff sitta i stocken.
  (Samuel Friman var son till socknens ”avdragare”. Detta yrke bestod i att bl a flå döda hästar och var allmänt föraktat)
  På anmälan för orgeltramparen Daniel Persson i Nyhagen, beviljades honom en kollekt Midfastosöndagen. Vist (E) C:3 (1727-1760) Bild 407 / sid 801

  Hela artikeln om Sockenstämmans protokoll från Wist socken har tagits fram av Tore Omert och har tidigare publicerats i ett kort utdrag i Wist Hembygdsförenings Jubileumsskrift 1996.
  Överfört till datorhantering i februari 2003; Helge Fransson.
  Språket från de tidigaste åren har ”moderniserats” en del för att bli läsbart.
  Tillägg gjorda i mars 2006 och december 2020.

Märta Sundgrens anteckningar om

kyrko-betjenternes arbetsuppgifter.

INNEHÅLL:

HVAD KYRKO-BETJENTERNE BÖRA IAKTTAGA VID GUDTJENST. (1795)

OM KLOCKARENS SKYLDIGHET AT UNDERWISA BARN.

ÖFRIGA KYRKO-BETIENTERS-ÅLIGGANDE. (1795)

Ur PRESTER-STÅNDETS CIRKULÄR VID RIKSDAGEN 1825.

TILLÄGG ÅR 1846 TILL ORDNING FÖR KYRKOBETJÄNTER.

HVAD KYRKO-BETJENTERNE BÖRA IAKTTAGA VID GUDTJENST. (1795)

Klockaren skall hos Kyrkoherden dagen förut göra sig underrättad om alla förrättningar som wid Gudtiensten förefalla. Han bör ock noga känna i wad ordning de skola ske, så at han icke felar genom uppehåll eller orätt tillgörande.

Det åligger honom at draga försorg, så at ringningarna ske i rätt tid . Ifrån Walborgs-Mässan til Mickels-Mässan sker sammanringningen til Högmässan klockan 9 och Winterhalfåret klockan 10. Och dröjes en time emellan hwar ringning. Wid annangångs ringningen bör Klockaren öppna Kyrko-dörrarna at de til Kyrkan kommande icke må vänta ute.

Innan Gudtiensten begynner skall Klockaren hafwa i beredskap alt hwad til förrättningen behöfwes, samt til Högtids och Helgedagar anlägga Altaret med tjenlig prydnad.

Klockaren skall i rättan tid på alla Kyrkans Nummertaflor uppsätta Numren til de Psalmer som blifwit af Predikanten föreskrifne, dem han i sin ordning afsjunger, börjandes sången efter Orgelverket der sådant finnes, eljest i en afpassad ton som skall wara til Församlingens efterrättelse, hwarken för hög eller för låg, Hwarken alt för långsamt eller för hastigt. Mässan besvaras i samma ton som Prestens och utan all konstlad grannlåt.

När Collect skall insamlas bör Klockaren framgifwa lysningen derom och derpå antingen af honom sjelf eller annan behörig Man insamlingen med håfwen ske. Sammalunda då Collecten tilfaller Kyrkan, då ingen utlysning sker. Efter uphämtningen ställes håfwen uti Choret, för at sedan i Kyrkoherdens närwaro af Kyrkowärdarne räknas och införas i Collectboken.

Klockaren bör känna uti hwad ordning Bönerne på Predikstolen sker, uti rätt ordning framgifwa det som efter Bönerna skall läsas nemligen: 1. Kongl. Förordningar. 2. Kungörelser från Kongl Hof-Rätten. 3. Landshöfdinge-Ämbetets Kungörelser. 4. Skrifwelser från Dom-Capitlet. 5. Colecter som wid nästa Söndag skola insamlas och hwad som influtit til Kyrko och Fattig-Kassorna – – – Lysningar om förlorade och upphittade saker, boskap etc. Auktioner, Auktions-Inrops betalning m.m. När någon för begången missgärmng skall stå uppenbar Kyrkoplikt, framgifwes allra sist Kungörelsen derom. Komma Kungörelser så sent at Presten ej får se dem, innan de skall upläsas, må de icke framgifwas så framt de icke innehålla högst nödiga ärender. I synnerhet är det Klockaren förbjudet at framgifwa något som wäcker åtlöje eller förargelse.

Klockaren bör på Nyårsdagarne i Högmässan framgifwa förteckning på födde, wigde och döde under förledne året. På alla ställen bör Klockaren Juledagen, och i städerna under hela den mörka tiden, tidigt uptända och i rättan tid utsläcka ljusen, hwarwid elden noga aktas och os om möjligt förekommes.

Om Klockaren äfwen är Organist bör han på alla Sön- och Helgdagar utom de 3 sista Söndagarna i Advent, i Fastlagstiden samt de trenne första Bönedagarna begagna Orgelverket. Ingångsstycket slutas 2 a 3 takter efter Prestens ankomst till Altaret, och Utgångsstycket må räcka tills folket hunnit ur Kyrkan. På Särdeles Högtidliga dagar och wid Bröllop på landet, må Orgel jämte andra Spel-Instrumenter få brukas, dock at inga sådane derwid biträde som med sin oskicklighet åstadkommer åtlöje eller förargelse.

Alt Kyrkans Silfwer bör Klockaren renhålla och straxt efter Kommunnionen wäl skölja och torka. Kyrkans öfriga Metallkäril såsom af Koppar, Messing, Tenn m.m. bör han så vårda, att de af erg, fukt eller damm ej skadas. Taflor, Målningar och andre Prydnader skall hållas fria från damm, fukt och annan åkomma, och dem ofta afdamma och wädra när passligt wäder är. Linkläderna bör han, mot ersättning, hålla hela och rena.

Kyrkan, Sakristian och Wapenhuset bör Klockaren, så långt görligt är, med biträde af den öfriga Kyrkobetiäningen, minst trenne gånger om året afdamma och rengöra, samt tillhålla dem som njuta fattigdel och äro dertill arbersföre, at så ofta behof göres, renskura inom Altaret, i Koret och Sakristian, hwilket bör ske 2 dagar före Helgedagen. Han bör ock til Högtidsdagar med hackat granris beströ golfwet i Kyrkan och Sakristian. Akta på at dammet måtte hafwa lagt sig innan Orgel-Werket stämmes.

Der vanligt warit at han bergar det på Kyrkogården wäxande gräset, må han det fortfarande göra, samt om han nyttjar betet där håller snyggt efter djuren. Klockaren bör tilse at grafwarne i faststäld ordning blifwa öppnade och gräfwes åtminstone trenne alnar djupa, men under farsoter och för lik från Sjukhus minst fyra alnar. Han skall och tilhålla dem som grafwa at, om det sig göra låter, lemna förut begrafne lik orubbade, och när ben eller andra delar af lik anträffas i den nya grafwen nedlägga.

Klockaren skal med biträde af Kyrkowaktaren hafwa tilsyn å Kyrkans Torn eller Klockstapel samt Klockor och tilse at de som ringa hantera Klockorna warsamt så at de ej må spricka. Samt anmäla hos Presten när någon blifwer beträdd med owarsam hantering eller ringning öfwer tillåten tid. At Klocke-Axlarne wäl smörjes samt at efter ringning luckorna wäl tilslutes.

När eldswåda inom Församlingen yppas, skal Klockaren så skyndsamt som möjligt föranstalta at den på öfligt sätt med Klockorna tilkännagifwes, och om det är i Kyrkans närhet, der qwarstanna så länge någon fara för Kyrkan å färde är.

Der Timklocka finnes åligger det Klockaren at densamma ställa och updraga. Han skal, der eldstad finns i Sakristian, elda minst en timme före Prestens ankomst. Han skal äfwen tilse at dugligt skriftyg finnes i Sakristian.

Förargelser i Församlingen med dobbel och spel, dryckenskap, slagsmål, osämja i ägtenskap m.m. bör Klockaren jemte öfrige Kyrko-Betienter efterspana och hos Pastor genast angifwa til Laga rättelse. Äfwensom om de förspörja några ur främmande Församlingar wanlytte personer eller andre tiggare i Socknen kringstryka, för at kunna til den Församling dit de höra bortskaffas, hwilken är pligtig skjutslegan godtgöra.

Wid Bröllop och Barndop, antingen desse ske i Kyrkan eller hemma bör Klockaren hafwa i beredskap et lämpligt kärl til vanlig insamling för Lazarettet och Socknens fattige, hwarom må göras höflig påminnelse.

Ej må Klockare utan Prestens tillåtelse, och det ändock på eget answar, bruka andra til sina göromåls förrättande, icke heller må han utan Prestens tillstånd resa utom Pastoratet.

OM KLOCKARENS SKYLDIGHET AT UNDERWISA BARN.

Efter Kongl. Kyrkolagen är Klockaren skyldig at lära Socknens Barn at läsa i Bok. Följande allmänna grunder böra owilkorligen följas: Hwad innanläsning angår: Lära Barnen rätt stafwa, redigt uttala hwar ord och wid skiljetecken iaktaga wederbörlig hwila. Vänjas at med begreppet och tanken följa orden. Så snart en mening är genomläst, förklara hwart ord och söka göra meningen begriplig, inhämtandes genom frågor om Barnen det fattat.

Hwad utanläsningen angår: Sättas Barnen aldrig at läsa något utantil, som de ej förut fått enfaldigt begrepp om, hwarföre det stycke som kommer at blifwa deras läxa, först bör af Klockaren förklaras.

Första gången et stycke läses i Catechesen, blifwe läxan kort, aldrig öfwer 3 á 4 rader och åtnöjes Klockaren när de någorlunda kunna, men Barnen antydas at hemma bättre öfwerläsa. Senare ökas fordringarna hwartefter. Skrifkonsten är ock Klockaren skyldig at gå Församlingens ungdom tilhanda, om de så begär.

Hwad Klockaren af Barnens Föräldrar bör hafwa i arfwode bestäms på Socknestämman under skäligt afseende på tidens beskaffenhet och för fattiges barn som ej hafwa at betala med, anslås honom någon liten Wedergällning af Socknen, men bör dem lika troget underwisa.

ÖFRIGA KYRKO-BETIENTERS-ÅLIGGANDE. (1795)

Kyrkowäktaren infinner sig i god tid om Söndag och Helgedags morgnarne för at kunna werkställa hwad på honom ankommer, som är: At hålla Kyrkogården fri från kreatur.

Om Wintern sanda eller uphacka gångarna på Kyrkogården när de äro islupne, och upskåta dem när snöfall inträffar.

Hafwa Stock och Pliktepall i ordning, och dessa slags Kyrkostraff verkställa, omså tarwas med biträde af öfriga Kyrkobetienter. Framställa och, efter förrättning, borttaga pallen för Kyrkogångs-Hustrur.

Hålla Kyrkodörrarne behörigt tilslutne, och at hundar eller annat okynnes fä icke må komma in i Kyrkan, och om så sker dem genast och med minsta möjliga oljud utdrifwa.

Sedan Gudtjensten är börjad, bör han gå omkring och tilse om några på Kyrkogården eller Kyrkbacken sig uppehålla, och då tilhålla dem at genast gå in i Kyrkan, samt i fall de då icke genast lyda, hos Presten dem straxt angifwa.

Som kringgående med käpp på de flesta ställen nu är aflagt, så bör Kyrkowäktaren under Predikan taga sin plats bland Församlingens ungdom och tilhålla dem til Predikans aktsamma afhörande. Förspörjes i öfrigt något oljud af späda Barns gråt eller hwad helst det wara må, som kan störa andakten, så gånge han straxt dit och skaffe rättelse. Förorsakas det af äldre, så an gifwe han genast till Presten.

Efter Gudtiensten biträde han Klockaren med iordningställande inne i Kyrkan och Kyrkans säkra låsande och Kyrkogårds-Portarnes stängning. Orgeltramparen skal så wäl wid de wanlige Gudtiensterna, som då Orgelwerket stämmes och wid alla tilfällen då Kyrkomusik hålles, trampa Bälgorna med den uppmärksamhet, at hwarken nödigt wäder fattas under spelningen eller någon skada sker på Bälgorna. Kyrkodrängarna, der sådana finnes, hafwa skyldighet at öpna alla grafwar inuti Kyrkan, wara närwarande wid begrafwningar derstädes, äfwen – som wid Likvagnens uttagande, aftwättande efter anwändning och inställande, samt bära up hörnen på Bårklädet, när han dermed betäckes.

Dödgräfware, der sådana finns anstälde, skola öpna alla grafwar ute på Kyrkogården efter föreskrifwen ordning. Likbår, Bårkläde och Listor skola de af Klockaren mottaga och återlemna. Efter skedd begrafning skola de igenskotta grafwen och tilse at de upgräfne benen bliflva åter gömde i jorden.

Ur PRESTER-STÅNDETS CIRKULÄR VID RIKSDAGEN 1825.

Ehuru gemensamt ledande sitt ursprung från ett ovist nit skilja sig dock dessa oordningar i tvenne slag. Det ena, lindrigare, företer sig som ett oroligt omvändelsebegär, öfverdrifven stränghet i bättringens fordringar, uteslutande förtroende till vissa Lärare och Andaktsböcker och en ifrande håg för Andeliga angelägenheter, hvilken dock icke får qväfas men bör vägledas till klarare insigt. Dessa ifrare, oftast mindre brottslige, äro i samvetet blödige, äro för sig sjelfva och andra störande för samhälsordningen, synes med foglighet böra behandlas och först dä de i blint förtroende till vågsamma och alltid brottsligare Ledare öfverskrida medgifven gräns, och hemfalla till yttre bestraffning.

De af andra slaget, ofta varande öfvergifna den offentliga Gudtjenstan för att under samma tid hålla olofliga sammankomster, döpa sielfva sina barn, gå utan att hafva deltagit i det allmänna Skriftermålet och förakta sina Sjelasörjare. Under sjelfvalde Ledare stifta de en Kyrka i Kyrkan. Mot dem är en allvarsam näpst på sitt ställe och böra från den ort der de skada gjort aflägsnas, eller på någon tid förlora sin frihet.

Då som flere Kongl. Resolutioner, hvilka innehålla förbud emot kostsamma begrafningar m.m. såsom innebärande en med närvarande tids tänkesätt mindre förenlig inskränkning i varje enskild mans frihet, att efter behag använda sin välfångna egendom, må blifva till all kraft och verkan upphäfna.

Sedan innom Preste-Ståndet blifvit hemställt, att med ändring af Kyrkolagens 13 Cap: 2§ som förbjuder all musik under Fastan det måtte tillåtas att vid Gudtjensterna hela året igenom nyttja Orgor, der sådana finnes; såsom nödiga att styra sången, och hvarigenom andakten så mycket mera skulle lifvas, som de Psalmer hvilka innehålla betraktelser öfver Frälsarens lidande, just äga de vackraste och mest rörande melodier, har samma förslag af de öfvriga Riks-Stånden bifallits och skall underställas Hans Kongl. Maj: st Nådiga pröfning.

Som Preste-Ståndets uppmärksamhet blifvit väckt på den skiljagtighet i tiden för Påskhelgens firande, hvilken stundom inträffar i Sverige och andra Evangeliska Länder, härrörande deraf att Niceanska Mötets Beslut, hvarigenom de Cristne förbjödos att fira sin Påsk på samma dag som Judarne, och hos våra Trosförvanter i denna del till sin kraft upphört, likväl ännu i Sverige iaktages och hvarigenom hänt, att vi flere gånger har kommit att fira denna Högtid en vecka senare än t.ex. hos Brödrafolket i Norrige, har underdånig hemställan om ändring blifvit gjord.

TILLÄGG ÅR 1846 TILL ORDNING FÖR KYRKOBETJÄNTER.

Klockaren är Socknens Vaccinatör, så vida någon annan, enl. leg. Läkares edeliga betyg, ej af Kyrkorådet är antagen. I senare fallet åligger det dock altid Klockaren att vid detta vigtiga göromål att biträda. Klockare som skall bliva vaccinatör äger att på Församlingens bekostnad av leg. Läkare eller eljest sakkunnig person utbildas. Klockare som tredskas eller försummar att fullgöra sina skyldigheter såsom vaccinatör kan af Sockennämnden åläggas böter från 1 R:dr 32 skilling upp till 10 R:dr Banco.

Klockare vare pliktig att åderlåta på kallelse och emot särskild vedergällning verkställa, men rådföre sig dock i tvetydiga fall med någon sakkunnig person, helst med examinerad Läkare, om tillfälle gives. Vid anteckning af Kyrko- Fattig- eller andra Församlings-Kassors inkomster och utgifter som de Kyrkovärdar hava om händer, hvilka ej själva kunna skrifva, äfwensom öfver de Karle- och Ökedageverken som efter tur bör göras vid Kyrka, Prestegård och Socknens öfvriga byggnader, bör han noga föra bok eller särskild längd så att alle Socknens invånare må lika tunga bära. Dock njute han derför uppbära särskild ersättning.